Rättsfall

NJA 2018 s. 171

Citera

NJA 2018 s. 171

BibTeX

@misc{nja-2018-s-171,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2018 s. 171}},
  year         = {2018},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

46 hänvisningar i 12 artiklar · 46 stycken/fotnoter

Beställarens hävningsrätt enligt AB 04 och ABT 06 vid anteciperad försening; särskilt om uppenbarhetsrekvisitet1 hänvisning

Anders Heintze, Markus Bernander · SvJT 2025 s. 149–163 · 1 ställe

Se Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 482. 1 4 Se Motiv AB 65, s. 205; Motiv AB 72, s. 237 och Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 481. 15 Se AB 04/ABT 06 kap. 4 § 2 och § 3. 16 Se AB 04/ABT 06 kap. 4 § 4. 1 7 Jfr Samuelsson och Utterström, Entreprenadrätten (2024, version 1, JUNO), s. 191. 18 Alternativt kan beställaren genom att t.ex. inhämta ett bättre informationsunderlag eller hänskjuta frågan till rättslig prövning undanröja osäkerheten. 19 Jfr även hänvisningen i fotnot 17. 2 0 Se Samuelsson och Utterström, Entreprenadrätten (2024, version 1, JUNO), s. 110. 21 Se Svea hovrätts dom i mål T 872-19 och Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 481. 22 Jfr Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 482. 2 3 Jfr Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 471. 24 Jfr bl.a. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 189f.; Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4u, s. 220f.; Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7u, s. 183; NJA 2013 s. 1174 och Ramberg och Herre, Köplagen (30 september 2023, JUNO) kommentaren till 62 § under rubriken 13.3.2, fotnot 1067. 25 Jfr Svea hovrätts dom i mål T 9225-03 och Ingvarsson samt Utterström, Tolkning av entreprenadavtal (2020, JUNO), s. 165. 2 6 Se prop. 1988/89:76 s. 63. 27 Jfr hänvisningarna i fotnot 7. 2 8 Se Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 188; Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4u, s. 220; Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967, s. 264; Johansson, Stoppningsrätt under godstransport, 2001, s. 168; Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 7u, s. 182; Munukka, Köplag (1990:931), 62 §, Karnov (JUNO, 2022-07-01); Ramberg och Herre, Köplagen (1 juli 2023, JUNO), kommentaren till 62 § under rubriken 13.3.2 och Svensson, Köplag (1990:931), 62 §, avsnitt 2.1, Lexino 2023-12-29 (JUNO). 29 Jfr hänvisningarna i fotnot 11. 30 Jfr hänvisningarna i fotnot 9. 3 1 Alternativa regleringar återfinns i 22 § köplagen som klargör att köpares rätt att kräva påföljd begränsas om en försening beror på förhållande på köparens sida respektive 24 § konsumenttjänstlagen som anger att dröjsmål inte föreligger om ett försenat färdigställande beror på något förhållande på konsumentens sida. 32 Se även Samuelsson och Utterström, Entreprenadrätten (2024, version 1, JUNO), s. 109. 33 Se hänvisningarna i fotnot 7. 34 Se den föreslagna lydelsen av AB 25/ABPU 25 kap. 5 § 3 andra stycket respektive kap. 5 § 6 och § 7. 35 Jfr AB 04/ABT 06 kap. 4 § 2–4. 3 6 Se Samuelsson, AB 04 En kommentar, 3u, s. 195. 37 Jfr Högsta domstolen domar ”Restaurang Pelé” (NJA 2002 s. 630), ”Kravmjölken” (NJA 2017 s. 203), ”Skogssällskapet” (NJA 2017 s. 1195), ”Leksaksaffären i Vimmerby” (NJA 2018 s. 171) och ”Omsättningsmålet” (NJA 2021 s. 943). 38 Jfr i detta hänseende även den föreslagna lydelsen av AB 25 kap. 3 § 1–4 respektive ABPU 25 kap. 3 § 1–5 som dock inte behandlas särskilt i denna artikel.fotnot 13 · s. 152

Något om beställaråterkrav i löpanderäkningsentreprenader1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 184–214 · 1 ställe

Parternas faktiska agerande under entreprenadtiden har härvid stor betydelse, se avsnitt 4.3 in fine nedan. 1 0 Ibland påstås att det skulle vara ”praxis” eller ”sedvänja” i branschen att tidssedlar ska bifogas tillsammans med en faktura. Det är inte sant redan av det skälet ett en mängd mindre till mellanstora företag (underentreprenörer) har olika interna rutiner; vissa arbetar överhuvud inte med tidssedlar utan redovisar nedlagd tid m.m. direkt i fakturan, andra arbetar med s.k. veckorapporter, etc. 11 Se vidare avsnitt 3 och 4 nedan. Det har dels förekommit att beställarens betalningar och passivitet tillmätts avtalsverkan vad gäller den avtalade nivån på underlaget, dels att beställarens underlåtenhet att i rimlig tid upplysa entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest tillmätts bevisbetydelse på så vis att utgångspunkten ansetts vara att underlaget som producerats under entreprenadtiden utgör tillräcklig bevisning för fakturerade kostnader. 12 Grundstrukturen i AB 04 liksom stora delar av riskfördelningsbestämmelserna bygger på att parterna avtalar om ett fast pris. Flera bestämmelser syftar till att ligga till grund för fastställande av kalkylförutsättningar som ska råda för entreprenörens prissättning av sitt fasta pris i anbudet (se särskilt kap. 1). Vid löpande räkning har entreprenören inte på förhand prissatt kostnaden för ett visst arbetsmoment och inte heller bedömt omfattningen av åtagandet med stöd av reglerna 1 kap. i AB 04 (jfr not 5 ovan). Det finns därmed inget kalkylmässigt ingångsvärde som det faktiska utförandet kan mätas emot. Följden blir att flera regler, särskilt vissa ersättningsregler avseende t.ex. ÄTA, hinderskostnader, forcering m.m.., måste anses ha spelat ut sin roll när löpande räkning avtalats. Entreprenaden ”kostar vad den kostar”, och väntetid m.m. ersätts, såvida inte entreprenörens utförande och bemanning innebär att projektet tillförs onödiga merkostnader på ett sätt som varit vårdslöst (se nästföljande avsnitt 2.2). Härtill kan anmärkas att påståenden om ”hinderskostnader” sällan är relevanta ens utifrån den traditionella regleringen i AB (kap. 5 § 4), då sedvanliga väntetidskostnader som brukar anmärkas mot sällan ens utgör ett ”hinder” i AB 04:s mening (något som påverkat hållandet av kontraktstiden). 1 3 Motiv AB 72, s. 185, 14 Gentele s. 611 f. med verken refererade i fotnot 2. 15 Svea hovrätts dom i mål T 10408-14. Så även möjligen Särskild skiljedom 2005-05-18, Kista Galleria KB och Skanska Sverige AB (avgörandet är svårtolkat, jfr not 24). 16 Det skulle inte vara otänkbart att talan klassificeras som en skadeståndstalan. Vad som i praktiken görs gällande är ju ofta att beställaren tvingats betala onödiga ”merkostnader” och i den bemärkelsen drabbats av en skada. 17 NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar)”. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff. (hädanefter ”Adestam & Arvidsson”). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 1 8 Som exempel kan nämnas att vid en prisjuteringstalan kan beställaren inte åtnjuta bevislättnadsregeln i RB 35:5. Förs en skadeståndstalan finns å andra sidan en risk att kravet omfattas av de särskilda preklusionsreglerna i AB. Anspråk på skadestånd ska enligt AB 04 kap. 5 § 20 första stycket punkten 1 framställas skriftligen senast tre månader efter entreprenadtidens utgång, om skadan framträtt under entreprenadtiden. I en av tingsrättsdomarna refererade till nedan (mål nr T 6919-20) bedömdes vissa av beställarens motkrav, bl.a. grundade på påståenden om åsidosatt omsorgsplikt, som skadeståndskrav. 19 Munukka har argumenterat för att lojalitetspliktens uppfyllelse inte är synonymt med frånvaro av vårdslöshet och att omsorgspliktens uppfyllande, såsom ett utflöde av denna, inte heller borde vara det (Skälig tidsåtgång vid löpande räkning, JT 2017–18 s. 948). Som avtalsbrottsnorm argumenteras därför att bristande fackmässighet/omsorg räcker, utan inslag av culpa. Men som framgår av de lagar som refereras till av Munukka (kommissionslagen och lagen om handelsagentur) fordras culpa för att en omsorgsbrist ska kunna leda till en påföljd (43 § 1 st. och 34 § 1 st. i respektive lag). Värdet av att fastställa en abstrakt avtalsbrottsnorm för omsorgsförpliktelser som inte är kopplad till möjligheten att göra påföljder gällande har jag svårt att förstå. Dessutom kan det tilläggas att det i förarbetena till kommissionslagen står att vid avtalsbrott som består i att parten har brustit i omsorg ingår oaktsamhet redan i förutsättningarna för avtalsbrottet (prop. 2008/09:88 s. 159). Munukkas argumentation går dessutom emot den uppfattning han redovisat i ett annat verk, där en argumentation förs i linje med den förhärskande uppfattningen (se Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, s. 140). 20 Se den övertygande redogörelsen i Gentele s. 620 f med vidlyftiga hänvisningar. En annan sak är att i den mån en omsorgsförpliktelse kan anses definieras av att gäldenären är förpliktad att iaktta en viss aktsamhetsstandard vid utförandet av sitt åtagande (i entreprenadsammanhang ofta en fackmässighetsstandard), och gäldenären åsidosatt standarden, kan hävdas att gäldenären i princip ’per definition’ varit vårdslös (aktsamhetstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller i ett sådant fall med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden), jfr Adestam & Arvidsson s. 54. En konstaterad omsorgsbrist (avvikelse från tillämplig aktsamhetsstandard) kan därmed utgöra en mer eller mindre stark presumtion om att ifrågavarande agerande uppnått en erforderlig nivå av vårdslöshet. Inte desto mindre är det likväl så att vårdslöshet fortfarande är den relevanta rättsgrunden för att en rättsföljdspåverkande omsorgsbrist ska anses föreligga (och, vid ett återkrav enligt ovan, ersättningsskyldighet följa). Huruvida aktsamhetsstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden får avgöras från fall till fall. 2 1 Se bl.a. Svea hovrätt i mål T 14555-22. Hovrätten motiverar inte slutsatsen. Möjligen skulle bedömningen kunna ha motiverats utifrån processföringen. Beställaren hade konkretiserat den påstådda omsorgsbristen (inhyrning av fler vibrationsmätare än nödvändigt) samt preciserat den påstådda merkostnaden genom att lämna in en egen beräkning av vad som utgjorde ett rimligt antal dagar med vibrationsmätare med ett vitsordade av en kostnad för arbetet i enlighet med den beräkningen. Beställaren hade alltså konkretiserat i vilket avseende och beträffande vilket arbetsmoment som entreprenören påstods ha brutit mot omsorgsplikten liksom de påstådda ekonomiska förlusterna och deras storlek till följd av den specifika påstådda överträdelsen samt även redogjort för orsaksförhållandet mellan det påstådda vållandet och påstådd förlust. I en sådan situation kan det åligga entreprenören att förklara varför den ifrågasatta kostnaden ändå varit motiverad för ett fackmässigt utförande av entreprenaden. 22 Det är rentav löjeväckande att påstå att entreprenören vid blank invändning om åsidosatt omsorgsplikt skulle behöva visa att samtliga arbetsmoment i en stor och komplex entreprenad har utförts aktsamt. Hur ser ens en sådan bevisning ut? 23 Nordh, Bevisrätt B, Juno version 2 2019, s. 93. 24 Ingvarsson & Utterström s. 557. Inspiration till denna modell hämtas enligt författarna från skiljedomen Kista galleria. Det är dock oklart hur avgörandet i Kista galleria bör tolkas. Skiljenämnden uttalade där: ”Om Kista bestrider att Skanska har haft en kostnad eller att en kostnad är hänförlig till entreprenaden, måste Skanska styrka kostnaden eller att den är hänförlig till entreprenaden. Om Kista däremot gör gällande att Skanska inte har rätt till ersättning på grund av att bolaget har brustit i sin skyldighet, att i enlighet med kap. 6 § 8. l ABT med tillbörlig omsorg tillgodose Kistas intressen i tekniskt och ekonomiskt hänseende, bör det däremot ankomma på Kista att styrka dels att Skanska har åsidosatt sin skyldighet, dels att åsidosättandet har medfört en för hög kostnad. Skanska har dock en förklaringsbörda. Om Kista framhåller ett relevant påstående, ankommer det på Skanska att åberopa relevant motfakta. Om Kista gör gällande exempelvis att en viss kostnad är för hög eller onödig, går alltså en förklaringsbörda över på Skanska. Enbart ett påstående om att kostnaderna för entreprenaden totalt sett är för höga, medför inte att någon förklaringsbörda går över på Skanska”. 2 5 Se för ett sådant möjligt exempel hovrättens avgörande refererat i fotnot 21. 26 Gentele s. 612, med utveckling på s. 624 ff. Argumentet bakom är att beställaren kan ha begränsade möjligheter att säkra bevisning om varför — dvs. på grund av vilken vårdslöshetsgrundande omständighet — arbetet tagit för lång tid att utföra, medan däremot beställarens möjligheter att bevisa att ett arbete tagit längre tid att utföra än normalt — dvs. att kostnaderna är höga — torde vara mycket bättre. 27 Om det saknas ett gängse pris (relevant jämförelseobjekt med samma förutsättningar) är det svårt att avgöra vad som är en ”normal” kostnad för entreprenaden, och ännu svårare att avgöra vad som är ”mycket högre” än normal kostnad. 28 Som påtalats ovan kan av förklarliga skäl referenser till pågående och avslutade skiljemål med sådana belopp dessvärre inte kommenteras närmare. 2 9 Hovrätten uttalade: ”I kap. 6 § 9 specificeras vilka kostnader som ska ersättas enligt självkostnadsprincipen. Vidare innehåller § 10 vissa regler som gäller vid en tillämpning av självkostnadsprincipen. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att priset följer av parternas avtal. 45 § köplagen är därmed inte tillämplig på parternas avtalsförhållande.” 30 Gentele s. 614 ff. 31 Se avsnitt 3.4 nedan. Jfr Magnusson & Wagner, Löpande räkning: Är priset avtalat eller finns utrymme för att bedöma prisets skälighet?, JT 2022–23 s. 12 ff. 32 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno Version 3B, kommentaren till 45 § avsnitt 10.2.4. 33 Ibid. 3 4 Samma Gentele s. 618. 35 Se vidare avsnitt 3.4 nedan. 3 6 Hovrättens dom s. 18. 3 7 Tingsrättens dom s. 34. 3 8 Trots att Riksbyggens s.k. avdrag översteg det av Serneke fordrade beloppet i huvudkäromålet framställde Riksbyggen för egen del inget genkäromål beträffande avdragen. 39 Så verkar även nämnden ha uppfattat dem, se strax nedan. 40 Med hänvisning till Lindskog, Betalning, Juno Version 3, s. 145 f. 41 Om jag förstår skiljedomen rätt stod det i fakturorna att de var a conto. 4 2 Skiljedomen s. 716 f. 43 P. 8 i domskälen. Uttalandena upprepades av HD i ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943 p. 12. Se vidare om uttalandena och dess betydelse bl.a. i avsnitt 4.3 nedan. Då fråga i målet torde ha varit om avtalsbrott (till grund för återkravet låg påståenden om icke-uppfyllande av verifieringskrav samt påståenden om brott mot omsorgsplikten), kan man fråga sig varför entreprenören Serneke inte gjorde gällande för sen avtalsbrottsreklamation. Se vidare härom avsnitt 4.5 nedan. 44 Se s. 12 i hovrättens domskäl. 4 5 Bedömningen är ägnad att förvåna. Se avseende denna fråga avsnitt 2.3 ovan. 46 Hovrätten hänvisade härvid till Samuelsson, AB 04 En kommentar, andra uppl. s. 428. Per Samuelssons kommentar är, som utvecklas närmare nedan, såväl ofullständig som felaktig i flera avseenden (se avsnitt 4.3 och 4.4 nedan). Den mest grundläggande bristen i resonemanget är att redan betalningen i sig kan utgöra en disposition. 4 7 Lindskog, Betalning, JUNO Version 3, s. 150 (”Lindskog”). I en del skiljerättsliga återkravsmål har uppfattningen framförts att betalarens vilja skulle vara styrande för betalningens effekter. Ett sådant påstående är helt enkelt fel. Viljeteorin har varit övergiven sedan mer än 100 år tillbaka i svensk rätt. Huruvida det finns ett insiktskrav hos betalaren avseende mottagarens uppfattning, se avsnitt 4.2 in fine nedan. 4 8 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 7 §. 49 Från beställarhåll kan noteras att det inte ifrågasatts att beställaren principiellt kan gå miste om rätten att invända efter att denne betalat (Ingvarsson & Utterström s. 548 f.). Författarna godtar utgångspunkten att så kan ske men nämner sedan tre exempel där annan utgångspunkt gäller; vid betalning à conto, om parterna uttryckligen avtalat att slutreglering ska ske senare samt då betalning erläggs enligt betalningsplan utan någon koppling till värdet av det faktiska utförandet (alltså då tomma lyftfakturor utfärdas). 50 Se avsnitt 3.1 ovan. 51 Lindskog s. 942 f, Unnersjö, Condictio indebiti — från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier, JT 2024–25 s. 31 ff. (hädanefter ”Unnersjö”) samt ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto”, NJA 2023 s. 339 p. 18. 52 Lindskog s. 948 f. Se även citatet från ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” nedan. 5 3 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 12. 54 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 13. Det har i Sverige liksom i andra länder tidigare diskuterats om läran om condictio indebeti rätteligen bör beskrivas som läran om när en betalare har en återkravsrätt av ett belopp som han inte var skyldig att betala eller som läran om när en betalningsmottagare får behålla ett belopp som han inte hade rätt till (se bl.a. Lindskog s. 945 med not 3924). I svensk rätt gäller den senare beskrivningen. I Tryckerimomsen I uttalar således HD (p. 21): ”Förlagen har till Mediarummet betalat mervärdesskatt efter en för hög fakturerad skattesats. Betalningen har skett utan rättsgrund och ska därför gå åter, ifall inte läran om condictio indebiti föranleder annat.” Se även Unnersjö s. 27. 55 Mossberg, Rättshandlingsbegreppet: kriterierna, JT 2023–24 s. 92 not 73. 5 6 M hade deponerat medlen hos länsstyrelsen sedan även S, som motsatte sig återgång, gjort anspråk på medlen hos M. 57 ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto p. 24. 58 Ett argument för detta som framhävdes av HD var att en gäldenär, i väntan på ett rättsligt avgörande avseende en tvistig skuld, kan välja att göra en provisorisk betalning för att försäkra sig om att inte drabbas av dröjsmålspåföljder (p. 19, med hänvisning till NJA 1989 s. 224). För synpunkter på HD tillitsbedömning, se Unnersjö 28 ff. 59 Samma slutsats Unnersjö s. 27. Se dock redan justitierådets Linds tillägg i ”Stångastaden”, NJA 1989 s. 224. En sådan turordning förutsätter dock självklart att betalningsmottagaren utformar sin talan i enlighet härmed. 6 0 Lindskog s. 152. Vid läran om condictio indebeti torde efterföljande ond tro vara ett hinder mot ett inrättande. I ”Fastighetsmäklarens klientmeddelskonto” hade K senare samma dag som betalningarna av misstag gått iväg skickat ett mail till M där betalningarna krävdes åter. Den onda tro som M då hamnade i, är inte relevant enligt re integra-bestämmelsen. 61 Unnersjö s. 39 f. 62 Unnersjö s. 40. 6 3 Beställaren har även kontrollmöjligheter enligt AB vad gäller arbetenas kvalitet m.m., se t.ex. AB 04 kap. 3 § 5. 64 Jfr här även exemplen i Lindskog s. 153 ff. 65 Prekluderat blir då alltså (om omständigheterna ger stöd för att en disposition vidtagits) invändningar om kontraktsbrott som baserar sig på att entreprenören påstås ha åsidosatt reglerna i självkostnadsprincipen (bristande verifiering och/eller bristande omsorg). Vad som gäller ifråga om invändningar som baserar sig på en rätt som följer av lag (skäligt pris), se avsnitt 4.5. 66 P. 19. 67 Diskussionen tog fart efter HD:s fullmaktsavgöranden i ”Reseföretagsrepresentanten” NJA 2013 s. 659 och ”Divisionschefen” NJA 2014 s. 684, som fått utstå massiv kritik. Se, utöver debatten mellan Håstad och Lindskog (Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 ff. med replik av Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff.) även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735, Stridsberg, Tillitsfullmakter — nytt klargörande om befogad tillit som behörighetsgrund, JT 2014–15 s. 619, Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt — några kritiska reflektioner kring ett rättsfall, JT 2015–16 s. 330, Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt: låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23 s. 647, Unnersjö, Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, NJ 2:23 s. 18, Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff. (väsentligen stöder författaren åsikterna framförda i frågan av Joel Samuelsson i Svensk avtalsrätt, Fullmaktsläran, Iustus, Uppsala 2023) samt Lundberg, Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227. Lindskog har pekat på att HD i ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”, NJA 2021 s. 1017, befäst måste-insikts-kravet i fullmaktssammanhang och att avgörandet kom efter meningsutbytet mellan honom och Håstad (se densamme Betalning, s. 152 not 437. Än torde dock inte sista ordet vara sagt. Andra avgöranden som fått utstå liknande kritik är bl.a. ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 171. Där uppställde HD ett krav att den passiva avtalsparten ska ha varit ”medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats”, för att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring (p. 11). På samma sätt som kravet att huvudmannen i en fullmaktssituation ska ha haft insikt om (eller i vart fall insett risken för) att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende inte är förenligt med den traditionella rättshandlingsläran, skulle det kunna argumenteras för att medvetandekravet som HD uppställde i 2018 års fall också är i strid med densamma (se Samuelsson, Fullmaktsläran, Svensk avtalsrätt, s. 87 not 214). Enligt den traditionella rättshandlingsläran ska viljeförklaringars innehåll enkom bedömas objektivt utifrån den befogade uppfattningen som innehållet förmedlar, helt utan hänsyn till vad viljeförklaringsavgivaren må eller bort ha insett om olika förhållanden. När det gäller passivitet utgör ju detta i sig själv en rättshandling, när mottagaren har befogad anledning att uppfatta passiviteten som ett uttryck för en avsikt att rättshandla. Ett krav på att den passive parten ska varit medveten om avtalstillämpningens avvikelse från vad som ursprungligen har avtalats är ett slags medvetandekrav inriktat på visst innehåll; det kan ifrågasättas om det inte kan jämställas med ett krav på att den passive parten måste vara medveten om att viljeförklaringen (passiviteten) förmedlar en viss innebörd som avviker från innehållet i den ursprungliga rättshandlingen (se Somo, Gör två fel ett rätt? En analys av NJA 2018 s. 171, SvJT 2024 s. 788, i anslutning bl.a. till not 18). 68 Motsatt uppfattning Lindskog s. 152. 69 Lindskog s. 145. 7 0 Passiviteten och tiden torde därmed kunna få betydelse vid den allmänna intresseavvägningen. 7 1 Se avsnitt 3.4 ovan. 72 HD omnämnde i p. 25–27 avgörandena ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 samt ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. 7 3 HD hänvisade till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 och ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142. 74 Se härom avsnitt 4.2 ovan. 75 Ifråga om eventuella insiktskrav hos den passive parten, se not 64 ovan. 76 Unnersjö s. 38 f. Om rättslig flerspårighet, se även Lindskog, Något om rättslig flerspårighet, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 191 ff. 77 Jfr Unnersjö s. 38 f. 7 8 Jfr t.ex. ”Den överprissatta torven” NJA 1947 s. 137, där ett parti torv levererades till ett pris överstigande det normalpris som säljaren enligt den offentligrättsliga regeln hade att tillämpa. Säljaren, som hade mottagit hela köpeskillingen, befanns vara icke återbetalningspliktig för överpriset (se vidare Lindskog s. 58 ff.). 7 9 Se i detta avseende ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019 s. 379. Jfr å andra sidan Lindskog, Preskription, uppl. 4, 2017, s. 730 ff. 80 Jfr hovrättsfallet referat i avsnitt 3.4. 8 1 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 47 §. 82 Annars blir han i praktiken bunden. Se ”Svartöns Pris” p. 18. Att en betalning utan protest kan få avtalsverkan har berörts ovan. Som framgått där är det dock i första hand den för betalningsmottagaren synliga rättshandlingsviljan som ligger bakom betalningen som är avgörande för den avtalsrättsliga tillitsprincipsprövningen, eventuellt i kombination med omständigheter såsom att betalningen skett förbehållslöst m.m. (jfr här not 45). 8 3 Se ”Omsättningsmålet” NJA 2021 s. 943 p. 12.fotnot 9 · s. 188

Jämkning av kommersiella avtal mellan jämbördiga parter1 hänvisning

Boel Flodgren · SvJT 2024 s. 32–56 · 1 ställe

Se t.ex. Ramberg, Jan–Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt (2022), s. 220. 1 3Prop. 1975/76:81 s. 40. Se för kritik som går ut på att utformningen av 36 § och förarbetena till den gör att ”det är svårt att närmare precisera rättsläget”, Svensson, Ola, Lagstyre inom avtalsrätten, i artikelsamlingen Tankar om kontraktsrättens teori och metod (2017), s. 80. 14 Prop. 1975/76:81 s. 166. 15 SOU 1974:83 s. 130. 1 6 Se t.ex. prop.1975/76:81 s. 105 och s. 108 f. 17 NJA 2013 s. 659 ”Reseföretagsrepresentanten”, NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” och NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” om tillitsfullmakt. ”…det är mottagarens befogade uppfattning av vad som avsetts som är avgörande för rättsverkningarna.” Citat fr. Samuelsson, Joel, Svensk avtalsrätt: Fullmaktsläran (2023), s. 27. 18 ”The problem is that rules on approaching this new conflict between the common interest — understood as a third party interest — and the interests of the parties to the contract have not yet been established … Contract law, being designed to balance interests of the parties, is a poor instrument for protection of these values [protection of the environment and sustainability, mitt tillägg] where they contradict the interests of both parties to the contract.” Citat från PoludniakGierz, Katarzyna, Eco-Reasonableness. Possibilities of Incorporating Green Principles Into General Private Law Clauses, i Andenas, Mads-Heidemann, Maren (eds.), Quo vadis Commercial Contract? Reflections on Sustainability, Ethics and Technology in Emerging Law and Practice of Global Commerce (2023), s. 107, (citat fr. s. 124). 1 9 Jori Munukka noterar i sin kommentar till 36 § AvtL i Lexino, avsnitt 3.1, i detta hänseende följande: ”Ur rättskällesynpunkt är det intressant att notera att Generalklausulutredningens betänkande [SOU 1974:83, mitt tillägg] … har behållit sin auktoritet… Det är också av intresse att notera att en omfattande rättspraxis har byggts kring 36 § AvtL.” Besök den 15 juni 2023. Per Samuelsson (uttalande från 2011) är av samma uppfattning: ”Alltjämt intar … generalklausulutredningen … en särställning i auktoritativt hänseende, främst i kraft av Jan Hellners bidrag till dess tillkomst och roll i utredningen.” Citat från boken Entreprenadavtal. Särskilt om ändrade förhållanden, not 52, s. 242. 20 ”Det antas også i juridisk teori at bestemmelsen på litt lengre sikt vil få konsekvenser for den avtalerettslige rettskildelære ved at den lojalitetsplikt som er nedfelt i regelen vil komme inn som reelt hensyn ved tolkning av avtaler.” Citat fr. Wilhelmsen, Trine-Lise, Avtaleloven § 36 og økonomisk effektivitet, TfR1995, s. 1. 21 Lindmark, Dan, Om jämkning av kommersiella avtal, NJA 1979 s. 483, i Flodgren et al. (red.), Avtalslagen 90 år (2005), s. 281 f. 22 Frågan om skiljedomars rättskällevärde är en diskussion för sig. Jag ser det så här. Om skiljenämnden i det enskilda fallet består av skiljedomare som åtnjuter stor juridisk auktoritet, får också skiljedomen de facto hög auktoritet, vilket inte minst den betydelse som tillmätts skiljedomen i ProfilGruppen-fallet (som nämns nedan, se vid not 40) är ett bevis på. De skiljedomare som är aktuella i de två skiljedomar som jag hänför mig till i denna artikel åtnjuter just sådan stor auktoritet och skiljedomarna har därför ett högt värde som rättskällor, eller i alla fall som rättsliga avgöranden som ger bevis om innehållet i gällande rätt. En annan sak är att det är svårt — för att inte säga omöjligt — att få en överblick över vad som finns av relevanta avgöranden eftersom skiljedomar inte är offentliga. Men man får leva efter principen ”man tager vad man haver”, dvs. man får i sina rättsvetenskapliga analyser ta utgångspunkt i de skiljedomar som man råkar ha fått tillgång till. Det är bättre att ha tillgång till några skiljedomar (i aktuellt ämne) än inga alls. 23 SOU 1974:83. 2 4 SOU 1974:83, s. 27 f. 25 När Claes-Robert von Post skrev sin avhandling Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden (publicerad 1999) fann han att det då — för den som inte haft anledning att syna saken närmare — fanns fog för att säga att 36 § avtalslagen ”helt enkelt [är] en bland många andra regler med syfte att skydda konsumenter”. Se s. 26. Vad avser situationen idag konstaterar Jori Munukka i sin kommentar till 36 § AvtL i Lexino, avsnitt 2.2., följande: ”Generalklausulen aktualiseras i HD:s praxis numera oftare i näringsidkarförhållanden med en småföretagare än i konsumentförhållanden.” Besök den 15 juni 2023. 26 Inte minst krävdes mycket utrymme både i betänkandet och i propositionen för att klargöra förhållandet mellan de näringsrättsliga förbudsreglerna i (dåvarande) avtalsvillkorslagen och den föreslagna civilrättsliga generalklausulen, se SOU 1974:83, s. 104 ff och s. 118 f. 27 SOU 1974:83, s. 29. 28 Prop. 1975/76:81 s. 108 f. 2 9 SOU 1974:83, s. 18. 30 Prop. 1975/76:81 s. 131. 31 A.a. s. 135. 32 A.a. s. 138. 33 Se t.ex. prop. 1975/76:81 s. 110 och s. 111. 34 Citat fr. a.a. s. 120. 3 5 Citat fr. a.a. s. 118 f. 36 SOU 1974:83 s. 153 och prop. 1975/76:81 s. 119. 37 Prop. 1975/76:81 s. 104 f. 3 8 I läroboken Allmän avtalsrätt av Ramberg-Ramberg (2022) läser man på s. 220: ”Generellt sett är det svårt att få tillstånd [sic] en jämkning med stöd av 36 § avtalslagen i avtalsförhållanden mellan jämnstarka näringsidkare om det inte varit fråga om klandervärt förfarande i samband med avtalsförhandlingarna” (vilket påstående motsägs av skiljedomspraxis, se vid not 58 nedan). På s. 158 läser man att ”[e]ventuellt ser man en ökad benägenhet att åberopa 36 § avtalslagen i förhållanden mellan jämnstarka näringsidkare.” Någon referens ges dock inte. I en recension av en avtalsrättslig avhandling säger Lars Gorton att ”…36 § avtalslagen, som visserligen inte i och för sig är en avtalstolkningsregel men som gradvis kommit att få en allt större praktisk betydelse vid avgörande av avtalsrättsliga tvister, inte bara i konsumenträttsliga relationer.” Citat från Juridisk Tidskrift 2022–23, nr 2, s. 472. Och i en ganska nyligen publicerad festskriftsartikel hittar man följande: ”Den starka kopplingen mellan de oskrivna passivitetsprinciperna och den kontraktuella lojalitetsprincipen medför en viss parallellitet mellan passivitetsprinciperna och generalklausulen i 36 § avtalslagen. Den som vill argumentera för en rättighetsförlust på grund av passivitet har därför ofta anledning att överväga att även argumentera för rättighetsförlust i form av jämkning på grund av att bibehållen rättighet ter sig oskälig. Enligt vår mening borde Högsta domstolen i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) måhända ha övervägt denna väg i stället för att skapa en särskild passivitetsregel.” Citat från Arvidsson, Niklas–Gorton, Lars, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Göran Millqvist (2019), s. 97 (citat fr. s. 123). 39 Se uttalande hos t.ex. von Post ovan i not 25. I Andreas Norléns avhandling Oskälighet och 36 § avtalslagen från 2004 på s. 38 (med hänvisning till uttalande av Jan Hellner från 2001) sägs att ”[p]aragrafens konsumentskyddsaspekt tycks … ha blivit mindre framträdande än vad som ursprungligen antogs bli fallet”. 4 0 Skiljedomen offentliggjordes i Svea hovrätts mål T 1085-11. 41 Citat fr. s. 41 i skiljedomen. 42 Ibid. 43 Se Jämkning i kommersiella avtalsförhållanden, i Andersen, Mads Bryde, et al. (red), Aftaleloven 100 år (2015), s. 305. 44 A.a., s. 315. 45 A.a. fotnot 19 på s. 314. 4 6 Ibid. 47 A.a., s. 320. 48 En uppdaterad redogörelse finns hos Ramberg–Ramberg, Allmän avtalsrätt (2022), kap. 8 och 9. 4 9 ”Tiden får utvisa om ’Skatterådgivarens ansvarsbegränsning’ utgör början på ett skifte i synen på 36 § avtalslagen och dess tillämpning i kommersiella förhållanden.” Citat från Algård, Andrea–Arvidsson, Niklas, Skadeståndsansvar för juridisk rådgivning, SvJT 2023 s.1 (citat fr. s. 20). 50 ”Kanske börjar det … framskymta en utveckling där användningen av 36 § avtalslagen går före mera traditionell avtalstolkning” och ”…det verkar numera stå klart, att användningen av 36 § knappast kan sägas bidra till större förutsebarhet beträffande avtalsrättsliga tvister.” Citat från Gorton, Lars–Lindell-Frantz, Eva, Skatterådgivarens ansvarsbegränsning, JT 2022–23, s. 97 (citat fr. s. 106 och s. 109) där de diskuterar 36 §:s tillämplighet på kommersiella avtal. 51 Se Algård–Arvidsson, not 49, s. 20. 5 2 Svea hovrätts dom 2019-11-27, T 10191-17. 5 3 I ett av fallen förklarar skiljenämnden begreppet oskälighet på följande sätt: ”Section 36 is based on the general (and very broad) concept of “unconscionability”. It is a concept particular to the Scandinavian countries, based on fundamental principles of law, such as vigilance, good faith, fair dealing, etc. … Section 36 clearly permits adaptation of contract and even termination of contract by order of the adjudicator.” (Citat från s. 49 i skiljedomen.) 54 Klausulen innehöll följande: "The Natural Gas delivered herunder [sic] is intended for consumers in Ukraine and the Buyer may not sell it outside Ukraine” 5 5 Avtalet innehöll också en rätt för köparen till s.k. Make-Up Gas, men för enkelhetens skull kan vi här bortse från detta, även om det kom att få betydelse i jämkningsfrågan. 5 6 Se not 38 ovan. 57 Se not 38 ovan. Det citerade uttalande hänför sig till NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, som avser en tvist om avtal (hyresavtal) mellan jämställda näringsidkare. 5 8 Se not 38 ovan.fotnot 12 · s. 34

Gör två fel ett rätt?19 hänvisningar

William Somo · SvJT 2024 s. 788–806 · 19 ställen

Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier1 hänvisning

Alexander Unnersjö · JT 2024 s. 406–446 · 1 ställe

Jämför passivetsavgörandena Pantsättarens passivitet NJA 1961 s. 26, Bodelning efter 24 år NJA 1993 s. 570, Restaurang Pelé NJA 2002 s. 630, Kravmjölken NJA 2017 s. 203 (p. 9), Skogssällskapet NJA 2017 s. 1195 (p. 14), Leksaksaffären i Vimmerby NJA 2018 s. 171 (p. 13) och Svartöns pris NJA 2022 s. 3 (p. 27), av vilka framgår att en rättighet kan gå förlorad bland annat om den berättigade parten genom passivitet har gett motparten (det befogade) intrycket att rätten har efterskänkts (eller om den berättigade parten genom passiviteten får anses ha nöjt sig). Man synes alltså i praxis inte ha tagit fasta på att en eftergift är ett slags gåva och att den avtalsrättsliga tillitsgrundsats som framgår motsatsvis av 32 § första stycket avtalslagen därför inte skulle vara tillämplig (jämför lagmotiven, Förslag 1914, s. 140). En annan sak är att bevisrättsliga regler kan göra det svårt för motparten att bevisa att den berättigade parten har gjort en eftergift. Av De påtecknade reverserna NJA 1987 s. 40 och Mammas borgen NJA 2012 s. 804 framgår att det är gäldenären som har bevisbördan för att en enkel fordran har efterskänkts, varvid det krävs att det står klart att rättshandlingen är ett uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd. Hur detta beviskrav kommer i spel när ”rättshandlingen” består i passivitet och hur beviskravet står sig mot de aktuella uttalandena i de ovan nämnda passivitetsavgörandena är inte självklart.fotnot 132 · s. 443

Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?2 hänvisningar

Ola Svensson · SvJT 2023 s. 812–843 · 2 ställen

Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?5 hänvisningar

Jakob Andersson · SvJT 2022 s. 386–399 · 5 ställen

Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2022 s. 519–522 · 1 ställe

NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”, NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten”, NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”; NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II”, NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna”; NJA 2019 s. 866 ”Branddammen på Malmö flygplats”, NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet”. Det råder inte längre någon prejudikattorka på avtalsrättens område.fotnot 4 · s. 521

Störningar och tidsförlängning - en entreprenadrättslig studie4 hänvisningar

Marcus Utterström · 2022, s. 1–1936 · 4 ställen

Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Andreas Norlén, Christina Ramberg · SvJT 2021 s. 373–382 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20195 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 5 ställen

Avtalsrätten och rättskällorna — med passivitet som illustration4 hänvisningar

Christina Ramberg · SvJT 2019 s. 272–281 · 4 ställen