Rättsfall

NJA 2017 s. 589

Citera

NJA 2017 s. 589

BibTeX

@misc{nja-2017-s-589,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2017 s. 589}},
  year         = {2017},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Unionsrättsliga ersättningsanspråk mot staten1 hänvisning

Erik Mårild, Klas Granlund · SvJT 2025 s. 549–569 · 1 ställe

Tingsrätten och hovrätten avslog statens avvisningsyrkande. Även Högsta domstolen gick på Nordeas linje (”Banken och Posten” NJA 2017 s. 589). Högsta domstolen tog sin utgångspunkt i 10 kap. 17 § rättegångsbalken och angav att bestämmelsen gav uttryck för principen att allmän domstol var behörig att pröva en tvist om den inte uttryckligen har undantagits från domstolens kompetens (p. 7). Högsta domstolen konstaterade sedan att reglerna om omprövning i skatteförfarandelagen inte var tillämpliga på Nordeas krav på ”återbetalning” av mervärdesskatt (p. 11). Den aktuella tvisten hade alltså inte anförtrotts åt någon annan än allmän domstol att allsidigt och slutligt pröva. Därmed var saken klar enligt Högsta domstolen. Något utrymme att göra en mer allmän bedömning av var tvisten lämpligen skulle hanteras fanns inte i en sådan situation (p. 15). Allmän domstol var därför behörig att pröva Nordeas talan om kompensation för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten.Nordea ./. staten; talan om ”återbetalning” av skatt (2014–2025) · p. 6 · s. 551

Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol – konferens vid Juridiska fakulteten i Lund1 hänvisning

Torvald Larsson · FVR 2025 s. 393–398 · 1 ställe

Som sista talare höll Anders Eka ett anförande på temat kompetensfördelningen ur Högsta domstolens synvinkel. Eka belyste några av Högsta domstolens avgöranden från senare tid som berörde allmän domstols behörighet på det förvaltningsrättsliga området, nämligen NJA 2013 s. 1103 (3G:s mast), NJA 2016 s. 933 (Independent Finans) och NJA 2017 s. 589 (Banken och posten). Även Eka diskuterade ändringen i utsökningsbalken som innebär att förvaltningsmyndigheters beslut i vissa fall ska utgöra exekutionstitel. Han diskuterade även frågan om utdömande av rättegångskostnader i förvaltningsmål och hänvisade då till NJA 2015 s. 374 (RF och rättegångskostnaderna) samt HFD 2022 ref. 10. Avslutningsvis diskuterade han bland annat förutsättningarna för korsvis tjänstgöring och gemensam sammansättning mellan Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.p. 10 · s. 397

Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer1 hänvisning

Karin Wistrand · SvJT 2019 s. 103–130 · 1 ställe

För svensk del framgår av Högsta domstolens avgörande i NJA 2015 s. 1072 (angående s.k. tryckerimoms) att en kund (köpare) — som har burit kostnaden för ett för högt debiterat mervärdesskattebelopp — kan vända sig till säljaren (den skattskyldige) och begära återbetalning av denne enligt läran om condictio indebiti. Till skillnad från vad som normalt är fallet vid en tillämpning av läran om condictio indebiti saknar det enligt Högsta domstolen betydelse att lång tid kan ha gått. Mot denna bakgrund kan det inom ramen för det svenska systemet knappast föreligga någon unionsrättslig skyldighet för staten att återbetala ett felaktigt uttaget skattebelopp till någon annan än den skattskyldige. Att Högsta domstolen i NJA 2017 s. 589 har funnit att allmän domstol i och för sig är behörig att pröva en talan om ”kompensation” för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten innefattar inte något ställningstagande till om käranden i målet (en bank) kan få framgång i sak med sin talan om i första hand ”återbetalning” och i andra hand skadestånd. Bankens anspråk motsvarar de ca 500 miljoner kronor som banken betalat i mervärdesskatt på posttjänster till Posten-koncernen under 2004–2014. 4.3 Fastställelsetalan När det gäller fastställelsetalan finns det i och för sig inte några särbestämmelser för respektive materiellt regelkomplex om statens skadeståndsansvar. Skillnaderna mellan de olika skadeståndsinstituten gör emellertid att rättstillämparen måste vara uppmärksam på att praxis som har utvecklats kring tillåtligheten av fastställelsetalan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte oavkortat kan tillämpas på unionsrättsligt och konventionsrättsligt skadestånd. De unionsrättsliga skadeståndsanspråken grundas oftast på ett påstående om att den svenska lagstiftningen står i strid med unionsrätten. Närliggande exempel är miljö- eller djurskyddsregler som uppställer krav som i och för sig kan hindra den fria rörligheten för varor. Eller för den delen nationella regler som syftar till att säkerställa folkhälsan, t.ex. spelmarknadsregleringen eller det svenska detaljhandelsmonopolet för alkohol. I sådana situationer är det för övrigt inte helt ovanligt att skadeståndstalan förs i syfte att få till stånd en ändring av reglerna, inte primärt för att utverka skadestånd för förfluten tid.Processuella villkor · p. 6 · s. 120