1.5.1 Ömsesidigt erkännande — samarbete är huvudregeln Samarbetet inom EU baseras på principen om ömsesidigt erkännande. Principen innebär att ett beslut som fattas i ett land ska erkännas och verkställas i ett annat land, som om det vore ett nationellt beslut i det landet. Denna grundtanke kommer också till uttryck i de rättsakter som reglerar det straffrättsliga samarbetet. För domstolarna innebär principen att det finns en långtgående skyldighet att erkänna och verkställa ett annat medlemslands domar och beslut. Det andra landets avgörande ska tillmätas samma rättsliga status som ett motsvarande nationellt avgörande och det ska också ges den verkan som ett motsvarande nationellt avgörande hade fått. Tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande innebär att de förutsättningar som gäller enligt nationell rätt för att besluta om en motsvarande åtgärd inte får tillämpas utan stöd i den aktuella rättsakten. Vid prövningen ska emellertid det land som ska verkställa beslutet iaktta unionsrätten och de grundläggande rättigheter som erkänns där. 5.2 Möjligheten att vägra samarbete är begränsad Principen om ömsesidigt erkännande innebär inte en ovillkorlig skyldighet att samarbeta. Samtliga rättsakter som antagits på området för straffrättsligt samarbete lämnar visst utrymme för ett medlemsland att vägra att erkänna och verkställa ett annat lands dom eller beslut. Avslagsgrunderna får ses som en kompromiss mellan principen om ömsesidigt erkännande och medlemsländernas intresse av att upprätthålla vissa grundläggande nationella rättsprinciper, t.ex. ett krav på dubbel straffbarhet. De återspeglar också en gemensam syn på vissa rättsprinciper, t.ex. den om förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem). Möjligheterna att vägra är i stort sett begränsade till de skäl som uttryckligen anges i rättsakten, vilket EU-domstolen varit tydlig med, även i de fall ett medlemsland vill åberopa skäl av konstitutionell karaktär.s. 188
2.Några avslagsgrunder återkommer i de olika regelverken, t.ex. kravet på dubbel straffbarhet, medan andra är specifika för en viss typ av samarbete, t.ex. krav på att en minsta tid av ett fängelsestraff återstår att avtjäna. I huvudsak är avslagsgrunderna obligatoriska, dvs. om en avslagsgrund är tillämplig ska ett erkännande och verkställighet inte ske. I vissa fall är det dock möjligt att, trots att en avslagsgrund är tilllämplig, ändå erkänna och verkställa det andra medlemslandets beslut eller dom. Detta gäller främst vid verkställighet av icke frihetsberövande åtgärder. Tanken är att det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt ändå ska vara möjligt att verkställa åtgärden. 5.3 Skyddet för enskildas rättigheter Samtliga rättsakter om det straffrättsliga samarbetet anger att de åtaganden som följer av rättsakterna inte påverkar medlemsländernas skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget. Den bestämmelsen hänvisar i sin tur till EU:s rättighetsstadga och Europakonventionen. Dessa rättigheter och grundläggande principer kan således, i undantagsfall, leda till att erkännande och verkställighet vägras.s. 189
3.Ett viktigt avgörande är EU-domstolens dom i de förenade målen C-404/15, Aranyosi och C- 659/15 PPU, Căldăraru. Domstolen tog där ställning till om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder kunde anses komma i konflikt med artikel 4 i EU:s rättighetsstadga, med hänsyn till fängelseförhållandena i den utfärdande staten. Domstolen pekade på att det förbud som anges i stadgan är absolut och en verkställande myndighet är skyldig att pröva om verkställigheten av en europeisk arresteringsorder kan leda till att den eftersökte behandlas i strid stadgan. Detta avgörande har påverkat svensk rättspraxis när det gäller samarbetet i förhållande till vissa länder, bl.a. Rumänien.s. 190
4.I ett avgörande från april 2020 prövade HD om en dömd person kunde överlämnas till Rumänien för straffverkställighet. Frågan i ärendet gällde om fängelseförhållandena i Rumänien var så bristfälliga att det fanns grund för att vägra överlämnande för straffverkställighet med hänvisning till artikel 3 i Europakonventionen eller artikel 4 i EU:s rättighetsstadga. I ärendet fanns en försäkran från den rumänska kriminalvården om att förhållandena för den dömde under verkställighetstiden skulle motsvara de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis. HD konstaterade att det fanns en generell risk för att ett överlämnande av den dömde till Rumänien inte skulle vara förenligt med dessa krav. Mot bakgrund av den försäkran som lämnats, och som enligt vad HD noterar skickats via det rumänska justitiedepartementet, fann emellertid domstolen att det inte förelåg en stark presumtion för att ett överlämnande skulle innebära en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen eller artikel 4 i EU:s rättighetsstadga.s. 190
5.I ett annat viktigt avgörande tog EU-domstolen ställning till om systematiska eller allmänna brister vad gäller domstolsväsendets oavhängighet i ett medlemsland kunde leda till att den eftersökte inte fick en rättvis rättegång, vilket skulle stå i strid med artikel 47.2 i EU:s rättighetsstadga. Frågan i målet var föranledd av att ett förfarande hade inletts enligt artikel 7.1 i EU-fördraget, dvs. när det finns anledning att anta att ett medlemsland allvarligt åsidosätter EU:s grundläggande värden enligt artikel 2 i samma fördrag. Domstolen ansåg att, även om ett sådant förfarande pekar på att det finns en risk för att den eftersökte inte får en rättvis rättegång, en prövning ska ske om huruvida just den eftersökte i det enskilda fallet löper en sådan risk.s. 190
6.En fråga som kan aktualiseras vid överförande av verkställigheten av ett fängelsestraff är om en senare tidpunkt för villkorlig frigivning än den som gäller i Sverige kan medföra att ett överförande kommer i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen om rätten till frihet. HD har i rättsfallen NJA 2017 s. 300 och NJA 2017 s. 384 tagit ställning till den frågan. Sammanfattningsvis kom domstolen där fram till att en ökning med 50 % av den faktiska avtjänandetiden inte i sig innebär att ett överförande kommer i konflikt med Europakonventionen. Däremot skulle motsatsen kunna gälla om ett beslut om överförande meddelas i nära anslutning till tidpunkten för villkorlig frigivning enligt svenska regler. 5.4 Dubbel straffbarhet En traditionell avslagsgrund i det internationella straffrättsliga samarbetet är att det brott som lagförs eller har bestraffats i ett land inte utgör ett brott även i det land som ska lämna bistånd. Ett krav på sådan dubbel straffbarhet krävs i stort sett alltid när det rör sig om tvångsåtgärder av olika slag, t.ex. hemliga tvångsmedel, utlämning eller överförande av straffverkställighet.s. 191
7.Inom EU har möjligheterna att ställa upp krav på dubbel straffbarhet begränsats i förhållande till ett antal brott som anges i flertalet rättsakter, de s.k. listbrotten. Om den utfärdande staten anger att det brott som lagförs eller domen avser är ett listbrott, får den andra staten inte pröva om gärningen är straffbar även där. En förutsättning är dock att det brott som avses ska kunna leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer. För övriga brott får ett krav på dubbel straffbarhet ställas upp.s. 191
8.Hur detta krav ska tolkas och tillämpas finns det olika uppfattningar om. Enligt en tolkning föreligger dubbel straffbarhet om gärningen — på ett abstrakt plan — kan anses utgöra en brottslig handling om den hade begåtts i det land där prövningen sker. En mer strikt tolkning innebär att även andra krav för straffansvar ska vara uppfyllda vid en sådan prövning, t.ex. att straffmyndighetsålder uppnåtts, att preskription inte inträtt eller att någon ursäktande omständighet som nöd eller nödvärn inte föreligger.s. 191
9.EU-domstolen har tagit ställning till hur kravet på dubbel straffbarhet ska tolkas enligt rambeslutet om verkställighet av frihetsberövande påföljder. I målet hade den dömde ålagts ett körförbud av tjeckiska myndigheter, vilket han överträdde och dömdes till fängelse för. Den tjeckiska domen översändes till Slovakien för erkännande och verkställighet. Frågan i målet gällde hur kravet på dubbel straffbarhet skulle tolkas när en överträdelse av ett tjeckiskt körförbud — av förklarliga skäl — inte är straffbart i Slovakien. EU-domstolen konstaterade att det inte krävs någon exakt överensstämmelse mellan brottsrekvisiten såsom de anges enligt respektive nationell lagstiftning. Det viktiga är att det finns en överensstämmelse mellan de omständigheter som utgör brottet enligt den utfärdande statens lagstiftning och definitionen av motsvarande brott i den verkställande statens lagstiftning.s. 192
10.Kravet på dubbel straffbarhet i de lagar som rör det straffrättsliga samarbetet regleras i huvudsak på så sätt att en åtgärd får vidtas endast om den gärning som avses ”motsvarar brott” enligt svensk lag. De svenska bestämmelserna får anses ligga i linje med den EUrättsliga regleringen och den tolkning som EU-domstolen gjort beträffande detta krav, dvs. det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag, utan att det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige. Flera avgöranden pekar också på en motsvarande tolkning. 5.5 Förbud mot dubbelbestraffning (ne bis in idem) Principen ne bis in idem (”icke två gånger för samma sak”) innebär att en brottslig gärning, som har prövats genom en lagakraftägande dom, som regel inte får bli föremål för en ny prövning mot samma person. På nationell nivå är en doms rättskraft grundläggande. Ett medlemsland i EU är därutöver i sitt nationella brottmålsförfarande skyldigt att respektera principen i förhållande till domar och beslut som har meddelats i ett annat medlemsland.s. 192
11.Även inom det EU-straffrättsliga samarbetet ska principen om ne bis in idem beaktas. En åtgärd ska vägras om det för samma gärning har meddelats dom i Sverige eller i ett annat land, och domen har fått laga kraft samt, vid en fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i det land som har meddelat domen.s. 193
12.Principens räckvidd och närmare innebörd har blivit föremål för ett stort antal prejudicerande avgöranden, såväl i svensk praxis som hos Europadomstolen och EU-domstolen. Tolkningen i dessa fall har främst rört principens genomslag när ett land vill lagföra på nytt trots att det finns en dom meddelad i samma eller i ett annat land. Den praxis som har utvecklats, särskilt i EU-domstolen, bör kunna tjäna som vägledning för hur principen ne bis in idem kan utgöra hinder för straffrättsligt samarbete. Det rör t.ex. tolkningen av begreppet ”samma gärning” (idem). Domstolen har i flera avgöranden prövat detta begrepp vid olovlig in- och utförsel av narkotika eller andra varor. En annan återkommande fråga är om det första förfarandet har inneburit en sådan prövning i sak att det hindrar en senare prövning. Domstolen har även tagit ställning till om en friande dom eller utevarodomar som fått laga kraft utgör hinder. I svensk rättspraxis har principen främst prövats i ärenden om utlämning och då i huvudsak rört frågan om ”samma gärning”. 5.6 Immunitet och privilegier En avslagsgrund som finns intagen i många samarbetsinstrument rör immunitet och privilegier. En skillnad gentemot många andra avslagsgrunder är att det är den verkställande statens lagstiftning som avgör vad som avses med immunitet och privilegier.s. 193
13.Det är förhållandena vid tidpunkten för prövningen som ska beaktas, eftersom immunitet i vissa fall kan upphävas.s. 194
14.Bestämmelser om immunitet och privilegier som hindrar lagföring i Sverige utgör även hinder för att erkänna och verkställa ett annat lands dom eller beslut i Sverige. Hinder kan föreligga t.ex. genom sådana begränsningar som följer av grundlagarna eller som anges i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Vid samarbete som gäller inhämtande av bevisning anses avslagsgrunden omfatta skydd mot att ta handlingar i beslag i strid mot bestämmelserna 27 kap. 2 § RB eller mot att höra någon i strid mot reglerna i 36 kap. 5 och 5 a §§ RB. Som regel hindrar bestämmelser om immunitet och privilegier att det över huvud taget görs något ingripande mot den som åtnjuter sådan status. 5.7 Utevarodomar Det är relativt vanligt att den dom som ligger till grund för en begäran om att överlämna en eftersökt person för verkställighet enligt en europeisk arresteringsorder är meddelad i den dömdes utevaro. Frågor om utevarodomar aktualiseras även vid samarbete om erkännande och verkställighet av andra slags straff och påföljder. Det s.k. rambeslutet om verkställighet av utevarodomar har tagits fram för att enhetligt reglera vilka krav som ska uppställas för att en utevarodom ska erkännas och verkställas i ett medlemsland. Ett sådant krav är att den dömde ska ha blivit kallad eller på annat sätt fått information om den förhandling som ledde till det beslut som ska verkställas eller att han eller hon har avstått från att överklaga beslutet eller har rätt till en förnyad prövning.s. 194
15.En fråga som har aktualiserats i flera fall är om den dömde har blivit kallad eller på annat sätt fått information om den förhandling som ledde fram till utevarodomen. Av intresse för den bedömningen är att EU-domstolen här har underkänt delgivning med en medlem i den dömdes hushåll i stället för med den dömde. En annan förekommande fråga är vilka bestämmelser som kan tillämpas när en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av en utevarodom, samtidigt som den utfärdande staten garanterar den utevarodömde en förnyad prövning i den staten. EU-domstolen har här ansett att den verkställande staten kan — om övriga förutsättningar är uppfyllda — ställa upp villkor om att den dömde efter den förnyade prövningen ska återföras dit för att verkställa den frihetsberövande påföljd som dömts ut. 5.8 Andra avslagsgrunder De ovan redovisade avslagsgrunderna är de som förekommer i samtliga rättsakter inom det EU-straffrättsliga samarbetet. Det finns emellertid andra skäl till att vägra. Någon skillnad görs då inte mellan formella brister, så som att en framställning faller utanför tillämpningsområdet för det aktuella samarbetet eller att framställningen inte motsvarar de formkrav som finns uppställda, och att en materiell avslagsgrund föreligger.s. 194
16.En särskild avslagsgrund är kopplad till den gärning som avses eller den påföljd som ska verkställas. När det gäller överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder krävs, vid överlämnande för lagföring, att den gärning som avses i den utfärdande medlemsstaten kan leda till ett fängelsestraff om ett år eller mer. Om överlämnande ska ske för straffverkställighet, krävs att en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader har dömts ut. Vid överförande av ett fängelsestraff är utgångspunkten att minst sex månader ska kvarstå att avtjäna, vilket även är en förutsättning för att en svensk frihetsberövande påföljd ska verkställas i ett annat land. Vid straffrättsligt samarbete som förutsätter att straffprocessuella tvångsmedel används i Sverige, kan det bli aktuellt att pröva om de strafftrösklar som gäller för tvångsmedlet i fråga är uppfyllda.s. 195
17.En annan avslagsgrund tar sikte på om den personen som berörs är straffmyndig. Här ser det olika ut i olika EU-länder, där många länder har en lägre straffmyndighetsålder än Sverige. Enligt avslagsgrunden, som förekommer i samarbete som förutsätter tvångsmedel eller berövande av frihet, får medlemsländerna avslå framställningar som rör personer som inte var straffmyndiga vid tidpunkten för brottet. Avslagsgrunden kan ge upphov till svåra avvägningar, t.ex. om en person med stark anknytning till Sverige, och som är strax under 15 år, har begått ett brott utomlands och det finns starka skäl för att undvika att den ådömda påföljden behöver verkställas i domslandet. I den lagstiftning som genomför rambesluten om erkännande och verkställighet av personella påföljder har det därför införts en ventil som i undantagsfall kan medge att verkställighet får ske i Sverige trots att den dömde inte uppfyller kravet på straffmyndighet enligt svensk lag.s. 195