Sebastian Lindroos-moll · SvJT 2024 s. 223–230 · 2 ställen
- K Lusht, Data, the Appraisal Process, and the Market Value Definition, Appraisal Journal Vol. 49 Iss. 4 (1981), s. 539. 1 7 Lind, Nordlund, A Transparent Two-Step Categorization of Valuation Methods, The Appraisal Journal, Summer 2014, Vol. 82 Iss. 3, s. 244 ff. 18 R Hager, Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi, SvJT 2007, s. 279, R Hager, Värderingsrätt, s. 142 ff., S Lindroos-Moll, Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 321. 19 NJA 2017 s. 261, HD:s domskäl p. 15. 20 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 20. 21 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 20. HD hänvisar där till BFN:s vägledning till K2-reglerna, kommentaren till punkterna 12.3 och 12.14. 22 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 23, prop. 2000/01:150 s. 48 f. och 100 samt Heléns Rör NJA 1988 s. 620, Trancom NJA 1993 s. 484 och CMF Consulting NJA 2009 s. 210. 23 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 24. 2 4 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 24, S Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, 3 uppl. 2023, s. 40 f. och 49 f. samt L Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2 uppl. 2022, s. 180 ff. 25 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 25. 26 S Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, s. 67. 27 S Lindroos-Moll, Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 321 och 374. 28 S Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, s. 67. 29 Under avsnitt ”Värdering till nettoförsäljningsvärde”. 30 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 30. 3 1 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 31. 32 Jfr ovan — av 4 kap. 9 § 3–4 st. ÅRL framgår att ”[m]ed nettoförsäljningsvärde avses försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad.” 33 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 33. 34 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 34. 35 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 20. Se ovan under rubriken ”HD:s domskäl — nettoförsäljningsvärde”. 36 BFN:s vägledning till K2-reglerna, kommentaren till punkterna 12.3 och 12.14. 37 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 35–36. 38 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 39. 39 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 38 och 40. 4 0 Av Ekonomigruppen NJA 2014 s. 948 framgår att medansvaret inte gäller i förhållande till en borgenär som har vetskap om bolagets svåra ekonomiska situation men ändå väljer att ingå en förbindelse med bolaget i tyst förlitan på styrelseledamöternas medansvar. Se även Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 12. 41 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 41. 42 Eller motsvarande redovisningsstandard som tillämpas av det aktuella företaget. 43 Prop. 2015/16:3, s. 127, S Olsson, Redovisningsrätt, s. 18, S Lindroos-Moll, Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 222 ff. 44 International Financial Reporting Standards, utgivna av International Accounting Standards Board. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (IAS-förordningen) ska alla bolag vars aktier är noterade på en reglerad marknad i något medlemsland från och med 2005 tillämpa IFRS. 45 Högsta domstolen, mål nr T 7701-22, domskälen p. 33. 46 K Lusht, Data, the Appraisal Process, and the Market Value Definition, Appraisal Journal Vol. 49 Iss. 4 (1981), s. 534, S Lindroos-Moll, Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning, s. 320.fotnot 16 · s. 225
- I Sjukhuscaféet NJA 2017 s. 261 är HD inne på ett liknande resonemang vid beräkning av marknadsvärde avseende en rörelses värde i fråga om ett ersättningskrav efter vräkning av en hyresgäst. Där anges att det inte förhåller sig så att endast ett värde är riktigt och att alla andra värden är felaktiga.Värdering till nettoförsäljningsvärde · p. 3 · s. 226
Gudmund Toijer · SvJT 2022 s. 554–563 · 1 ställe
- Se 54 kap. 8 § rättegångsbalken, jfr beträffande jäv bl.a. rättsfallet NJA 2007 s. 860. 1 4 Se 54 kap. 7 § rättegångsbalken. 15 Se prop. 2009/10:215 s. 174 ff. 1 6 Se t.ex. NJA 2006 s. 188, NJA 2006 s. 310 och NJA 2010 s. 516. 17 Se NJA 2010 s. 690. 18 Se NJA 2012 s. 623. 19 Se NJA 2008 s. 748 och NJA 2009 s. 321. 20 Se NJA 2013 s. 613. 21 Se NJA 2012 s. 125. 22 Se ”Torsbybryggan” NJA 2008 s. 55 och ”Båthuset i Stuverum” NJA 2020 s. 1129. 23 Se bl.a. NJA 2010 s. 419, ”Ojnareskogen” NJA 2011 s. 884, ”Taggen Vindpark” NJA 2012 s. 921, ”Fäbodberget” NJA 2018 s. 631 och ”Kommittén Rädda Västerdalälven” NJA 2020 s. 845. 24 Se NJA 2010 s. 419. 25 Se NJA 2014 s. 79. 26 Se NJA 2016 s. 1093 och EU:C:2016:171. 27 Se det nyss nämnda rättsfallet NJA 2016 s. 1093 samt t.ex. ”Duvhöken” NJA 2012 s. 281 och ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 om artskydd och NJA 2016 s. 746 om avfallstransport. 28 Se NJA 2014 s. 545 och ”Exploateringsavtalet” NJA 2021 s. 727. 29 Se NJA 2017 s. 503. 30 Se ”Gränsen och rättegångskostnaderna” NJA 2021 s. 1085. 3 1 Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, jfr NJA 2016 s. 868. 32 Se ”Naturmarken i Hemmeslöv” NJA 2020 s. 786 och ”Radiomasten” NJA 2021 s. 321. 33 Se NJA 2016 s. 395. 34 Se NJA 2015 s. 976, ”Vägen till Sandviken” NJA 2017 s. 421, ”Snäckan 8” NJA 2020 s. 641 och ”Byggrätten vid campus” NJA 2021 s. 1030, jfr ”Säbyvikens marina” NJA 2019 s. 629. 35 Se NJA 2014 s. 445, ”Bygglovet i Svartrå” NJA 2020 s. 190 och ”’Stadsbyggnadsnämndens överklagande” NJA 2021 s. 334. 36 Se ”Skärmtaksbygglovet” NJA 2017 s. 3, jfr NJA 2014 s. 267 och NJA 2016 s. 674. 37 Se ”Ledningsgatan” NJA 2013 s. 441, ”Ledningsrätt i gatubelysning” NJA 2013 s. 795 och ”Basstationerna i Luleå” NJA 2021 s. 874. 38 Jfr Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, i SvJT 1989 s. 291 ff., särskilt s. 294–302. 39 Se ”Unionens resningsansökan” NJA 2020 s. 147 p. 25; avgörandet har refererats på en mer allmän fråga utan specifik arbetsrättslig koppling, nämligen om det kan utgöra grund för resning att en svensk domstol vid tillämpning av unionsrätten avviker från ett förhandsavgörande som har hämtats in i det aktuella målet, jfr om extraordinära rättsmedel också NJA 2010 N 30. 40 Se NJA 2008 s. 1022. 4 1 Se NJA 2008 s. 429. 42 Se NJA 2008 s. 990. 43 Se NJA 2015 s. 899; rättsfallet har gett upphov till en debatt om arbetstvistlagen var tillämplig i målet eller inte eller med andra ord om Högsta domstolen eller Arbetsdomstolen var högsta instans; se bl.a. Niklas Selberg och Erik Sjödin, Stridsåtgärder i Högsta domstolen, i JT 2016–17 s. 906 ff. och samma författare, Om behörig domstol och civilrättsliga sanktioner för stridsåtgärder på arbetsmarknaden, i SvJT 2019 s. 482 ff. samt Jan Kleineman, Om uppkomsten av allmänna skadeståndsprinciper — exemplet contra bonos mores som en dolusprincip i svensk rätt, i Festskrift till Stefan Lindskog, 2018, s. 381 ff. 44 Se t.ex. AD 2017 nr 17 och AD 2020 nr 12. 45 Se t.ex. AD 2014 nr 39. 46 Se t.ex. AD 2015 nr 44. 47 Se t.ex. AD 2014 nr 85 och AD 2019 nr 15. 4 8 Se NJA 2008 s. 243. 49 Se NJA 2011 s. 454. 50 Se NJA 2014 s. 465. 51 Se ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303. 52 Se ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261. 53 Se ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445. 54 Se ”Lokalerna i Gulddragaren” NJA 2020 s. 681. 55 Se NJA 2016 s. 540. 56 Se ”Avhysningen och klagointresset” NJA 2017 s. 735. 57 Se NJA 2018 s. 361.fotnot 13 · s. 556
Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 2 ställen
- I ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 och ”Vikens pizzeria” NJA 2019 s. 693 har HD närmare prövat hur ersättningen ska beräknas. I det förstnämnda avgörandet hade hyresgästen hyrt en lokal i entrén till ett sjukhus där lokalen använts till kiosk- och caféverksamhet. HD uttalade sig här principiellt om beräkningen när det saknats möjlighet att driva rörelsen vidare i en likvärdig lokal och därför rörelsen har lagts ned. Ersättningen ska i dessa fall ”återspegla det förhållandet att hyresgästen, om hyresförhållandet bestått, skulle ha haft olika handlingsalternativ. Hyresgästen hade typiskt sett kunnat fortsätta rörelsen eller överlåta den. Bestämningen av skadan ska svara mot något av de handlingsalternativ som hyresgästen hade i det enskilda fallet. Det står hyresgästen fritt att utgå från det alternativ som ger den högsta ersättningen.” Beträffande bevissituationen anförde HD att det är hyresgästen som har bevisbördan för att hyresförhållandets upphörande medfört en förlust som överstiger minimiersättningen. Beviskravet beror här av ”olika faktorer och måste ställas i relation till bl.a. vilken bevisning som är möjlig att lägga fram, vem av parterna som har de bästa förutsättningarna att göra detta och tvisteföremålets storlek”.Påföljder · p. 180 · s. 1016
- Enligt HD ska vidare, när verksamheten bedrivs som enskild näringsverksamhet och ägaren därför inte är att betrakta som anställd, verksamheten belastas med ett belopp som svarar mot den egna arbetsinsatsen, typiskt sett bestämd till ett värde som motsvarar den marknadsmässiga kostnad — inklusive egenavgifter och skatt — som rörelsen skulle ha haft för en anställd som hade utfört motsvarande arbete. Som konstaterades av HD innebär hänsynen till den egna arbetsinsatsen värde i form av marknadsmässig lönekostnad att en enskild näringsverksamhet i de allra flesta fall får anses sakna värde. Samtidigt är det så, att även sådana rörelser överlåts och då anses ha ett marknadsvärde, främst därför att köparen slipper uppstartskostnader och samtidigt förvärvar en försörjningsmöjlighet. I dessa fall är avkastningsvärdemetoden inte den lämpligaste metoden för den skadelidande hyresgästen att bevisa sin verkliga förlust. Det kan då vara bättre att basera ersättningsanspråket på någon av de andra metoder som står till buds, t.ex. ortsprismetoden (i ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261 också benämnd marknadsvärdemetoden), där ju överlåtelser av liknande rörelser kan beaktas vid fastställandet av värdet. Som HD påpekar kan det också finnas en möjlighet att kräva ersättning för personlig inkomstförlust, som kan utgå när rörelsen drivs av någon som till följd av hög ålder, sjukdom eller av någon annan omständighet har svårt att få en alternativ sysselsättning. 4.5.2.13 Jämkning av skadeståndet Jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen är enligt HD i ”Avkodningsersättningen I” NJA 2013 s. 966 i princip tillämplig också på den ersättning som ska betalas enligt 9 § lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning eftersom denna utgör ett skadestånd. Eftersom regeln i avkodningslagen är en specialregel avseende ersättningsskyldighet med ett tydligt preventivt syfte som grundas på ett direktiv och betalningen ska avse en normerad minimiersättning med utgångspunkt i det olovliga utnyttjandet är utrymmet typiskt sett mindre här än i andra situationer. Till det kommer enligt HD att lagen för ersättningsskyldighet förutsätter att det har varit fråga om uppsåtligt brott, något som rent allmänt enligt HD talar emot jämkning. Jämkningsutrymmet är därför generellt sett mycket litet. I 2013 års avgörande skedde inte heller någon jämkning.Påföljder · p. 185 · s. 1017
Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 3 ställen