1 · Inledning

1.Emissionsgarantimålet — NJA 2016 s. 107 — och det sammanhängande domvilloärendet väcker en rad processrättsliga frågor. Den viktigaste avser den för dispositiva tvistemål grundläggande dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB, att domar i dispositiva tvistemål inte får grundas på icke åberopade omständigheter. Håstad har dragit slutsatsen att HD:s bedömningar i emissionsgarantimålet och domvilloärendet skulle ”kunna få en betydande återverkan på hur dispositiva processer förs i rättegångar och skiljeförfaranden.”s. 142

2.Håstads analys, som är väsentligen processrättslig, är ingående och övertygande. Hans uppfattning är att grovt rättegångsfel har förekommit i HD i emissionsgarantimålet genom att HD har grundat sin dom på en övertagen rätt till skadestånd trots att käranden inte åberopat sig därpå, utan tvärtom uttryckligen förklarat sig inte göra det. Men det finns ytterligare att säga om målets processrättsliga aspekter. Syftet med denna artikel är att göra detta.s. 142

3.I nästa avsnitt redogörs kort för målet. I de därpå följande två avsnitten lyfts fram och diskuteras bl.a. några inkonsekvenser och bristande överensstämmelser. Sålunda framhålls i avsnitt 3 exempelvis att den rättsföljd, som käranden enligt sin angivna grund för käromålet eftersträvade, inte passar ihop med rättsföljden i det av käranden framställda yrkandet. I avsnitt 4 påpekas bl.a. att HD:s redogörelse i domvilloärendet för kärandens talan inte stämmer överens med den av käranden själv angivna grunden för käromålet. Avsnitt 5 handlar om intrycket av HD:s dom, nämligen att HD i realiteten har bifallit en skadeståndstalan trots att käranden inte förde en sådan och trots att HD enligt sitt yttrande i domvilloärendet inte biföll en skadeståndstalan. I det avslutande avsnitt 6 diskuteras frågan om i vilken utsträckning domen kan anses ha förändrat dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB. Svaret är: troligen inte så mycket, såvitt nu kan bedömas.s. 142