1.I utomkontraktuella relationer är huvudregeln att en skadelidande kan göras. 19
2.gällande deliktsanspråk mot en skadevållare på flera olika rättsliga grunder, dvs.s. 19
3.anspråksvägarna är alternativa.802 Denna situation avser alltså även här överlap-s. 19
4.pande ansvarsregler, dvs. en och samma skadevållare kan bli skadeståndsskyl-s. 19
5.dig enligt olika deliktsregler.803 En anledning till att här översiktligt behandlas. 19
6.frågan om överlappande ansvarsregler i utomkontraktuella relationer är atts. 19
7.bestämmelsen i 1:1 SkL har utformats likartat med avseende på SkL:s subsi-s. 19
8.diaritet i förhållande till såväl andra deliktsregler som avtalsvillkor och kon-s. 19
9.traktsregler.s. 19
10.177s. 19
11.I propositionens specialmotivering till 1:1 SkL uttalas att ”inom sitt tilllämpningsområde är de speciella reglerna i allmänhet exklusivt tillämpliga”.804 Specialregler förklaras typiskt sett vara mer förmånliga för den skadelidande, genom att dessa regler t.ex. uppställer ett strikt ansvar. Däremot omtalas i motiven att det kan finnas vissa begränsningar av denna rätt, t.ex. avseende kortare preskriptionstider. Beträffande sådana särbestämmelsers tillämpning på anspråk som grundas på SkL uttalas därefter följande:s. 20
12.”Utan att ha ett klart stöd i lagtexten eller åtminstone i uttalanden under dens. 20
13.särskilda lagstiftningens förarbeten kan men enligt min mening inte anta atts. 20
14.sådana särbestämmelser om preskription e.d. som det här gäller sträcker sinas. 20
15.verkningar utanför denna lagstiftnings egentliga tillämpningsområde, dvs.s. 20
16.inskränker den skadelidandes möjligheter att kräva ersättning under åberopandes. 20
17.av allmänna skadeståndsregler. Det ligger närmast till hands att i första hands. 20
18.anse dessa särbestämmelser vara direkt betingade av den skärpning av skade-s. 20
19.ståndsansvaret för vissa ansvarsobjekt som lagstiftningen innebär och såledess. 20
20.utgöra ett slags kompensation för den tyngre börda som lagts på dessa subjekt is. 20
21.jämförelse med vad som gäller för dem som svarar endast enligt allmänna regler.s. 20
22.De ändamålssynpunkter som bär upp särbestämmelserna kan visserligen varas. 20
23.av den art att de motiverar en tillämpning av bestämmelserna också när skade-s. 20
24.ståndsansvaret vilar endast på de allmänna skadeståndsreglerna.”805 Utgångspunkten är alltså enligt propositionsuttalandena att särbestämmelser i speciallagstiftning inte är tillämpliga på anspråk grundade i SkL.806 Vidare uttalas att ”[d]et måste emellertid i varje särskilt fall närmare undersökas om lagstiftaren verkligen beaktat sådana synpunkter i samband med lagstiftningens tillkomst och har tagit en klar ståndpunkt i frågan på grundval av rättspolitiska överväganden”.807s. 20
25.Av det sistnämnda kan man dra slutsatsen att om lagstiftaren inte har behandlat frågan alls, så ska det inte vara vägledande för tolkningen överhuvudtaget. För att t.ex. preskriptionsbestämmelser i speciallagstiftningen ska träffa även ansvar grundat på SkL krävs i princip ett uttryckligt ställningstagande antingen i lagen eller i förarbetena för att man ska kunna konstatera att lagstiftningen är exklusivt reglerande inom ett visst område. Den senare tolkningen tycks ha fått genomslag i rättspraxis.808 178s. 20
26.I kommentaren till SkL, skriven av Bengtsson, anges att bestämmelsen skas. 21
27.ses som ett uttryck för lex specialis. Principen om att särregler går före mers. 21
28.generella regler i SkL anges emellertid vara förenad med vissa undantag.809s. 21
29.Skillnaden mellan dessa olika uppfattningar baseras på vad som ska ansess. 21
30.utgöra utgångspunkten – eller huvudregeln – om det i lagstiftning förekom-s. 21
31.mer särregler om skadestånd.s. 21
32.HD har i ett antal rättsfall inom olika områden kommit fram till att anspråks-s. 21
33.vägarna är alternativa. Domstolen har bedömt frågan om SkL:s förhållande tills. 21
34.skadeståndsrättslig speciallagstiftning avseende bl.a. luftfart, offentlig upp-s. 21
35.handling och produktansvar i konsumentförhållanden.810 Beträffande förhål-s. 21
36.landet mellan olika skadeståndsregler har HD också i NJA 2020 s. 807 (Dens. 21
37.skadliga elen) uttalat att bestämmelserna om strikt inverkansansvar och pro-s. 21
38.duktansvar i 28–29 §§ elsäkerhetslagen är alternativa.s. 21
39.Vissa undantag har dock förekommit avseende alternativa anspråksvägar. Is. 21
40.NJA 1972 s. 296 ansågs en regel om tvåårspreskription i 10 § i 1886 års järn-s. 21
41.vägsansvarighetslag tillämplig när skadeståndstalan mot järnvägen grundadess. 21
42.på ”allmänna oskrivna skadeståndsregler”.811 I NJA 2013 s. 51 (Segelbåten soms. 21
43.slet sig) ansågs SjöL:s bestämmelser om preskription träffa även anspråk soms. 21
44.grundats på SkL. HD uttalade att utgångspunkten är att specialpreskriptions. 21
45.i en viss lag inte omfattar fordringar som uppkommit med stöd av bestäm-s. 21
46.melse i annan lag. I vissa fall kan preskriptionen dock omfatta även fordringars. 21
47.som uppkommit genom annan lag. Härvid uttalades: ”För att så ska vara fallets. 21
48.krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme förs. 21
49.detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår atts. 21
50.en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas.”812s. 21
51.I det aktuella fallet ansågs ordalydelsen i preskriptionsbestämmelsen, vilkens. 21
52.talade om ”sammanstötning”, ge ett otvetydigt utrymme för att alla fordringars. 21
53.på ersättning för sammanstötningsskada omfattades, oavsett vilken rättsregels. 21
54.som låg till grund för anspråket. Avseende lagstiftarens avsikt med bestämmel-s. 21
55.sen, utgick HD från uttalanden i propositionen till SjöL. En jämförelse gjordess. 21
56.179 också med införandet av den dåvarande motsvarigheten till 13:32, om styckegodstransport.813s. 21
57.I och med att det framgår tydligt av såväl förarbetena till SkL som av rättspraxis att anspråksvägarna är alternativa vid överlappande ansvarsregler i utomkontraktuella förhållanden kan man fråga sig om 1:1 SkL i denna situation överhuvudtaget har något självständigt innehåll. Avvikelser från utgångspunkten om alternativitet kräver nämligen tydligt stöd i speciallagen. Även om 1:1 SkL ger intrycket av att principen om lex specialis gäller även här är utgångspunkten alltså den motsatta. Vid överlappande deliktsregler finns också enbart ett fåtal exempel i svensk rätt på att undantaget tillämpas, dvs. den ena regelns spärrverkan.s. 22
58.Ett särskilt område där förhållandet mellan speciell skadeståndsrättslig lagstiftning och SkL har varit föremål för diskussion är produktansvaret. Enligt HD:s dom NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) gäller PAL alternativt med andra skadeståndsrättsliga regler.814 Det framgår även uttryckligen av förarbetena till PAL.815 I förarbetena uttalas att det dock i allmänhet ligger i den skadelidandes intresse att göra gällande PAL, bl.a. eftersom den bygger på strikt ansvar, varvid skadelidanden slipper bevisa vårdslösheten och adekvat kausalitet mellan vårdslöshet och skada.816 Enligt förarbetena får PAL:s förhållande till andra skadeståndsrättsliga specialregler bedömas från fall till fall. Någon lagbestämmelse ansågs inte behövlig.817s. 22
59.I rättspraxis från EU-domstolen framgår emellertid att det inte är möjligt att göra gällande inhemska rättsregler istället för PAL om ansvaret baseras på samma grund, dvs. säkerhetsbrist.818 Direktivet ska nämligen enligt EUdomstolen uppfattas som ett maximidirektiv, innebärande att avvikelser inte får ske i enskilda medlemsstater inom ramen för direktivets tillämpningsområde.819 Ett alternativt skadeståndsansvar är alltså möjligt enbart om ansvar istället för PAL grundas på culpaansvar, dvs. i situationer där inget ”strängare” ansvar görs gällande.820 Det innebär att det fortfarande kan vara möjligt att 180s. 22
60.grunda ett produktansvar på culparegeln i 2:1 SkL, men att ett strikt ansvar förs. 23
61.en säkerhetsbrist inte får baseras på andra regler än PAL, innebärande att t.ex.s. 23
62.regler om självrisk och ansvarssubjekt blir tillämpliga.s. 23
Sammanfattande slutsatser
1.I det föregående har inledningsvis de olika regelvalen och tillämpningsresul-s. 23
2.taten uppmärksammats, samt särskilt möjligheten att genom tillämpning avs. 23
3.samma regel i kontrakt och delikt åstadkomma ett enhetligt ansvar, vilkets. 23
4.medför att ett ställningstagande till förekomsten av alternativa anspråksvägars. 23
5.i praktiken inte blir nödvändigt. Därefter har undersökts hur uppfattningens. 23
6.om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar har förändrats över tids. 23
7.i svensk rätt. Det har kunnat konstateras att frågan om förhållandet mellans. 23
8.kontrakts- och deliktsansvar inte varit särskilt uppmärksammad i svensk rätts. 23
9.förrän efter mitten av 1900-talet. Det kan framför allt förklaras av att kon-s. 23
10.traktsansvaret har uppfattats som typiskt sett mer förmånligt för den ska-s. 23
11.delidande i ett avtalsförhållande. Därtill behandlades i stort sett enbart utom-s. 23
12.kontraktuella förhållanden i de utredningar som låg till grund för införandets. 23
13.av den allmänna skadeståndslagstiftningen år 1972. Det ansågs dock att vissas. 23
14.deliktsregler skulle kunna komma att tillämpas analogt i avtalsförhållanden,s. 23
15.även om de närmare grunderna för sådan tillämpning inte var föremål för sär-s. 23
16.skilda överväganden.s. 23
17.Vid införandet av SkL kom denna lag att uttryckligen föreskriva ett vissts. 23
18.förhållande mellan kontrakts- och deliktsansvar, vilket uppfattas ge uttrycks. 23
19.för principen om lex specialis. Den närmare tillämpningen av denna princip,s. 23
20.genom bestämmelsen i 1:1 SkL, framgår inte av propositionen. Propositionens. 23
21.ger dock uttryck för att dess tillämpning varierar beroende på om det finns etts. 23
22.avtalsförhållande eller inte mellan skadevållare och skadelidande.s. 23
23.Det har härvid anförts att det finns ett antal exempel ur rättspraxis på atts. 23
24.den skadelidande i ett avtalsförhållande inte kan göra gällande deliktsreglers. 23
25.gentemot sin avtalspart, vilket förklaras med att denne inte kan kringgå kon-s. 23
26.traktsreglerna. Detta synsätt har legat till grund för vissa ställningstagandens. 23
27.i doktrinen kring vad som utgör huvudregeln vid överlappande ansvarsregler.s. 23
28.Senare tids rättspraxis har dock snarare gett intrycket av att anspråksvägarnas. 23
29.som utgångspunkt uppfattas som alternativa. Man kan härmed tala om ens. 23
30.möjlig ”omsvängning” avseende hur man ska konstruera huvudregeln vid över-s. 23
31.lappande ansvarsregler.s. 23
32.Vidare har undersökts vilka lösningar som förekommer i övrig nordisk samts. 23
33.i engelsk, fransk och tysk rätt. I samtliga nordiska länder gäller som utgångs-s. 23
34.181 punkt att överlappningar mellan kontrakts- och deliktsansvar kan förekomma. Det kan bero att det finns en uppfattning om att culpaansvaret utgör ett ”allmänt gällande ansvar”, dvs. en grundnorm som fungerar även i avtalsförhållanden. Denna uppfattning förekommer oberoende av om det finns en allmän lag om skadestånd som också är tillämplig i avtalsförhållanden eller inte. Såtillvida föreligger också i stor utsträckning en enhetlighet i de olika nordiska rättsordningarna. I enskilda fall kan dock resultatet variera och på detaljnivå föreligger ett flertal skillnader mellan länderna, vilket kommer att behandlas i följande kapitel. Det finns även vissa olikheter i gränsdragningen mellan kontrakts- och deliktsansvar, vilket medför att de situationer då respektive regel aktualiseras varierar i jämförelse med svensk rätt.s. 23
35.I det föregående har även frågor om överlappande ansvarsregler i utomkontraktuella förhållanden behandlats i korthet. Härvid har kunnat konstateras att utgångspunkten avseende överlappande ansvarsregler kan hävdas vara densamma, eftersom bestämmelsen i 1:1 SkL ger uttryck för en möjlig tillämpning av lex specialis även i utomkontraktuella förhållanden. I rättspraxis och doktrin har emellertid bestämmelsen i 1:1 SkL inte ansetts medföra ett generellt företräde för en specialregel framför t.ex. den allmänna culparegeln i 2:1 SkL. Istället finns det uttryck för att det uppställs ett tydlighetskrav för att en regel ska vara exklusiv. 182s. 24