Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20183 hänvisningar
- I NJA 2013 s. 1227 ansågs en man på grund av upprepade överträdelser av ett kontaktförbud och ett olaga hot ha gjort sig skyldig till olaga förföljelse. Gärningarna var i och för sig lindriga och förövade under en begränsad tid och endast vid ett tillfälle hade gärningsmannen tagit direkt kontakt med målsäganden. Detta talade enligt Högsta domstolen emot att gärningarna skulle bedömas som olaga förföljelse. Med hänsyn bl.a. till att gärningsmannen tidigare utsatt målsäganden för kontakter i strid med ett kontaktförbud och för olaga hot och att överträdelserna innebar att han i stort sett dagligen under en dryg månad uppehöll sig i närheten av den plats där hon tillbringade sin tid bedömdes emellertid gärningarna utgöra olaga förföljelse. Rättsfallet har kommenterats av Johan Sørensson i JT 2013–14 s. 924 ff.
- I NJA 2015 s. 45 beaktades det publicistiska syfte som funnits med ett vapeninköp (vapen inköptes av en journalist för att belysa hur lätt det var att skaffa vapen) vid straffvärdebedömningen av ett vapenbrott. Här hänvisades bl.a. till den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket enligt vilken det ska beaktas vilken fara gärningen inneburit och de avsikter och de motiv som den tilltalade haft. Det hänvisades också till bestämmelsen i 29 kap. 3 § andra stycket och den regel som där finns om att straffminimum kan underskridas som det är motiverat med hänsyn till straffvärdet (det förutsätts inte att någon av punkterna i 29 kap. 3 § är tillämplig för att andra stycket ska kunna tillämpas). Vapenbrottet bedömdes på flera sätt som atypiskt. Innehavet var kortvarigt och omfattade inte ammunition. Avsikten var att omedelbart överlämna vapnet till polisen (vilket också skedde). Det fanns ingen risk för att vapnet skulle komma till användning och därtill hade innehavet samband med ”ett brett upplagt reportagearbete, avsett att spegla olika aspekter av ett allvarligt samhällsproblem”. Sammantaget ansågs finnas förutsättningar att gå under straffminimum och döma till böter. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att vapenbrottet skulle bedömas som ringa brott och att antalet dagsböter skulle sättas lägre. (Förutsättningar för påföljdseftergift ansågs inte finnas. Detta följer nog redan av att sådan bara kan meddelas med hänvisning till sådana skäl som anges i 29 kap. 5 §, dvs. billighetsskäl. I detta fall var det i princip uteslutande straffvärdeskäl som talade i mildrande riktning.) Straffvärdebedömningen avseende särskilda brott 3 kap. Straffvärdet för grovt vållande till annans död behandlades i ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade haft en mycket hög promillehalt vid gärningen (klart över 2,5 promille) och att körningen varit påtagligt vårdslös. Vidare gavs den skärpning av minimistraffet som skedde år 2010 och som hade sin grund i en skärpt syn på allvarliga våldsbrott och därmed sammanhängande brottstyper genomslag vid bedömningen. Straffvärdet för den samlade brottsligheten som inkluderade flera andra brott ansågs motsvara fängelse i tre år. Härvid konstaterades att de straffvärdepåverkande omständigheterna var gemensamma för flera av de brott mannen dömdes för och att de därför inte kan ges fullt genomslag för vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas. 4 kap. I NJA 2013 s. 1227 ansågs straffvärdet för olaga förföljelse, ofredande och överträdelse av kontaktförbud i visst fall motsvara fängelse i fyra månader. 5 kap. Ett grovt förtalsbrott som bestod i en livesändning av en våldtäkt på Facebook ansågs i ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562, efter visst beaktande av att den dömde hade en funktionsnedsättning som gjort att han haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd och dess konsekvenser (jfr 29 kap. 3 § första stycket 3), ha ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra månader. (Påföljden innefattade också ett ringa narkotikabrott som emellertid angavs sakna nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen.) 6 kap. Straffvärdet för en grov våldtäkt bedömdes i NJA 2016 s. 819 motsvara fängelse i fyra år och åtta månader. Med hänsyn till att den tilltalade också gjort sig skyldig till narkotikasmuggling och narkotikabrott bestämdes straffet för den samlade brottsligheten till fängelse i fem år.
- Bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 9 (som då utgjorde bestämmelsens åttonde punkt) tillämpades också i NJA 2013 s. 1227 i ett mål om olaga förföljelse. Straffvärdet bedömdes vara fyra månader, men med hänsyn till att den tilltalade suttit häktad i mer än fem månader utdömdes endast ett straff om 30 dagsböter, som med tillämpning av 33 kap. 6 § ansågs vara helt verkställt genom frihetsberövandet. Det ansågs med hänsyn till ”de brott som [den tilltalade] gjort sig skyldig till” inte finnas förutsättningar att efterge påföljden, dvs. det var med hänsyn till brottsligheten inte uppenbart oskäligt att döma till påföljd.