- Håstad, Sakrätt (1996) s. 339 ff., som också ansluter NJA 1982 s. 900 till detta resonemang. Frysningsprincipen, som det här är fråga om, har en vidare betydelse än att gälla omfattningen av förmånsrätter i konkurs, se Schytzer s. 217 med där redovisad praxis. Jfr NJA 2020 s. 414 (Lönegarantin i Powertrain), HD:s domskäl p. 28 om arbetstagarens möjligheter att genom sina val påverka utfallet för övriga borgenärer samt NJA 2009 s. 291 (ProCell), NJA 2010 s. 454 och NJA 2012 s. 441. Jfr hur syftet med den regel som kommer till uttryck i NJA 1973 s. 635 formuleras av HD i NJA 2006 s. 439 (Dalarnas Tidningar). Där framhålls i stället vikten av att ett konkursbo som inträder i konkursgäldenärens avtal och fullgör dennes förpliktelser mot en avtalspart skall få uppbära vad som är hänförligt till konkursboets insatser, även om hela fordringen var överlåten eller pantsatt. Dessa frågor diskuteras något ytterligare i avsnitt 12.4 (Utrymmet för rättshandlingar som påverkar utdelningen i gäldenärens konkurs) nedan.
- Se ovan i avsnitt 9.3.2.3 (Överlåtelse av rätten till utdelning i konkurs) och målen NJA 1973 s. 635, NJA 1982 s. 900, NJA 1993 s. 120, NJA 2009 s. 291 (ProCell), NJA 2010 s. 454 och NJA 2012 s. 441 (p. 8 i HD:s domskäl, min kursivering: ”... förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen”). Se även RH 1994:126. Jfr fallet NJA 1997 s. 759 och Håstads kommentar till detsamma i Sakrätt (1996), supplement s. 31.
- I samma riktning talar HD:s uttalande i NJA 2012 s. 441, HD:s domskäl p. 7. I målet uttalas att det avgörande för om rätten till kvittning i ett visst fall har fallit bort, är vad parterna avtalat.
Rättsfall
NJA 2012 s. 441
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 441
BibTeX
@misc{nja-2012-s-441,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 441}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 2 artiklar · 8 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten5 hänvisningar
- Se NJA 2009 s 291, HD:s domskäl st 16; NJA 2012 s 441, HD:s domskäl st 8.
- Konkursförvaltaren kan dock sluta ett nytt avtal med konkursborgenären i dessa fall, för att undvika att konkursborgenären fullgör sin prestation genom att kvitta med en konkursfordran. Möjligheten att sluta ett sådant avtal är också något som HD påpekade i NJA 1996 s 368. Skulle avtalet innebära en reglering av en sådan fordran som är full- gången redan före konkursutbrottet måste avtalet skapa ett nytt fordringsförhållande. Om konkursförvaltaren vill undvika att konkursborgenären ska ha sin kvittningsrätt i behåll får avtalet inte innebära att det endast preciserar hur den befintliga skulden ska betalas. Det har HD fäst avseende vid i NJA 2012 s 441, där domstolen fann att kvitt- ningsrätten kvarstod trots att konkursborgenären och konkursförvaltaren hade ingått ett nytt avtal. Rättsfallet gällde dock en huvudfordran, där prestationen hade utförts före konkursutbrottet. Domstolen konstaterade att inget i avtalet tydde på att parterna hade avsett att skapa ett nytt fordringsförhållande, samt att även frysningsprincipen talade för
- Frysningsprincipen har inte bara använts för att avgöra frågor om huruvida en viss tillgång i konkursboet ska omfattas av en särskild förmånsrätt; den har givits ett vidare tillämpningsområde inom insolvensrätten. Högsta domstolen har på senare år använt frysningsprincipen i flera olika frågor. I NJA 2009 s 291 använde domstolen frysningsprincipen i en fråga om huvudfordrans uppkomst, och i NJA 2012 s 441 använde domstolen frysningsprincipen i en avtalstolkningsfråga. Vid dessa tillfällen har Högsta domstolen konstaterat att principen innebär att förhållandena vid konkursutbrottet så långt som möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen, samt att konkursförvaltarens åtgärder normalt inte ska leda till en omfördelning mellan borgenärerna. I NJA 2010 s 454 gav Högsta domstolen principen en än vidare betydelse, där påpekade nämligen domstolen att av frysningsprincipen följer att konkursförvaltarens eller enskilda borgenärers åtgärder normalt inte ska leda till en omfördelning mellan borgenärerna.