Konkursförvaltaren kan dock sluta ett nytt avtal med konkursborgenären i dessa fall, för att undvika att konkursborgenären fullgör sin prestation genom att kvitta med en konkursfordran. Möjligheten att sluta ett sådant avtal är också något som HD påpekade i NJA 1996 s 368. Skulle avtalet innebära en reglering av en sådan fordran som är full- gången redan före konkursutbrottet måste avtalet skapa ett nytt fordringsförhållande. Om konkursförvaltaren vill undvika att konkursborgenären ska ha sin kvittningsrätt i behåll får avtalet inte innebära att det endast preciserar hur den befintliga skulden ska betalas. Det har HD fäst avseende vid i NJA 2012 s 441, där domstolen fann att kvitt- ningsrätten kvarstod trots att konkursborgenären och konkursförvaltaren hade ingått ett nytt avtal. Rättsfallet gällde dock en huvudfordran, där prestationen hade utförts före konkursutbrottet. Domstolen konstaterade att inget i avtalet tydde på att parterna hade avsett att skapa ett nytt fordringsförhållande, samt att även frysningsprincipen talade för
Hänvisas från p. 2 (s. 28)
1.innan ett avtal har ingåtts Ovan har utgångspunkten varit att avtal har ingåtts före konkursutbrottet. Frågan bör också ställas om huvudfordran kan uppkomma på ett 310 än tidigare stadium i dessa fall. Redan i kapitlets inledande avsnitt konstaterades att (konkurs)borgenären måste ha förpliktat sig före konkursutbrottet, för att en huvudfordran ska kunna ha uppkommit vid den tidpunkten. Det kan emellertid vara fallet utan att något avtal är slutet, såsom ifall borgenären har avgivit ett anbud före konkursutbrottet. Efter konkursutbrottet har dock inte konkursgäldenären någon behörighet att acceptera anbudet, eftersom gäldenären inte får råda över egendom som hör till konkursboet eller åta sig några förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Det följer av 3 kap 1 § konkurslagen.s. 27
2.I stället blir frågan om konkursförvaltaren kan acceptera anbudet relevant att undersöka. Det konstaterades ovan under avsnitt 12.4.3 att konkursförvaltaren har behörighet att ta emot en accept efter konkursutbrottet, som kan ge upphov till konkursfordringar. Det framkom också att om det rör sig om behörighetsfrågor som gäller såväl tillgångar som skulder i konkursen har Högsta domstolen vid en rad tillfällen funnit att behörigheten tillkommer konkursförvaltaren. Det bör därför vara konkursförvaltaren som har behörighet att välja om anbudet ska accepteras eller inte, då ett anbud innehåller såväl förpliktelser som fordringar. Eftersom anbudet är riktat till konkursgäldenären vid konkursutbrottet måste konkursboet härleda sin rätt från konkursgäldenären och därigenom bör en eventuell accept av boet räknas som ett inträde. Resonemanget förutsätter att konkursboet har en rätt att inträda, men det är en fråga som faller utanför denna avhandlings avgränsningar. I linje med bland annat NJA 1996 s 368 innebär inte konkursboets val att träda in i ett avtal att kvittningsrätten går förlorad. En huvudfordran, som avser en penningfordran, bör därför anses kunna uppkomma redan genom att (konkurs)borgenären har avlämnat ett anbud.s. 28
3.311s. 28
4.Sammantaget har det alltså ingen betydelse om det är konkursborgenären eller konkursförvaltaren som gör att en penningfordran blir fullgången. Huvudfordran uppkommer redan genom (konkurs)borgenärens anbud. Samma ordning måste gälla även om det är någon utomstående part som gör fordran fullgången.s. 29