1.HD:s avgörande rör framför allt tillämpningen av rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3. Men därutöver aktualiseras i vart fall tre andra intressanta processuella frågor. Dessa handlar om – var i RB 13:3 domstolen ska börja sin tillämpning när käranden förändrar sin talan (”metodfrågan”), – uttolkningen av begreppet ”saken” (dvs. rättskraftens utsträckning), och – betydelsen av att den justerade talan har en egen talefrist (som löpt ut) jämfört med talefristen avseende det ursprungliga yrkandet (”talefristfrågan”).s. 220
2.I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet. 8.1 Metodfrågan När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen. Ifall förändringen av grunden däremot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas. NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”. Men avgörandet försvarades även där. I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig. Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel. Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande. 8.2 Rättskraftsfrågan Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna. I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”. Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa, eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4). Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen. 8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta, även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.s. 220
3.I praktiken, bland tingsrätterna och hovrätterna, torde det dock inte vara ovanligt med ett slags ”eklektisk” eller pragmatisk ansats när det gäller bedömningen av vad som är väsentligen samma grund. Denna inställning innebär att det kan tas hänsyn till antalet gemensamma rättsfakta, men att det också görs en friare bedömning inom vilken processekonomiska hänsyn i det enskilda fallet och andra överväganden kan väga nog så tungt. I NJA 2021 s. 193 utgår såväl tingsrätten som hovrätten — trots att de kommer till olika slutsatser — från att det måste finnas en överensstämmelse avseende gemensamma rättsfakta mellan det ursprungliga och nya yrkandet. Men båda domstolarna, och framför allt hovrätten, använder sig även av andra argument och kan alltså sägas tillämpa den nyssnämnda eklektiska ansatsen. Hovrätten lyfter här, som det tidigare redogjorts för, fram bl.a. ändamålsöverväganden, innebörden av den materiella regleringen samt processekonomiska och praktiska aspekter.s. 223
4.HD anammar däremot varken den traditionella eller den eklektiska ansatsen. I stället använder sig domstolen av kriteriet ”samma saksammanhang”, dock utan att närmare utveckla vad det innebär, för att konstatera att det handlar om väsentligen samma grund.s. 223
5.Frågan inställer sig då vad det är HD egentligen menar med detta begrepp. Som framgått ovan är det just ”samma saksammanhang” som Olivecrona använder sig av rörande RB 13:3 st. 1 p. 3 (och avseende rättskraftsfrågor). HD refererar inte till Olivecrona i sitt avgörande, men det ligger nog ändå nära till hands att liksom denne likställa ”saksammanhang” med ”händelseförlopp”. Ett händelseförlopp kan beskrivas i ganska allmänna drag eller på ett mycket detaljerat sätt. Beskrivningen kan också vara fokuserad på vissa centrala delar eller beskriva hela kedjan av händelser med samma grad av utförlighet. Begreppen händelseförlopp och saksammanhang torde hursomhelst i sin tur inte vara synonyma med rättsfakta, utan ligger s.a.s. på en högre abstraktionsnivå eller beskriver i vart fall något mer än bara rättsfakta. I det aktuella fallet verkar HD avse det centrala händelseförloppet om än på ett relativt allmänt plan och utan att referera till alla enskilda rättsfakta.Värt att notera är att grunden avseende yrkandet om efterarv enligt ÄB 3:3 delvis sträcker sig flera år längre tillbaka i tiden, dvs. till tidpunkten för Berits död (2006), än det ursprungliga yrkandet. Bland annat mot denna bakgrund framstår det som att någon fullständig överensstämmelse mellan händelseförloppen/saksammanhangen bakom respektive yrkande inte torde krävas. I samma riktning talar HD:s tidigare förhållandevis generösa praxis på området (och hur denna beskrivs av domstolen i det aktuella avgörandet) och motivens inte alltför stränga exempel på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, som ju HD delvis anknyter till inledningsvis i sitt beslut och som framstår som en (av flera) utgångspunkter för domstolen. Det är också intressant att notera att Olivecrona beträffande RB 13:3 st. 1 p. 3 även använder begreppet ”den huvudsakliga grunden”. Det begreppet passar ganska väl in på motivens exempel avseende väsentligen samma grund: en skadegörande handling som kan ge upphov till både en sakskada och helt andra slags skador, periodiskt förfallande belopp samt flera fel i samma entreprenad. Begreppet ”den huvudsakliga grunden” implicerar således att det bara är de centrala delarna av två åberopade händelseförlopp som ska jämföras med varandra och framstår som synonymt med det av HD i referatrubriken till NJA 2003 s. 460 använda uttrycket ”den väsentliga grunden”.s. 223
6.Sammanfattningsvis i denna del tror jag att HD:s introduktion av begreppet ”samma saksammanhang” snarast ska ses som en möjlighet för domstolarna att vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3 ta ett steg tillbaka och anlägga vad som kanske kan beskrivas som ett helikopterperspektiv. Det blir då inte aktuellt att ge sig in på någon detaljerad undersökning angående vilken rättslig etikett som passar till varje omständighet i respektive talan och s.a.s. räkna rättsfakta. I stället kan domstolarna på ett ”övergripande plan” (se p. 13 i HD:s avgörande) jämföra vad som är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan. Det nya begreppet kan nog vidare inte uppfattas som ett nytt exklusivt kriterium som utesluter en eklektisk eller traditionell ansats. Snarare kan det kanske ses som en ”genväg” som HD nu erbjuder domstolarna att använda sig av. Det kan inte heller uteslutas att ”samma saksammanhang-kriteriet” flyter in som ett kompletterande moment i den eklektiska, sammanvägda, bedömningen.s. 224
7.När det gäller frågan om prejudikatets räckvidd, anser jag — vilket kanske framskymtat ovan — att ”samma saksammanhang-kriteriet” bör anses ha en generell räckvidd vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3. Visserligen var omständigheterna i 2021 års mål något särpräglade. Det handlade om en ovanlig tillämpning av ÄB 3:3 och om taleändringen inte hade tillåtits, skulle Bröstarvingarna inte kunnat få gåvan om 300 000 kr (från 2014) prövad enligt nyssnämnda lagrum. HD formulerar också både referatrubriken och prejudikatfrågan snävt. Rent generellt kan lydelsen av dessa vara till hjälp när omfattningen och innebörden av ett prejudikat ska diskuteras, även om de i sig knappast kan vara avgörande. Beträffande tolkningen av civilprocessuella beslut från HD torde dock sådana i princip, om inte annat kan utläsas direkt eller indirekt av skälen eller sammanhanget, få anses ha en generell ”giltighet” som prejudikat och inte vara begränsade till de materiellrättsliga regler som åberopas i målet eller till det aktuella rättsområdet eller en viss typ av civilrättsliga påföljder. Någon anledning till att tolka ”Bröstarvingarnas taleändring” på ett inskränkt sätt finns inte enligt min mening. Tvärtom talar bl.a. HD:s redogörelse i fallet över sin tidigare praxis mot en sådan begränsad tolkning av prejudikatets räckvidd.s. 225
8.Är då HD:s lansering av kriteriet ”samma saksammanhang” välkommet eller inte? Användandet av begreppet kan i sig anses vara mindre väl förenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen om att det är rättsfakta som ska jämföras. Men det är en lösning som är processekonomiskt fördelaktig. Dels eftersom det torde vara arbetsbesparande för domstolen (och parterna som ska argumentera i frågan) att göra en mer övergripande prövning än att i ett förhållandevis tidigt skede av processen med ”mikroskop” analysera t.ex. om ett visst rättsfaktum i själva verket kan dekonstrueras till flera olika rättsfakta och hur olika rättsfakta eventuellt ska viktas efter sin betydelse. Dels eftersom redan det förhållandet att det är samma parter och frågor som har ett i vart fall förhållandevis nära samband (tack vare att det rör sig om samma saksammanhang) kommer att leda till vinster genom bl.a. färre inställelser för parter och ombud; alternativet innebär ju i praktiken ofta att käranden i stället väcker en ny separat talan som därefter kan kumuleras med den första i enlighet med RB 14:6. Det är vidare svårt att se att en generös tillämpning av rekvisitet skulle innebära några problem av systematisk karaktär, låt vara att tillämpningsområdet för RB 14:6 minskar något.s. 226
9.När det gäller förutsebarheten för parterna främjas den nog av en vetskap om att tillämpningen ska vara förhållandevis generös, i vart fall i jämförelse med att den utförs i form av en ganska avancerad processuell operation. Förvisso kan varje nytt identitetskriterium leda till nya frågeställningar och gränsdragningsproblem. Detta kanske talar för att HD borde ha anlagt en eklektisk ansats som skulle ha gett domstolarna ännu mer utrymme för att göra helhetsbedömningar i det enskilda fallet. I praktiken torde dock resultatet av HD:s angreppssätt ofta överensstämma med det som följer av en eklektisk, eller för den delen traditionell, bedömning. I regel är det nog nämligen på det viset, att om det rör sig om samma saksammanhang så kommer ett antal rättsfakta med nödvändighet att vara gemensamma. Vidare ska kriteriet som sagt, givet bl.a. HD:s tidigare praxis och uttalandena i motiven, troligen tolkas ganska generöst. Som exempel på när det (förvisso även oaktat 2021 års fall) torde vara tillåtet med en kumulation enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 kan nämnas situationer då det yrkas ersättning för fel i ytterligare utfört arbete eller för fel i ytterligare utförda tjänster i förhållande till den ursprungliga talan, om dessa har utförts med anledning av samma (huvud)avtal. På motsvarande sätt torde det förhålla sig med t.ex. yrkanden avseende olika fel i ett visst köpeobjekt. Även om de olika felen är av helt skilda slag (t.ex. faktiskt fel respektive rättsligt fel), bör dessa anses stödja sig på väsentligen samma grund eftersom det handlar om ett och samma köpeavtal, dvs. vad som kan betraktas som samma saksammanhang eller — annorlunda uttryckt — samma huvudsakliga eller samma väsentliga grund. 8.4 Talefristfrågan Enligt HD:s hittillsvarande praxis kan som huvudregel en förändring av talan enligt RB 13:3 göras även efter det att den i målet aktuella talefristen har löpt ut. I NJA 1990 s. 366 uttalade domstolen således att frågan får lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist, men att en utgångspunkt är att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Det fallet gällde återvinning i konkurs och HD har bekräftat sin praxis senare avseende bl.a. klander av bodelning och skiljedom. I dessa tidigare HD-avgörandena har det varit fråga om en och samma talefrist. Så var emellertid inte fallet i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 var föremål för en talefrist på ett år från det att bouppteckningen avslutades, medan den nya talan enligt ÄB 3:3 hade en talefrist på fem år från gåvotillfället. I HD argumenterade Kusinen och Sambons barnbarn för att detta förhållande i sig (dvs. fristernas olika längd) borde leda till att taleändringen inte skulle tillåtas, eftersom det skulle kunna leda till ett missbruk av taleändringsinstitutet. HD bemöter inte uttryckligen detta argument, utan konstaterar kortfattat att det inte finns några ändamålsskäl som bör medföra att en taleändring inte ska tillåtas i det aktuella fallet. Justitiesekreteraren utvecklar dock i sitt betänkande (p. 14 och 15) resonemanget något kring denna fråga. Där anförs att ett skäl mot att tillåta en taleändring av aktuellt slag skulle ha varit om talefristen enligt ÄB 3:3 redan hade löpt ut när den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 väcktes, eftersom det då vore fråga om ett uppenbart försök till kringgående av talefristen. Under förutsättning att den ursprungliga talan väcks inom tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som framställs genom taleändringen är dock utgångspunkten enligt betänkandet att en sådan taleändring får göras även efter talefristens utgång.s. 226
10.HD:s avgörande i denna del innebär alltså kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig är något ändamålsskäl som talar emot att tillåta en taleändring efter en frists utgång. HD uttalar sig som sagt inte om det hypotetiska fallet att den ursprungliga talan väckts efter tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som senare framställs genom taleändringen. Men även om det inte följer av prejudikatet framstår det inte som orimligt att i en sådan situation — i enlighet med vad som framförs i justitiesekreterarens betänkande — avvisa en dylik taleändring.s. 228