Rättsfall

NJA 2011 s. 454

Citera

NJA 2011 s. 454

BibTeX

@misc{nja-2011-s-454,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2011 s. 454}},
  year         = {2011},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

14 hänvisningar i 10 artiklar · 14 stycken/fotnoter

The regulation of discharge from liability in swedish company law - origin, guidance and outlook1 hänvisning

Stina Bratt · 2025, s. 1–2034 · 1 ställe

17. Hyresgästs skadeståndsansvar. Diskmaskinsmålet NJA 2011 s. 454of the Centre · p. 9 · s. 28

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor5 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 5 ställen

Hur dum får man vara?1 hänvisning

Richard Åkerman · SvJT 2022 s. 1–22 · 1 ställe

Agge & Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1981, s. 62. 1 1 ”Alien hand-syndrom” är en neurologisk störning där patienten känner att hans kroppsdelar rör sig av sig själva. Med andra ord att de gör ofrivilliga rörelser som verkar avsiktliga. 12 Det som inom psykologin benämns som ”sexsomni”, alltså sexuella handlingar i sömnen, brukar regelbundet uppmärksammas i media när män som åtalats för våldtäkt frikänns på grund av att de sov. 13 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 255 f. 14 3 kap. 1 § BrB. 15 Notera att uttrycket ”annan” inte är närmare definierat. Likväl anses att endast människor omfattas av uttrycket. I och för sig är inte heller ”människa” definierat i svensk lag. Det är måhända inte så konstigt eftersom det i modern tid inte har funnits några mänskliga hybrider, typ neanderthalare, kentaurer, utomjordingar eller Frankensteins monster, som ställt avgränsningsfrågan på sin spets. Det kan förstås komma att ändras i framtiden, om man skall tro de populärvetenskapliga tidskrifterna. 1 6 Kommentaren till BrB, 1 kap. 2 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 17 Se t.ex. Stockholms tingsrätts uppmärksammade dom 2019-10-03 i mål nr B 10655-18 (Eric Torell). 18 24 kap. 6 § BrB. 19 Kommentaren till BrB, 24 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 20 Lernestedt, Straffrättens karta och landskap: uppsatser i straffrätt och straffrättsfilosofi, 2013, s. 195. 21 Notera att om det föreligger en verklig nödvärnssituation så kan gärningsmannen inte fällas för ett oaktsamhetsbrott, vilket följer av att nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Se Zila, Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn, JT nr 4 1995–96 s. 1141 f. 2 2 Falkkloo, ”Bocken brinner!”, Dagens Nyheter, 12 december 2003. 23 24 kap. 9 § BrB. Därtill kommer också de fall då villfarelse hanteras inom ramen för uppsåtsbedömningen. Se redogörelsen av Martinsson, Vildsvinet — Ett fall av villfarelse? JT nr 1 2017/18, s. 148. 24 Martinsson, a. a. 25 23 kap. 1 § BrB. 2 6 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2020-08-24. 27 A.a. 28 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Karnov (JUNO) hämtad 2021-06-21. I NJA 1985 s. 544 dömdes två personer för försök till grov stöld, efter att ha försökt stjäla två, vad de trodde var, värdefulla väskor ur en bil. Väskorna var emellertid tomma eftersom ägaren till bilen hade blivit tipsad av polisen, som hade övervakat de två gärningsmännen under en tid. HD konstaterade att det ur gärningsmännens utgångspunkt var en tillfällighet att polisen upptäckt och fattat misstankar om dem, samt att polisen medverkade så att den aktuella situationen uppstod. — Ett annat exempel är NJA 2003 s. 670, där gärningsmannen dömdes för försök till dråp efter att ha skjutit mot en stängd dörr med vetskap om att polis befann sig på andra sidan. Även i detta fall konstaterade HD att det ur gärningsmannens synvinkel var en tillfällighet att dörren var en säkerhetsdörr och att ammunitionen från gärningsmannens vapen inte hade kunnat penetrera denna. 29 NJA 1985 s. 544. 3 0 Se bl.a. NJA 1980 s. 725 och NJA 1982 s. 114. Beviskravet innebär inte att varje tvivel gör att åtalet skall ogillas, utan först när tvivlet är rimligt skall det leda till en frikännande dom. 31 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 59. 32 I nedan, under avsnittet om Bristande utbildning, refererade NJA 1966 s. 70 ville emellertid ett skiljaktigt justitieråd fria hemvärnschefen i straffansvarsfrågan, men bifalla skadeståndstalan som den vådaskjutne sommargästens anförvanter hade framställt. Se även NJA 2019 s. 845, HD:s dom p. 16–17. 33 Hellner och Radetzki, a.a., s. 83. 34 Detta skall skiljas från ofrivilliga eller omedvetna handlingar som redogjorts för ovan. 3 5 Kommentaren till BrB, 29 kap. 3 §, Lexino (JUNO) 2020-01-01. 36 30 kap. 6 § BrB. 37 30 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar (Avtalslagen). 38 31 § Avtalslagen. 39 32 § 1 st. Avtalslagen. 40 33 § Avtalslagen. 41 32 § 1 st. Avtalslagen: ”Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.” Se kommentar till 32 § 1 st. Avtalslagen, Karnov (JUNO), hämtad 2021-06-21, där Persson förklarar att det väsentliga är inte vad som står i regeln utan vad som motsatsvis anses gälla i godtrosfallen. ”Att man uttryckt sig så bakvänt förklarar lagskrivarna i motiven bero på att det kunde vara obilligt att under alla förhållanden avskära möjligheten att ta hänsyn till ett misstag som mottagaren varken ägde eller bort äga kännedom om, särskilt vid gåva eller liknande förhållanden. (Förslag, 1914, s. 140. Se som exempel på hithörande situationer NJA 1939 s. 384, NJA 1940 s. 77, NJA 1957 s. 69 och NJA 1962 s. 641.) Det viktiga är alltså inte vad som står i lagtexten utan vad man motsättningsvis kan läsa ut ur densamma. Motsatsslutet är avsett att täcka flertalet fall och möjliggöra en annan lösning bara i udda situationer.” 42 J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl., 1995, s. 195 f, för en utförlig redogörelse för de olika misstagssituationerna. Den senaste upplagan (J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 uppl., 2019, s. 143 f), lämnar en mer stympad redogörelse. 43 29–31 §§ Avtalslagen. 4 4 Kommentar till 32 § Avtalslagen, Lexino (JUNO), 2012-12-31. 45 30 § Avtalslagen. 46 Se t.ex. NJA 1964 s. 239 där köparen inte lyckades bevisa att säljaren hade haft vetskap om den oriktiga uppgiften, varför svek inte ansågs ha visats. Se även Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140. 47 Se t.ex. NJA 1932 s. 183 avseende frågan om orsakssamband. 48 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 141. 4 9 Det är en annan sak att svek är en sällan framgångsrikt åberopad ogiltighetsgrund. För det första skall svekparagrafen tillämpas restriktivt enligt lagmotiven (se Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140.), för det andra är det helt enkelt svårt att i praktiken uppfylla alla rekvisiten (se t.ex. NJA 2008 s. 392). 50 FB 9:1. 51 Exempelvis disponera över förtjänst från eget arbete eller råda över eget hushåll, FB 9:2–5. 52 FB 11:7. 53 Exempelvis avtal om tjänst eller annat arbete eller förfogande över vad han genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom, FB 11:8. 54 Fram till 1991 var benämningen “sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. 55 Lag om avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning (1924:323). 56 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 238. 57 Det kan förstås föreligga en ogiltighetsgrund som beskrivits ovan under avsnittet om Avtalsbundenhet. 5 8 Föregående upplaga av Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 238. Se även C. Rambergs genomgång, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 59 Se t.ex. NJA 1987. s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113. 60 C. Ramberg, a.a., som framhåller (s. 589) att det är klart att avtalsbrott i och för sig kan medföra skadeståndsskyldighet, men att det är oklart ”i hur stor utsträckning den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndsansvar”. 61 NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), HD:s dom, p. 20. 62 C. Ramberg, a.a., s. 592 f. 63 Jfr NJA 2013 s. 1174, HD:s dom, p. 10, där distinktionen resultatförpliktelse och omsorgsförpliktelse omnämns. Se även Adestams och Arvidssons replik, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48, på C. Rambergs artikel. 6 4 Se separat om den misstagne som rådgivare, nedan under avsnittet om Dåliga råd. 65 Det har framförts att det egentligen är felaktigt att säga att en betalning skulle kunna ske av misstag. Med ordet ”betalning” avses vanligen att någon fullgör en skyldighet på ett sådant sätt att skyldigheten helt eller delvis upphör. För att det skall vara möjligt att utföra en betalning skulle det alltså krävas en skyldighet att prestera. Därför blir det felaktigt att tala om betalning som sker av misstag om det inte finns någon förpliktelse som den betalande parten skulle lösas från. Se Ingvarsson, Condictio indebiti, 2016, s. 21. Jfr dock Lindskog, Betalning, s. 35. Lindskog påtalar att ”betalning” kan syfta på såväl själva överförandet av pengar (rättsfaktum) som resultatet att pengar förts över och förpliktelsen följaktligen lösts (rättsföljden). 66 Grunden lades i NJA 1933 s. 25. För dess vidare utveckling se bl.a. NJA 1989 s. 244, NJA 1994 s. 177, NJA 1999 s. 575, NJA 2001 s. 353, NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072, samt Hult, Condictio Indebiti, Juridisk Debatt, 1952, s. 42–89, Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs (i Festskrift till Torgny Håstad), 2010, s. 435 ff, Ingvarsson, a.a., s. 4 ff., samt Mellqvist och Persson, Fordran och Skuld, 2011, s. 37 ff. 67 En återkravsrätt för en felaktig betalning kan möjligen även avgöras analogt av bestämmelsen om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen, men inte direkt eftersom en betalning ofta faller utanför det direkta tillämpningsområdet för avtalslagen. Rättsföljden av de båda reglerna är densamma, nämligen återbetalningsskyldighet för mottagaren av den felaktiga betalningen. Läran om condictio indebiti kan betraktas som en specialregel för bedömning av återbetalningsskyldighet av en felaktig betalning. I den egenskapen bör den principen ges företräde framför en mer allmän ogiltighetsregel som bestämmelsen i 32 § avtalslagen. Se NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 3. 68 Ingvarsson, a.a., s. 23–24, som anger dessa fall som klara, men också andra fall som mindre klara. Se NJA 1994 s. 177 avseende betalning till fel person. 69 Se dock Ingvarsson, a.a., s. 4, som vill använda regeln med större pragmatism i syfte att fånga in fall som exempelvis när någon överför pengar på uppdrag av annan utan att det finns täckning i medel. 70 Se t.ex. NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 8: ”Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” 71 Mellqvist och Persson, a.a., s. 37–38. 7 2 Hult, a.a., s. 83. 73 Hult, a.a., s. 84. 74 Ingvarsson, a.a., s. 33 och NJA 2005 s. 142, referatet s. 166. 75 Ingvarsson, a.a., s. 34. Rättsregeln ”missräkning är ingen betalning” fanns tidigare kodifierad i den genom lag (1981:775) om införande av utsökningsbalken upphävda promulgationslagen, men en motsvarande okodifierad regel anses fortfarande gälla. 76 Ingvarsson, a.a., s. 34. 7 7 NJA 1991 s. 3 I, HD:s dom, referatet s. 8. 78 Mellqvist och Persson, a.a., s. 117. 79 Se exempelvis NJA 1986 s. 44 och NJA 1989 s. 671 samt Mellqvist och Persson, a.a., s. 183 ff. 80 Mellqvist och Persson, a.a., s. 182. 81 SOU 1935:14 med förslag till lag om skuldebrev m.m., s. 114, samt exempelvis NJA 1989 s. 671. 8 2 NJA 2017 s. 113 (”Den övertagna överlåtelsebesiktningen”), se HD:s dom, p. 20– 27. Se även Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393 ff. 83 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 145. 84 NJA 1992 s. 130, referatet s. 137. 85 NJA 1986 s. 61. 86 NJA 1996 s. 118. — Det tycks dock som att den inträffade skadans storlek inte i sig och ensamt påverkar bedömningen om grov vårdslöshet föreligger. Se Hellner och Radetzki, a.a., s. 145. 87 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 7403-14, dom 2 april 2015. 88 HFD:s dom, s. 5. 8 9 Se även avsnittet om Påföljd vid avtalsbrott ovan. 90 1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207, SkL). 91 2 kap. 1 § SkL. 92 Hellner och Radetzki, a.a., s. 127 f. 93 Hellner och Radetzki, a.a., s. 128. 9 4 NJA 1981 s. 683. Se även NJA 2011 s. 454 samt Hellner och Radetzki, a.a., s. 130. 9 5 Hellner och Radetzki, a.a., s. 136 och även en tidigare upplaga Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 137. 9 6 Se även NJA 1964 s. 491. 97 Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1998, s. 435. 98 Lindskog i recension av Korlings ak. avh. ”Rådgivningsansvar – särskilt avseende finansiell rådgivning och investeringsrådgivning”, JT 2010–11 s. 209. 99 Kleineman, a.a., s. 388. Curbstone advice avser professionell rådgivning ”vid sidan av” ordinarie yrkesutövning. 1 00 Se NJA 1992 s. 243 som ger vägledning i fråga om när någon skall anses vara rådgivare. 101 Kleineman talar om den ”befogade tillitens relevans”, a. a., s. 466 ff. 102 Se t.ex. NJA 1994 s. 532; Elfström, Rådgivares professionsansvar, 2003, s. 23; Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2010, kap. 7.3; Kleineman, Rådgivares informationsansvar — en problemorientering, SvJT 1998 s. 185 ff. 103 Se t.ex. Bolin, Advokats skadeståndsansvar, JT nr 3 2018–19 s. 632. 104 Härvidlag hänvisas till rättsfallsreferatet och till Bolins redogörelse i a.a. 105 HD:s dom, p. 23. 106 HD:s dom, p. 24–25. 107 HD:s dom, p. 26. 1 08 James Barr Ames, Law and Morals, Harvard Law Review, 1908, Vol. 22, s. 97. 109 Agges huvudpunkter av den allmänna rättsläran, reviderad upplaga av Jacob Sundberg, 1980, s. 76.fotnot 10 · s. 3

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Jfr NJA 2011 s. 454.fotnot 88 · s. 1095

Högsta domstolens prejudikatbildning inom särskilda rättsområden1 hänvisning

Gudmund Toijer · SvJT 2022 s. 554–563 · 1 ställe

Se 54 kap. 8 § rättegångsbalken, jfr beträffande jäv bl.a. rättsfallet NJA 2007 s. 860. 1 4 Se 54 kap. 7 § rättegångsbalken. 15 Se prop. 2009/10:215 s. 174 ff. 1 6 Se t.ex. NJA 2006 s. 188, NJA 2006 s. 310 och NJA 2010 s. 516. 17 Se NJA 2010 s. 690. 18 Se NJA 2012 s. 623. 19 Se NJA 2008 s. 748 och NJA 2009 s. 321. 20 Se NJA 2013 s. 613. 21 Se NJA 2012 s. 125. 22 Se ”Torsbybryggan” NJA 2008 s. 55 och ”Båthuset i Stuverum” NJA 2020 s. 1129. 23 Se bl.a. NJA 2010 s. 419, ”Ojnareskogen” NJA 2011 s. 884, ”Taggen Vindpark” NJA 2012 s. 921, ”Fäbodberget” NJA 2018 s. 631 och ”Kommittén Rädda Västerdalälven” NJA 2020 s. 845. 24 Se NJA 2010 s. 419. 25 Se NJA 2014 s. 79. 26 Se NJA 2016 s. 1093 och EU:C:2016:171. 27 Se det nyss nämnda rättsfallet NJA 2016 s. 1093 samt t.ex. ”Duvhöken” NJA 2012 s. 281 och ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 om artskydd och NJA 2016 s. 746 om avfallstransport. 28 Se NJA 2014 s. 545 och ”Exploateringsavtalet” NJA 2021 s. 727. 29 Se NJA 2017 s. 503. 30 Se ”Gränsen och rättegångskostnaderna” NJA 2021 s. 1085. 3 1 Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, jfr NJA 2016 s. 868. 32 Se ”Naturmarken i Hemmeslöv” NJA 2020 s. 786 och ”Radiomasten” NJA 2021 s. 321. 33 Se NJA 2016 s. 395. 34 Se NJA 2015 s. 976, ”Vägen till Sandviken” NJA 2017 s. 421, ”Snäckan 8” NJA 2020 s. 641 och ”Byggrätten vid campus” NJA 2021 s. 1030, jfr ”Säbyvikens marina” NJA 2019 s. 629. 35 Se NJA 2014 s. 445, ”Bygglovet i Svartrå” NJA 2020 s. 190 och ”’Stadsbyggnadsnämndens överklagande” NJA 2021 s. 334. 36 Se ”Skärmtaksbygglovet” NJA 2017 s. 3, jfr NJA 2014 s. 267 och NJA 2016 s. 674. 37 Se ”Ledningsgatan” NJA 2013 s. 441, ”Ledningsrätt i gatubelysning” NJA 2013 s. 795 och ”Basstationerna i Luleå” NJA 2021 s. 874. 38 Jfr Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, i SvJT 1989 s. 291 ff., särskilt s. 294–302. 39 Se ”Unionens resningsansökan” NJA 2020 s. 147 p. 25; avgörandet har refererats på en mer allmän fråga utan specifik arbetsrättslig koppling, nämligen om det kan utgöra grund för resning att en svensk domstol vid tillämpning av unionsrätten avviker från ett förhandsavgörande som har hämtats in i det aktuella målet, jfr om extraordinära rättsmedel också NJA 2010 N 30. 40 Se NJA 2008 s. 1022. 4 1 Se NJA 2008 s. 429. 42 Se NJA 2008 s. 990. 43 Se NJA 2015 s. 899; rättsfallet har gett upphov till en debatt om arbetstvistlagen var tillämplig i målet eller inte eller med andra ord om Högsta domstolen eller Arbetsdomstolen var högsta instans; se bl.a. Niklas Selberg och Erik Sjödin, Stridsåtgärder i Högsta domstolen, i JT 2016–17 s. 906 ff. och samma författare, Om behörig domstol och civilrättsliga sanktioner för stridsåtgärder på arbetsmarknaden, i SvJT 2019 s. 482 ff. samt Jan Kleineman, Om uppkomsten av allmänna skadeståndsprinciper — exemplet contra bonos mores som en dolusprincip i svensk rätt, i Festskrift till Stefan Lindskog, 2018, s. 381 ff. 44 Se t.ex. AD 2017 nr 17 och AD 2020 nr 12. 45 Se t.ex. AD 2014 nr 39. 46 Se t.ex. AD 2015 nr 44. 47 Se t.ex. AD 2014 nr 85 och AD 2019 nr 15. 4 8 Se NJA 2008 s. 243. 49 Se NJA 2011 s. 454. 50 Se NJA 2014 s. 465. 51 Se ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303. 52 Se ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261. 53 Se ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445. 54 Se ”Lokalerna i Gulddragaren” NJA 2020 s. 681. 55 Se NJA 2016 s. 540. 56 Se ”Avhysningen och klagointresset” NJA 2017 s. 735. 57 Se NJA 2018 s. 361.fotnot 13 · s. 556

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

Enligt 12 kap. 24 § JB ska hyresgästen under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad därtill hör och är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hyresgästens vållande. För skadeståndsansvar krävs alltså att hyresgästen agerat vårdslöst. Oaktsamhetsbedömningen blev föremål för prövning i NJA 2011 s. 454. Här framgick av ordningsregler till hyreskontraktet att hyresgästen fick installera bänkdiskmaskin och att hyresgästen — i en regel som av HD bedömdes omfatta också bänkdiskmaskiner — vid varje tillfälle efter användande skulle stänga av vattnet till maskinen.Påföljder · p. 52 · s. 968

May procedural statements made by arbitrators or parties be ineffective due to lack of clarity?1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2017 s. 416–433 · 1 ställe

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt, p. 78. 1 3 NJA 1980 s. 46. 14 NJA 2011 s. 454, 5 and 19. 15 NJA 2002 s. 142 and NJA 2004 s. 397. 16 The Supreme Administrative Court’s verdict on February 6 2017, case no 426815. 17 See about preclusion Heuman, Arbitration Law of Sweden, Juris publishing 2003, p. 388 and 401. 1 8 Heuman, p. 31 and 32 and Lindskog, Skiljeförfarande, Andra upplagan, Norstedts juridik 2012, p. 46–56. 19 Lindskog, p. 62. Cfr p. 98. 20 Lindskog, p. 97 and 99. 21 NJA 1981 s. 711. 22 Rättsfall från bostadsdomstolen 1979:9. 2 3 See Svea Court of Appeal’s award in cases no T 10329-10 and T 10401-10, case file no 3 (Final Award p. 98). 24 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt, p. 111. 2 5 Svea Court of Appeal’s award on May 10 2012 in cases no T 10329-10 and T 10401-10. 2 6 Prop. 1998/99:35 s. 158. 27 Prop. 1998/99:35 s. 158 and 159 and NJA 1989 s. 143. 28 NJA 1989 s. 143. 2 9 In the SAA section 36, paragraph 1, it is provided that an award should contain clear instructions as to what must be done by a party who wishes to challenge the award. The bill lacks an explanation why the instructions have to be clear. Prop. 1998/99:35 s. 238. A party must not be informed of its right to file an application that the award should be invalidated or set aside by an appeal court under the SAA section 34. 30 NJA 2015 s. 991 the appeal court s. 998. 3 1 NJA 2015 s. 991, 13–19. 32 NJA 2015 s. 991, 20. Cfr. Samuelsson, JT 2016–17 s. 485 and 490–493. 33 NJA 2015 s. 991, 21. 34 NJA 2015 s. 991, 22 and 23. 35 NJA 2015 s. 991, Svea Court of Appeal s. 999 and 1000. 3 6 NJA 2015 s. 991, 17. 37 After the government mentioned NJA 1955 s. 224 it stated that the existing rules were well adapted for its purpose. It seems that the view expressed in the Supreme Court case was accepted, at least not rejected. Prop. 1998/99:35 s. 101. 3 8 Prop. 1989/99:35 s. 88. 39 Prop.1998/99:35 s. 89 and 90. 4 0 NJA 2010 s. 219. 41 Heuman, JT 2011–12 s. 656–658. 42 Lindskog, p. 733 and footnote 119. 43 Fouchard, Gaillard and Goldman, International Commercial Arbitration, Kluwer 1999, p. 468–670. 44 Lindskog, p. 488 with footnotes 5 and 585. 4 5 Öhrström, Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Norstedts juridik 2009, p. 146. 4 6 Svea Court of Appeal’s award on December 9 2016, case no T 2675-14 p. 53. In its summary on the following page, the court concluded that the procedure for appointing the arbitrator did not violate public policy. Then the court raised the question whether the award should be set aside because the arbitrator was appointed contrary to the SCC Rules. Without once again dealing with the questions in the above cited part of the judgment the court stated that is was not proved that a procedural error was committed when the arbitration started and when the arbitrator was appointed. 4 7 SCC Rules Article 2 (vi). 48 Öhrström, p. 121.fotnot 12 · s. 419

Hundra år av gemenskap1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2016 s. 905–916 · 1 ställe

I NJA 2011 s. 454 förelåg ett kontraktuellt förhållande, ett lägenhetshyresavtal, mellan parterna. I ett till hyresavtalet kopplat dokument med ordningsregler framgick bland annat att hyresgästerna var skyldig att stänga av vattentillförseln till installerade diskmaskiner. Hyresgästen hade underlåtit detta. En slang gick sönder och vattenskada uppkom. HD fann att trots att det fanns en uttrycklig handlingsförpliktelse knutet till hyresavtalet som inte hade uppfyllts skulle en fri culpabedömning göras. I denna bedömning fann HD att hyrestagaren varit vårdslös.Ansvarsgrundsdiskussionen idag · p. 4 · s. 912

Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2013 s. 1017–1031 · 1 ställe

I NJA 2011 s. 454 hade en hyresgäst underlåtit att stänga av vattentillförseln till sin bänkdiskmaskin efter att den diskat färdigt. En slang gick sönder och vatten strömmade ut. Stora skador uppstod på byggnaden. Förhållandet mellan hyresgästen och värden, fastighetsägare, reglerades av ”hyreslagen” (12 kap. JB) och därtill fanns det särskilda normer i hyresavtalet. Till hyresavtalet var kopplat ordningsföreskrifter. Enligt dessa gällde för hyresgästen ”att inte utan särskilt tillstånd av hyresvärden installera tvätt- eller diskmaskin (s.k. bänkdiskmaskin får dock installeras) eller köksfläkt och att vid installation efter sådant tillstånd utföra installationen på ett fackmässigt sätt, att utöva tillsyn och kontroll av maskinen med vattenanslutningar och dylikt samt att vid varje tillfälle efter användande stänga av vattnet till maskinen”. Ordningsföreskrifterna ansågs höra till hyresavtalet. Utgångspunkten för bedömningen var således att det var fråga om ett avtalsrättsligt förhållande, reglerat i speciallag, där det dessutom fanns en specifik handlingsplikt enligt avtalet som hade överträtts. Icke desto mindre fann HD att en s.k. fri culpabedömning skulle göras och tog i denna bedömning avstamp i bl.a. skadeståndslagskommentaren och Jan Hellners kända lärobok i utomobligatorisk skadeståndsrätt.Den utomobligatoriska skadeståndsrättens ökade relevans · p. 5 · s. 1021

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

3.1 Hyresavtals oklarhet om vem som var hyresgäst ansågs böra gå ut över hyresvärden. I RH 2004:4 krävde en hyresgäst, en fysisk person (K.H.P.), återbetalning av för mycket erlagd hyra enligt nuvarande 12:55 e JB. Hyresvärden invände att ärendet skulle avvisas då fel person ansökt om återbetalning. Hyresvärden hävdade att avtalet träffats med ett bolag och inte den fysiska personen som nu ansökt. I hyresavtalet angavs som hyresgäst ”Simcorp A/S (K.H.P.)” och avtalet undertecknades av K.H.P. i egenskap av privatperson. Hovrätten fann att avtalet var oklart formulerat när det gäller frågan om vem som var hyresgäst och med hänsyn till att det som framkommit i målet i övrigt inte gav någon vägledning i frågan ansågs denna oklarhet böra gå ut över hyresvärden. Den innebörd av avtalet som hyresgästen förespråkade ägde därmed företräde och återbetalning av hyra beviljades. 3.2 Förhandlingsklausul — del av hyresavtal? I NJA 2011 s. 316 uppkom frågan om en förhandlingsklausul i ett hyresavtal utgjorde avtalsinnehåll. En hyresgäst hade med en hyresvärd tecknat ett avtal i vilket hyran angavs vara 36 000 kr per år eller 3000 kr per månad. I avtalet fanns också en förhandlingsklausul enligt vilken parterna förband sig att bl.a. godta den hyra som på grundval av då gällande förhandlingsordning kunde komma att träffas mellan fastighetsägarorganisation och hyresgästorganisation. Den i avtalet bestämda hyran understeg den hyra som följde av den vid aktuell tidpunkt gällande förhandlingsöverenskommelsen med 1 135 kr per månad. Den hyra som utgick kom sedermera att höjas vid tre tillfällen. Hyran höjdes vid dessa tillfällen med 100, 50 respektive 100 kr per månad. Under denna period då hyran hade höjts tre gånger hade samtidigt sex förhandlingsöverenskommelser träffats som inneburit hyreshöjningar som varierade mellan 20 och 104 kr per månad, men vilka alltså inte hade direkt påverkat det nu aktuella hyresavtalet. Efter det att fastigheten sedermera sålts begärde den nya fastighetsägaren på grundval av en förhandlingsöverenskommelse den 1 januari 2007 att hyran för den aktuella lägenheten skulle utgå med 4 165 kr per månad. Hyresvärden hävdade att hyresgästen var bunden av den nya hyran genom den förhandlingsklausul som fanns i kontraktet. Hyresgästen accepterade inte höjningen utan betalade ett lägre belopp. Hyresvärden sade, med anledning av att hyresgästen inte betalat full hyra, upp densamma. Hyresnämnden beslutade sedermera att avtalet skulle upphöra och beviljade anstånd med avflyttning till den 30 juni 2008. Hyresvärden krävde nu hyresgästen på den del av hyran som inte hade betalats fram till den sista juni 2008. Den avgörande frågan var nu om den förhandlingsklausul som fanns i avtalet utgjorde avtalsinnehåll. HD konstaterade att avtalet förutom förhandlingsklausulen innehöll ett bestämt hyresbelopp som avvek från den hyra som skulle ha utgått enligt vid tiden gällande förhandlingsöverenskommelse. Till detta kom att hyran under en rad år bestämts på ett sätt som avvek från den hyra som skulle ha utgått enligt under tiden träffade förhandlingsöverenskommelser. HD uttalade vidare att av vad som framkommit om parternas avsikter vid avtalsslutet och deras tillämpning av avtalet framgår att förhandlingsklausulen inte skulle vara bestämmande för hyran i förhållande till nu aktuell hyresgäst. HD fann att hyresvärden därmed inte kunde som grund för sitt krav på hyra åberopa förhandlingsklausulen gentemot hyresgästen. Hyresvärdens talan ogillades följaktligen. Tilläggas kan att den hyra som hyresnämnden i förlängningsärendet uttalade skulle gälla för uppskovstiden (februari–juni 2008) inte var rättskraftigt prövad av hyresnämnden för nu aktuellt mål, varför inte heller hyresnämndens uttalande kunde läggas till grund för hyresvärdens krav. HD hänvisade i denna del till 22 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder. HD:s dom kan ses som en påminnelse om att också det hyresrättsliga området omfattas av allmänna avtalsrättsliga regler och principer och att det särskilda kollektiva systemet inte alltid kan tas för givet som normerande, vilket ibland förefaller ske. Jfr t.ex. med det faktum att hovrätten, med hänvisning till hyresnämndens uttalanden i förlängningsärendet, tolkade omständigheterna i fallet mot bakgrund av den fast etablerade praxis på hyresmarknaden som innebär att det förekommer ensidiga åtaganden som inte blir en del av avtalet och som hyresvärden ensidigt kan återkalla. 3.3 Dödsbo efter avliden hyresgäst hade inträtt i hyresavtalet — hyresavtalets övergång. I RH 2009:43 hade en hyresgäst avlidit och dödsboet inträtt i avtalet. Hyresvärden sade efter många år upp hyresavtalet, men dödsboet hävdade att det inte kunde vara part i målet och att detsamma skulle avvisas. Hovrätten fann att dödsboet även efter det att det skiftats kan uppträda som part om det behövs med hänsyn till att boet har en tillgång och att dödsboets egenskap av part inte påverkas av att det enligt familjerättsliga eller skatterättsliga regler anses upplöst. Hovrätten fann vidare att hyresavtalet inte upphör eller övergår på annan enbart p.g.a. parternas passivitet och att dödsboet därför kan vara part i tvisten. 3.4 Uthyrning av delägare — första eller andra hand? I RH 2006:46 hyrde en av flera delägare ut en lägenhet som denne disponerade i fastigheten. Hyresgästen ansökte om återbetalning av för mycket erlagd hyra jämlikt nuvarande 12:55 e JB. Hovrätten fann att hyresvärden disponerar den aktuella lägenheten i egenskap av ägare och överenskommelsen med de andra delägarna om hur lägenheterna skall disponeras är att klassificera som ett förvaltningsavtal. Det är därmed inte fråga om en uthyrning i andra hand och återbetalning av hyra enligt 12:55 e kan därmed inte beslutas. 3.5 Ytangivelse i hyresavtal. RH 2009:70 gällde om det förelåg en utfästelse om en lägenhets yta med den innebörden att en avvikelse från den angivna uppgiften var skadeståndsgrundande. I fallet hade lägenhetens yta angetts till ca 57 kvadratmeter men det visade sig sedermera att den korrekta ytan var 52 kvadratmeter. Hovrätten fann att det var fråga om en utfästelse om att lägenhetens yta vara ca 57 kvadratmeter. Hovrätten konstaterade med hänvisning till NJA 2002 s. 477 att hyresvärden svarar strikt för denna utfästelse och att en avvikelse om 5 kvadratmeter är för stor för att rymmas inom begreppet cirka. Ersättning utgick för skada p.g.a. avtalsbrott; avkastningsränta utgick också på det utdömda beloppet. 3.6 Åtgärdsföreläggande — betydelsen av villkor i hyresavtalet att befintliga persienner ej innefattas i upplåtelsen. RH 2008:2. Enligt ett villkor i hyresavtalet ingick inte de persienner som fanns i lägenheten i hyresavtalet. Persiennerna ingick därmed inte i upplåtelsen och följaktligen ansågs också underhållsskyldigheten för dessa ha avtalats bort. Frågan var om ett sådant avtal var möjligt. Persiennerna hade installerats av tidigare hyresgäst men det påstods inte att persiennerna övertagits av nuvarande hyresgästen. Persiennerna tillhörde därmed hyresvärden som tillbehör till fastigheten. Hyresgästen begärde att hyresvärden skulle åläggas att byta ut persiennerna mot nya, då dessa inte längre vara funktionsdugliga. Hovrätten fann att lägenheten även utan persienner var i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen i orten var fullt brukbar för det avsedda ändamålet (12:9, 1 st. JB), och eftersom dessa inte ingick i upplåtelsen kunde följaktligen inte ett åtgärdsföreläggande meddelas. Med hänsyn till att hovrätten utgick ifrån att persiennerna tillhörde fastighetsägaren och därmed var tillbehör till aktuell fastighet kan det förefalla inkonsekvent att dessa trots allt inte ansågs ingå i upplåtelsen. Visserligen stipulerade avtalet att persiennerna inte ingick, men likafullt var dessa en del av den fysiska fastighet till vilken nyttjanderätt trots allt hade upplåtits. I den mån man utgår ifrån att persiennerna inte ingick i upplåtelsen förefaller det därför mer följdriktigt att hävda att persiennerna trots allt hade övertagits av den nye hyresgästen och därmed inte ansågs vara tillbehör till fastigheten; hovrätten konstaterade dock att det inte påståtts av hyresgästen övertagit persiennerna i fallet. 3.7 Undantag från krav på uppsägning i 12:6 JB. RH 2009:74. I 12:6, 3 st. JB återfinns en bestämmelse som innebär att när ett avtal om hyra av bostadslägenhet upphör att gälla upphör även ett till detta hyresavtal kopplat annat avtal utan att detta avtal direkt sagts upp. Förutsättningarna för detta är att det skall vara fråga om en nyttighet som har ett omedelbart samband med användningen av den aktuella lägenheten och nyttigheten skall även vara av mindre betydelse i jämförelse med användningen av lägenheten. I det nu aktuella hovrättsfallet var det genom ett hyreskontrakt fråga om uthyrning av 42 stycken studentrum samt därtill genom ett annat hyreskontrakt uthyrning av en gemensamhetslokal för studenter. Det förstnämnda kontraktet sades upp och hyresgästen hävdade att även det andra kontraktet därmed också upphört att gälla enligt 12:6, 3 st. JB. Hovrätten fann att undantaget från uppsägning i 12:6, 3 st. JB inte var tilllämpligt på nu aktuellt förhållande och att därmed det andra avtalet inte upphört att gälla. Hovrätten gjorde också vissa uttalanden i förbigående om kravet på ”omedelbart samband” nämligen att det typiskt sett skall vara fråga om att nyttigheten saknar värde för hyresgästen om bostadslägenheten inte längre förhyrs. Det framgick inte av utredningen i målet att det förhöll sig på så vis. 3.8 Hyresrätt brandskadad — hyresavtalet förfallet? I RH 2009:28 hade en hyresrätt, i form av ett radhus, brandskadats och därefter rivits så att endast bottenplattan återstod. Lägenheten bestod av två plan och i princip hade endast övervåningen brandskadats, men även bottenvåningen hade alltså rivits. Hyresvärden uppgav redan tidigt att lägenheten skulle återuppbyggas men hävdade att hyreskontraktet hade förfallit. När lägenheten var återuppförd hyrdes den ut till annan hyresgäst och de tidigare hyresgästerna väckte talan och yrkade att det skulle fastställas att deras hyresrätt bestod. Hovrätten fann att hyresavtalet hade förfallit och att det saknades stöd för att i bedömningen om lägenheten enligt 12:10 1, st. JB blivit så förstörd att den inte kan användas för det avsedda ändamålet, väga in det faktum att hyresvärden avser att återuppbygga densamma. Den nu aktuella regeln kan i ett fall som det nu ifrågavarande, dvs. när hyreslägenheten skall återuppföras och på nytt hyras ut, synas hård mot hyresgästen och det kan hävdas att den inte är anpassad till en tid där en hyreslägenhet i regel kommer att återuppföras. Men som hovrätten också konstaterar har lagstiftaren inte velat införa en återflyttningsrätt. Lagstiftaren har hänvisat till att det praktiska behovet av en sådan rätt är litet eftersom hyresgäster i regel medges rätt att återflytta när lägenheten är återuppbyggd. En reglering i ämnet ansågs också behöva bli omfattande och komplicerad. 3.9 Hyresgästs skadeståndsskyldighet — culpabedömningen. I RH 2007:26 hade en lokalhyresgäst lämnat butikslokalen med en spisplatta påslagen, varefter brand uppstått. Branden medförde omfattande skador dels på fastigheten, dels för andra rörelsedrivande hyresgäster i fastigheten. Ersättning för skadorna betalades av ett försäkringsbolag, vilket i sin tur krävde hyresgästen på ersättning härför enligt 12:24 1 st. JB och skadeståndslagen. Den avgörande frågan för om skadeståndsskyldighet förelåg var således om hyresgästen varit vårdslös. Enligt de stängningsrutiner som hyresgästen hade ingick att kontrollera att stickproppar till elektriska apparater, främst vattenkokaren i pentryt, var utdragna. Hyresgästen uppgav även att denne vid stängningen av lokalen hade kontrollerat att vattenkokaren var utdragen. Enligt brandutredarens uppgifter i målet framgick bl.a. att det inte var ovanligt att spisplattor av aktuellt slag slås på av misstag genom att någon kommer nära och emot ett vred utan att märka det. Hovrätten fann att det föreföll antagligt att spisplattan oavsiktligt kommit att slås på genom att hyresgästen kommit åt vredet. I fallet ansågs klarlagt att spisen aldrig hade använts under de cirka fem år som hyresgästen använt lokalen, att någon platta aldrig tidigare hade blivit påslagen av misstag och att det inte hade uppmärksammats att vreden lätt kunde rubbas ur sitt läge genom oavsiktlig beröring. Hovrätten fann att hyresgästen mot den bakgrunden inte hade att räkna med risken för att någon av plattorna skulle vara påslagen, utan tvärtom att risken härför måste ha framstått som mycket liten. Med hänsyn till att det inte bör ställas orealistiska krav på förtänksamhet vid tillsynen av att anordningar eller lokaler är i ofarligt skick och att det får anses normalt aktsamt att uppmärksamhet inriktades på de värmekällor som var i bruk fann hovrätten att hyresgästen inte hade varit vårdslös och ogillande därför ersättningskravet. I NJA 2011 s. 454 hade omfattande vattenskador uppstått till följd av att en bostadshyresgäst inte hade stängt av en vattenanslutning till en diskmaskin efter användande av maskinen. Anslutningen hade brustit med följd att vatten strömmat ut i lägenheten. Det fanns en avstängningsanordning för vattnet till bänkdiskmaskinen på köksblandaren samt även en inne under diskbänken. Skadorna hade inte uppstått om vattenanslutningen stängts. Hyresvärden krävde ersättning av hyresgästen för skadorna enligt 12:24 JB och avgörande var om hyresgästen varit vårdslös. Enligt de till hyreskontraktet fogade ordningsreglerna följde också att hyresgästen förband sig att ”vid varje tillfälle efter användande [av diskmaskin] stänga av vattnet till maskinen”.Hyra · p. 1 · s. 896