- I det enskilda fallet fäste HD avseende vid sådana tolkningsfaktorer som hur avtalet betecknats och hur klausulerna formulerats, att man hade gjort utkast till både gåvoavtal och överlåtelseavtal och att parterna valt överlåtelseavtalet samt att parterna inte bildat sig klar uppfattning om värdedifferens mellan ”pris” och taxeringsvärde. Trots benefika inslag ansågs inte en klar gåvotransaktion föreligga och klausulen bedömdes därför inte vara gällande. HD gjorde med andra ord en helhetsbedömning av samtliga föreliggande omständigheter (jfr även NJA 2010 s. 390 i det följande). Här kan jämföras också med NJA 1987 s. 726, där frågan var om en överenskommelse om att den ena parten skulle ha rätt att förvärva den andres andel i fastighet kunde utgöra hinder mot försäljning av fastigheten enligt 6 § lagen (1904:48 s 1) om samäganderätt. Eftersom det var fråga om en avtalad förköpsrätt av fast egendom och det inte var fråga om en gåva ansågs överenskommelsen inte vara bindande. Löftesgivaren ansågs därför ha rätt att begära försäljning enligt 6 §.
- I NJA 2010 s. 390 hade det i en handling som betecknats gåvobrev föreskrivits att fastigheten inte fick säljas, intecknas eller belånas utan givarens samtycke och att, om någon av gåvotagarna önskade överlåta sin andel av fastigheten, erbjudandet i första hand skulle riktas till den andra gåvotagaren. Enligt HD ska bedömningen av om det är fråga om en gåva eller inte utgå ifrån att en föreskrift i gåvobrevet om att ett visst vederlag ska utgå gäller. En eventuell överenskommelse vid sidan om, enligt vilken begränsad eller ingen ersättning egentligen ska utgå, är fastighetsrättsligt ogiltig. (Jfr 4 kap. 1, 3 och 29 §§ JB.) Dessa regler ska också vara avgörande för vad som gäller i förhållande till förvärvarens borgenärer vid bedömning av om överlåtelsen ska betraktas som en gåva eller inte. Vid den helhetsbedömning som ska göras är enligt HD särskilt vederlagets storlek och art samt gåvoavsikten av betydelse. För utmätningshinder krävs vidare enligt HD att ”egendomens verkliga värde så påtagligt överstiger vederlaget att överlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion”. Ett vederlag som uppgick till 56 procent av fastighetens värde bedömdes vara sådant att överlåtelsen inte kunde betraktas som en klar gåvotransaktion med resultatet att utmätning kunde ske enligt 5 kap. 5 § UB. 5.6.3 Överlåtelseförbud beträffande fast egendom En vanligt förekommande förfogandeinskränkning vid sidan om hembudsklausuler och andra typer av bestämmelser om förköpsrätt är att det föreskrivs att fastigheten inte får överlåtas av en, flera eller alla delägare till en fastighet. I NJA 1989 s. 9 (se Herre, SvJT 2005 s. 682), där en person genom testamente hade förvärvat andel i en fastighet och där det i testamentet hade angivits ett för förvärvaren bindande förbud att överlåta andelen, ansågs förbudet av HD innebära att förvärvaren själv inte fick överlåta eller delta med övriga ägare i överlåtelse av fastigheten. Förbudet ansågs vidare medföra att förvärvaren inte fick ansöka om att hela fastigheten skulle säljas enligt 6 § samäganderättslagen. Det inverkade dock inte på annan delägares rätt att få samäganderättsförhållandet upplöst genom försäljning av hela fastigheten. Att en samägare förhindrades att begära försäljning av hela fastigheten innebar alltså inte något hinder mot att fastigheten såldes på sätt som föreskrivs i 6 § på begäran av annan delägare.
- Vad som ska anses utgöra gåva eller testamentariskt förordnande av betydelse för verkan av ett överlåtelseförbud behandlades i NJA 1991 s. 376. HD anförde här att prövningen ska göras på samma sätt som beträffande avtal om förköpsrätt (jfr NJA 1984 s. 673, se avsnitt 5.6.2 i det föregående). För att det ska anses föreligga en gåva krävs att egendomens verkliga värde uppgår till ”ett belopp som så påtagligt överstiger vederlaget att fastighetsöverlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion.” Så ansågs inte vara fallet vid en samlad bedömning. Frågan prövades också i NJA 1998 s. 135, där dödsbodelägarna kommit överens om att fastigheten inte fick säljas eller belånas om inte samtliga dödsbodelägare var ense härom. Eftersom varje delägare tillskiftades förmögenhetsvärden som i huvudsak svarade mot deras andelar i dödsboet framstod inte förvärvet som ett klart benefikt förvärv och kunde därför inte jämställas med gåva eller testamentariskt förordnande. Hinder mot utmätning förelåg därför inte. Här kan också jämföras med NJA 2010 s. 390, som närmare utvecklar om en överlåtelse ska betraktas som en gåva eller inte (se avsnitt 5.6.2 strax ovan).
Rättsfall
NJA 2010 s. 390
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2010 s. 390
BibTeX
@misc{nja-2010-s-390,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2010 s. 390}},
year = {2010},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt4 hänvisningar
- 3.3.4.2.1 Om gåvobegreppets gemensamma nämnare i civilrätten Att gåvobegreppet skulle ha vissa gemensamma nämnare är inte något som endast har påståtts i skatterättsliga rättskällor, utan även i civilrättsliga. Synsättet kan spåras hela vägen tillbaka till Elsa Eschelssons avhandling från 1897. Enligt henne bestod det rättsliga gåvobegreppet av (1) en rättshandling mellan två personer som lett till att (2) den enes förmögenhet ökat och (3) den andres minskat, (4) att den företagits frivilligt, (5) med givarens vilja om att något vederlag inte ska utgå, samt (6) med mottagarens kännedom om att förvärvet utgör en gåva. Bengtsson har i något senare tid uttryckt att just frivillig förmögenhetsöverföring med gåvoavsikt utgör gemensamma nämnare för gåvobegreppen. Emellertid framhåller han, istället för kravet på gåvoavsikt, att transaktionen måste vara medveten från båda parter. HD har själv i NJA 2008 s. 1129 framhållit att det finns vissa allmänna kännetecknen för vad som utgör en gåva, nämligen: en frivillig förmögenhetsöverföring med gåvoavsikt. Det ska noteras att både Eschelsson och Bengtsson har påstått att någon exakt gräns inte kan fastställas för de civilrättsliga gåvobegreppen och att deras gemensamma nämnare snarare utgör hållpunkter än 224 rekvisit. Lindskog har framhållit motsvarande i ett tillägg till NJA 2008 s. 1129. Några yttre ramar uppställer i så fall inte de gemensamma nämnarna. Om de gemensamma nämnarna inte heller är gemensamma för de civilrättsliga gåvobegreppen står det klart att en hänvisning till dem endast utgör en hänvisning till vissa enskilda sakavgöranden där gåvotermen har avgränsats på ett visst sätt. Enligt Lennander är det emellertid tillämpningen, snarare än själva innebörden av de tre gemensamma nämnarna som skiljer sig åt. Motsvarande har uttryckts av Bergström. Silfverberg och Stenman talar i ett vänboksbidrag om de gemensamma nämnarna såsom ”rekvisit”. Nedan visar jag emellertid att de gemensamma nämnarna får sin innebörd genom just tillämpningen. De kan inte förstås enbart i kraft av sig själva. Inte heller tillhandahåller de några nödvändiga och tillräckliga villkor för gåvobegreppets avgränsande. Något allmänt civilrättsligt gåvobegrepp som konstitueras genom civilrätten såsom ett system finns därför inte. 3.3.4.2.2 Remuneratorisk ersättning i civilrätten GåvoL innehåller inte någon definition av uttrycket ”gåva”. Uttrycket ”gåva” uppträder emellertid som rekvisit i lagen, varför dess innebörd kan tänkas vara av civilrättslig relevans. I förarbetena framhålls att en remuneratorisk gåva inte ska anses utgöra någon gåva i de fall den motsvarar ett skäligt vederlag för utfört arbete enligt parternas mening och enligt gängse uppfattning. Remuneratoriska gåvor utmärks nämligen inte av samma frikostighet som rent benefika gåvor. Den som utlovar en remuneratorisk gåva förtjänar alltså inte det skydd som GåvoL upp 225 ställer. Jag har inte uppmärksammat något HD-avgörande som behandlar GåvoL:ens tillämpning på remuneratoriska gåvor i ett obligationsrättsligt förhållande. I litteraturen verkar i allmänhet dock inte några invändningar göras mot nämnda förarbetsuttalanden, åtminstone inte när det gäller just obligationsrättsliga förhållanden. Sakrättsligt har remuneratorisk ersättning varit uppe till bedömning i NJA 1940 s. 682. I detta avgörande ansågs en gåva av lös egendom som skulle kompensera gåvomottagarna för utfört arbete vinna sakrättsligt skydd redan genom avtalet. Enligt Bengtsson vilar avgörandet på formella grunder. Han framhåller att det bakomliggande resonemanget bestod i att LKL inte var tillämplig och att det inte heller ansågs röra sig om en gåva (något fullbordande ansågs därför inte krävas för att vinna sakrättsligt skydd enligt 1 § 2 st. GåvoL). Av denna anledning räckte det istället med avtalet. Avgörandet har kritiserats i litteraturen. Torgny Håstad har framfört att avgörandet är föråldrat. Bengtsson har kritiserat avgörandet på grundval av att remuneratoriska gåvor är lika skadliga för borgenärskollektivet som vilka andra gåvor som helst. Han har även framfört att remuneratoriska gåvor borde omfattas av återvinningsregeln för gåvor i 4:6 KonkL. Anledningen till att gåva eventuellt skulle uppfattas på olika sätt i obligations- och sakrättsliga sammanhang är att olika syften gör sig gällande; i det förra fallet att skydda en frikostig löftesgivare (det krävs 226 nämligen mer för att ett benefikt löfte ska vara rättsligt bindande än vad som krävs för ett oneröst) och i det senare fallet att skydda en löftesgivares borgenärer. I NJA 1942 s. 609 bedömde HD att en remuneratorisk ersättning utgjorde en gåva enligt 7:4 ÄB, det vill säga en gåva som var att jämställa med ett testamente och som inkräktade på en bröstarvinges laglott. I målet förekom ett gåvobrev enligt vilket ett hembiträde skulle erhålla obligationer för 10 000 kr såsom skälig ersättning för hennes långvariga omvårdnad om givaren. Bengtsson har som förklaring till avgörandet framhållit att eftersom 7:4 ÄB gäller för testamentstagare som tidigare utfört tjänster åt testatorn borde den likaså gälla för remuneratoriska gåvor. Sammanfattningsvis framgår att i förhållande till remuneratorisk ersättning har gåvobegreppet avgränsats på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang. Exempelvis skulle ett och samma förfarande kunna komma att bedömas som en gåva enligt 7:4 ÄB, men inte enligt 1 § GåvoL. De nämnare som i rättslitteraturen har påståtts vara gemensamma för de civilrättsliga gåvobegreppen (oftast anförs frivillig förmögenhetsöverföring och gåvoavsikt) ger inte heller i sig något svar på vad som är huvudregel och vad som är undantag. 3.3.4.2.3 Blandade fång i civilrätten Det har inte prövats av HD i vilken utsträckning en blandad överlåtelse utgör en gåva i obligationsrättslig mening enligt GåvoL. Bengtsson har emellertid uttryckt att det skulle strida mot GåvoL:ens syften att inte kunna tillämpa lagen på förhastade muntliga löften mot obetydliga vederlag. Hellner, Hager och Persson har uttryckt att blandade fång i allmänhet borde betraktas som köp i obligationsrättsligt hänseende om än ett obetydligt vederlag kan sänka anspråken på överlåtarens prestation. 227 Gränsdragningen mellan onerösa och benefika fång blir särskilt relevant i sakrättsliga sammanhang. Den särskilda återvinningsregeln för gåvor i 4:6 KonkL gäller enligt sin uttryckliga lydelse även ”köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva”. Språkligt anger regeln att den tar sikte på avtal som ”delvis” har gåvokaraktär. Mottagaren ska då återlämna hela egendomen, men får ett massaanspråk på att återfå det utgivna vederlaget (4:14 KonkL). Sakrättsligt är gränsdragningen mellan onerösa och benefika fång också av relevans då ett överlåtelseförbud har uppställts av överlåtaren. Vid gåva har överlåtelseförbudet verkan mot tredje man, med innebörd att det inte kan utmätas eller tas i anspråk av överlåtarens konkursborgenärer (5:5 1 st. UB, 3:8 KonkL, NJA 1986 s. 16). Så är dock inte fallet när överlåtelseförbudet har uppställts i samband med en försäljning (NJA 1974 s. 376 och NJA 1993 s. 468). Frågan är därför hur en blandad överlåtelse ska hanteras i denna kontext. I NJA 1984 s. 673 hade en fastighet överlåtits till ett pris som något översteg taxeringsvärdet, men markant understeg det uppskattade marknadsvärdet. Försäljningslikviden uppgick till 40 000 kr, taxeringsvärdet för innevarande år till 35 000 kr och det uppskattade marknadsvärdet till 275 000 - 400 000 kr. Utifrån denna uppskattning motsvarade alltså försäljningslikviden som mest 15 % av fastighetens marknadsvärde. I avtalet hade det intagits en klausul om att de två förvärvarna hade förköpsrätt till varderas andel för det fall att någon skulle vilja sälja den i framtiden. Enligt rättspraxis är sådana klausuler ogiltiga vid försäljning av fastigheter, men däremot inte vid gåva av fastigheter. Frågan var därför om det blandade fånget var att betrakta såsom en försäljning eller gåva. HD anförde att anledningen till att förköpsklausuler i allmänhet inte ansetts som giltiga ifråga om försäljning av fast egendom består i att de lägger band på ägarens handlingsfrihet och skapar osäkerhet i äganderätten. Utgångspunkten borde enligt HD:s mening därför vara att 228 utrymmet för förköpsklausuler inte utvidgas till att också gälla rättshandlingar av delvis benefik och delvis onerös karaktär. Att överlåtelsehandlingen rubricerats såsom köp, samt innehöll bestämmelser av det slag som enligt 4:10-27 JB gäller vid köp talade enligt HD med styrka för att parterna själva uppfattade överlåtelsen som ett köp. HD noterade förvisso att fastighetens marknadsvärde väsentligt översteg köpeskillingen enligt de värderingar som gjorts i efterhand. Köpeskillingen var dock något högre än taxeringsvärdet, vilket i sin tur i betydande mån översteg taxeringsvärdet från föregående år. Därför saknades belägg för att försäljningsårets taxeringsvärde var orimligt lågt. I sin tur fanns inte heller någon klar uppgift om värdedifferensen. Överlåtelsen betraktades därför som en försäljning, med konsekvens att förköpsklausulen ansågs vara ogiltig. I inledningen av sina domskäl verkar HD ställa sig skeptisk till huruvida blandade fång över huvud taget borde betraktas som gåvor i samband med bedömningen av en förköpsklausuls giltighet vid överlåtelse av fast egendom. Detta baseras på en uppfattning om syftet, eller funktionen med att sådana klausuler anses vara ogiltiga vid fastighetsköp. De fortsatta domskälen tyder emellertid på att förköpsklausuler inte undantagslöst måste vara ogiltiga vid blandade överlåtelser. I detta mål gav utredningen dock inte tillräckliga belägg för att värdedifferensen skulle vara så stor som påstods. Att köpeskillingen översteg taxeringsvärdet framhölls inte som en tillräcklig omständighet för att betrakta överlåtelsen som ett köp. I litteraturen har det uttalats att egendomens verkliga värde påtagligt måste överstiga det lämnade vederlaget för att det ska röra sig om en gåva i detta sammanhang. En annan sakrättslig regel av intresse är 5:5 UB. Denna regel uttrycker att utmätning inte får ske av egendom som enligt föreskrift i samband med gåva inte får överlåtas av gäldenären. Fråga har därför uppkommit i rättspraxis huruvida blandade överlåtelser ska betraktas som gåvor eller inte enligt denna regel. I NJA 1991 s. 376 uttalade HD att det rör sig om en gåva om egendomens verkliga värde uppgår till ett belopp som så påtagligt överstiger köpeskillingen att överlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion. Avgörande är alltså inte hur köpeskillingen förhåller sig 229 till taxeringsvärdet, om än taxeringsvärdet såklart kan vara en uppgift till ledning för att bedöma det verkliga värdet. Frågan om hur 5:5 UB förhåller sig till blandade fång behandlades också i NJA 2010 s. 390. I detta rättsfall hade en fastighet överlåtits till ett belopp som understeg taxeringsvärdet. Det var vidare ostridigt att det vid gåvobrevets utfärdande fanns en muntlig överenskommelse om att något vederlag inte skulle utgå. Den muntliga överenskommelsen påverkade dock inte bedömningen av om det var fråga om en gåva eller inte eftersom muntliga överenskommelser är ogiltiga enligt 4:1 och 4:29 JB. Inte heller hade det någon betydelse att fordringen senare efterskänks av överlåtaren. Vare sig det faktum att vederlaget understeg taxeringsvärdet eller att det beräknades till 56 procent av fastighetens värde gjorde överlåtelsen till en så klar gåvotransaktion att det skulle röra sig om en gåva enligt 5:5 UB. En annan regel som kräver en avvägning mellan onerösa och benefika fång är 7:2 1 st. 2p. ÄktB. Enligt denna regel utgör enskild egendom sådan egendom som ena maken fått i gåva av någon annan än den andra maken med villkor om att egendomen ska vara just enskild. I NJA 2008 s. 457 var frågan om en blandad överlåtelse av en fastighet skulle utgöra en gåva enligt denna regel. Som vederlag övertog förvärvaren betalningsansvaret för lånen om 222 155 kr. Även ett skuldebrev på 240 000 kr utställdes, vilket emellertid senare efterskänktes av överlåtaren. HD framför i ett tidigt skede att en blandad överlåtelse har betraktats som en gåva i andra sammanhang inom civil-, exekutions- och skatterätten då överlåtelsen i sin helhet har gåvokaraktär och att motsvarande borde gälla vid tillämpningen av 7:2 ÄktB. Vidare noterar HD att vid inkomst- och stämpelbeskattningen har en prövning gjorts av hur vederlaget förhåller sig till fastighetens taxeringsvärde, medan det i andra sammanhang har krävts att egendomens verkliga värde påtagligt överstiger vederlaget. Efter att också ha hänvisat till ett par andra nordiska avgöranden framför HD slutligen att överlåtelsen ska betraktas som en gåva om gåvomomentet är så framträdande att förvärvet i sin helhet har gåvokaraktär. Beroende på omständigheterna kan det röra sig om en gåva även om ett förhållandevis stort vederlag lämnas. Efter en beräkning av fastighetens marknadsvärde vid överlåtelsetillfället kom HD fram till att vederlaget motsvarade 42 procent av detta belopp. I förening med att överlåtelsens avsikt var att 230 fastigheten skulle kvarbli i familjens ägo bedömde HD att det rörde sig om en gåva. Sammanfattningsvis kan noteras att frågan om huruvida blandade överlåtelser är att se som gåvor i civilrätten har avgjorts med hänsyn till hur det lämnade vederlaget förhåller sig till det överlåtna föremålets verkliga värde (vilket jag antar syftar på marknadsvärdet). Bedömningen har inte ankommit på vederlagets förhållande till taxeringsvärdet ifråga om fastigheter. Vidare är det inte säkert att bedömningen görs på samma sätt vid tillämpningen av olika regler. Exempelvis framstår bedömningen av om det föreligger en gåva enligt 5:5 1 st. UB och 3:8 KonkL som något strängare än bedömningen av om det föreligger en gåva enligt 7:2 1 st. 2 p. ÄktB.
- ”förmögenhetsöverföring” Att det måste ske en förmögenhetsöverföring skulle kunna ses som ett av de tillräckliga och nödvändiga villkor som skiljer en gåva från andra transaktionstyper. En första fråga som inställer sig är dock om inte förmögenhetsöverföringar också förekommer vid regelrätta köp och byten, om än det då rör sig om ömsesidiga förmögenhetsöverföringar. Mot denna bakgrund skulle det kunna hävdas att kravet på förmögenhetsöverföring innebär att förmögenhetsöverföringen måste vara ensidig för att det ska röra sig om en gåva. Emellertid ger detta anledning att ifrågasätta om blandade överlåtelser i så fall kan betraktas som gåvor i sin helhet (sådana överlåtelser är i vart fall inte helt ensidiga). HD har i flera sammanhang öppnat upp för att tillämpa gåvoregler på blandade fång i sin helhet,[^1002] men om nu förmögenhetsöverföringen måste vara ensidig för att det ska röra sig om en gåva torde det i dessa fall vara fråga om en analog tillämpning. Detta möter inte några rättsliga hinder på civilrättsområdet, men som framgår ovan har även HFD tillämpat skatteregler om gåvor på blandade fång i sin helhet när det gäller fastigheter.[^1003] Om föreskriftskravet medför ett analogiförbud[^1004] kan frågas om inte denna tillämpning i så fall innebär en överträdelse av legalitetsprincipens föreskriftskrav. 233 Mot det nyss sagda skulle kunna invändas att det gemensamma kravet på förmögenhetsöverföring inte innebär att förmögenhetsöverföringen måste vara helt ensidig, utan att det är tillräckligt med en ensidig nettoförmögenhetsöverföring.[^1005] Om exempelvis en bil till ett värde om 300 000 kr överlämnas mot ett vederlag på 20 000 kr rör det sig om en nettoförmögenhetsöverföring på 280 000 kr. Enligt vissa civilrättsliga regler ses emellertid inte hela transaktionen som en gåva i dessa fall, utan endast den del som motsvarar den ensidiga nettoförmögenhetsöverföringen.[^1006] I vissa fall behandlas inte ens den ensidiga nettoförmögenhetsöverföringen som en gåva. Ett exempel som kan nämnas är NJA 2010 s. 390 där ett vederlag som endast uppgick till 56 procent av fastighetens värde inte ansågs medföra att överlåtelsen skulle betraktas som en gåva, utan som en försäljning i sin helhet. Förekomsten av en ensidig nettoförmögenhetsöverföring är därför inte något som alltid skiljer gåvor från andra transaktionstyper. Vidare är det möjligt att den transaktion som var föremål för bedömningen i NJA 2010 s. 390 hade bedömts som en gåva i ett annat civilrättsligt sammanhang.[^1007] Huruvida en viss transaktion innefattar en sådan nettoförmögenhetsöverföring som krävs för att det civilrättsligt ska vara fråga om en gåva beror i så fall på vilken del av civilrätten som avses. Om bedömningen av vad en ”förmögenhetsöverföring” är skiljer sig åt i olika civilrättsliga situationer kan dessutom frågas huruvida det verkligen rör sig om en gemensam nämnare för de olika gåvobegreppen. Frågan är vad det gemensamma skulle bestå i utöver själva etiketten ”förmögenhetsöverföring”. Det skulle kunna hävdas att förekomsten av en ensidig nettoförmögenhetsöverföring utgör en nödvändig förutsättning för att det över huvud taget ska kunna röra sig om en gåva, men att en annan sak är hur stor nettoförmögenhetsöverföringen måste vara för att det ska röra sig 234 om en gåva i ett visst sammanhang. Likaså skulle det kunna hävdas att det är en annan fråga om transaktionen ska anses som en gåva i sin helhet eller endast till den del som svarar mot nettoförmögenhetsöverföringen. I denna mening utgör kravet på förmögenhetsöverföring en gemensam nämnare för de civilrättsliga gåvobegreppen. Frågan är dock hur stor ledning detta konstaterande ger för den skatterättsliga bedömningen av specifika situationer. Såvitt jag kan se innebär detta konstaterande blott att om en transaktion över huvud taget inte innehåller något inslag av en ensidig nettoförmögenhetsöverföring så kan det inte vara fråga om en gåva. Någon närmare ledning för hur olika specifika transaktioner ska bedömas ger i så fall inte det civilrättsliga kravet på förmögenhetsöverföring. 3.3.4.3.3 Analys av den gemensamma nämnaren ”frivillighet” När det gäller kravet på frivillighet kan frågas om inte detta likaså föreligger vid köp och byte. Som utgångspunkt råder nämligen avtalsfrihet, varför ådragandet av en rättslig skyldighet att prestera får anses vara frivilligt.[^1008] Det skulle kunna påstås att med uttrycket ”frivillighet” menas att förmögenhetsöverföringen inte får vara förenad med en rättslig skyldighet att prestera, även om denna skyldighet har påtagits frivilligt.[^1009] Vid tillämpningen av GåvoL kan detta emellertid leda till ett cirkelresonemang eftersom en rättsföljd av att klassificera något som en gåva enligt denna lag är att en muntlig utfästelse inte blir rättsligt bindande. Anta att person A tar hand om person B under en längre tid och att B avger ett muntligt löfte om att överlämna en TV till A. Därefter ångrar sig B, varför fråga uppkommer om denne är rättsligt bunden att infria sitt löfte gentemot A. Om det anses som ett löfte om en gåva enligt GåvoL innebär det att B inte är bunden gentemot A. Ett kriterium för att avgöra huruvida B är rättsligt bunden gentemot A kan då inte gärna vara huruvida B är rättsligt bunden gentemot A. Det skulle nämligen utgöra ett cirkel 235 resonemang. Att frivillighet skulle vara ett gemensamt kriterium för att avgränsa gåvobegreppet i civilrätten finns det därför anledning att ifrågasätta. Det kan också frågas om avsaknaden av rättslig bundenhet per automatik innebär att förmögenhetsöverföringen är att uppfatta som frivillig. I äldre skatterättslig litteratur har det uttalats om remuneratorisk ersättning att frivilligheten i hög grad kan försvagas av en moralisk förpliktelse att företa förmögenhetsöverföringen.[^1010] Om ”moralisk bundenhet” förstås genom att skiljas från ”rättslig bundenhet” rör det sig emellertid likafullt om ett cirkelargument. Huruvida någon endast är moraliskt bunden kan inte gärna användas som kriterium för att avgöra huruvida någon endast är moraliskt bunden. 3.3.4.3.4 Analys av den gemensamma nämnaren ”gåvoavsikt” Vidare är uttrycket ”gåvoavsikt” problematiskt eftersom det innehåller en del av det ord som det avser att förklara: ”gåva”. Att gåvoavsikt ofta uppställs som ett element i gåvobegreppet verkar främst syfta till att avgränsa bort förmögenhetsöverföringar som är affärsmässigt motiverade.[^1011] Från rättspraxis kan noteras att syftet att underlätta generationsskifte medförde att gåvoavsikt förelåg i RÅ 2001 ref. 10 och HFD 2016 ref. 69, men däremot inte i NJA 2013 s. 886 p. 14. Syfte att underlätta generationsskifte är alltså både att se och att inte se som ”gåvoavsikt” i civilrätten, helt enkelt beroende på sammanhanget. Termen ”gåvoavsikt” skulle kunna anses omfatta båda dessa tolkningar, men ju mer vidlyftigt uttrycket uppfattas ju mer intetsägande blir det. Om det enda gemensamma är själva etiketten ”gåvoavsikt” rör det sig inte om en gemensam nämnare som skänker särskilt stor ledning för skatterättstillämpningen. 236 3.3.4.3.5 Vilken ledning civilrätten ger för att hantera en
- skatterätten Vid en jämförelse mellan inkomstskatterättens och civilrättens förhållande till blandade fång framgår att en huvudsaklighetsprincip förekommer på respektive område såvitt gäller fastigheter. I inkomstskattehänseende ankommer emellertid frågan på hur det lämnade vederlaget förhåller sig till taxeringsvärdet[^1013] medan det i civilrätten snarare handlar om hur vederlaget förhåller sig till fastighetens marknadsvärde.[^1014] Möjligen är det av förenklingsskäl som taxeringsvärdet har använts som en tröskel i skatterätten. Helt klart är dock att detta utgör en skillnad. Som jag framför ovan är det inte omöjligt att den civilrättsliga bedömningen av om värdet på en fastighet påtagligt överstiger vederlaget varierar från fråga till fråga. Exempelvis framstår det som att bedömningen enligt 5:5 UB[^1015] är strängare än bedömningen enligt 7:2 ÄktB.[^1016] Såvitt jag kan se är det emellertid gemensamt för de olika bedömningarna i civilrätten att det lämnade vederlaget ställs i relation till det överlåtna objektets marknadsvärde (och inte taxeringsvärdet). Frågan inställer sig då hur detta förhåller sig till Bergströms teori om att skatterätten utgår från den allmänna civilrättsliga innebörden av termen ”gåva”.[^1017] Framförallt är frågan vad som ingår i den allmänna civilrättsliga innebörden. Det skulle kunna påstås att det förhållandet att HD har bedömt det lämnade vederlaget i relation till marknadsvärdet endast utgör en möjlig tolkning av den allmänna civilrättsliga innebörden och därför inte konstituerar den allmänna civilrättsliga innebörden. En konsekvens av detta synsätt är emellertid att den ”allmänna civilrättsliga innebörden” görs till ett vidlyftigt begrepp. Det är i så fall enbart det förhållandet att en blandad överlåtelse kan ses som en gåva i sin helhet i civilrätten som gör att HFD:s praxis om huvudsaklighetsprincipen anses vila på civilrätten. Vad som ingår i den allmänna civilrättsliga innebörden kan också problematiseras med hänsyn till NJA 2010 s. 390. Vid bedömningen av vederlagets storlek beaktade inte HD en muntlig sidoöverenskommelse 238 om att det skriftligt avtalade vederlaget för en fastighet inte skulle utgå. Inte heller beaktades det förhållandet att fordringen senare efterskänktes. Enligt min mening är det oklart om detta avgörande begränsar den allmänna civilrättsliga innebörden eller om avgörandet bara är en av flera möjliga tolkningar av den allmänna civilrättsliga innebörden. Det är även svårt att avgöra om delningsprincipen[^1018] ryms inom den allmänna civilrättsliga innebörden. Som framgår ovan har Hellner, Hager och Persson uttryckt att även om blandade fång i allmänhet borde betraktas som köp rent obligationsrättsligt kan ett obetydligt vederlag sänka anspråken på överlåtarens prestation.[^1019] Detta utgör en justering för att köpet delvis har benefika inslag. Som framgår ovan innebär också återvinningsreglerna i 4:6 och 4:14 KonkL att en överlåtelse ”delvis” kan ha karaktären av en gåva. Hela egendomen ska då återlämnas till boet, men mottagaren har ett massaanspråk på att återfå det vederlag som denne har utgett.[^1020] Enligt Lennander ger dessa återvinningsregler uttryck för en kombination av huvudsaklighets- och delningsprinciperna.[^1000] Jag har inte kunnat finna något stöd för att en uppdelning ska göras i civilrätten på så sätt att huvudsaklighetsprincipen tillämpas på fastigheter och delningsprincipen på lös egendom. I vissa sammanhang, exempelvis vid tillämpningen av 4:14 KonkL, har däremot de civilrättsliga effekterna anpassats med hänsyn till att en överlåtelse kan ha delvis benefika och delvis onerösa inslag. Det skulle därför kunna hävdas att den allmänna civilrättsliga innebörden lämnar utrymme för både en huvudsaklighetsoch en delningsprincip. En konsekvens av detta är emellertid att den skatterättsliga tillämpningen hade kunnat sägas vila på civilrätten även om den hade utfallit på motsatt sätt. Även om huvudsaklighetsprincipen hade tillämpats på lös egendom och delningsprincipen på fast egendom hade tillämpningen kunnat sägas vila på civilrätten. I denna bemärkelse ger civilrätten inte mer ledning för skatterätten än att en blandad överlåtelse skulle kunna anses som en gåva till viss del och som ett köp till viss del, men också att överlåtelsen skulle kunna ses som en gåva eller som ett köp i sin 239 helhet. Det civilrättsliga kan därför läggas till grund för diametralt motsatta lösningar i skatterätten. 3.3.4.3.7 Är vissa områden inom civilrätten mer relevanta än andra för