3.3.4.2 · Gåva i civilrätten

1.3.3.4.2.1 Om gåvobegreppets gemensamma nämnare i civilrätten Att gåvobegreppet skulle ha vissa gemensamma nämnare är inte något som endast har påståtts i skatterättsliga rättskällor, utan även i civilrättsliga. Synsättet kan spåras hela vägen tillbaka till Elsa Eschelssons avhandling från 1897. Enligt henne bestod det rättsliga gåvobegreppet av (1) en rättshandling mellan två personer som lett till att (2) den enes förmögenhet ökat och (3) den andres minskat, (4) att den företagits frivilligt, (5) med givarens vilja om att något vederlag inte ska utgå, samt (6) med mottagarens kännedom om att förvärvet utgör en gåva. Bengtsson har i något senare tid uttryckt att just frivillig förmögenhetsöverföring med gåvoavsikt utgör gemensamma nämnare för gåvobegreppen. Emellertid framhåller han, istället för kravet på gåvoavsikt, att transaktionen måste vara medveten från båda parter. HD har själv i NJA 2008 s. 1129 framhållit att det finns vissa allmänna kännetecknen för vad som utgör en gåva, nämligen: en frivillig förmögenhetsöverföring med gåvoavsikt. Det ska noteras att både Eschelsson och Bengtsson har påstått att någon exakt gräns inte kan fastställas för de civilrättsliga gåvobegreppen och att deras gemensamma nämnare snarare utgör hållpunkter än 224 rekvisit. Lindskog har framhållit motsvarande i ett tillägg till NJA 2008 s. 1129. Några yttre ramar uppställer i så fall inte de gemensamma nämnarna. Om de gemensamma nämnarna inte heller är gemensamma för de civilrättsliga gåvobegreppen står det klart att en hänvisning till dem endast utgör en hänvisning till vissa enskilda sakavgöranden där gåvotermen har avgränsats på ett visst sätt. Enligt Lennander är det emellertid tillämpningen, snarare än själva innebörden av de tre gemensamma nämnarna som skiljer sig åt. Motsvarande har uttryckts av Bergström. Silfverberg och Stenman talar i ett vänboksbidrag om de gemensamma nämnarna såsom ”rekvisit”. Nedan visar jag emellertid att de gemensamma nämnarna får sin innebörd genom just tillämpningen. De kan inte förstås enbart i kraft av sig själva. Inte heller tillhandahåller de några nödvändiga och tillräckliga villkor för gåvobegreppets avgränsande. Något allmänt civilrättsligt gåvobegrepp som konstitueras genom civilrätten såsom ett system finns därför inte. 3.3.4.2.2 Remuneratorisk ersättning i civilrätten GåvoL innehåller inte någon definition av uttrycket ”gåva”. Uttrycket ”gåva” uppträder emellertid som rekvisit i lagen, varför dess innebörd kan tänkas vara av civilrättslig relevans. I förarbetena framhålls att en remuneratorisk gåva inte ska anses utgöra någon gåva i de fall den motsvarar ett skäligt vederlag för utfört arbete enligt parternas mening och enligt gängse uppfattning. Remuneratoriska gåvor utmärks nämligen inte av samma frikostighet som rent benefika gåvor. Den som utlovar en remuneratorisk gåva förtjänar alltså inte det skydd som GåvoL upp 225 ställer. Jag har inte uppmärksammat något HD-avgörande som behandlar GåvoL:ens tillämpning på remuneratoriska gåvor i ett obligationsrättsligt förhållande. I litteraturen verkar i allmänhet dock inte några invändningar göras mot nämnda förarbetsuttalanden, åtminstone inte när det gäller just obligationsrättsliga förhållanden. Sakrättsligt har remuneratorisk ersättning varit uppe till bedömning i NJA 1940 s. 682. I detta avgörande ansågs en gåva av lös egendom som skulle kompensera gåvomottagarna för utfört arbete vinna sakrättsligt skydd redan genom avtalet. Enligt Bengtsson vilar avgörandet på formella grunder. Han framhåller att det bakomliggande resonemanget bestod i att LKL inte var tillämplig och att det inte heller ansågs röra sig om en gåva (något fullbordande ansågs därför inte krävas för att vinna sakrättsligt skydd enligt 1 § 2 st. GåvoL). Av denna anledning räckte det istället med avtalet. Avgörandet har kritiserats i litteraturen. Torgny Håstad har framfört att avgörandet är föråldrat. Bengtsson har kritiserat avgörandet på grundval av att remuneratoriska gåvor är lika skadliga för borgenärskollektivet som vilka andra gåvor som helst. Han har även framfört att remuneratoriska gåvor borde omfattas av återvinningsregeln för gåvor i 4:6 KonkL. Anledningen till att gåva eventuellt skulle uppfattas på olika sätt i obligations- och sakrättsliga sammanhang är att olika syften gör sig gällande; i det förra fallet att skydda en frikostig löftesgivare (det krävs 226 nämligen mer för att ett benefikt löfte ska vara rättsligt bindande än vad som krävs för ett oneröst) och i det senare fallet att skydda en löftesgivares borgenärer. I NJA 1942 s. 609 bedömde HD att en remuneratorisk ersättning utgjorde en gåva enligt 7:4 ÄB, det vill säga en gåva som var att jämställa med ett testamente och som inkräktade på en bröstarvinges laglott. I målet förekom ett gåvobrev enligt vilket ett hembiträde skulle erhålla obligationer för 10 000 kr såsom skälig ersättning för hennes långvariga omvårdnad om givaren. Bengtsson har som förklaring till avgörandet framhållit att eftersom 7:4 ÄB gäller för testamentstagare som tidigare utfört tjänster åt testatorn borde den likaså gälla för remuneratoriska gåvor. Sammanfattningsvis framgår att i förhållande till remuneratorisk ersättning har gåvobegreppet avgränsats på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang. Exempelvis skulle ett och samma förfarande kunna komma att bedömas som en gåva enligt 7:4 ÄB, men inte enligt 1 § GåvoL. De nämnare som i rättslitteraturen har påståtts vara gemensamma för de civilrättsliga gåvobegreppen (oftast anförs frivillig förmögenhetsöverföring och gåvoavsikt) ger inte heller i sig något svar på vad som är huvudregel och vad som är undantag. 3.3.4.2.3 Blandade fång i civilrätten Det har inte prövats av HD i vilken utsträckning en blandad överlåtelse utgör en gåva i obligationsrättslig mening enligt GåvoL. Bengtsson har emellertid uttryckt att det skulle strida mot GåvoL:ens syften att inte kunna tillämpa lagen på förhastade muntliga löften mot obetydliga vederlag. Hellner, Hager och Persson har uttryckt att blandade fång i allmänhet borde betraktas som köp i obligationsrättsligt hänseende om än ett obetydligt vederlag kan sänka anspråken på överlåtarens prestation. 227 Gränsdragningen mellan onerösa och benefika fång blir särskilt relevant i sakrättsliga sammanhang. Den särskilda återvinningsregeln för gåvor i 4:6 KonkL gäller enligt sin uttryckliga lydelse även ”köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva”. Språkligt anger regeln att den tar sikte på avtal som ”delvis” har gåvokaraktär. Mottagaren ska då återlämna hela egendomen, men får ett massaanspråk på att återfå det utgivna vederlaget (4:14 KonkL). Sakrättsligt är gränsdragningen mellan onerösa och benefika fång också av relevans då ett överlåtelseförbud har uppställts av överlåtaren. Vid gåva har överlåtelseförbudet verkan mot tredje man, med innebörd att det inte kan utmätas eller tas i anspråk av överlåtarens konkursborgenärer (5:5 1 st. UB, 3:8 KonkL, NJA 1986 s. 16). Så är dock inte fallet när överlåtelseförbudet har uppställts i samband med en försäljning (NJA 1974 s. 376 och NJA 1993 s. 468). Frågan är därför hur en blandad överlåtelse ska hanteras i denna kontext. I NJA 1984 s. 673 hade en fastighet överlåtits till ett pris som något översteg taxeringsvärdet, men markant understeg det uppskattade marknadsvärdet. Försäljningslikviden uppgick till 40 000 kr, taxeringsvärdet för innevarande år till 35 000 kr och det uppskattade marknadsvärdet till 275 000 - 400 000 kr. Utifrån denna uppskattning motsvarade alltså försäljningslikviden som mest 15 % av fastighetens marknadsvärde. I avtalet hade det intagits en klausul om att de två förvärvarna hade förköpsrätt till varderas andel för det fall att någon skulle vilja sälja den i framtiden. Enligt rättspraxis är sådana klausuler ogiltiga vid försäljning av fastigheter, men däremot inte vid gåva av fastigheter. Frågan var därför om det blandade fånget var att betrakta såsom en försäljning eller gåva. HD anförde att anledningen till att förköpsklausuler i allmänhet inte ansetts som giltiga ifråga om försäljning av fast egendom består i att de lägger band på ägarens handlingsfrihet och skapar osäkerhet i äganderätten. Utgångspunkten borde enligt HD:s mening därför vara att 228 utrymmet för förköpsklausuler inte utvidgas till att också gälla rättshandlingar av delvis benefik och delvis onerös karaktär. Att överlåtelsehandlingen rubricerats såsom köp, samt innehöll bestämmelser av det slag som enligt 4:10-27 JB gäller vid köp talade enligt HD med styrka för att parterna själva uppfattade överlåtelsen som ett köp. HD noterade förvisso att fastighetens marknadsvärde väsentligt översteg köpeskillingen enligt de värderingar som gjorts i efterhand. Köpeskillingen var dock något högre än taxeringsvärdet, vilket i sin tur i betydande mån översteg taxeringsvärdet från föregående år. Därför saknades belägg för att försäljningsårets taxeringsvärde var orimligt lågt. I sin tur fanns inte heller någon klar uppgift om värdedifferensen. Överlåtelsen betraktades därför som en försäljning, med konsekvens att förköpsklausulen ansågs vara ogiltig. I inledningen av sina domskäl verkar HD ställa sig skeptisk till huruvida blandade fång över huvud taget borde betraktas som gåvor i samband med bedömningen av en förköpsklausuls giltighet vid överlåtelse av fast egendom. Detta baseras på en uppfattning om syftet, eller funktionen med att sådana klausuler anses vara ogiltiga vid fastighetsköp. De fortsatta domskälen tyder emellertid på att förköpsklausuler inte undantagslöst måste vara ogiltiga vid blandade överlåtelser. I detta mål gav utredningen dock inte tillräckliga belägg för att värdedifferensen skulle vara så stor som påstods. Att köpeskillingen översteg taxeringsvärdet framhölls inte som en tillräcklig omständighet för att betrakta överlåtelsen som ett köp. I litteraturen har det uttalats att egendomens verkliga värde påtagligt måste överstiga det lämnade vederlaget för att det ska röra sig om en gåva i detta sammanhang. En annan sakrättslig regel av intresse är 5:5 UB. Denna regel uttrycker att utmätning inte får ske av egendom som enligt föreskrift i samband med gåva inte får överlåtas av gäldenären. Fråga har därför uppkommit i rättspraxis huruvida blandade överlåtelser ska betraktas som gåvor eller inte enligt denna regel. I NJA 1991 s. 376 uttalade HD att det rör sig om en gåva om egendomens verkliga värde uppgår till ett belopp som så påtagligt överstiger köpeskillingen att överlåtelsen totalt sett framstår som en klar gåvotransaktion. Avgörande är alltså inte hur köpeskillingen förhåller sig 229 till taxeringsvärdet, om än taxeringsvärdet såklart kan vara en uppgift till ledning för att bedöma det verkliga värdet. Frågan om hur 5:5 UB förhåller sig till blandade fång behandlades också i NJA 2010 s. 390. I detta rättsfall hade en fastighet överlåtits till ett belopp som understeg taxeringsvärdet. Det var vidare ostridigt att det vid gåvobrevets utfärdande fanns en muntlig överenskommelse om att något vederlag inte skulle utgå. Den muntliga överenskommelsen påverkade dock inte bedömningen av om det var fråga om en gåva eller inte eftersom muntliga överenskommelser är ogiltiga enligt 4:1 och 4:29 JB. Inte heller hade det någon betydelse att fordringen senare efterskänks av överlåtaren. Vare sig det faktum att vederlaget understeg taxeringsvärdet eller att det beräknades till 56 procent av fastighetens värde gjorde överlåtelsen till en så klar gåvotransaktion att det skulle röra sig om en gåva enligt 5:5 UB. En annan regel som kräver en avvägning mellan onerösa och benefika fång är 7:2 1 st. 2p. ÄktB. Enligt denna regel utgör enskild egendom sådan egendom som ena maken fått i gåva av någon annan än den andra maken med villkor om att egendomen ska vara just enskild. I NJA 2008 s. 457 var frågan om en blandad överlåtelse av en fastighet skulle utgöra en gåva enligt denna regel. Som vederlag övertog förvärvaren betalningsansvaret för lånen om 222 155 kr. Även ett skuldebrev på 240 000 kr utställdes, vilket emellertid senare efterskänktes av överlåtaren. HD framför i ett tidigt skede att en blandad överlåtelse har betraktats som en gåva i andra sammanhang inom civil-, exekutions- och skatterätten då överlåtelsen i sin helhet har gåvokaraktär och att motsvarande borde gälla vid tillämpningen av 7:2 ÄktB. Vidare noterar HD att vid inkomst- och stämpelbeskattningen har en prövning gjorts av hur vederlaget förhåller sig till fastighetens taxeringsvärde, medan det i andra sammanhang har krävts att egendomens verkliga värde påtagligt överstiger vederlaget. Efter att också ha hänvisat till ett par andra nordiska avgöranden framför HD slutligen att överlåtelsen ska betraktas som en gåva om gåvomomentet är så framträdande att förvärvet i sin helhet har gåvokaraktär. Beroende på omständigheterna kan det röra sig om en gåva även om ett förhållandevis stort vederlag lämnas. Efter en beräkning av fastighetens marknadsvärde vid överlåtelsetillfället kom HD fram till att vederlaget motsvarade 42 procent av detta belopp. I förening med att överlåtelsens avsikt var att 230 fastigheten skulle kvarbli i familjens ägo bedömde HD att det rörde sig om en gåva. Sammanfattningsvis kan noteras att frågan om huruvida blandade överlåtelser är att se som gåvor i civilrätten har avgjorts med hänsyn till hur det lämnade vederlaget förhåller sig till det överlåtna föremålets verkliga värde (vilket jag antar syftar på marknadsvärdet). Bedömningen har inte ankommit på vederlagets förhållande till taxeringsvärdet ifråga om fastigheter. Vidare är det inte säkert att bedömningen görs på samma sätt vid tillämpningen av olika regler. Exempelvis framstår bedömningen av om det föreligger en gåva enligt 5:5 1 st. UB och 3:8 KonkL som något strängare än bedömningen av om det föreligger en gåva enligt 7:2 1 st. 2 p. ÄktB.s. 43