Rättsfall

NJA 2009 s. 41

Citera

NJA 2009 s. 41

BibTeX

@misc{nja-2009-s-41,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2009 s. 41}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 7 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Mervärdesskattefordrans status i företagsrekonstruktion1 hänvisning

Jonatan Schytzer och Mikael Ek · JT 2022 s. 314–350 · 1 ställe

Att rekonstruktionsgäldenären ska betala för prestationer som gäldenären använder efter kritisk tidpunkt kommer till uttryck i reglerna om gäldenärens avtal i 3 kap. lagen om företagsrekonstruktion. Enligt dessa blir gäldenären betalningsskyldig fullt ut om gäldenären exempelvis förfogar över en prestation som lämnats till gäldenären efter kritisk tidpunkt. Ett liknande argument har framförts när det gäller konkursboet och att boet bör betala fullt ut för prestationer som det mottar och förfogar över efter konkursutbrottet. Det gäller mervärdesskatt, se Bergström, Skatter och civilrätt, En studie över användningen av civilrättsliga termer i skatterättsliga sammanhang, 1978, s. 252, men även andra prestationer, se SOU 1999:1, Nya förmånsrättsregler, s. 14 ff., s. 225 ff., s. 298 f. och s. 363 f.; prop. 2002/03:49, Nya förmånsrättsregler, s. 103 f. Se även NJA 2009 s. 41. Se vidare Schytzer & Ek, Mervärdesskattefordrans status i konkurs, SkatteNytt Akademisk årsskrift 2021, s. 62 f. och s. 79, där vi använder argumentet såvitt gäller mervärdesskattefordrans status i konkurs.fotnot 54 · s. 329

Fordrans uppkomst inom insolvensrätten4 hänvisningar

Jonatan Schytzer · 2020, s. 1–2037 · 4 ställen

2016/531 hänvisning

Johnny Herre · SvJT 2016 s. 53–66 · 1 ställe

Lagens regler har sedan använts för analogier, som led i rättsliga resonemang eller som tolkningsdata i ett antal avgöranden (NJA 1996 s. 68, NJA 2001 s. 309 och NJA 2007 s. 709 om produktskador, NJA 1999 s. 617, NJA 2005 s. 510 och NJA 2009 s. 41 rörande frågor i anslutning till regleringen i 63 §, NJA 2007 s. 86, NJA 2008 s. 1158 och NJA 2012 s. 1021 om fastighetsköp, NJA 2001 s. 177, NJA 2007 s. 758, NJA 2013 s. 271 och HD:s dom den 19 mars 2015 i mål T 916-13 om entreprenadavtal, NJA 2008 s. 392 om upplåtelse av bostadsrätt och rätten till avkastningsränta, NJA 2010 s. 154 om 54 § fjärde stycket som del i resonemang i en sakrättslig fråga, NJA 2011 s. 600 om rätten att hålla inne egen prestation intill dess motparten fullgör sin enligt 10 och 49 §§ köplagen, NJA 1999 s. 673 rörande uppfyllelseort enligt köplagen för att avgöra om Luganokonventionen var tillämplig eller inte samt NJA 2011 s. 576 med hänvisning till 69 § rörande fråga om bestämmande av skadeståndets belopp när utredningsunderlaget varit ofullständigt).1990 års köplag · p. 2 · s. 56

Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter1 hänvisning

Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Stefan Lindskog · SvJT 2012 s. 313–318 · 1 ställe

Som exempel kan nämnas NJA 1990 s. 18 angående behov av lagstiftning rörande hembudsklausuler och liknande förbehåll, NJA 2002 s. 244 med kritik mot tidigare domar, NJA 2004 s. 777 angående behov av reglering av abandoneringsinstitutet, NJA 2008 s. 684 med en allmän diskussion om traditionsprincipen och en rekommendation till lagstiftaren att låta utreda denna, NJA 2008 s. 740 där det förordas en inskränkande tolkning avseende ett annat avgörande, NJA 2008 s. 1129 med protest mot utgången i ett tidigare avgörande som inte var direkt aktuellt i målet, NJA 2009 s. 41 angående ett otillfredsställande rättsläge, NJA 2009 s. 586 där en gränsdragning skedde utifrån ett visst penningvärde och det förutsågs fortsatt penningvärdeförsämring samt NJA 2010 s. 168 angående behov av lagstiftning beträffande dubbelbestraffningsförbudet (två olika tillägg).När skrivs tillägg? · p. 6 · s. 315

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

HD uttalade med anledning av de nämnda ordningsföreskrifterna att varje överträdelse av dessa inte utan vidare kan anses utgöra ett skadeståndsgrundande brott mot plikten att väl vårda lägenheten. I stället måste, fortsatte HD, en friare bedömning av omständigheterna göras. Vid en sådan bedömning skall enligt HD risken för skada vägas mot hyresgästens möjligheter att inse denna risk och dennes möjligheter att förebygga skada samt kostnaderna för och olägenheterna med sådana åtgärder. HD fann att sannolikheten för att slangen skulle brista måste betraktas som ganska liten, men att samtidigt en slanganslutning där vattnet ”står på tryck” utgör ett stort riskmoment, och att det är uppenbart att den skada som kunde uppkomma om slangen brast eller lossnade från kopplingen kunde bli mycket stor vilket hyresgästen måste ha insett. HD konstaterade vidare att det inte skulle ha uppstått några kostnader för avstängning av vattnet och att de olägenheter för hyresgästen som en avstängning av vattnet innebär måste betraktas som obefintliga. HD fann sammanfattningsvis att hyresgästen hade varit vårdslös och denne ålades att betala ersättning till hyresvärden. 3.10 Hyresvärdens förbättringsarbeten — tillstånd? I RH 2004:3 ansökte hyresvärden om tillstånd för att utföra standardhöjande åtgärder som hade en inte obetydlig inverkan på lägenheternas bruksvärde (12:18 d, 1 st., 1 p. JB). Det var sammantaget fråga om vissa åtgärder som krävde tillstånd och vissa åtgärder som inte krävde tillstånd. Hovrätten konstaterade att det för ett inte obetydligt antal förbättringsåtgärder skulle krävas en ganska omfattande prövning för att avgöra vilka av åtgärderna som var respektive inte var tillståndspliktiga. Åtgärderna ansågs nära knutna till varandra och de skulle vidtas i ett sammanhang. En uppdelning skulle inte tjäna något praktiskt syfte, utan endast göras för att tillgodose formella hänsynstaganden som inte är tvingande. Hovrätten fann därför att åtgärderna vid en prövning inte behövde skiljas åt. Hyresgästerna hade inte i sak åberopat några skäl mot att ge tillstånd och tillstånd meddelades. I RH 2011:32 planerade hyresvärden att installera säkerhetsdörrar och att, med hänsyn till att de nya dörrarna saknade brevinkast, installera postfack och tidningshållare i fastighetens entré. Hyresvärden uppgav att dörrbytet skulle komma att medföra en hyreshöjning på 85 kr per månad; en uppgift som det enligt hovrätten inte fanns anledning att ifrågasätta. Hovrätten fann att ifrågavarande hyreshöjning måste anses ha en obetydlig inverkan på lägenhetens bruksvärde och att därmed tillstånd enligt 12:18 d, 1 st., 1 p. JB inte behövs. Inte heller det faktum att de nya dörrarna saknade brevinkast och att postfack och tidningshållare i stället kommer att installeras i entrén kunde bedömas vara en sådan väsentlig förändring som kräver tillstånd (12:18 d, 1 st., 2 p. JB). 3.11 Hyresvärdens rätt att återta hyresobjektet enligt 12:27 JB. I NJA 2006 s. 427 hade en fastighet sålts på exekutiv auktion utan förbehåll för en hyresrätt. Köparna sade med åberopande av reglerna för arrende upp hyresgästen. Hyresgästen hade innan tillträdet, den 6 juni 2002, flyttat ut sina tillhörigheter, ändrat folkbokföringsadress, samt anmält flytt till aktuellt elbolag och telefonbolag; köparen hade vidare erhållit en fullständig uppsättning nycklar. Köparen bosatte sig på fastigheten kring månadsskiftet juni–juli 2002. Tvisten gällde om hyresgästen kunde anses ha övergett lägenheten i enlighet med 12:27 JB. Hyresgästen invände att denne inte lämnat lägenheten frivilligt utan p.g.a. att den förutvarande hyresvärden tillika hyresgästens mor upplyst denne om att en sådan skyldighet förelåg. HD konstaterade att hyresgästen faktiskt flyttat ut vid tiden för tillträdet samt att det inte förelåg någon yttre omständighet som gav köparna anledning att anta att hyresgästen avsåg att återvända till lägenheten. Vidare hade hyresgästen först i slutet av juli 2002 upplyst köparna om att denne ansåg att hyresrätten inte sagts upp inom föreskriven tid och därför alltjämt bestod; hyra betalades först den 31 juli 2002 genom nedsättning hos länsstyrelsen. HD fann att hyresgästen fick anses ha övergett lägenheten och att köparna därmed haft rätt att återta den. Att hyresgästen genom de uppgifter hon fått av sin mor som hyresvärd, kan ha trott sig vara skyldig att flytta ut från bostaden saknade betydelse för aktuell fråga. Inte heller det förhållande att köparna genom den information de fått av kronofogdemyndigheten varit av uppfattningen att de måste säga upp nyttjanderättsavtalet var av betydelse för frågan om lägenheten övergetts. 3.12 Överlåtelse till närstående. I RH 2003:9 I och II prövades om samboende enligt 12:34 JB hade ägt rum. I fall I ifrågasattes mot bakgrund av den stora åldersskillnaden mellan hyresgästen och den till vilken hyresrätten skulle överlåtas (hyresgästens systers barnbarnsbarn) om det verkligen varit frågan om ett verkligt sammanboende i lagens mening. De inblandade var födda 1908 respektive 1979. Hovrätten fann att det mot bakgrund av åldersskillnaden måste ställas höga krav för att sammanboendet skall kunna anses vara av sådant kvalificerat slag som krävs enligt bestämmelsen. Bl.a. med hänsyn till att aktuell person inte kunnat redogöra för omfattningen av hyresgästens hemtjänst och hur kontakterna med hemtjänsten gått till och att hyresgästen flera gånger i veckan hade fått vända sig till fastighetsskötarna för diverse småsysslor och att aktuell person saknade egen nyckel till lägenheten fann hovrätten att det inte förelegat ett erforderligt sammanboende. I fall II var det fråga om en överlåtelse till hyresgästens brorson och relationen beskrevs som en mor-son-relation. Hovrätten fann att kravet på närstående därmed ansågs uppfyllt. Hovrätten uttalade vidare, med hänvisning till RBD 1978:40, att om samboende påstås mellan personer som vanligen bor tillsammans och delar hushåll, såsom föräldrar och barn, bör sökandens uppgifter kunna godtas om inte omständigheterna gör att uppgifterna verkar mindre troliga. I det aktuella fallet hade det bl.a. varit fråga om ett sammanboende enligt uppgift med viss gemenskap i form av gemensamma stunder för måltider. Hovrätten fann att det saknades anledning att inte sätta tilltro till lämnade uppgifter och erforderligt sammanboende ansågs ha förelegat. När det slutligen gäller frågan om samboendet varit varaktigt i lagens mening fann hovrätten att så hade varit fallet. Sammanboendet hade förevarit från årsskiftet 1996/1997 fram till hyresgästens död i oktober 2000. Det var dock ostridigt att brorsonen på grund av sitt utlandsarbete vistats i lägenheten endast 3–4 månader per år med viss ytterligare tid, då han som utlandsplacerad bott i lägenheten i samband med eget projektarbete i Stockholm vid åtskilliga tillfällen och i samband med semester 4–5 veckor per år. Det hade å andra sidan inte påståtts att brorsonen bott någon annanstans än i prövningslägenheten under den tid han varit hemma i Sverige. Vidare fick det av det medicinska underlag som presenterats anses framgå att den sjukdom som med hastigt förlopp hade lett till hyresgästens död, när hon endast var 54 år, upptäcktes först under våren 2000. Brorsonen uppgav att han och hyresgästen skulle ha fortsatt att bo tillsammans i allt fall under någon tid om hyresgästen inte hade avlidit. Uppgiften fick godtas och hovrätten fann att samboendet fick anses ha varit i lagens mening varaktigt. Tillstånd till överlåtelse meddelades. I RH 2003:60 ansökte dödsboet efter en hyresgäst om överlåtelse till närstående men det ifrågasattes om den avlidne hyresgästen i tillräcklig utsträckning hade bott i lägenheten och att det därmed inte heller hade varit fråga om något erforderligt sammanboende. Den avlidne hyresgästen hade visserligen i mycket stor utsträckning övernattat i prövningslägenheten, men denne hade varit skriven i en annan kommun. Hovrätten fann att utgångspunkten bör vara att folkbokföringen korrekt återspeglar en persons bosättning om inte särskilda omständigheter talar däremot. Det får i ett sådant fall normalt anses åligga denne att visa att sådana omständigheter föreligger. Hovrätten fann att det inte visats att prövningslägenheten utgjort den avlidnes egentliga hem och permanenta bostad eller ett s.k. nödvändigt bostadskomplement. Det saknades därför förutsättningar för dödsboet att överlåta hyresrätten. I RH 2004:8 hade en dotter bott ihop med sin mor i tre år men under tiden behållit sin egen lägenhet och flyttat till modern endast för att vårda henne. Dottern ansågs ha kvar sitt hem i den egna lägenheten som hon regelbundet besökte för att hämta sin post och vattna en krukväxt. Hon hade endast tagit med sig kläder till moderns lägenhet. En verklig boendegemenskap ansågs inte föreligga och tillstånd till överlåtelse lämnades inte. 3.13 Konkursbos ställande av hyreslokal till hyresvärds förfogande enligt 12:31 JB. I 12:31, 5 st. JB föreskrivs att om en hyresvärd uppmanar ett konkursbo att ställa en lokal till hyresvärdens förfogande och konkursboet inte inom en månad gör detta, ansvarar konkursboet för hyran från konkursbeslutet till dess lokalen ställs till hyresvärdens förfogande. Vad som närmare skall krävas för att lokalen skall anses vara ställd till hyresvärdens förfogande överlämnades till rättstillämpningen, se prop. 2002/03:49 s. 104. Frågan har behandlats i ett par fall under nu aktuell period: I RH 2009:64 uppmanade en hyresvärd ett konkursbo i enlighet med nu aktuellt stadgande och konkursboet förklarade sedermera att detta ämnade ställa lokalen till hyresvärdens förfogande inom fristen. I lokalen fanns emellertid vid fristens utgång egendom kvar som konkursboet gjorde anspråk på; det uttalas i fallet att lokalen var belamrad med egendomen. Hovrätten fann att lokalen därmed inte hade ställts till hyresvärdens förfogande. I det något senare NJA 2009 s. 41 behandlades också frågan. I det fallet hade konkursboet förklarat sig vara berett att per viss dag ställa lokalen till hyresvärdens förfogande om denne insisterade på det. Meddelandet ansågs innehålla ett tillräckligt klart besked om att konkursboet inte gjorde anspråk på lokalen. Vid aktuell frists utgång fanns dock egendom tillhörande konkursboet kvar i lokalen som konkursboet emellertid inte gjorde anspråk på. Lokalen var vidare vid samma tidpunkt delvis uthyrd i andra hand och andrahandshyresgästen nyttjade fortfarande lokalen samt att det i lokalen fanns miljöfarligt avfall som konkursboet skall anses ha varit skyldig att ta bort och som konkursboet sedermera låtit bortföra efter fristens utgång. HD konstaterade att det föreföll föreligga en motsättning i förarbetena mellan den allmänna motiveringen att bestämmelserna avser att förhindra att konkursboet utnyttjar lokalen utan ett massaansvar och därmed tillgodogör sig prestationer på andra villkor än andra näringsidkare och specialmotiveringen som anger att syftet med nu aktuell regel är att hyresvärden skall kunna förfoga över och utnyttja lokalen. HD uttalade att bestämmelse inte bör tolkas så att konkursboet indirekt åläggs förpliktelser som det inte har enligt allmänna sakrättsliga principer. HD fann att det faktum att det i lokalen fanns egendom som konkursboet inte gjorde några anspråk på inte utgjorde något hinder mot att lokalen ansågs vara ställd till hyresvärdens förfogande. Inte heller hindrade det faktum att det fanns en andrahandshyresgäst i lokalen att den kunde anses ställd till hyresvärdens förfogande och slutligen fann HD att det ansvar som konkursboet kan ha enligt miljöbalken inte bör få återverkningar på nu aktuell fråga. Att det i lokalen fanns miljöfarligt avfall som konkursboet avlägsnade först efter fristens utgång utgjorde därmed inte heller ett hinder mot att lokalen ansågs ställd till hyresvärdens förfogande. HD fann därmed att lokalen inom fristen hade ställts till hyresvärdens förfogande. 3.14 Konkursbos fortsatta nyttjande av lokal — massaansvar? I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo fortsatt nyttja en lokal efter det att hyresavtalet upphört att gälla. Lokalen hade sagts upp till omedelbart upphörande p.g.a. förverkande, men konkursboet fortsatte alltså att faktiskt använda lokalen och avflyttade först två månader senare. HD jämförde med NJA 1993 s. 13 där ett användande av en lokal utan avtalsstöd medförde en skyldighet att utge ersättning motsvarande skälig hyra och HD uttalade att utgången i det målet får antas ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obehörig vinst. HD konstaterade för det nu aktuella fallet att konkursboets fortsatta nyttjande efter avtalets upphörande inneburit ett undandragande för hyresvärden att själv kunna använda lokalen. HD fann att ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer oberoende av avtalsförpliktelse och inte heller förutsätter att skadan har vållats genom brott. Som en följd av att grunden för hyresvärdens fordran för aktuellt nyttjande mot konkursboet uppkommit efter konkursutbrottet utgjorde fordringen en massafordran. Tvist förelåg inte beträffande beloppets storlek. 3.15 Blockuthyrning — villkorsändring. I RH 2004:67 sade en kommun, som hyresgäst, upp ett hyresavtal avseende blockuthyrning av fyra bostadslägenheter för villkorsändring enligt reglerna för lokalhyra (12:58 a JB). Kommunen ansökte om medling i hyresnämnden, men begärde samtidigt att hyran skulle prövas enligt reglerna om bostadshyra. Hovrätten fann, med hänvisning till lagtext och motiv, att de tvingande reglerna om hyresvillkor vid blockuthyrning enbart gäller ”när villkorsfrågan aktualiseras som en del av rätten till förlängning eller således när det sker på fastighetsägarens initiativ”.Hyra · p. 2 · s. 900

Fordrans uppkomst vid offentligt ackord, 3 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion1 hänvisning

Ulrik Hägge · SvJT 2011 s. 290–298 · 1 ställe

Lagrådet indikerar problemställningen i prop. 1995/96:5 s. 362. Se även SOU 1999:1 s. 240 f., 2001:80 s.100 ff., 148 f. och 155 och SOU 2010:2 s. 368 ff. 1 5 2 kap. 20 § FrekL hindrar hävning för före beslutet om rekonstruktion uppkommen hävningsgrund men inte för grund som uppkommer under rekonstruktionen. Prop. 1995/96:5 s.198. 16 Genom hävningen har varaktigheten av avtalsförhållandet upphört. I NJA 1994 s. 292 ansågs ett återgångskrav, som avsåg ett investerat belopp, efter det att avtalet hävts under betalningsinställelsen omfattas av ackordet. Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., s. 103, Hellners/Mellqvist, a.a. s. 173 och Mikael Möller, a.a. s. 32. Fråga blir vad som gäller för det fall viss konsumtion skett av gäldenären under rekonstruktionen i tiden fram tills det hävning sker. Det logiska svaret, utifrån i artikeln förd argumentation, blir att vad gäldenären konsumerat inte ingår i ackordet medan ett skadeståndsanspråk grundat i hävningen gör det. 17 Likabehandlingsprincipen framgår bl.a. av 3 kap. 2 § andra meningen FrekL där det framgår att ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt. Även 2 kap. 20 § FrekL bygger på en likabehandling av borgenärerna, prop. 1995/96:5 s. 86 f. och 90. Hellners/Mellqvist, a.a. s. 29 och 165 ff. Vad gäller kontantprincipen se Håstad, SvJT 1988 s. 250 och 253 samt Marie Tuula, a.a. s. 350 f. Kontantprincipen kan anses följa av borgenärens aktiva stoppningsrätt i 63 § 4 st. köplagen, se prop. 1995/96:5 s. 94 f. 18 3 kap. 3 § 1 st. andra meningen FrekL. 1 9 Prop. 1988/89:76 s. 185. 20 Teoretiskt skulle även andra beräkningsmodeller vara möjliga. Alternativt skulle fordrans storlek på dagen för ackordsbeslutet eller fordrans storlek beräknad för rekonstruktionstiden kunna tillämpas. Någon rättslig grund eller egentliga sakskäl för sådana lösningar finns inte. Jfr Danhards resonemang angående tidpunkten för beräkning av förmånsrätt för lönefordran, i Konkursarbetsrätt, 4 uppl., s. 432 ff. Slutsatsen att dagen för ackordets antagande skulle ha betydelse överensstämmer inte med förarbetena som utgår från dagen för beslut om rekonstruktion, prop. 2004/05: 57 s. 23 och Ds. 2003:17 s. 38. 21 För anställds lön som inte omfattas av förmånsrätt finns hävningsgrund enligt 4 § lagen om anställningsskydd. 22 Annorlunda uttryckt skulle gäldenären genom ett ackord erhålla konkurrensfördelar genom att under längre tid få ”rabatt” på träffade avtal. En sådan ”rabatt” är inte förenlig med kontantprincipen. I det fall gäldenären i sin tur kan erhålla full betalning från annan, som exempelvis vid andrahandsuthyrning, uppkommer närmast en obehörig vinst för gäldenären. 23 Hellners/Mellqvist, a.a. s. 172 antyder att frågorna skall ha något samband. Möjligheten att få superförmånsrätt under rekonstruktionen utgör dock inte ett kontradiktoriskt förhållande till frågan om när ett fordringsförhållande uppkommit. Att superförmånsrätt kan erhållas för avtal som träffas under rekonstruktionen svarar således inte motsatsvis på vilka fordringar som ingår i ett ackord. 24 Prop. 1995/96:5 s. 88. 25 Prop. 1995/96:5 s. 89 ff. Håstad, Köprätt, 6 uppl., s. 189 ff., som både uppger att säljarens fordran inte ingår i ackordet och att betalning skall ske till säljaren men att fordran sätts ned i ett ackord. Betalningen skulle då motiveras av en sakrättsligt skyddad detentionsrätt och stoppningsrätt. Vid rekonstruktion föreligger dock inte en traditionellt sakrättslig situation, varför motiveringen är oklar. Håstad beskriver vidare situationen så att ackordsgäldenären kan välja mellan att ta emot fortsatta prestationer och betala fullt vederlag eller avbryta avtalet och drabbas av ett skadeståndsansvar som då skall ingå i ackordet. 26 SOU 1999:1 s. 241. 27 Vad gäller bakgrunden till regleringen i 12 kap. 31 § jordabalken beskrivs den i NJA 2009 s. 41 (s. 52). 5 kap. 18 § KL infördes genom SFS 2003:538. Prop. 2002/03:49 s. 83–86, 155–156. Man kan fråga sig om reglerna är ett tillskapande av ett massaansvar eller ett undantag från principerna för aktiv stoppningsrätt. 28 Prop. 1995/96:5 s. 85. 29 Prop. 1995/96:5 s. 90. 3 0 Prop. 1995/96:5 s. 85 och 93 ”Om gäldenärens motpart i sista hand skall tvingas att stå kvar vid ett avtal […], är det, som redan sagts, nödvändigt att han får betalt för sina fortsatta prestationer eller att han i vart fall får säkerhet för att gäldenären fortsättningsvis fullgör sin del av avtalet.” 31 Hellners/Mellqvist, a.a. s. 135 f. 32 Man kan i och för sig utgå ifrån att om hela den matematiska fordran omfattades av ackordet skulle borgenären säga upp avtalet till nästa möjliga tid. 33 Mikael Möller, a.a. s. 35 f. konstaterar att följden av att prestationer utförda efter ansökan ingår i ackordet medför att den genom ackordet avkortade delen av fordran inte längre kan ligga till grund för ett kontraktsbrott. 3 4 Till grund för ackordsförfarandet skall förvaltaren upprätta en bouppteckning, 3 kap. 10 § FrekL. Bouppteckningen skall som regel utvisa borgenärsförhållandet med angivande av respektive skuld per ansökningsdagen, se Hellners/Mellqvist, a.a. s. 194 f. Borgenärsförteckningen ligger till grund för det fordringsbelopp respektive borgenär äger rösta för. Som instruktion anges att ränta skall beräknas till dagen för ansökan och utländsk valuta skall omräknas efter kurs denna dag, 3 kap. 20 § 4 st. FrekL som hänvisar till 3 kap. 14 § 2 st. FrekL. Det skall här noteras att ingen regel finns om att fordringar som intjänas eller beräknas för tid efter ansökan, med framtida förfallodagar, skall diskonteras till ett nuvärde på dagen för ansökan. 35 Mikael Möller, a.a. s. 36, är tveksam till att detta är gällande rätt, men menar att lösning bör gälla de lege ferenda. 3 6 Genom reglerna om lönegaranti erhåller den anställde utbetalning av den lönefordran som åtnjuter förmånsrätt. För lön under rekonstruktionsförfarandet senare än en månad från beslutet om rekonstruktion, erhåller den anställde regelmässigt fullt betalt av arbetsgivaren, varför frågan om vilken lön som omfattas av ackordet i praktiken avser hanteringen av länsstyrelsens regressfordran, 28 § lönegarantilagen. I litteraturen anförs att lönefordringar som uppkommer under förfarandet skulle anses ha uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion, se Danhard, a.a. s. 330 ff. I prop. 1995/96:5 s. 92 konstateras att den anställde inte behöver utföra arbeten under rekonstruktionen om inte arbetsgivaren fortlöpande erlägger lön i förskott eller ställer säkerhet härför. På s. 134 f. anges uttryckligen att löner under pågående företagsrekonstruktion får antas normalt bli betalda kontant allteftersom de förfaller till betalning. Vidare anges, s. 135, angående frågan om behovet av allmän förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen för löner förfallna under rekonstruktionen, att förmånsrätt inte var aktuell då fordran endast skulle kunna omfatta en månadslön då lönerna förutsätts kunna betalas kontant under rekonstruktionen. Möjligen bygger uttalandena på att hela lönen hade förmånsrätt (SFS 1994:639, förmånsrätten för lön omfattade då fordringar som förfallit till betalning under de sex sista månaderna av anställningen). I SOU 1999:1 s. 240 anges att den anställde äger rätt till betalning efter betalningsinställelsen och fordran sätts inte ned av ackordet oavsett om han nyttjat sin stoppningsrätt eller framtvingat ett nytt avtal med ackordsgäldenären. I kontrast till detta anförs i SOU 2001:80 s. 103 att ”Ägarens anspråk på hyra för fast eller lös egendom och den anställdes anspråk på lön skall således anses ha uppkommit före ansökningen om företagsrekonstruktion när anspråket är grundat på ett avtal ingånget före denna tidpunkt, även om gäldenären tillgodogör sig en prestation under företagsrekonstruktionen.” Vid slopandet av statens förmånsrätt för regressfordran avseende lönegaranti, konstaterades att fordran får sättas ned på samma sätt som för övriga fordringsägare. Enligt utredaren skulle detta inte medföra några egentliga fördelar för företaget, SOU 2007:71 s. 132. I SOU 2010:2 s. 371 anges att utgångspunkten är att gäldenären skall betala för nyttjande av lokaler och mottagande av anställds arbete. Samtidigt sägs att fordran grundad på avtal träffat före rekonstruktionsansökan omfattas av ett ackordsförfarande. Skatteverket har funnit att regressfordran på lönegaranti för lön intjänad efter ansökan inte omfattas av ackordet, Skatteverkets ställningstagande den 4 mars 2009, 131 263005-09/111. Göteborgs tingsrätt har den 18 november 2010 i ett verkställighetsmål, Ä 9704-10, i sak funnit att ett ackord inte omfattat lönegaranti utbetald för arbete utfört efter ansökan. Efter överklagande konstaterade Hovrätten för Västra Sverige den 14 januari 2011, att hinder inte förelåg för verkställighet av hela regressfordran. Högsta domstolen har den 21 februari 2011, Ö 591-11, meddelat prövningstillstånd i målet. Det kan även ifrågasättas om ett ackord av lönegarantiregress avseende intjänad lön efter ansökan är förenligt med EG-statsstödsregler. En närliggande fråga är hur socialavgifter som länsstyrelsen erlägger på utbetald lönegaranti skall hanteras. Det finns inte här en uttrycklig regressregel som vid lönegarantin, 28 § lönegarantilagen. Ett regressförhållande torde dock föreligga enligt allmänna principer om regressrätt, se SOU 1999:1 s. 168. Vid konkurs har sådan regress underkänts, NJA 1998 s. 834. Ett liknande synsätt vid rekonstruktion skulle ge gäldenären en obehörig vinst och medföra en otillbörlig konkurrensfördel, se Enar Folkesson, Företag i Ekonomisk kris, 7 uppl., s. 103. Rättsfallets prejudicerande verkan bör därför begränsas till konkursförhållandet. En regressrätt kan inte heller strida mot 8:3 RF, då det ursprungliga betalningsansvaret tillkommer arbetsgivaren som uppburit nyttan av anställningen, prop. 1970:201 s. 79.fotnot 14 · s. 292

Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2009 s. 946–959 · 1 ställe

Se härvid även justitierådet Lindskogs kommenterar kring 2007 års fall i sin skiljaktiga motivering i NJA 2009 s. 41.fotnot 26 · s. 953