Rättsfall

NJA 2008 s. 733

Citera

NJA 2008 s. 733

BibTeX

@misc{nja-2008-s-733,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2008 s. 733}},
  year         = {2008},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 7 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Materiell processledning i tvistemål En komparativ analys av nordisk rätt1 hänvisning

Mika Launiala · SvJT 2026 s. 565–595 · 1 ställe

Se a.a. s. 84–86; Mattila, Heikki E. S: Tanskan oikeus Suomessa. Lakimies 3–4/2024 s. 461–471. 1 0 Se till exempel det danska avgörandet från Højesteret U 2019.3878, som hänvisar till svensk och norsk lagstiftning; det norska avgörandet från Høyesterett HR-20191954-A, som hänvisar till svensk lagstiftning; det svenska avgörandet NJA 2008 s. 733, som hänvisar till dansk lagstiftning; och det finska avgörandet HD 2005:34, som hänvisar till svensk lagstiftning. Se Hjort Sources of inspirations of Nordic Procedural Law 2021 s. 86 fotnot 92, där också andra exempel nämns. Se även finska HD 2019:42, där det hänvisas till Ekelöf, Per Olof — Edelstam, Henrik — Pauli, Mikael: Rättegång. Andra häftet. 9:e uppl. Norstedts Juridik 2015. 11 Domstolen kan emellertid inte presumeras använda utländsk rätt som tolkningsstöd annat än i undantagsfall, och sådana rättskällor omfattas inte heller av principen jura novit curia. 12 Framställningen i detta avsnitt syftar till att ge en allmän analytisk utgångspunkt för den komparativa analysen. Syftet är att formulera en funktionell referensram som möjliggör jämförelse mellan de undersökta rättssystemen. 13 Virolainen, Jyrki — Launiala, Mika: Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa. Alma Talent 2024 s. 17–19. 14 Ekelöf, Per Olof — Edelstam, Henrik — Pauli, Mikael: Rättegång. Femte häftet. JUNO Version 9 (i det följande Ekelöf m.fl. Rättegång V), s. 57. 1 5 Se t.ex. prop. 1986/87:89 Om ett reformerat förlikningsförfarande. I de jämförda rättssystemen varierar prioriteringarna i viss mån mellan viljan att uppnå ett materiellt riktigt slut och förfarandets effektivitet, vilket framgår av denna artikel i kapitel 3–6. 16 I Finland var Jyrki Virolainen den förste att introducera den femfaldiga uppdelningen i sin bok Materiaalinen prosessinjohto från 1988. För ytterligare information om den materiella processledningens funktioner se Virolainen — Launiala Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa 2024 s. 185–216. 17 Om instrument i processledningen, se a.a. s. 217 ff. 18 Se a.a. s. 218. 1 9 Om domarens fråge- och informationsverksamhet, se a.a. s. 283 ff. 20 Om t.ex. avisningen av bevis, se a.a. s. 293. 21 Se Lindell, Bengt: Civilprocessen. Femte upplagan Iustus Förlag 2021 s. 363. 22 Virolainen — Launiala Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa 2024 s. 375–377. 23 Om domarens opartiskhet i processledningen, se a.a. s. 159–180. 24 Om dispositionsprincipen och förhandlingsprincipen, Jokela, Antti: Oikeudenkäynnin perusteet, periaatteet ja instituutiot. Oikeudenkäynti I. 3., uudistettu painos. Alma Talent 2016 s. 166–170. 2 5 För en framställning av rättegångsförfarandet i Finland, se Helenius, Dan — Linna, Tuula: Siviili- ja rikosprosessioikeus. 3. uud. p. Alma Insights 2024. 26 Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagstiftning om revision av rättegångsförfarandet i tvistemål i underrätterna. 27 Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av bestämmelserna om förberedelse och huvudförhandling i tvistemål samt behandling av ansökningsärenden i rättegångsbalken och i vissa andra lagar. 2 8 Inom finskt rättsspråk avser termen ”moment” en underindelning av en paragraf, medan inom svenskt rättsspråk används termen ”stycke” för samma ändamål. 29 RP 32/2001 s. 50. Se även Jokela, Antti: Oikeudenkäynnin asianosaiset ja valmistelu. Oikeudenkäynti II. 4., uudistettu painos. Alma Talent 2024 s. 499 f. 30 RP 32/2001 s. 50. Se även Jokela Oikeudenkäynti II 2024 s. 500 f. 31 Virolainen — Launiala Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa 2024 s. 290 f. 32 RP 32/2001 s. 50 f. Se även Jokela Oikeudenkäynti II 2024 s. 501 f. 33 RP 32/2001 s. 51. 34 Processledningen ska vara rättidig, och när det är fråga om begränsande processledning bör den utövas så tidigt som möjligt, så länge det kan ske på ett tillförlitligt sätt. Se Virolainen — Launiala Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa 2024 s. 155. 3 5 RP 15/1990 s. 27. Se även Jokela, Antti: Pääkäsittely, todistelu ja tuomio. Oikeudenkäynti III. 3., uudistettu painos. Alma Insights 2025 s. 78. 36 RP 15/1990 s. 27. Se även Jokela Oikeudenkäynti III s. 83 f. 37 RP 15/1990 s. 27. 3 8 RP 15/1990 s. 27. 39 Se Virolainen — Launiala Tuomarin prosessinjohto riita-asiassa 2024 s. 537 ff. 40 Möten har hållits åren 2018, 2019, 2022 och 2024. Informationen om mötena baseras på författarens deltagande i mötena samt minnesanteckningar. Om prejudikatmötena och deras betydelse, se Launiala, Mika: Korkeimman oikeuden ennakkopäätösjärjestelmä. Alma Insights 2026 s. 47. 4 1 Se även Risto Koulus kommentar till avgörandet, där prejudikatets generaliserbarhet ifrågasätts, i verkserien KKO:n ratkaisut kommentein (toim. Pekka Timonen) Alma Talent s. 122–124. 4 2 Om förhandlingsprincipen och dispositionsprincipen, Lindell Civilprocessen 2021 s. 135–137. 43 En tydlig översikt över förfarandet i tvistemål, se Mellqvist, Mikael — Lindh, AnnaKarin: Processrätt: grunderna för domstolsprocessen. Upplaga 4 Iustus 2020. 4 4 Prop. 1986/87:89; SOU 1982:26 Processen i tingsrätt. 45 Prop. 1986/87:89 s. 105. 46 Se SOU 1982:26 s. 110 f.; Ekelöf m.fl. Rättegång V s. 57 f. 47 Se även Ekelöf m.fl. Rättegång V s. 57. 48 Prop. 1986/87:89 s. 106. 4 9 Om de omständigheter som påverkar behovet av processledning, Ekelöf m.fl. Rättegång V s. 58; Lindell Civilprocessen 2021 s. 363. 50 Prop. 1986/87:89 s. 106. 51 Otydlighet uppstår till exempel när det inte framgår vilka omständigheter som åberopas i målet. En part kan till exempel nämna ett faktum, men det är inte klart om han eller hon avser att åberopa detta som ett rättsfaktum. Se Lindell Civilprocessen 2021 s. 362. 52 Ofullständig kan t.ex. betyda att ett juridiskt argument är ofullständigt. Till exempel har ett rättsligt argument korrekt åberopats, men ett element (moment) i det rättsliga argumentet förblir oklart. Ett exempel på detta är ett avtal vars innehåll har åberopats korrekt men identifieringen av avtalet är ofullständig. Lindell Civilprocessen 2021 s. 362. 53 Prop. 1986/87:89 s. 106. Se även Fitger, Peter — Sörbom, Monika — Eriksson, Tobias — Hall, Per — Palmkvist, Ragnar — Renfors, Cecilia: Rättegångsbalken JUNO (Version 94) 42 kap. 8 §. 54 Prop. 1986/87:89 s. 106. Se även Fitger m.fl. Rättegångsbalken JUNO (Version 94) 42 kap. 8 §. 5 5 Lindell Civilprocessen 2021 s. 362. Se även NJA 2014 s. 212, där det anges att parternas framställningar bör bli föremål för klargörande processledning även vid huvudförhandlingen i hovrätten, om omständigheterna så kräver. 56 Om den begränsande processledningen, Lindell Civilprocessen 2021 s. 361. 57 Prop. 1986/87:89 s. 106 f. 58 Lindell Civilprocessen 2021 s. 363; Fitger m.fl. Rättegångsbalken JUNO (Version 94) 42 kap. 8 §. Se även målet ”Marginalen” NJA 2018 s. 1062 p. 15, som behandlas närmare senare. 5 9 Om förhandlingsprincipen och dispositionsprincipen, se Gomard, Bernhard — Kistrup, Michael: Civilprocessen. 8. udgave 2020. Civilprocessen Karnov Group s. 500–504. 60 För en grundlig översikt över rättegången i tvistemål, se Rammeskow Bang-Pedersen, Ulrik — Salung Petersen, Clement — Højlund Christensen, Lasse: Den civile retspleje. 6. udgave Hans Reitzels Forlag 2024 s. 107 ff. 61 Lov nr. 260 af 8. juni 1979; Betænkning om behandling af borgerlige sager nr. 698 1973 s. 121 ff. 6 2 Om materiell processledning och materiellt riktig dom, se Betænkning 2001:1407 Reform af den civile retspleje I s. 311; Dahlager, Christian: Civile retssager. 2. udgave. Jurist- og Økonomforbundets Forlag 2015 s. 120; Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 506. Se även Finn Taksøe-Jensens djupgående avhandling på ca 700 sidor Materiel procesledelse, utgiven 1976 (Juristforbundets forlag), som fortfarande är ett viktigt verk om den materiella processledningen. 63 Se även Betænkning om behandling af borgerlige sager nr. 698 1973 s. 124; Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 507 f. Se därtill Rammeskow Bang-Pedersen m.fl. Den civile retspleje 2024 s. 123; Dahlager Civile retssager 2015 s. 120. 64 Se Betænkning om behandling af borgerlige sager nr. 698, 1973 s. 124. Se även Rammeskow Bang-Pedersen m.fl. Den civile retspleje 2024 s. 123 f.; Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 506 f.; Dahlager Civile retssager 2015 s. 120–123. 6 5 Se Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 506. 66 Se Betænkning om behandling af borgerlige sager nr. 698. 1973 s. 124; Rammeskow Bang-Pedersen m.fl. Den civile retspleje 2024 s. 123 f.; Dahlager Civile retssager 2015 s. 120. 67 Se även Lindencrone, Lars — Werlauff, Erik: Dansk Retspleje. 5 udgave Karnov 2011 s. 290; Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 507; Rammeskow BangPedersen m.fl. Den civile retspleje 2024 s. 123. 6 8 Se Betænkning 2001:1407 Reform af den civile retspleje I s. 320. 69 Se a.a. s. 315. 70 https://www.domstol.dk/hoejesteret/afgoerelsesdatabase/ (besökt 1.12.2025) innehåller prejudikat från och med september 2009. De använda sökorden var ”procesledelse” och ”vejledningspligt”. 71 Exempelvis fanns i eLov-databasen (https://www.elov.dk/) cirka 30 domstolsavgöranden kopplade till Rpl § 339, av vilka inget hade meddelats av Højesteret (besökt 13.12.2024). 72 Se Rammeskow Bang-Pedersen m.fl. Den civile retspleje 2024 s. 123–125; Gomard — Kistrup Civilprocessen 2020 s. 504–508; Dahlager Civile retssager 2015 s. 120– 123; Lindencrone — Werlauff Dansk Retspleje 2011 s. 290. 7 3 Om förhandlingsprincipen och dispositionsprincipen, se Skoghøy, Jens Edvin A.: Tvisteløsning. 4. utgave. Universitetsforlaget 2022 s. 570–573. 74 En tydlig översikt över rättegångsförfarandet i tvistemål, se Hjort, Maria Astrup: Sivilprosess: kort forklart. Universitetsforlaget 2024. 75 De viktigaste förslagen till lagändringar är Norges offentlige utredninger 2001:32 (NOU 2001:32) Rett på sak och Ot. prp. nr. 51 (2004–2005) Om lov om mekling og rettergang i sivile tvister (tvisteloven). 76 Skoghøy Tvisteløsning 2022 s. 967. 7 7 Ot. prp. nr. 51 (2004–2005) s. 169–170. Skoghøy håller dock inte med, eftersom han ser bestämmelserna om processledning huvudsakligen som befogenhetsbestämmelser som, med vissa undantag, inte skapar en skyldighet för domstolen att bedriva materiell processledning. Skoghøy Tvisteløsning 2022 s. 967–968. 78 För mer om begreppen, se Backer Norsk sivilprosess 2024 s. 317–318. Se även Robberstad Sivilprosess 2021 s. 211. 79 För mer information om begreppen, se Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 406; Eldjarn, Erik: Materiell prosessledelse. UiT Norges arktiske universitet 2015 s. 3–4; Backer, Inge Lorange: Norsk sivilprosess. 3. utgave. Universitetsforlaget 2024 s. 317–318. 80 Robberstad, Anne: Sivilprosess. Fagbokforlaget 2021 s. 210. Se även Hjort, Maria Astrup: Hvilket ansvar har dommeren for å legge til rette for et godt avgjørelsesgrunnlag i en sivil sak? Jussens Venner 2018 s. 393–394. 81 Se Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 407 och den kritik som riktats mot den Schei, Tore — Bårdsen, Arnfinn — Bugge Nordén, Dag — Reusch, Christian — Øie, Toril M.: Tvisteloven I. 2. utgave. Universitetsforlaget 2013 s. 418. 8 2 Ot.prp. nr 51 (2004–2005) s. 407. 83 Robberstad Sivilprosess 2021 s. 211. 84 Backer Norsk sivilprosess 2024 s. 318. Se även Eldjarn Materiell prosessledelse 2015 s. 65–69. 85 Se Robberstad Sivilprosess 2021 s. 212. Se även HR-2019-741-A. 86 Se Backer Norsk sivilprosess 2024 s. 318. 87 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 406. 88 Se Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 406; Robberstad Sivilprosess 2021 s. 214. 8 9 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 406. 90 Robberstad Sivilprosess 2021 s. 214; Backer Norsk sivilprosess 2024 s. 320. 91 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 407. 92 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 172. 93 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 172. 9 4 Backer Norsk sivilprosess 2024 s. 322. 95 Ot.prp. nr. 51 (2004–2005) s. 407. 96 Vid sökningen (8.3.2026) framkom följande avgöranden: HR-2019-741-A; HR2015-00697-U; HR-2010-00808-U; HR-2015-00666-A; HR-2008-02161-A. 9 7 Skoghøy, Jens Edvin A.: Tvisteløsning. 3. utgave. Universitetsforlaget 2017 s. 966.fotnot 9 · s. 566

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens4 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 4 ställen

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20192 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 2 ställen

Avtalade aktieöverlåtelserestriktioners verkan gentemot ondtroende aktieförvärvare1 hänvisning

Erik Sjöman · SvJT 2015 s. 826–834 · 1 ställe

Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, 1966, s. 11 ff. Se även densamme, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 ff.) Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f. 1 0 Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, 1976, s. 280-290. Se även Forssell, Tredjemansskyddets gränser, 1976, s. 175 f., 191 f. m.fl. ställen. Sandströms och Forssells framställningar innehåller vissa ytterligare relevanta källhänvisningar än dem som görs i denna artikel. 1 1 Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 610. Jfr även s. 615 och 617. 12 Hessler, Allmän sakrätt, s. 446 ff. (se t.ex. s. 453 och 461 f.; Hessler är negativ till att låta de äldre pantutfästelserättsfallens princip gälla mera allmänt, men konstaterar också, liksom Nial, att i vart fall rena kollusionssituationer måste bedömas annorlunda). 13 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 445 (”Det torde dock vara en öppen fråga, om inte t.ex. en förköpsrätt skall få verkan mot tredje man som känner till förköpsrätten”). 14 Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, 2:0–5.3.3. Se även densamme i SvJT 2011 s. 265 (s. 287) och Betalning, 2014, s. 185 vid och i not 616. Jfr vidare Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. 15 Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010, s. 314 (”bör”, men frågan är inte avgjord). 16 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 5 uppl. 2015, s. 87 f. (förvärvaren ”förmodligen bunden” om denne ”bort förstå” att säljaren varit avtalsbunden avseende aktierna). 17 Kansmark & Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl. 1994, s. 30. Jfr, tidigare, Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 325. — Bland övriga författare som berör frågan utan att ta tydlig ställning märks Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 59 f. (”[s]om utgångspunkt gäller att tredje man endast är bunden av vad som framkommer i bolagsordningen”), Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 238, Stattin & Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2 uppl. 2013, s. 61 ff., Sjöman, Bolagsordningen aktieägaravtalet och minoriteten, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 55, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, 3 uppl. 2013, 4:7.1.4.3, Sjöman, Hembud av aktier — om villkorade aktieöverlåtelser samt avtalade överlåtelsebegränsningars verkan mot tredje man, JT 2004–05 s. 832 (s. 846 ff.), Stattin, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99 (s. 106 f.), Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män — särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2002–03 s. 504, Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, Festskrift till Gunnar Karnell, 1999, s. 268 f., och Grönfors, Ägande och brukande som kreditunderlag, Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969, s. 430 ff. 18 Jfr SOU 1965:14 s. 35 (”I detta sammanhang skulle kunna hänvisas till några fall i rättspraxis, där en ’blott obligatorisk’ rättighet skyddats mot ondtroende förvärvare av egendomen; det gällde här panträtt, som icke fullbordats genom besittningstagande. Frågan hur långt denna grundsats sträcker sig är emellertid för svensk rätts del ganska oklar”). 1 9 Se även Lagrådet på s. 204 f. i propositionen: ”Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet.” 20 Se t.ex. Karlgren, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 f.). 21 Se Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män, JT 2002–03 s. 504 (s. 511 f.), med hänvisning bl.a. till rättsfallet De Mattos v. Gibson, (1858) 4 De G&J 276. 22 Se t.ex. Christensen, Kapitalselskaber, 4 uppl. 2014, s. 239, Gomard, Aktieselskaber og anpartsselskaber, 5 uppl. 2006, s. 185, och Andersen, Enkelte transaktioner, 2 uppl. 2011, s. 72. Jfr även Schaumburg-Müller & Werlauff, Vedtægter og ejeraftaler, 2010, s. 96 ff., som anser att den rent obligatoriska rättigheten i vart fall är skyddad mot den ondtroende förvärvaren i ”omgåelsessituationer, hvor overdragelsen af kapitalandelene har fundet sted med det hovedformål at befri den hidtidige kapitalejer fra aftalens bindinger”. 23 Se t.ex. Andenæs, Aksjeselskaper og allmennaksjeselskaper, 2006, s. 64 ff., och Giertsen, Har aksjonæravtaler selskapsrettslige virkninger?, Festskrift til Nils Nygaard, 2002, s. 538 f. — Jfr, beträffande verkan av överlåtelseförbud vid överlåtelse av rätt till betalning eller annan fullgörelse, artikel 9.1.9 i UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, artiklarna 11:203 och 11:301 i Principles of European Contract Law, och artikel III.-5:108 i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Se härom även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733. Jfr vidare utlåtanden i Högsta domstolens mål nr T 916-13 (Myresjöhus). 24 Se även Stockholms tingsrätts dom 2015-04-29 i mål nr T 17878-12 (Di Luca) (ej laga kraft). I NJA 2005 s. 608 utdömdes skadestånd på kollusionsgrund i ett utomobligatoriskt förhållande när tredje man handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten. Tredje mans handlande bedömdes vara kvalificerat otillbörligt. Se också Högsta domstolens dom den 18 juni 2015 i mål nr B 6341-13 (Lamino) angående under vilka omständigheter en vitesadressat kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande. Högsta domstolen hänvisar i 2015 års fall till NJA 1993 s. 188 och 2005 s. 608 och fäster ånyo avseende vid huruvida det rört sig om kvalificerad otillbörlighet. 2 5 En särskild fråga är om det bör vara tillfyllest att förvärvaren haft vetskap om överlåtelserestriktionen och trots den vetenskapen köpt aktierna, eller om omständigheterna dessutom måste ge vid handen att parterna genomfört transaktionen i syfte att kringgå eller skada (kollusion). I litteraturen görs inte sällan den distinktionen (se även NJA 1993 s. 188). Skillnaden kan dock i praktiken vara marginell (jfr straffrättens indirekta uppsåt). Samma uppfattning, Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, s. 12. 26 Roos, Anmälan av Jan Sandström: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, SvJT 1977 s. 712 (s. 713). Jfr dock densamme, Avtal och rösträtt, 1969, s. 321 ff. (särskilt s. 325). 27 Jfr Hessler, Allmän sakrätt, s. 461, och SOU 1965:14 s. 35. 2 8 Se t.ex. NJA 1995 s. 197, 1996 s. 400 och 2000 s. 48. Se även Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 och jfr densammes tillägg i NJA 2009 s 570 (på s. 585). 29 Se t.ex. Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.fotnot 9 · s. 829

Sammanblandning av bevisfrågor och rättsfrågor vid underlåtenhetsansvar1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2014 s. 357–386 · 1 ställe

NJA 2008 s. 733 och Håstads tillägg, särskilt efter den av honom gjorda förklaringen att Ekelöf inte preciserat rättskraftens innebörd i samband med sin behandling av RB 13:7.fotnot 4 · s. 358

Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om kommissionstalerätt och abandonering1 hänvisning

Jenny Söderlund · SvJT 2012 s. 85–115 · 1 ställe

Jfr NJA 2008 s. 733.fotnot 1 · s. 85

Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2010 s. 94–98 · 1 ställe

Domen är av stor betydelse för all civilrätt eftersom Högsta domstolen i de kortfattade domskälen ger en tydlig bild av vilka argument och rättskällor som ligger till grund för ett avgörande där innehållet i allmänna principer skall bedömas. I alla de situationer då det saknas uttryckligt avtalsinnehåll och lagstöd skall man som ombud framföra följande stöd. 1. Analogier till närliggande lagar. Högsta domstolen hänvisade till kommissionslagen, handelsagentlagen och lagen om handelsbolag och enkla bolag. Högsta domstolen redogjorde för innehållet i dessa lagar men indikerade indirekt att det inte var fråga om en ”direkt-analogi”, snarare en form av inspirationskälla bland många andra. 2. Ändamålsöverväganden. Högsta domstolen tog hänsyn till affärsmässiga realiteter såsom behovet av avkastning på investeringar, omställningskostnader, marginalkostnader och värdet av marknadsbearbetning. Detta utvisar att det kan ge utdelning att pedagogiskt och utförligt förklara den affärsmässiga kontexten för domstolen. 3. Standardavtalspraxis. Högsta domstolen hänvisade till standardåterförsäljaravtalen EÅ 84 och EÅ 04. De är inte särskilt dominerande på marknaden eftersom de flesta distributionsavtal är individuellt utformade. Trots detta tog Högsta domstolen intryck av dem. Detta utvisar att även standardavtal som inte är starkt etablerade på marknaden kan vara av betydelse. 4. Rättspraxis. Naturligtvis är rättspraxis viktig, inklusive notisfall. Högsta domstolen hänvisade till NJA 1989 A 7. Domen utvisar emellertid att tidigare praxis inte är skriven i sten utan kan förändras — eller att Högsta domstolen är beredd att tolka räckvidden av tidigare praxis mycket begränsat (se även NJA 2007 s 758 jämfört med NJA 1986 s 712). 5. Lagar och rättspraxis i andra länder. Högsta domstolen hänvisade till vad som gäller i Belgien och USA samt påpekade att man ska ta hänsyn till att distributionsavtal ofta är internationella. Jag uppfattar att Högsta domstolen önskar eftersträva att Sverige är i harmoni med vad som gäller i andra länder när det är fråga om avtalstyper som är vanliga i internationell handel. 6. Soft law. Högsta domstolen ägnade ett längre avsnitt åt the Draft Common Frame of Reference (DCFR) och dess reglering av återförsäljaravtal och långvariga avtal. Man får ett intryck av att Högsta domstolen tagit särskilt stort intryck av vad som står där. Detta är en tydlig fingervisning till jurister i Sverige att, såsnart det saknas tydlig svensk lag, studera vad som står i DCFR, UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts och Principles of European Contract Law (se även NJA 2000 s 747, NJA 2006 s 638 och NJA 2008 s 733). Genom domen har Högsta domstolen givit en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen.Rättsfallets räckvidd för all civilrätt · p. 1 · s. 97