- NJA II 1936 Nr 1 s. 73 f. Prop. 1975:6 (Ändring i konkurslagen) s. 73. SOU 2015:18 (Lösöre- köp och registerpant) s. 121. NJA 2008 s. 684, JustR Håstads tillägg. Internationellt, se DCFR s. 85 (p. 42) och UNCITRAL (2004) s. 12. Keller s. 310 diskuterar en eventuell lojalitetsplikt för konkursborgenärer. I de ändamål och kriterier som tas upp här finns inte krav på rättvisa med särskilt. En anledning till detta formuleras på följande sätt av Paterson, Forces of Change s. 134: ”… private bargaining ex ante to regulate the flexing of a leveraged capital structure if it becomes unsustainable between sophisticated financial creditors raises different normative concerns from a reorganization which implicates trade, contract, and other liabilities. This is because the financial creditors know that the risk of the high-reward strategy of increasing leverage is an increased risk of financial distress …” Rättviseaspekten berörs dock som en del av principen om likabehandling av borgenärer och går igen även i kravet på formell rättvisa, se avsnitt 2.8 (Särskilt om analogi).
- NJA II 1936 s. 112 f. Walin och Herre, SkbrL, vid 31 §. NJA 1996 s. 52. (NJA 1995 s. 367 kom- menteras nedan.). Se vidare Lindskog, SvJT 1992 s. 644, NJA 2008 s. 684, JustR Håstads tillägg st. 4 och 5, NJA 1986 s. 217, HD:s domskäl st. 7, Håstad, Sakrätt (1996) s. 230 och Millqvist, Sakrätt s. 212. Allmänt om kravet på avskärande av rådighet vid överlåtelse och pantsättning av enkla fordringar, se NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) p. 16 av HD:s domskäl och SOU 2015:18 (Lösöreköp och registerpant) s. 71.
- Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden II s. 66 ff. Andersson, Mitt favoriträttsfall s. 69 ff. Se av- snitt 6.3 (Riktad efterställning vid värdepapperisering) om värdepapperisering samt Millqvist, Sakrätt s. 179 och JustR Håstads tillägg i NJA 2008 s. 684, st. 5 (som också menade att det har haft betydelse att ”ett strikt upprätthållande av tydlig publicitet och helt avskuren rådighet skulle omöjliggöra genomförandet av många legitima transaktioner.”)
Rättsfall
NJA 2008 s. 684
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2008 s. 684
BibTeX
@misc{nja-2008-s-684,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2008 s. 684}},
year = {2008},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
28 hänvisningar i 9 artiklar · 28 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
Lösöreköp och registerpant1 hänvisning
Traditionsprincipen eller avtalsprincipen?1 hänvisning
Traditionsprincipens fördelar2 hänvisningar
- Inte heller kan (den uteblivna) traditionen som sådan utgöra ett självständigt argument i valet mellan avtalsprincip och traditionsprincip. 1 1 Se t.ex. Håstad s. 214; Håstad, Lagstiftnings- och forskningsbehov inom sakrätten, SvJT 1988 s. 224 ff. på s. 243; SOU 1995:11 s. 147. 12 Jfr däremot SOU 1995:11 s. 142, där omöjligheten att upplysa allmänheten åberopas. 13 Jfr Mellqvist, Diocletanius vs. Grotius — om den sakrättsliga traditionsprincipens berättigande, SvJT 2010 s. 217 ff. (Mellqvist i SvJT 2010) på s. 240. 14 Se t.ex. prop. 2001/02:134 s. 74. 15 Se t.ex. Dir. 2013:28 s. 2 och NJA 2008 s. 684. 1 6 Håstad s. 210; Cristian von Bar & Eric Clive a.a. s. 4388 ff.; jfr emellertid Göransson s. 636 ff. 17 Mellqvist i SvJT 2010 på s. 241 f; Undén, Sakrätt I, s.47 f. Jfr Helander s. 347. 18 Jfr t.ex. Göransson s. 634 ff.; Mellqvist i SvJT 2010 på s. 239; Johansson, Ändamålsenliga sakrättsmoment — om rådighet, sken och rådighetssken, SvJT 1997 s. 343 ff. (Johansson i SvJT 1997) på s. 347. 1 9 Se t.ex. Håstad s. 213; SOU 1995:11 s. 146 f. 20 Se t.ex. NJA 2008 s. 684. 21 Millqvist, Sakrättens grunder, 6 uppl., Norstedts, 2011 (Millqvist), s. 124. 2 2 Jfr Mellqvist i SvJT 2010 på s. 240. 23 Helander s. 362; Hellner, Speciell avtalsrätt I Köprätt, Stockholm 1982 s. 251; Myrdal s. 49. Se däremot Göransson s. 634 ff. 24 Jfr NJA 2008 s. 684. 25 Dir. 2013:28 s. 5. 26 Göransson s. 639 ff.; Helander s. 359 ff.; Hessler s. 90 och s. 237; Håstad s. 212 f.; Millqvist s. 124; Myrdal s. 40 ff.; Undén s. 47; SOU 1995:11 s. 146 f. 2 7 Helander s. 361; Hessler s. 91; Håstad s. 213. 28 Hessler s. 237; Håstad s. 213. 29 Se dock Håstad s. 212, där en annan uppfattning kommer till uttryck. 30 Se Myrdal s. 43 inklusive not 119. 3 1 Se särskilt Hessler s. 91. 32 Göransson s. 627 ff.; Helander s. 353; Hessler s. 91 och s. 238; Håstad s. 212; Mellqvist i SvJT 2010 på s. 236; Myrdal s. 50; NJA 2008 s. 684; SOU 1995:11 s. 145 f. 33 Mattsson, En återgång till avtalsprincipen?, SvJT 2005 s. 319 ff. (Mattsson i SvJT 2005) på s. 321; Dir. 2013:28 s. 5. 34 Hessler s. 94; Johansson i SvJT 1997 på s. 346; Myrdal s. 50; Undén s. 47; NJA 2008 s. 684. Jfr Helander s. 354. 35 Se t.ex. Hessler s. 94. 36 Jfr SOU 1995:11 s. 152 f. 3 7 Håstad s. 212. 38 Helander s. 351; Myrdal s. 46 med hänvisningar respektive s. 49; SOU 1995:11 s. 145. 39 Här blir lockelsen stor att istället se över alla regler om separationsrätt, för man kan vända på steken och fråga sig exempelvis varför inte köpare av lösöre inte ska få separationsrätt redan genom avtalet när detta gäller exempelvis för köpare av fast egendom eller byggnad på annans mark eller i samband med vissa registrerade köp eller köp av avverkningsrätt. 40 Håstad s. 210 f.; Dir. 2013:28 s. 2. 41 Prop. 2001/02:134 s. 75; SOU 1995:11 s. 151. 4 2 Jfr Mattsson i SvJT på s. 321 och s. 323. 43 Cristian von Bar & Eric Clive a.a. s. 4388 ff. Se också Mattsson i SvJT 2005 på s. 320.
- Den s.k. Lösöreköpskommittén utreder för närvarande en generell övergång till avtalsprincipen vid köp av lösöre. Beslutet att tillsätta den kommittén (Dir. 2013:28), har skett mot bakgrund av en relativt omfattande diskussion innefattande kritik mot traditionsprincipen, en kritik som kulminerade i Håstads tillägg i NJA 2008 s. 684.
Oklarheter med traditionsprincipen6 hänvisningar
- A.st. 1 2 A.a. s. 46. 13 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, Om identitet, bestämning och individualisering som förutsättningar för borgenärsskydd vid anspråk som har uppstått och fått sitt innehåll med borgenärens samtycke (cit.: Zackariasson) t.ex. s. 138, 153 och 164 ff. 14 Zackariasson s. 166 och 733. 15 Se Hessler, Allmän sakrätt (1973) s. 95, Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom (1984) (cit.: Helander) s. 350, 355, 358 ff. och 459 ff. samt Myrdal s. 66. 16 Frågan diskuteras i Myrdal s. 206. 17 Se a.a. s. 79 och där angivna rättsfall och övriga rättskällor. 1 8 Se t.ex. a.a. s. 79 ff. och där angivna rättskällor. 19 Jfr a.a. s. 119 f. 20 A.a. s. 137, 170 och 173 f. En borgenärsbedragare skulle visserligen kunna utnyttja möjligheten att låta registrera (sken)överlåtelsen enligt lösöreköplagen (1845:50 s. 1), enligt vilken en registrering fungerar som traditionssubstitut, men även ett sådant förfarande innebär ett visst besvär (uppoffring). 21 Varför skulle någon först vilja skenhandla för att därefter allvarligt överlåta? En annan sak är att det torde innebära en uppoffring för den som vill göra sig skyldig till tvesala att behöva tradera saken redan efter den första överlåtelsen. Men den uppoffringen har med förhindrandet av dubbeldispositioner, och inte skentransaktioner, att göra. Jfr a.a. s. 201 och 204. 2 2 Se a.a., t.ex. s. 204 f. och s. 127. Se även Håstads särskilda yttrande i NJA 2008 s. 684 (kursiv stil på s. 694). 23 Det kan noteras att flertalet av undantagen avser fall, där borgenärsskydd uppkommer på ett enklare sätt än omsättningsskydd, se a.a. s. 70 ff. Dessutom anses, i vart fall beträffande omsättningsskydd för den senare förvärvaren, dels att det krävs faktisk egen rådighet — ett rådighetsavskärande räcker alltså inte här — dels att det även krävs god tro om det första förvärvet, jfr t.ex. a.a. s. 67. I de fall där den senare förvärvaren fått omsättningsskydd kan således borgenärsskyddet knappast följa reglerna om omsättningsskydd. Motsvarande gäller borgenärsskydd vid konsumentköp. Där gäller sedan 2002 avtalsprincipen, se 49 § konsumentköplagen (1990:932), medan tradition fortfarande krävs för omsättningsskydd. 24 Om det väl skulle vara förfogandelegitimationen som är styrande för borgenärsskyddet, skulle dock reglerna rimligen vara identiska. Det kan noteras att de diskussioner som förts om borgenärsskyddets gränser inte innefattar någon närmare analys av syftet bakom omsättningsskyddets traditionskrav, vilket ju hade varit naturligt om borgenärsskyddet skulle styras av förfogandelegitimationen (detta syfte, och vad det medför i olika gränsfall, är över huvud taget ej särskilt ingående utrett), jfr a.a. s. 65 ff. och 206. 25 Se a.a. kap. 3.3–3.5. Jfr även t.ex. Walin, Panträtt (2 uppl. 1998) s. 168: ”Att en dubbeldisposition kunnat ske är inte någon anledning att vägra godta denuntiationen i förhållande till överlåtarens borgenärer”. — Förfogandelegitimationens betydelse har i första hand förespråkats av Lindskog (dock före den senaste tidens utveckling), se bl.a. Om sakrättsligt misstroende, i JT 1991–92 s. 277 samt Om denuntiationsmottagarens ansvar, i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999) s. 298. 2 6 Möjligheten att bruka egendomen aktualiserades inte i rättsfallet (annat än möjligen genom en hänvisning till NJA 1949 s. 164), jfr Myrdal s. 135. 27 Ett förhållande som i förstone skulle kunna anföras till stöd för förfogandelegitimationens relevans är att det anges i förarbetena till SkbrL att de sakrättsliga momenten avskär överlåtarens faktiska möjlighet att förfoga över egendomen, NJA II 1936 s. 113. Vid den tiden hade emellertid termen förfogandelegitimation ännu inte lanserats, och ett förfogande avser ju enligt allmänt (juridiskt) språkbruk inte bara rättsliga förfoganden, utan kan lika väl avse att bruka något eller att motta egendom eller betalning, jfr a.a. s.122 f. 28 Jfr även vad som anges nedan vid not 38 beträffande NJA 1996 s. 52. 29 Se nämnda rättsfall på s. 694: ”att köparen tagit risken för att bli utsatt för dubbelöverlåtelse ska inte behöva fälla honom vid säljarens insolvens”. 30 Zackariasson t.ex. s. 138 f., 172 (”[f]örklaringen till Högsta domstolens slutsats torde, precis som i alla de andra fall som här har refererats, vara att något straffrättsligt skyddad besittning inte hade uppstått för borgenären. Än en gång kan jag därmed konstatera att det refererade fallet [här NJA 1926 s. 281] talar för att den teori som här har presenterats är riktig.”) och 218 f. 31 Termen ombud används här och i det följande i en vid bemärkelse, innefattande även t.ex. olika slags ställföreträdarskap. 32 Jfr Walin/Millqvist/Persson, Panträtt (3 uppl.) s. 84 f. 33 En annan sak hade varit att pröva hur resultatet skulle ha blivit i de olika rättsfallen med det straffrättsliga synsättet, och att därvid fråga sig om detta (i jämförelse med den faktiska utgången i de respektive rättsfallen) skulle medföra ett lämpligt resultat de lege ferenda. 3 4 Publiciteten har dock inget självändamål, utan bör i så fall, som angetts i avsnitt 2.1, betraktas som ett underordnat syfte till funktionen att förhindra borgenärsbedrägerier, se Myrdal s. 46. 35 Se a.a. s. 86 ff. 36 Jfr t.ex. det svårtolkade rättsfallet NJA 1975 s. 638 (husvagnsfallet). 37 A.a. s. 110 ff. — NJA 1975 s. 638, där köparen av en husvagn tog en kort provtur och därefter lämnade tillbaka den till säljaren för reparation, skulle i enlighet därmed kunna tolkas som att Högsta domstolen ansåg att det inte var lämpligt att godta ett sakrättsligt moment som på grund av det hastiga återlämnandet typiskt sett skulle kunna vara svårt att kontrollera, vilket skulle kunna utnyttjas av borgenärsbedragare. Borgenärsskydd ansågs därmed inte ha uppkommit. Tolkningen överensstämmer inte med domskälens ordalydelse, som talar om själva avtalets publicitet (jfr ”ägde förfoga”, i stället för ”kunde förfoga”), men någon annan rationell tolkning är svår att finna, se a.a. s. 100 ff. 38 A.a s. 107 f. 39 Jfr Mellqvist s. 233 och Millqvist, Traditioner är till för att brytas — så även traditionsprincipen, i Festskrift till Lars Heuman (2008) s. 362 ff. 4 0 Jfr a.a. s. 110 f. Jfr dock Johansson, Ändamålsenliga sakrättsmoment i SvJT 1997 s. 360 och Zackariasson s. 158 ff. (”kumulativt publicitetskrav”). 41 Jfr härvid även Lindskogs särskilda yttrande (särskilt p. 6) i NJA 2011 s. 524. — Skulle publiciteten åter ges relevans, i så fall rimligen inom ramen för någon ny modell, vore det förstås angeläget att dess innebörd preciseras (jfr strax ovan). 42 Se NJA II 1936 s. 93 f. 4 3 Se Myrdal s. 111 ff., s. 143 ff. och s. 70 ff. för ytterligare undantag. 44 Helander s. 526. Jfr a.a. s. 507 och Helander, Anmälan av U. Göranson, Traditionsprincipen, i SvJT 1987 s. 371. Jfr även Rodhe, Anmälan av Andenæs, Samier og selskaper, i TfR1981 s. 140. 45 SOU 1995:11. 46 Se även NJA 2007 s. 652 beträffande överlåtelse av lösöre som i samband med överlåtelsen blev tillbehör till förvärvarens fasta egendom. 4 7 Jfr även NJA 2007 s. 652, där det angavs att ett upprätthållande av ett krav på tradition i det aktuella fallet skulle ”i praktiken omöjliggöra genomförandet av kommersiellt skyddsvärda transaktioner”. 48 Jfr t.ex. NJA 1972 s. 246, där borgenärsskydd inte ansågs ha uppkommit vid en pantsättning mellan två juridiska personer som hade en gemensam företrädare. 4 9 Däremot kan (medhjälp till) olika borgenärsbrott aktualiseras, liksom skadeståndsskyldighet mot borgenärerna. 50 Jfr här även Håstads särskilda yttrande på s. 694, där det slås fast att traditionskravets värde ligger i att förhindra efterhandskonstruktioner. 51 Likt Zackariasson några år senare hämtade Högsta domstolen här alltså vägledning från straffrätten. Det finns dock skillnader. En skillnad är att den straffrättsliga relevansen här är inskränkt till olika slags ombudsfall. En annan skillnad är att Högsta domstolen betonade ombudets eget intresse av att inte gå överlåtaren till mötes, och att de straffrättsliga — liksom skadeståndsrättsliga — argumenten (ombudet vill undvika straff- och skadeståndsansvar, vilket avhåller denne från att lämna tillbaka egendomen till överlåtaren) kom in i bilden enbart av det skälet. Hade det i den enskilda situationen funnits något annat starkt intresse för ombudet att inte återlämna egendomen till överlåtaren hade, såvitt kan utläsas av domen, även det kunnat beaktas. Som jag förstått det menar Zackariasson vidare att det endast är det straffrättsliga ansvaret, och alltså ej skadeståndsansvar, som har relevans för borgenärsskydd.
- Även flertalet författare och rättsfall ger enligt min mening stöd åt vad som ovan angetts om de olika avskärandenas relevans för borgenärsskydd. I NJA 1995 s. 367 (avseende s.k. investorleasing) kom dock Högsta domstolen, trots att den inledde sitt resonemang med att slå fast att traditionsprincipen syftade till att förhindra borgenärsbedrägerier, fram till att avskärandet av förfogandelegitimationen, men inte betalnings- och mottagandelegitimationerna, var av betydelse för borgenärsskydd. Därefter har dock Högsta domstolen i NJA 2007 s. 413 på nytt öppnat dörren för de sistnämnda legitimationerna. I NJA 2008 s. 684 anger vidare Håstad i ett särskilt yttrande att förfogandelegitimationen inte bör ha någon relevans för borgenärsskyddet.
- Därefter har det dock skett en accelererande pragmatism, med en allt större hänsyn till överordnade syften i det enskilda typfallet. Jfr härvid t.ex. NJA 1985 s. 159 (avtalsprincipen vid försäljning på exekutiv auktion), NJA 1986 s. 217 (andrahandspantsättning av factoringfordringar), NJA 1995 s. 367 (investorleasing), NJA 1998 s. 545 (överlåtelse av del av samägd båt) samt NJA 2000 s. 88 (bolags pantsättning till den enda ägaren av bolaget). I NJA 1997 s. 660 ansågs borgenärsskydd inte ha uppkommit, men i domskälen uttrycktes en viss skepticism mot traditionskravet. I litteraturen pläderade Göranson för en övergång till avtalsprincipen i sin avhandling Traditionsprincipen som kom ut 1985. Även Lindskogs uppsats från 1991 Om sakrättsligt misstroende, har haft betydelse. Beträffande konsumentköp infördes 2002 avtalsprincipen som huvudregel, i enlighet med en utredning från 1995. Utvecklingen har därefter fortsatt ytterligare genom NJA 2007 s. 413 och NJA 2008 s. 684. I det senare rättsfallet förordar vidare Håstad i ett särskilt yttrande ett avskaffande av traditionsprincipen genom lagstiftning.
- Håstads stöd, s 209 f., är milt sagt ljummet. Och han har, som bekant, numera i NJA 2008 s. 684 torgfört ett uttryckligt avståndstagande från traditionsprincipen, men mer om detta i det följande. Göranson är klart kritisk, men möjligen inte beredd att gå hela vägen mot ett avskaffande av traditionsprincipen, s. 619 f. Gregow i SO U 1995:11 s. 142 f. har också under senare tid förordat en övergång till avtalsprincipen, men mer om detta i det följande.
- i rättsfallet NJA 2008 s. 684 har aktualiserat frågan om tiden inte är mo-
- Kulmen på traditionsprincipens ifrågasättande kan sägas vara Torgny Håstads tillägg i NJA 2008 s. 684. I själva rättsfallet slog Högsta domstolen enhälligt fast att traditionskravet var uppfyllt trots viss persongemenskap mellan överlåtaren och leasetagaren (en leasegivare fanns mellan dem) och trots att leasingobjektet hade lämnats tillbaka till överlåtaren för reparationsåtgärder (betydelsen av det senare var av processuella skäl inte föremål för Högsta domstolens prövning). Fallet i sig utgör alltså de lege lata ett stöd för traditionsprincipen. I sitt tillägg kommer Håstad — i likhet med Torkel Gregow i SOU 1995:11 — till slutsatsen att övervägande skäl talar för att helt avskaffa traditionsprincipen. För att komma till denna slutsats konstaterar Håstad i huvudsak.