Frågan var uppe till diskussion även i prop. 1999/2000:26 s. 97 ff., där man dock anslöt sig till departementschefens uppfattning i 1987 års lagstiftningsärende och enbart tydliggjorde att den särskilda kostnadsregeln inte ska gälla vid försumlig processföring. 1 0 Se till detta NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44. 11 Se RH 2006:22. 12 Se till detta RH 1995:24. 1 3 Prop. 1973:87 s. 158 f. 14 Se RH 1995:24, där hovrätten underströk att det i ett mål där en näringsidkare kräver betalning av en konsument för utförda tjänster i allmänhet inte är skäligt att ersättning ska utgå för kostnader avseende resa och uppehälle som vida överstiger det omtvistade värdet. I det aktuella fallet ersattes dock resekostnader som uppgick till drygt sex gånger tvisteföremålets värde mot bakgrund av att svaranden — konsumenten — genom sin inställning till vissa sakomständigheter hade omöjliggjort en skriftlig handläggning. Se även NJA 1992 s. 260, där HD med vissa skäl beviljade tillstånd till samma måls prövning i hovrätt. 15 Se till detta NJA 1986 s. 748. 1 6 NJA 1986 s. 748. 17 Se 4 § rättshjälpslagen, 4 § rättshjälpsförordningen (1997:404) och 2 § förordningen (2009:1237) om timkostnadsnorm inom rättshjälpsområdet. Är den ersättningsberättigade parten skattskyldig för mervärdesskatt, vilket är det vanliga, är det beloppet som följer av timkostnadsnormen exklusive mervärdesskatt som kan utgå. Annars torde, förutsatt att parten visar att mervärdesskatt har varit en kostnad för honom, ersättning kunna utgå med timkostnadsnormen inklusive mervärdesskatt, för närvarande 1 553 kr. Se till detta RH 2006:54. 18 Ds Ju 1972:6 s. 74 f. I synnerhet förslaget att ”sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sätta upp en ansökan” mötte hård kritik. 19 Se prop. 1973:87 s. 84 ff., 147 ff. och 153 ff. 20 Prop. 1973:87 s. 157. 2 1 Prop. 1973:87 s. 156. 22 Prop. 1986/87:89 s. 70. 23 Se i synnerhet prop. 1986/87:89 s. 70, RH 2005:75 och RH 2006:38. Se även Sjövall, Något om kostnad och ersättning i förenklade tvistemål, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, 2007 s. 223. 24 Se närmare avsnitt 2.4. 25 NJA 2007 s. 579. 26 RH 2005:75 och RH 2006:38. 2 7 Ett sådant krav gällde enligt 8 § första punkten småmålslagen. 28 Prop. 1973:87 s. 157. 29 Det hindrar inte att part använder sina anställda som ombud och begär ersättning för ombudsarvode — i den mån det är ersättningsgillt — avseende arbete utfört av den egna personalen. Se t.ex. NJA 2009 s. 441. 30 Se prop. 1986/87:89 s. 120 f. Problemet behandlas närmare i avsnitt 3.4. 3 1 Prop. 1999/2000:26 s. 102. 32 Se 48 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning samt 1 och 3 §§ förordningen (1991:1340) om ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten. 33 1 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. 34 En särskild situation är den att käranden, i ett mål som anhängiggjorts genom ansökan om stämning, yrkar ersättning för kostnader i tidigare mål om betalningsföreläggande avseende samma sak. Så kan vara fallet om betalningsföreläggandemålet avvisats för att Kronofogden, som inte har tillgång till samma delgivningssätt som domstolarna, inte har kunnat delge svaranden betalningsföreläggandet. I linje med vad som följer av den särskilda begränsningsregeln i 18 kap. 3 a § RB talar starka ändamålsskäl för att sådan kostnad bör vara ersättningsgill i ett efterföljande stämningsmål om samma sak, för att inte motverka syftet att ostridiga fordringar bör hanteras genom Kronofogden. Enligt vår uppfattning bör bestämmelsen i 8 a § 6 st. därför tillämpas analogt i sådana fall. 3 5 Prop. 1989/90:85 s. 80 f. 36 Se RH 2006:22. Även om det naturligtvis vore enklare att pröva frågan om skyldighet för käranden att ersätta svarandens kostnader hos Kronofogden inom ramen för samma process kan knappast lika starka ändamålsskäl anses tala för en analog tillämpning som i den i not 34 berörda situationen. 37 Ett undantag från detta är möjligheten enligt 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde att ålägga den tilltalade att till staten återbetala kostnaden för målsägandebiträde. Detta gäller dock endast för kostnader före ett eventuellt avskiljande till tvistemål. Därefter tillämpas enligt samma bestämmelse 18 kap. RB, och ett målsägandebiträdes uppgifter kvarstår enligt 3 § 2 st. målsägandebiträdeslagen inte om det avskilda tvistemålet handläggs som förenklat tvistemål. 3 8 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken — En kommentar på internet, uppdaterad 2012 t.o.m. supplement 72, under 1:3 d §. 39 Se prop. 1973:87 s. 184 och justitierådet Håstads särskilda tillägg i NJA 2010 s. 336. 40 Se till detta prop. 1986/87:89 s. 151, där det understryks att parterna har ”ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller beträffande rättegångskostnader”. Se även Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 5 september 2012 i mål nr Ö 500-12 samt NJA 2012 s. 30, där HD med ett kortare resonemang meddelade tillstånd till nyss nämnda måls prövning i hovrätt. 41 Se för motsatt uppfattning Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. 42 Se NJA 1998 s. 387 och RH 1995:44. 4 3 Prop. 1999/2000:26 s. 100 f. 44 Se avsnitt 1.2 ovan och jfr prop. 1986/87:89 s. 69 ff. 45 Se SOU 1982:26 s. 45 f. och där anförda hänvisningar samt Hällströmer, Konsumentprocess om mindre värden — en omöjlighet?, examensarbete vid Uppsala universitet, 2004 s. 33 ff. 46 Se avsnitt 2.3 ovan. 4 7 När ett käromål bifalles genom tredskodom enligt 44 kap. 8 § 2 st. RB läggs de omständigheter som käranden har uppgett till grund för bedömningen av käromålet. Att de av käranden påstådda omständigheterna i sak i princip godtas utan bevisprövning befriar inte rätten från sin skyldighet enligt 18 kap. 14 § 2 st. RB att ex officio pröva frågan om rättegångskostnader. 4 8 Se avsnitt 2.6 ovan. 49 Se prop. 1986/87:89 s. 72. 50 Se t.ex. Brottsförebyggande rådets rapport 2012:11 — Kriminalstatistik 2011. 51 Se 1 kap. 3 d § RB och Fitger m.fl., a.a. under 1:3 d §. Den möjlighet som regleras i 3 d § 2 st. att trots att tvisteföremålet understiger gränsen begära att målet ska han dläggas som ett ordinärt tvistemål kan enbart aktualiseras om parten gör sannolikt att det finns en större bakomliggande tvist eller rättsförhållanden som beror av prövningen i målet. Bestämmelsen tillämpas mycket restriktivt; se NJA 2010 s. 336. 52 Tvister som handläggs som förenklade tvistemål är normalt helt undantagna i rättsskyddsvillkoren; se t.ex. prop. 1996/97:9 s. 84. Enligt 11 § fjärde punkten rättshjälpslagen (1996:1619) krävs särskilda skäl för att få rättshjälp i förenklade tvistemål. 53 Prop. 1973:87 s. 95. Se även avsnitt 1.1 ovan. 5 4 Jfr NJA 2007 s. 579 och avsnitt 2.3 ovan. 55 Möjligheten till dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) gör knappast någon större skillnad i detta avseende. Den typiska tvisten som handläggs som förenklat tvistemål rör en eller ett par tusen kronor, vilket på ett helt år inte innebär mer än ett par hundra kronor i dröjsmålsränta. 56 Lindblom uttrycker det som att anspråket blir ”individuellt oprocessbart”; se Finprocesser, barfotaprocesser och grupptalan, i Progressiv process, 2000 s. 37. 57 Prop. 1986/87:89 s. 70 och prop. 1973:87 s. 95. 58 Se till detta Sjövall, a.a. s. 227, som talar om ”utpressning”. 5 9 Liknande kritik mot 8 a § har framförts av Lindblom, a.a. s. 37 f., Hällströmer, a.a. s. 52 ff., och Sjövall, a.a. s. 225 och 231. 60 SOU 1982:26 s. 48 ff. 61 SOU 1982:26 s. 228 ff. 6 2 Se prop. 1986/87:89 s. 71 för kritik av förslaget. 63 Ds 1972:6 s. 70.
Hänvisas från p. 8 (s. 152)
1.1.1 Allmänt om rättegångskostnader i tvistemål Bestämmelserna om rättegångskostnader reglerar huvudsakligen två frågor: dels hur kostnadsansvaret ska fördelas mellan parterna, dels vilka kostnader som är ersättningsgilla som rättegångskostnad. Huvudregeln avseende den förstnämnda frågan är välkänd: i tvistemål ska enligt 18 kap. 1 § RB part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är stadgat.s. 150
2.Denna artikel behandlar den andra frågan, vilka kostnader som är ersättningsgilla som rättegångskostnad. För detta gäller olika regler för de ordinära tvistemålen och de förenklade tvistemålen, dvs. de mål som enligt 1 kap. 3 d § RB handläggs av en domare och vars tvisteföremål uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, för närvarande 22 250 kr. För de ordinära tvistemålen, där det omtvistade värdet alltså inte uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp, regleras frågan om ersättningsgill rättegångskostnad i 18 kap. 8 § RB. Där framgår att ersättning för rättegångskostnad fullt ut ska motsvara parts kostnad för rättegångens förberedande, talans utförande, arvode till ombud eller biträde samt kostnader för eget arbete och tidsspillan. Som enda begränsning gäller att kostnaden ska ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt, en inskränkning som med jämna mellanrum tillämpas framför allt för att skära i ombudsräkningar som av rätten uppfattas som alltför höga. Oaktat denna ventil utgör huvudregeln i 18 kap. 1 § RB tillsammans med bestämmelsen i 8 § i praktiken en processuell skadeståndsbestämmelse; den som fått rätt i domstol ska försättas i samma position som han skulle ha varit om motparten hade gjort rätt för sig utan process.s. 150
3.Annorlunda förhåller det sig i de förenklade tvistemålen. 18 kap. 8 a § RB, som tillämpas i stället för 8 § avseende dessa mål, innehåller en klart begränsad och uttömmande uppräkning av vilka kostnadsposter som är ersättningsgilla. Bestämmelsen utmärks av att det i det närmaste helt saknas rätt till ersättning för kostnader för ombud, biträde och eget arbete. 1.2 Bakgrunden till särregleringen för förenklade tvistemål Rättsutvecklingen under 1970-talet präglades av flera lagstiftningsreformer som utmärktes av ambitionen att ge den enskilde medborgaren en starkare ställning på civilrättens område. År 1973 trädde en ny och väsentligt utvidgad rättshjälpslag (1972:429) i kraft, och samma år antogs den första konsumentköplagen (1973:877). Året därpå kom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen, som tillämpades på dispositiva tvistemål vars tvisteföremål inte översteg hälften av ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.s. 151
4.Bakgrunden till småmålslagen var att det ansågs alltför kostsamt och komplicerat att föra talan om mindre värden inför domstol, eftersom handläggningen följde samma rigida krav som för de stora målen vad gäller omedelbarhet, muntlighet och partsdisposition. Departementschefen anförde att i synnerhet kostnadsläget utgjorde ett allvarligt rättssäkerhetsproblem, eftersom den enskilde hade svårt att förutse vilka kostnader som skulle vara förenade med att föra en talan inför domstol. Detta riskerade att föra med sig att den enskilde skulle dra sig för att föra talan även i de fall då hans anspråk framstod som berättigade.s. 151
5.Målsättningen var därför att genom småmålslagen åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning utan att eftersätta rimliga krav på rättssäkerhet. Den viktigaste förändringen i det avseendet var den nya bestämmelsen om ersättning för rättegångskostnad, som återfanns i lagens 8 §. Enligt stadgandet ersattes som rättegångskostnad endast vissa uppräknade kostnadsposter. Någon ersättning för kostnad för ombud eller biträde lämnades inte. Syftet med detta var att avhålla parterna från att skaffa juridisk hjälp för genomförandet av sin talan, och att den part som ändå valde att anlita jurist själv skulle få stå denna kostnad, varigenom den andra parten inte skulle avskräckas från rättegången av risken för att behöva stå för motpartens ombudskostnader. För att möjliggöra för juridiskt obevandrade parter att processa på egen hand mjukades handläggningsreglerna upp betydligt jämfört med rättegångsbalken, med en förhållandevis långtgående materiell processledningsskyldighet för rätten och en flexibilitet i valet mellan muntlig och skriftlig handläggning. Målen skulle i tingsrätt alltid avgöras av en domare och ett krav på prövningstillstånd i hovrätt infördes.s. 151
6.Reformen utvärderades några år senare av 1977 års rättegångsutredning, som i ett betänkande år 1982 föreslog att småmålslagen skulle avskaffas och att dess flexiblare handläggningsregler skulle inarbetas i RB för att gälla för tvistemålsprocessen generellt. Samtidigt riktade utredningen hård kritik mot den särskilda rättegångskostnadsbestämmelsen i småmålslagen, som utredningen menade främst gynnade näringsidkare och de starka konsumenter som ändå kunde hävda sin rätt. Med den arbetsrättsliga processen som förebild föreslog utredningen i stället att en särskild rättegångskostnadsregel skulle införas för mål mellan näringsidkare och konsument. Förslaget innebar att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader i det fallet att näringsidkaren vann processen men konsumenten haft skälig anledning att få tvisten prövad.s. 152
7.Medan utredningens förslag att arbeta in småmålslagens handläggningsregler i RB antogs år 1987, med följden att småmålslagen avskaffades, valde man trots kritiken att behålla reglerna om vilka kostnader som ersätts som rättegångskostnad i mål om mindre värden. Departementschefen framhöll det centrala värdet i att ”hålla nere parternas och det allmännas kostnader på en nivå som är rimlig i förhållande till tvisteföremålets värde”.s. 152
8.Därmed tillkom den nuvarande bestämmelsen i 18 kap. 8 a § RB, som med undantag för en liten ventil för fall av grundlösa bestridanden är identisk med regleringen i 8 § småmålslagen om vilka kostnader som ersätts som rättegångskostnad i förenklade tvistemål. Småmålslagens försök med avsaknad av rätt till ersättning för ombud eller biträde behölls med andra ord oförändrad.s. 152