1.I enlighet med det ovan sagda krävs sålunda att gärningsmannen har antingen insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt i förhållande till de följder och omständigheter som konstituerar insiderbrottet. I förhållande till följderna är avsiktsuppsåt förstås tillräckligt men inte nödvändigt, eftersom insiderbrottet inte förutsätter att gärningsmannen haft som syfte att uppfylla gärningsinnehållet. En annan sak är att det ändå kan finnas skäl att ställa sig frågan om gärningsmannen har haft avsiktsuppsåt eftersom en avsikt normalt indikerar ett högre straffvärde än annan insikt eller likgiltighet och därför bör påverka straffmätningen.s. 396
2.Av rättstekniska skäl är det vanligt att straffbud innehåller begrepp som också förekommer i eller hämtar sitt innehåll från civilrättsliga, förvaltningsrättsliga eller andra icke straffrättsliga rättsregler. Begreppen handel på värdepappersmarknaden och finansiellt instrument som förekommer i straffstadgandet rörande insiderbrott hör till den kategorin. En särskild fråga är i vilken mån det krävs att gärningsmannens uppsåt ska omfatta dessa begrepp. Ett i och för sig opraktiskt exempel kan illustrera frågeställningen. Antag att den gärningsman som haft full insikt i sakförhållandena invänder att han på grund av en felbedömning eller okunnighet inte insåg att aktierna han handlade med föll in under definitionen av begreppet finansiellt instrument. Gärningsmannen kanske tillägger att han väl känner till handelsförbudet, att han respekterar regelverket och att han aldrig skulle ha handlat med aktierna om han hade vetat bättre. Har denna gärningsman haft uppsåt?s. 397
3.Någon generell lösning för dessa fall existerar inte. Utgångspunkten är dock att endast den som förstått innebörden av sin gärning kan anses ha haft uppsåt. Det är tydligt att detta krav ofta inte kan betraktas som uppfyllt i de fall gärningsmannens okunnighet eller villfarelse omfattar ett sådant begrepp som existerar i var mans medvetande. Äganderättsbegreppet är ett sådant begrepp. Den gärningsman som varit okunnig eller missuppfattat en civilrättslig reglering varvid han kommit att sväva i den villfarelsen att den sak han tog tillhörde honom när den i själva verket tillhörde annan har inte förstått innebörden av sin gärning. I praxis har uppsåt ansetts vara uteslutet i sådana fall. Här har alltså ett misstag rörande rättens innehåll jämställts med en faktisk villfarelse.s. 397
4.Begreppen handel på värdepappersmarknaden och finansiellt instrument är utpräglade juridiska facktermer. Naturligtvis känner många som befinner sig i sådana positioner att de kan begå insiderbrott till dem. Det är emellertid inte alldeles säkert att de känner till den exakta legala definitionen av dessa begrepp. Man kan anta att gärningsmannen ofta förstår innebörden av sin gärning även om han inte alltid har helt klart för sig om de aktier eller andra instrument som han handlade med ska kvalificeras som finansiella instrument eller inte. Det torde räcka att gärningsmannens uppsåt täcker de faktiska omständigheterna. Också effektivitetshänsyn talar för ett sådant synsätt.s. 397
5.Som framgår ovan är en grundförutsättning för att insiderbrott ska anses föreligga att gärningsmannen fått insiderinformation. Begreppet insiderinformation innehåller det s.k. normativa rekvisitet att informationen ska vara ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument. När sådana rekvisit används i ett straffstadgande uppstår en problematik besläktad med den nyss nämnda. Frågan är om det räcker att gärningsmannen har uppsåt i förhållande till de faktiska omständigheterna som läggs till grund för värderingen, eller om gärningsmannen också måste värdera de faktiska omständigheterna på sätt som anges i straffstadgandet. I specialmotiveringen till insiderlagens generella förbud mot insiderhandel i 4 § angavs ”Kravet på uppsåt […] gäller naturligtvis också att omständigheten […] är ägnad att väsentligt påverka kursen på aktuellt fondpapper.” Uttalandet gjordes i anslutning till paragrafens tredje stycke som tog sikte på s.k. tipsmottagare som fått kurskänslig information från antingen personer som typiskt sätt fick sådan information, t.ex. anställda, s.k. primära insiders, eller från stora aktieägare, s.k. sekundära insiders. Uttalandet avsåg naturligtvis även primära och sekundära insiders och torde alltjämt äga giltighet i den meningen att det för uppsåt fordras att gärningsmannen värderar informationen på i stort sett samma sätt som domstolen gör.Det räcker inte med konstaterandet att gärningsmannen fått informationen som sådan. Detta innebär att uppsåt är uteslutet om en invändning från gärningsmannen med innebörd att han inte ens insåg risken för att den information han fått var potentiellt kursdrivande inte kan motbevisas. I praktiken torde emellertid omständigheterna ofta vara sådana att en sådan invändning kan lämnas utan avseende. Om inte annat borde det ofta finnas ett betydande utrymme för att döma till ansvar enligt 3 § MmL för vårdslöst insiderförfarande som endast förutsätter oaktsamhet.s. 398
6.I sammanhanget kan B 422-09 nämnas. Sedan det konstaterats att den information som åklagaren påstod att den tilltalade, P.F., hade fått var att rubricera som insiderinformation och att P.F. hade fått informationen anfördes följande. ”[P.F.] måste genom sin kännedom om aktiehandel varit på det klara med att detta var insiderinformation och han har således handlat med uppsåt”. Hovrätten får väl i detta fall anses ha betraktat den omständigheten att P.F. haft särskilda kunskaper om aktiehandel som bevisfaktum för att han hade insiktsuppsåt i förhållande till den omständigheten att informationen var ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument. I RH 2009:29 verkar hovrätten ha resonerat på liknande sätt. I den del av domskälen som avhandlar uppsåtsfrågan hänvisas till den tilltalades mångåriga erfarenhet av styrelsearbete och hans kunskaper om ”de regler som gäller för insiderinformation”. Även om övriga rättsfall inte innehåller samma tydliga ställningstagande till uppsåtsfrågan i nu berört avseende står det klart att domstolarna ändå har tagit ställning till frågan. Sådana omständigheter som måste betraktas som bevisfaktum för att gärningsmannen insett att den information han fått var potentiellt kursdrivande — som t.ex. att affären var anmärkningsvärd i någon mening — förefaller nämligen ha tillmätts betydelse.s. 398