Rättsfall

NJA 2003 s. 591

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2003 s. 591

BibTeX

@misc{nja-2003-s-591,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2003 s. 591}},
  year         = {2003},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter

HD ger vägledning om skakvåld1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2015 s. 72–79 · 1 ställe

I praktiken torde det också vara ovanligt att det inte finns någon form av ”positiv” bevisning, som exempelvis närvaro vid brottsplatsen vid tidpunkten för brottet, som ”knyter” en påstådd gärningsman till ett brott. Bevisning som enbart är negativ i den mening som HD synes avse torde vara mycket sällsynt. Vad man möjligen kan tänka på är DNA-bevisning. I NJA 2003 s. 591 fann HD att en DNA-analys av blodspår på en rånplats var ”tillräcklig för att beviskravet att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att det är aktuell person som är gärningsmannen skall anses vara uppfyllt”. Men sån bevisning kan ju i egentligen lika hög grad ses som ”positiv” bevisning. Men oavsett hur man nu ser på olika former av bevisning så borde det avgörande när det gäller frågan om gärningsmannaskap rimligtvis i samtliga fall vara i vilken utsträckning möjligheten till alternativa gärningsmän ska anses utgöra hinder för en fällande dom. Bevistemat för eliminationsbevisning i brottmål är inte det slutliga bevistemat utan värdet av sådan bevisning ligger i dess påverkan på sannolikheten för att den påstådde gärningsmannen har begått brottet.Positiv och negativ bevisning · p. 4 · s. 77