Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 2004 s. 797 var fråga om en situation i vilken en person hade placerat narkotika i ett skåp i sin svärmoders lägenhet och därefter blivit häktad och intagen i fängelse för ett annat brott. Personen hade senare informerat sin hustru, som hade fritt tillträde till lägenheten, om narkotikan varvid frågan blev om hustrun kunde sägas ha gjort sig skyldig till narkotikabrott. Den tilltalade, dvs. hustrun, hade inte medverkat när narkotikapartiet placerades i lägenheten och enbart den omständigheten att hon haft nyckel till lägenheten kunde enligt HD inte anses att hon innehaft eller förvarat narkotikan. Inte heller var det utrett att hon åtagit sig någon uppgift ifråga om narkotikan eller annars vidtagit någon åtgärd som skulle kunna innebära att hon därigenom medverkat till det förvaringsbrott som begicks av mannen. Vad gäller ansvar för underlåtenhet påpekade HD att en förutsättning för ansvar är att hon på grund av sin ställning haft en särskild skyldighet att avvärja brott av visst slag. Enbart det förhållandet att hon kände till att narkotikapartiet fanns i hennes mors lägenhet ansågs inte vara tillräckligt för att hon skulle anses vara skyldig att ingripa (dvs. vara tillräckligt för att hon skulle anses inta garantställning). Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att det var visat att den tilltalade främjat förvaringen och att hon gjort det i sådan mån att hon bör anses vara gärningsman. Fallet har kommenterats av Sverker Jönsson i JT 2005–06 s. 652 ff. 4.2.3 Skattebrottslagen Frågan om svårhetsgradering av skattebrott har behandlats i NJA 2003 s. 499. I målet fann HD att gärningarna var att bedöma som brott mot normalgraden varvid bl.a. beaktades att varje felaktig skattedeklaration avseende en redovisningsperiod om en månad utgjort ett brott och att den tilltalade successivt gjort inbetalningar som inneburit att statens fordran inte vid något tillfälle uppgått till det totalbelopp om närmare 3 000 000 kr som åtalet avsåg.
- I NJA 2003 s. 499 fann HD, i linje med vad som måste sägas vara en ganska tydlig praxis (se t.ex. NJA 2000 s. 195), att en det vid påföljdsval avseende brottslighet (i fallet var fråga om skattebrott) som är av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse måste krävas ”alldeles särskilda skäl” när straffvärdet var så högt som åtta månaders fängelse (i NJA 2000 s. 195 ansågs kraven på alldeles särskilda skäl börja gälla redan vid sex månaders fängelse).
- NJA 2003 s. 486 NJA 2002 s. 281 NJA 2003 s. 495 NJA 2005 s. 237 NJA 2003 s. 499 NJA 2005 s. 252 NJA 2003 s. 520 NJA 2005 s. 263 NJA 2003 s. 537 NJA 2005 s. 283 NJA 2003 s. 550 NJA 2005 s. 348 NJA 2003 s. 567 NJA 2005 s. 361 NJA 2003 s. 586 NJA 2005 s. 372 NJA 2003 s. 645 NJA 2005 s. 385 NJA 2003 s. 659 NJA 2005 s. 407 NJA 2003 s. 670 NJA 2005 s. 502