1.I avsnittet berörs två saker. För det första diskuteras möjliga förklaringar till de här skisserade förskjutningarna i fråga om medverkansläran. I detta avsnitt behandlas främst förklaringar ”inom” (medan i avsnitt 6 behandlas mera övergripande förklaringar). För det andra diskuteras möjliga åtgärder för att förbättra situationen.s. 84
2.En lämplig inledande fråga: I vilken utsträckning kan förskjutningarna i fråga om synen på medverkansansvar sägas vara orsakade av förändringar (1) i den verklighet som skall hanteras respektive (2) hur vi betraktar samma verklighet? Vidare: i vilken utsträckning kan i så fall förskjutningarna motiveras? Klart står för det första att verkligheten på relevanta sätt faktiskt har förändrats. Två rättsfall som behandlades respektive nämndes i föregående avsnitt belyser detta: i varken NJA 2006 s. 535 (rånet mot värdecentralen) eller NJA 2002 s. 489 (”sambandscentralen” vid göteborgskravallerna) hade de tilltalades agerande kunnat komma till stånd på ett liknande sätt om samhället inte upplevt den genomgripande tekniska utveckling som genom mobiltelefoner, datorer och dylikt under senare decennier kommit stora delar av befolkningen till godo. Det är givet att de mer komplexa samband som i dag möjliggörs skapar delvis nya problem. Medverkansläran undkommer dem inte. (cid:15)(cid:15)(cid:14)s. 84
3.Det som vi säkerligen även i dag tänker på som arketypen i fråga om medverkan, och därmed i rätt hög grad som mall och måttstock, lär avse tämligen gripbart handlande: A håller fast C samtidigt som B slår C, A håller vakt utanför banken samtidigt som B och C går in i banken, varvid B hotar med ett vapen, C tar emot de överlämnade pengarna (sedlar och mynt), och så vidare. Därifrån är steget rätt långt till sådana ”nätverk” och ”celler” som ofta (och på ett emellanåt rätt mystifierande sätt) diskuteras i samband med terrorismbrottslighet, liksom till sådan avancerad egendomsbrottslighet som bedrivs av flera samarbetande personer, fysiskt lokaliserade på vitt skilda platser, med datorer som enda brottsverktyg. Utifrån sådana ”nyare” perspektiv framstår den i NJA 2006 s. 535 uppställda regeln måhända som delvis ”gammalmodig” att en person för att behandlas som (med)gärningsman enligt straffbudet behöver uppvisa ett agerande i såväl tidsligt som rumsligt nära samband med utförandet av brottet. Varken en rumslig eller en tidslig dimension torde fullt ut kunna stå sig riktigt som förr. Medverkansläran behöver i dessa delar delvis modifieras (och detta var väl just det som från domstolarnas sida avsågs, och med blandade resultat genomfördes, i nämnda fall).s. 85
4.Å andra sidan aktualiseras en sådan ”modernitets”-problematik endast vid ett rätt begränsat antal brottstyper: de för medverkansläran frekvensmässigt mest intressanta delarna av verkligheten fortskrider i rätt stor utsträckning opåverkade av teknikens landvinningar. I fråga om i sammanhanget ”vanlig” brottslighet är de brottsutredande myndigheterna snarare än förövarna vinnare, i termer av ökade möjligheter att exempelvis uppspåra överträdare. Även om i dag till exempel vissa sorters gängbrottslighet, särskilt sådan där förövarna är mycket unga, gärna uppmålas som ”nya” problem (en sekundsnabb attack, snarast som av en rovdjursflock eller en vind, offret misshandlas och avplockas sina värdefulla tillhörigheter, flocken upplöses och försvinner, det är över på trettio sekunder), torde de knappast vara så nya.s. 85
5.Skall rörelserna i medverkansläran i stort förklaras är det mer fruktbart att rikta blicken mot hur vi uppfattar verkligheten. Uppfattas nämligen verkligheten som att exempelvis denna typ av attacker från ungdomsgäng nu till skillnad från tidigare är mer vanligts. 85
6.(cid:15)(cid:15)(cid:15) förekommande, så inrättar vi oss också mentalt därefter, och menar vi oss böra agera mer kraftfullt. Liknande slutsatser, men än mer långtgående, drar vi gärna av beskrivningarna av ”terroristceller” och andra lösare sammanslutningar, närmast omöjliga att ge en gripbar gestalt på ett sådant sätt som är möjligt när rånarna heter Kalle och Lisa och de först slår offret Olle i huvudet med en påk, sedan tar vad som må finnas i Olles fickor. Medias roll är givetvis central för hur vi uppfattar vår verklighet. Frågan berörs något ytterligare i nästa avsnitt.s. 81
7.Om till det sagda läggs vad jag upplever vara ett i vart fall sedan mitten av åttiotalet successivt mer uttalat ”vi och dom”-tänkande i relation till kollektivet ”brottslingar” eller ”kriminella”, med en allt större emotionell och tankemässig distansering från ”samhällets” sida, så finns där en bra grogrund för hopklumpning även av mindre grupper av ”kriminella”, så att det snart spelar mindre roll vem av individerna i en grupp av ”dom andra” som faktiskt begått, ”utfört”, ”gjort”, viss kränkande gärning. Också hämndkomponenten, nu med ”samhället” i ättens tidigare ställe, har under samma tid växt sig starkare. I dag kombineras den dessutom med ett skyddstänkande; med ett både aktivt och preaktivt preventionstänkande; med ett fram hävande av offrets rätt vilket oftare än vad man skulle önska inte främst värnar offret, utan snarare fungerar som en förtäckt ursäkt för mer repression, där Offret får rollen av ideologiskt och politiskt korrekt verktyg; samt med en förflackning av ord och värden över huvud taget, allt sammanhaget orsakande (önskemål om) ett repressivt tryck av bekymrande styrka. Som en del i denna förflackade verklighetsuppfattning passar också sådana ambitioner utmärkt in, vilka går ut på att inte bara fälla utan också ”fälla ordentligt”, exempelvis på så sätt att fler medverkande än tidigare rubriceras som gärningsmän: ansvar för främjande blir knappt något ansvar alls i ett klimat där finkalibrering är en utrotningshotad – men verkligen inte fridlyst – företeelse.s. 81
8.Härmed har vi emellertid i förtid glidit över i resonemang kring sådana ”större” orsaker som må ha bidragit till att frambringa dagens tillämpning av medverkansläran. Sådana orsaker berörs i avsnitt 6. I innevarande avsnitt kan sakerna sammanfattas som att verkligheten i och för sig, i vissa specifika hänseenden, har förändrats på sätt som medverkanshanteringen kanske inte har hunnit anpassas till, men att (cid:15)(cid:15)(cid:16) den huvudsakliga förklaringen till förskjutningarna dock måste sökas i en förändrad och på olika sätt mer repressionsvänlig verklighetsuppfattning, en som sannerligen inte bara rör medverkansläran. (cid:22)(cid:15)(cid:19)(cid:1)(cid:165)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:67)(cid:80)(cid:85)(cid:70)(cid:78)(cid:70)(cid:69)(cid:70)(cid:77)(cid:32)s. 81
9.”Förslaget gör … skillnad mellan gärningsman och annans. 82
10.med verkande. Det skulle enligt kommitténs mening tes. 82
11.sig främmande, om den som på ett mindre väsentligt sätts. 82
12.medverkade vid exempelvis ett mord, skulle straffas ickes. 82
13.för medhjälp till mordet utan för mord.” Vad kan och bör då göras, i fråga om medverkansansvaret, åt de pågående förskjutningarna? Den kritik som har riktats mot rådande läge tar avstamp främst i (1) vad som kunde kallas mer formella, dogmatiska synpunkter (tillämpningssvårigheter, otydlighet, dålig förutsägbarhet, bristande legalitet och så vidare); (2) mer materiella synpunkter (att reglering och tillämpning utifrån andra och från gällande rätt mer fristående måttstockar skulle vara felaktiga); samt (3) mer processuella hänsyn (beviskrav, grad av individualisering i gärningsbeskrivning och dom, et cetera).s. 82
14.De ändringsförslag som har presenterats under senare år har främst rört (1) och (3), åsyftande tydligare och fastare gränser, på bekostnad av delar av den flexibilitet som SRK:s ändringar (eftersträvade och) möjliggjorde. Så gav Straffansvarsutredningen år 1996, med strävan efter ökad legalitet som en stark drivkraft, i mitt tycke välgrundade förslag till förändringar av utseendet hos själva regleringen. Det föreslogs bland annat att endast den som ”utfört gärningen” skall få bidra till konstruktionen av medverkansobjektet (inga rekvisit skall alltså få ”plockas” från främjare, vilket står i strid med legalitetsprincipens krav); att detta skall klargöras i lagtexten (genom ett krav på att det som främjas måste vara en ”straffbelagd gärning”); att ett klarare särskiljande skall ske mellan gärningsmannaskap och främjande; att (som ett led i denna strävan, liksom av legalitetshänsyn) en särskild bestämmelse om medgärningsmannaskap skall införas; samt att möjligheten att förändra deltagarnas roller på rubriceringsstadiet skall försvinna (med en av flera konsekvenser att möjligheten att göra en främjare till gärningsman med stöd av BrB 23:4 st. 2 – där det ”ters. 82
15.(cid:15)(cid:15)(cid:17) sig naturligt” – skulle försvinna). De av Straffansvarsutredningen föreslagna ändringarna skulle, om de hade blivit av, både förutsätta och möjliggöra klarare gränsdragningar, något som skulle få som en konsekvens inte minst att den möjlighet som domstolarna i dag har, vid utdömande av gärningsmannaskap där flera är inblandade, att inte göra klart för (sig själva eller) läsaren huruvida ådömandet av gärningsmannaskap är baserat på det speciella straffbudet (aktuell tilltalad menas i samverkan med andra ha ”utfört brottet”) eller på BrB 23:4 st. 2 (den tilltalade är, trots att den inte har ”utfört brottet”, ändå ”att anse som” gärningsman), skulle strypas. Jag vill nu uppehålla mig något vid avgränsningen av vad som skall få räknas som medgärningsmannaskap. Straffansvars utredningen uttalade av intresse bland annat följande:s. 84
16.”För att medgärningsmannaskap skall anses föreligga bör krävas att gär-s. 84
17.ningen har utförts av två eller flera gärningsmän i samverkan. Gärnings-s. 84
18.männen skall tillsammans uppfylla brottsbeskrivningen i ett straffbuds. 84
19.och var och en skall uppfylla det subjektiva rekvisit som krävs enligts. 84
20.detta. Det skall vara fråga om ett gemensamt brottsligt företag, där mans. 84
21.i viss utsträckning kan sägas vara ömsesidigt beroende av varandras age-s. 84
22.rande. Företagandet av den gemensamma gärningen kan innefatta ens. 84
23.arbetsfördelning mellan medgärningsmännen. Vad som kan inordnass. 84
24.under samverkan i en gärning beror till stor del på en bedömning av oms. 84
25.det samordnade agerandet kan ses som en gärning i förhållande till dens. 84
26.brottsbeskrivning som framgår av det tillämpliga straffbudet. Dennas. 84
27.fråga får huvudsakligen överlämnas åt rättstillämpningen.” Det uttalades således inte att det borde vara ett krav för medgärningsmannaskap att deltagaren i fråga själv uppfyller något rekvisit i aktuell brottsbeskrivning, och lämnades alltså möjligt utrymme för att även den som inte uppfyllt något rekvisit ändå kan – tillsammans med andra – ha ”utfört gärningen” och därmed vara gärningsman enligt straffbudet. Mig förefaller det dock, av både ”formella” och ”materiella” skäl, rimligt att uppställa ett sådant krav, inte som en dogm utan undantag men väl som ett slags riktmärke. Det skulle kunna få som konsekvens bland annat att det i vart fall krävs att man är rätt nära (cid:15)(cid:15)(cid:18) ”kärnan” i den aktivitet som beskrivs i straffbudet, inte bara tidsligt och rumsligt utan också i någon bemärkelse aktivitetsmässigt, i termer av materiellt ”görande”.s. 84
28.Vidare uttalade utredningen alltså att frågan om det samordnade agerandet kan ses som en gärning i förhållande till straffbudet huvudsakligen får överlämnas till rättstillämpningen. Överensstämmelse i åsikt lär råda i fråga om att det föreligger ett behov av prövning i relation till en mängd olika straffbud, på ungefär det utmärkt nyttiga sätt som HD gav prov på i NJA 2003 s. 473 och 2003 s. 645. Situationen är dock enligt min mening i dag så pass alarmerande, att om ett lagstiftningsärende igångsätts i syfte att se över medverkansfrågor, så borde också en hel del av det ”kasuistiska” arbetet, i form av en systematisk genomgång av brottskatalogen, ske förarbetsvägen, i stället för att överlämnas till en framtida, eventuellt intresserad rättstillämpning.s. 85
29.En bidragande orsak till att tillämpningen av medverkansläran öppnats upp på de sätt som har skett, eller i vart fall till att något sådant har gjorts möjligt, torde nämligen vara just de stora skillnader som existerar mellan de varierande brottstyper på vilka medverkansläran skall tillämpas. Även om det (exempelvis) som en generell regel skulle slås fast att bara den som ”utfört gärningen” skall kunna rubriceras som gärningsman, och även om det på samma generella sätt skulle slås fast (exempelvis) att bara den skall anses ha ”utfört gärningen” som uppfyller åtminstone något rekvisit i aktuell gärningsbeskrivning, så återstår ett digert arbete med att enligt respektive straffbud slå fast vad som i fall av fleras deltagande skall anses krävas för att någon skall anses ha uppfyllt sådana varierande rekvisit. Detta slags arbete kunde generera mer av gränser. Det kunde i princip också delvis, kanske till och med till rätt stor del, ske förarbetsvägen.s. 85
30.Vad skulle då en sådan genomgång av brottskatalogen, i sin egenskap av komplement till ändringar i de generella medverkansreglerna, kunna innehålla? Om snävare utrymme och mer rigida gränser för gärningsmannaskap är vad som önskas, så vore en möjlig färdväg atts. 85
31.(cid:15)(cid:15)(cid:19) undersöka vad (om något) som kan utvinnas ur, eller kanske snarare byggas upp med hjälp av, resonemang kring tidigare nämnda, i dag tämligen diffusa kategori – knappt ens en kategori alls – som går under benämningen ”egenhändiga brott”: sådana brott vid vilka bara den anses böra kunna ådömas gärningsmannaansvar som uppfyller vissa specifika rekvisit (eller alla rekvisit) i aktuellt brottsstadgande. Det är långt ifrån av Gud givet att i detta hänseende vissa brottstyper borde karaktäriseras som ”egenhändiga”, andra inte. SRK angav i och för sig ett antal brott som egenhändiga, men i övrigt är frågan ytterst sparsamt behandlad, såväl i praxis som i doktrin. Min uppfattning är att om gärningsmannaskapsfiguren önskas uppstramad detta kan vara en väg att pröva (utan bundenhet till vilka brottstyper som tidigare har ansetts vara ”egenhändiga”). Skall något svepande sägas finge en sådan typ av sållning röra större eller mindre ”intensitet” i relation till det eller de skyddsintressen som aktuellt straffstadgande främst är satt att skydda, respektive till det specifika slags kränkning som stadgandet är satt att skydda intresset mot. Önskas inga absoluta regler – även rigiditet kan i och för sig tillåta gradskillnader – kan en sådan genomgång ändå resultera i utgångspunkter, tumregler. För det fall en ny reglering inte anses böra uppställa som generellt krav för (cid:15)(cid:15)(cid:20) medgärningsmannaskap att personen i fråga uppfyller något rekvisit i brottsbeskrivningen – och ett sådant krav får sägas vara alltför snävt ur flera perspektiv – kunde en genomgång göras av vid vilka specifika brottstyper ett sådant krav ändå kunde anses vara motiverat.s. 86
32.Givna svårigheter vid detta slags genomgång av brottskatalogen har att göra med brottstypernas sinsemellan mycket varierande natur: det torde krävas en hel del arbete för att kunna fastställa goda kriterier utifrån vilka det går att välja ut vissa brottstyper men inte andra såsom ”förtjänta” av att hänföras till viss kategori. Å andra sidan är det ju just de stora skillnaderna mellan brottstyper som medför att en genomgång behövs. Omöjlig vore uppgiften givetvis inte, om målen formuleras på ett rimligt sätt. Någon ledning borde exempelvis kunna hämtas ur själva språket (jämför 4.5 ovan).s. 87
33.Om den typ av ändringsförslag genomfördes som har behandlats i avsnittet skulle medverkansläran ges en rätt stram och betydligt mer sober dräkt: stramare än hur det i tillämpningen ser ut i dagsläget, i vissa bemärkelser också stramare än vad SRK, med dess strävan efter formell flexibilitet, avsåg (och, med betoningen på ”närhet” till brottsbeskrivningen, också snävare än det på tidsligt och rumsligt samband uppbyggda kravet i NJA 2006 s. 535). En grundläggande förutsättning för att lagändringar skall komma till stånd är ju dock att också lagstiftaren menar något vara fel. Det är då av intresse att ta del av regeringens reaktion på Straffansvarsutredningens förslag. Regering en ställde sig i stort sett helt avvisande, både till beskrivningen av rådande läge som problematiskt och till de av kommittén föreslagna ändringarna. En ändring skulle, uttalades det i stället, snarare skapa problem:s. 87
34.”Vid bedömande av utredningens förslag i denna del bör emellertids. 87
35.framhållas att bestämmelserna i allt väsentligt fungerat väl i prakti-s. 87
36.ken. Det kan i sammanhanget också framhållas att den nuvarandes. 87
37.regleringen nyligen har satts på prov i ett antal uppmärksammade falls. 87
38.där flera personer på olika sätt medverkat vid tillkomsten av ett brott.s. 87
39.Regleringen har därvid väl visat sig motsvara de krav som kan ställas.s. 87
40.Det kan därför ifrågasättas om det finns något påtagligt praktiskt behovs. 87
41.av en förändring … Även om de förändringar som utredningen föreslårs. 87
42.i praktiken är förhållandevis begränsade och inte är avsedda att innebäras. 87
43.några större sakliga ändringar är dess konsekvenser emellertid svåra atts. 87
44.(cid:15)(cid:15)(cid:21)s. 91
45.överblicka. Någon mer omfattande konsekvensanalys görs inte heller is. 91
46.betänkandet. Med hänsyn till att regleringen ändå visat sig fungera väl is. 91
47.praktiken och mot bakgrund av att förändringar kan leda till oönskades. 91
48.konsekvenser som kan vara svåra att förutse finner regeringe n att över-s. 91
49.vägande skäl talar för att inte genomföra förslaget.” Uppenbart är att regeringens och Straffansvarsutredningens definitioner av ”oönskade konsekvenser” och ”välfungerande reglering” skiljer sig åt: i regeringens ögon tycks oönskade konsekvenser främst ha att göra med att regleringen kunde tappa i den flexibilitet som behövs i repressionens tjänst. Noteras bör att vissa rättsfall vilka regeringen nämnde som exempel på att regleringen fungerar bra är samma som doktrinen framhållit som exempel på det motsatta. Här ser ut att finnas utmärkt stora meningsmotsättningar, inte bara i fråga om medverkansläran utan också i fråga om straffrättsanvändning generellt. Det är därmed dags att övergå till nästa avsnitt och mer allmänna tendenser. (cid:23)(cid:1)(cid:1)(cid:165)(cid:1)(cid:48)(cid:36)(cid:41)(cid:1)(cid:175)(cid:35)(cid:48)(cid:51)(cid:53)(cid:48)(cid:46)(cid:175)(cid:27)(cid:1)(cid:48)(cid:46)(cid:1)(cid:34)(cid:46)(cid:35)(cid:42)(cid:53)(cid:42)(cid:48)(cid:47)(cid:38)(cid:47)(cid:1)(cid:34)(cid:53)(cid:53)(cid:1)(cid:34)(cid:55)(cid:45)(cid:96)(cid:40)(cid:52)(cid:47)(cid:34)(cid:1)s. 91
50.(cid:175)(cid:45)(cid:54)(cid:36)(cid:44)(cid:48)(cid:51)(cid:175)(cid:13)(cid:1)(cid:175)(cid:53)(cid:51)(cid:101)(cid:52)(cid:44)(cid:45)(cid:34)(cid:51)(cid:175)(cid:1)(cid:48)(cid:36)(cid:41)(cid:1)(cid:175)(cid:40)(cid:45)(cid:34)(cid:49)(cid:49)(cid:34)(cid:51)(cid:175)s. 91