Rättsfall
NJA 2003 s. 372
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2003 s. 372
BibTeX
@misc{nja-2003-s-372,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2003 s. 372}},
year = {2003},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 4 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Barn- och föräldrarätt1 hänvisning
Barnets bästa och vilja i domstol1 hänvisning
Nyare rättspraxis — vårdnad, boende och umgänge2 hänvisningar
- I vissa fall kan vårdnaden om ett barn överflyttas till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (se 6 kap. 7–9 §§ föräldrabalken, FB). Så kan ske bl.a. om en förälder som är ensam vårdnadshavare brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. När vårdnadshavare förordnas särskilt skall någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran utses (6 kap. 10 a § FB). RH 2001:50: Socialnämnden yrkade i tingsrätten att vårdnaden om två barn enligt 6 kap. 7 § FB skulle överflyttas från modern till en särskilt förordnad vårdnadshavare och att en viss person skulle utses till sådan vårdnadshavare. Tingsrätten ansåg visserligen att det fanns skäl att besluta om en ändring i vårdnaden men gjorde den bedömningen att bestämmelsen i 6 kap. 7 § FB är inriktad på omsorgen om barnet och därmed den faktiska vården. Med hänsyn till att den kvinna som föreslagits till särskilt förordnad vårdnadshavare inte skulle ha hand om den faktiska vården av barnen utan endast träffa dem två halvdagar i veckan fann tingsrätten att hon inte hade möjlighet att ge barnen omvårdnad, trygghet och en god fostran. Yrkandet om förordnande av henne lämnades därför utan bifall. Eftersom någon alternativ vårdnadshavare inte fanns lämnades även yrkandet om överflyttning av vårdnaden utan bifall. Socialnämnden överklagade tingsrättens dom. Hovrätten ansåg att det inte fanns något hinder mot att flytta över vårdnaden till en person som inte i någon större utsträckning skall ombesörja den faktiska vården om barnet, så länge vårdnadshavaren har möjlighet att uppfylla sina skyldigheter enligt 6 kap. 2 § FB. Yrkandet om överflyttning av vårdnaden bifölls. Kommentar Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Vårdnadshavaren har också rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 1, 2 och 11 §§ FB). Oftast svarar den rättsliga vårdnaden mot den faktiska vården, dvs. vårdnadshavaren sköter själv om barnet och bor tillsammans med det. Men så är inte alltid fallet. Efter en skilsmässa är det vanligt att föräldrarna fortsätter att ha gemensam vårdnad om barnet trots att barnet bor hos endast den ena föräldern.
- Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet (6 kap. 15 a § FB). Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas (6 kap. 2 a § FB). NJA 2003 s. 372: Fadern yrkade i tingsrätten visst umgänge med sin dotter, född år 2000. Modern bestred yrkandet och gjorde gällande att fadern var olämplig som umgängesförälder. Den kontaktperson som varit närvarande vid umgänge under våren 2002 uppgav i tingsrätten att fadern uppvisat två olika sidor; ibland hade han varit samlad och möjlig att föra en dialog med, ibland hade han uppträtt forcerat och aggressivt. Kontaktpersonen uppgav vidare att fadern haft svårt att fokusera på dottern under ett helt umgängestillfälle (vid den tiden tre timmar varannan vecka). Också de familjerättssekreterare som gjort umgängesutredningen hade anmärkningar på faderns beteende. Enligt dem hade fadern vid flera tillfällen uppträtt oerhört forcerat och gett ett allmänt förvirrat intryck. Vid dessa tillfällen hade det, enligt familjerättssekreterarna, varit omöjligt att nå honom och han hade varit mycket osammanhängande i sitt sätt att uttrycka sig samtidigt som han uppträtt aggressivt. Utredarnas slutsats var att det var ytterst tveksamt om ett umgänge kunde anses vara till barnets bästa. Tingsrätten lämnade umgängesyrkandet utan bifall. Hovrätten, som ansåg att några allvarligare anmärkningar inte kunde riktas mot fadern och som noterade att han var mycket fäst vid dottern och ville hennes bästa, förordnade om umgänge tre timmar varannan lördag i närvaro av kontaktperson. Modern överklagade. HD slog inledningsvis fast att det krav på att det måste föreligga en mera konkret fara för riskens förverkligande för att den skall påverka bedömningen av umgängesfrågan som ställts upp i rättsfallet NJA 1995 s. 727 (som avsåg risken för att barnet skulle bli olovligt bortfört) gäller även när prövningen avser frågan om umgänge skall vägras med hänsyn till risken för att barnet far illa. Utredningen gav enligt HD vid handen att modern kände en stark oro vid tanken på att behöva lämna dottern i faderns vård ens för en så kort tid som tre timmar i närvaro av en kontaktperson. Det ansågs också utrett att fadern under utredningstiden och i anslutning till denna uppvisat hastigt uppträdande personlighetsförändringar och svängningar i humöret samt att han vid en del samtal med utredarna haft svårt att koncentrera sig. Det ingav också, påpekade HD, betänkligheter att den kontaktperson som anlitats våren 2002 avsagt sig uppdraget med omedelbar verkan på grund av faderns uppträdande. De koncentrationssvårigheter och den bristande stresstolerans fadern uppvisat torde dock, menade HD, till en del kunna förklaras av hans ovana vid situationen. Detsamma kunde enligt HD sägas om hans svårigheter att uppträda behärskat när han haft hand om dottern i närvaro av en — som han uppfattat det — kritisk kontaktperson. HD noterade också att faderns umgänge med dottern under perioden juni–december 2001 syntes ha fungerat utan anmärkning och att dottern vid några tillfällen sovit över hos honom utan att någon kontaktperson varit närvarande. Det som kommit fram om faderns personlighet ansågs visserligen tala för att det fanns en konkret risk för att dottern skulle kunna fara illa psykiskt vid ett gängse umgänge. Risken kunde dock, enligt HD, motverkas genom att umgänget skedde i begränsad omfattning och under medverkan av en kontaktperson. Med hänsyn till dotterns intresse av kontakt med fadern ansågs det därför vara till hennes bästa att umgås med fadern på det sätt hovrätten bestämt. Kommentar En utgångspunkt för reglerna om umgänge är att barn har behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna även om dessa bor isär. Vid en rättegång om umgänge skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Vid sin bedömning skall rätten beakta bl.a. risken för att barnet i samband med umgänget far illa. En sådan risk kan leda till att umgängesbeslutet förenas med föreskrifter av olika slag eller till beslut om att umgänge tills vidare inte skall förekomma. En särskild fråga är hur stor risken för att barnet skall fara illa skall vara för att den skall påverka bedömningen av frågan om umgänge.