1.I avgörandet Rt 2012 s. 1267 hade norska Høyesterett att ta ställning till om en garanti för ett obligationslån var en anfordringsgaranti eller någon form av beroende säkerhet. Detta första fall är en god illustration av huvudregeln att den gemensamma partsviljan skall läggas till grund för tolkningen. I fallet uppmärksammas även frågan vilken betydelse det kan tänkas ha för tolkningen av handlingen att anfordringsgarantier är sällsynta i rent nationella förhållanden. Det andra av de utvalda fallen är danska Højesterets dom publicerad som U 2008.1415 H. Tvisten i Højesteret gällde inte tolkningen av garantin, men klassificeringen av garantin utgjorde en väsentlig del av landsrettens avgörande. Østre Landsret uttalade att när garantitexten inte ger tydligt uttryck för att det är fråga om en självständig garanti, så skall säkerheten anses vara accessorisk. Fallet belyser flera av de principiella frågorna när gränsen mellan oberoende och accessoriska obligationsrättsliga säkerhetsrätter skall dras. Det tredje fallet är en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge, Ö 1298-99 avgjort 22 oktober 1999, kallat Corona Line. Fallet har inte tagits upp i rättsfallssamlingar, men omständigheterna och avgörandet har kommenterats av Gorton i artikeln On demand-garanti i svensk rätt — ett rättsfall i JT 2000–01 s. 526–536. I fallet hade säkerheten utfärdats av en bank, vilket innebär att tolkningen möjligen får en lite annan viktning än i det danska fallet, där garantin utställts av två kommuner. I hovrätten lämnade garantigivaren direkt motsägelsefulla uppgifter om vilka förutsättningarna för fullgörelse enligt garantin var. Hovrätten för Skåne och Blekinge fann att garantin var oberoende och ålade banken att betala. I det fjärde fallet som refereras som NJA 2002 s. 244 tog Svea hovrätt ställning till om en bankgaranti var att betrakta som helt oberoende eller accessorisk till ett underliggande avtal. Inte heller i detta fall kom Högsta domstolen att bedöma själva garantin. Huvudfrågan i Högsta domstolen blev istället huruvida den som utfärdat handlingen varit behörig att utfärda garantin för bankens räkning. I detta fall är det inte i första hand hovrättens bedömning som är den intressanta, utan Högsta domstolens obiter dictum om hur anfordringsgarantier skall bedömas enligt svensk rätt.s. 1037
2.Det finns ett par fall som rör närliggande frågor som de nu nämnda. I det danska fallet U 1988.449 H hade garantigivaren infriat en anfordringsgaranti. Garantin i fallet var ”felvänd”, så att den gav köparen garanti för leveransen och inte som är vanligast säljaren säkerhet för betalningen. Påkallandet förefaller ha varit materiellt obefogat sett utifrån det köp som föranledde utfärdandet av garantin, men villkoren som angavs för utbetalning var i och för sig uppfyllda. Säljaren invände mot garantigivarens krav, som riktades med stöd av garantins motfordring, att eftersom det skulle vara praktiskt omöjligt för säljaren att regressvis få tillbaka beloppet från köparen, så var rätten för garantigivaren att få betalt med stöd av motfordringen utesluten. Varken Sø- og Handelsretten eller Højesteret ansåg att säljaren kunde vägra betalning och de fann inte heller att skyldigheten att fullgöra motförbindelsen kunde jämkas med stöd av 36 § aftaleloven. I fallet berörs alltså inte själva garantin och avgörandet faller därför något utanför ämnet för artikeln. Ännu ett stycke längre bort ligger NJA 2002 s. 412 som rörde bedömningen av vissa mekanismer vid betalning med remburs. I fallet användes ICC:s standardavtal för remburser UCP. Fallet är ett tydligt exempel på användningen av anationella rättskällor och ger därmed en viss fingervisning om hur reglerna i DCFR skulle kunna komma att användas om parterna aktivt hänvisade till dem, utan att de utgjorde gällande rätt.s. 1038