- Fastställelse av hemvist är av central betydelse inom den svenska internationella familjerätten, exempelvis i tvister rörande vårdnad om och överflyttning av barn (se i 3.4.2 nedan om NJA 2001 s. 572, NJA 2002 s. 390, RÅ 2001 ref. 53 och RÅ 2003 not 181) och makars förmögenhetsförhållanden (se i 3.3 nedan om RH 2005:66). 3.2 Äktenskaps upplösning I NJA 2004 N 5 ansökte en make hos Svea hovrätt att en av High Court of Namibia meddelad äktenskapsskillnad skulle förklaras gälla i Sverige (uppenbarligen enligt 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Ansökan avslogs, eftersom den ingivna kopian av dokumentet inte var bestyrkt och eftersom det inte heller framgick huruvida avgörandet vunnit laga kraft. HD delade hovrättens bedömning och fastställde avslaget. 3.3 Äktenskaps rättsverkningar Efter att ha kvalificerat islamisk brudpenning (mahr) som ett rättsinstitut hänförligt till makars förmögenhetsförhållanden (se 2.7 ovan) fastställde domstolarna i RH 2005:66 tillämplig rättsordning med hjälp av lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Eftersom de aktuella makarna inte hade ingått avtal om tillämplig rättsordning, skulle man enligt lagens 4 § 1 st. använda sig av lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Hemvist definieras i 1990 års lag som en bosättning som med hänsyn till sin varaktighet och övriga omständigheter får anses stadigvarande (se numera lagens 19 §). Till saken hör att äktenskapet ingicks i juli 1998 i Iran, där hustrun då hade hemvist, varvid mannen, som sedan många år varit stadigvarande bosatt i Sverige, medverkade genom ombud. Hustrun kom till Sverige den 17 februari 1999 med ett uppehållstillstånd gällande fram till den 3 juni samma år, men mannen meddelade henne redan den 20 februari att han ville skiljas. Det var dock hustrun som den 14 maj väckte talan om äktenskapsskillnad, varvid hon också yrkade att mannen skulle förpliktas att till henne utbetala 250 000 SEK i mahr i enlighet med parternas äktenskapskontrakt. Mannen medgav yrkandet om äktenskapsskillnad men bestred betalningskravet. Halmstads tingsrätt meddelade den 13 augusti 1999 deldom på äktenskapsskillnad. Hustruns uppehållstillstånd blev inte förnyat och hon vistades vid tiden för prövningen illegalt i Sverige. Enligt tingsrättens bedömning hade hustrun aldrig blivit stadigvarande bosatt i Sverige och makarna har således aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat. Detta medförde enligt tingsrätten att kollisionsregeln i lagens 4 § 1 st. inte kunde användas. Lagen tillhandahåller ingen lösning för sådana fall, men propositionen uttalar att tillämplig lag då får bestämmas med hänsyn till vilken stat som makarna har starkast anknytning till, varvid även makarnas medborgarskap kan få betydelse (se prop. 1989/90:87 s. 43–44). Tingsrätten kom vid en samlad bedömning fram till att starkast anknytning förelåg till Iran, vars lag således skulle tillämpas på frågan om mahr. Även hovrätten kom fram till att iransk rätt skulle tilllämpas, men med en något annorlunda motivering. Man avstod från att försöka fastställa vilken lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och koncentrerade sig i stället direkt på frågan om tillämplig lag avseende rättshandlingar mellan makar. Enligt 5 § i 1990 års lag skall en sådan rättshandling visserligen i princip bedömas enligt den rättsordning som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, men 5 § skall enligt ett uttalande i propositionen inte motsatsvis tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att makarna skall hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller, men man bör samtidigt vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med stöd i dessa propositionsuttalanden fann hovrätten att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr i målet, huvudsakligen med hänsyn till parternas anknytning till Iran, där båda parterna hade medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts.
- I NJA 2001 s. 572 uppstod frågan om svensk domstols behörighet att uppta mål om överflyttning av vårdnaden om barn. Fadern, som var medborgare i Kongo men hade hemvist i Sverige, yrkade att vårdnaden om hans två barn, födda 1985 och 1987, skulle tillkomma honom ensam. Barnen bodde hos fadern efter att nyligen ha beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige p.g.a. deras anknytning till honom. Barnens mor bodde kvar i Kongo och hade ingen anknytning till Sverige. Stockholms tingsrätt avvisade käromålet, eftersom svensk domsrätt i vårdnadsmål enligt praxis kräver att barnet har hemvist i Sverige. De två barnen hade folkbokförts i Sverige bara några månader tidigare efter att dessförinnan ha bott hos sin mor i Kongo. De kunde därför enligt tingsrätten inte anses ha vistats i Sverige under så pass lång tid att de borde betraktas som stadigvarande bosatta här i landet. Vid tiden för Svea hovrätts prövning hade barnen vistats i Sverige i cirka sju månader, men deras bosättning kunde enligt hovrätten med hänsyn till vistelsens varaktighet inte anses som stadigvarande och hovrätten avslog därför faderns överklagande. HD kom emellertid fram till att barnen med hänsyn till den tid som de vistats i Sverige (då cirka 16 månader) och omständigheterna i övrigt fick anses ha hemvist här i landet, vilket gjorde att svensk domstol var behörig att ta upp vårdnadsmålet till prövning. Med ”omständigheterna i övrigt” torde HD ha åsyftat bl.a. att barnen flyttat till Sverige med moderns medgivande för att bosätta sig hos fadern. HD nämnde också att tidsbegränsningen av barnens uppehållstillstånd berodde endast på att vårdnadsfrågan inte var avgjord. — HD:s bedömning av barnens hemvist var tveklöst riktig, men domstolarna tillmätte den tid som barnen hade bott i Sverige en alltför stor betydelse. Någon minimivistelse i landet bör inte krävas för att internationellt privat- och processrättsligt hemvist skall uppkomma i den i målet aktuella situationen och ett permanent uppehållstillstånd är inte heller ett oeftergivligt krav, i synnerhet när uppehållstillståndet förutsätter ett svenskt vårdnadsavgörande (en kongolesisk vårdnadsdom skulle inte gälla här) och ett sådant avgörande i sin tur förutsätter att barnet anses ha hemvist här.
Rättsfall
NJA 2001 s. 572
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2001 s. 572
BibTeX
@misc{nja-2001-s-572,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2001 s. 572}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
2 hänvisningar i 1 artiklar · 2 stycken/fotnoter