1.3.1 Personalstatut och personrätt I skiljedomen SAR 2003:1 s. 119 fick en ensam svensk skiljeman i ett förfarande i enlighet med Stockholms handelskammares skiljedomsinstituts regler avgöra en tvist, där den kinesiska svaranden invände mot skiljemannens behörighet att varken svaranden eller käranden var identiska med parterna i det avtal som innehöll skiljeklausulen. Skiljemannen kom fram till att frågan om parternas namn och universalsuccession inte skulle prövas enligt den rättsordning som enligt 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande skulle tillämpas på skiljeavtalet som sådant (dvs. svensk rätt), utan är ”according to Swedish private international law principles determined by the law of the country where the company in point is domiciled (lex corporationis). These issues are thus, as to the Claimant domiciled in Germany, governed by German law and, as to the Respondent domiciled in China, by Chinese law”. — Med “domiciled” torde skiljemannen inte ha åsyftat orten för bolagens säte utan deras registreringsort, men inget tyder på att de i det aktuella fallet inte sammanföll. Skiljedomen kommenteras av Wallgren och Lindegaard i SAR 2003:1 s. 128–137 och av Runesson och Swahn i SAR 2003:1 s. 137–143.s. 610
2.Av Marknadsdomstolens dom MD 2001:19 (se 4.3 nedan) synes indirekt framgå att ett bolags existens som juridisk person är avhängig av registreringslandets lag.s. 611
3.Fastställelse av hemvist är av central betydelse inom den svenska internationella familjerätten, exempelvis i tvister rörande vårdnad om och överflyttning av barn (se i 3.4.2 nedan om NJA 2001 s. 572, NJA 2002 s. 390, RÅ 2001 ref. 53 och RÅ 2003 not 181) och makars förmögenhetsförhållanden (se i 3.3 nedan om RH 2005:66). 3.2 Äktenskaps upplösning I NJA 2004 N 5 ansökte en make hos Svea hovrätt att en av High Court of Namibia meddelad äktenskapsskillnad skulle förklaras gälla i Sverige (uppenbarligen enligt 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Ansökan avslogs, eftersom den ingivna kopian av dokumentet inte var bestyrkt och eftersom det inte heller framgick huruvida avgörandet vunnit laga kraft. HD delade hovrättens bedömning och fastställde avslaget. 3.3 Äktenskaps rättsverkningar Efter att ha kvalificerat islamisk brudpenning (mahr) som ett rättsinstitut hänförligt till makars förmögenhetsförhållanden (se 2.7 ovan) fastställde domstolarna i RH 2005:66 tillämplig rättsordning med hjälp av lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Eftersom de aktuella makarna inte hade ingått avtal om tillämplig rättsordning, skulle man enligt lagens 4 § 1 st. använda sig av lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Hemvist definieras i 1990 års lag som en bosättning som med hänsyn till sin varaktighet och övriga omständigheter får anses stadigvarande (se numera lagens 19 §). Till saken hör att äktenskapet ingicks i juli 1998 i Iran, där hustrun då hade hemvist, varvid mannen, som sedan många år varit stadigvarande bosatt i Sverige, medverkade genom ombud. Hustrun kom till Sverige den 17 februari 1999 med ett uppehållstillstånd gällande fram till den 3 juni samma år, men mannen meddelade henne redan den 20 februari att han ville skiljas. Det var dock hustrun som den 14 maj väckte talan om äktenskapsskillnad, varvid hon också yrkade att mannen skulle förpliktas att till henne utbetala 250 000 SEK i mahr i enlighet med parternas äktenskapskontrakt. Mannen medgav yrkandet om äktenskapsskillnad men bestred betalningskravet. Halmstads tingsrätt meddelade den 13 augusti 1999 deldom på äktenskapsskillnad. Hustruns uppehållstillstånd blev inte förnyat och hon vistades vid tiden för prövningen illegalt i Sverige. Enligt tingsrättens bedömning hade hustrun aldrig blivit stadigvarande bosatt i Sverige och makarna har således aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat. Detta medförde enligt tingsrätten att kollisionsregeln i lagens 4 § 1 st. inte kunde användas. Lagen tillhandahåller ingen lösning för sådana fall, men propositionen uttalar att tillämplig lag då får bestämmas med hänsyn till vilken stat som makarna har starkast anknytning till, varvid även makarnas medborgarskap kan få betydelse (se prop. 1989/90:87 s. 43–44). Tingsrätten kom vid en samlad bedömning fram till att starkast anknytning förelåg till Iran, vars lag således skulle tillämpas på frågan om mahr. Även hovrätten kom fram till att iransk rätt skulle tilllämpas, men med en något annorlunda motivering. Man avstod från att försöka fastställa vilken lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och koncentrerade sig i stället direkt på frågan om tillämplig lag avseende rättshandlingar mellan makar. Enligt 5 § i 1990 års lag skall en sådan rättshandling visserligen i princip bedömas enligt den rättsordning som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, men 5 § skall enligt ett uttalande i propositionen inte motsatsvis tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att makarna skall hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller, men man bör samtidigt vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med stöd i dessa propositionsuttalanden fann hovrätten att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr i målet, huvudsakligen med hänsyn till parternas anknytning till Iran, där båda parterna hade medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts.s. 611
4.Som kommentar kan man säga att det ur rättssäkerhetssynpunkt helt allmänt är otillfredsställande att propositionen på det beskrivna sättet överlämnar en så viktig fråga som giltigheten av äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar åt rättstillämpningen, låt vara att det endast rör sig om mera sällsynta fall. En annan sak värd att diskuteras är tingsrättens uppfattning att hustrun aldrig förvärvat svenskt hemvist i internationellt privaträttslig mening. Även om vistelsens varaktighet normalt är av betydelse för hemvistet, borde någon minimivistelse här i riket i princip inte krävas för svenskt hemvist avseende den som med anledning av giftermål med här i riket stadigvarande bosatt person lagligen flyttar hit med avsikt att stadigvarande bosätta sig här, detta även om det kort därefter inträffar oförutsedda händelser (t.ex. makes dödsfall eller äktenskapets sammanbrott) som radikalt förändrar situationen. Att hustrun kom till Sverige först ett halvt år efter vigseln hindrar dessutom i sig inte att makarna vid tilllämpningen av 4 § 1 st. i 1990 års lag kan anses ha tagit hemvist här ”när de gifte sig”. Enligt propositionen kan man vid bedömningen av hemvistet i detta lagrums mening ”givetvis” inte begränsa sig till förhållandena vid dagen för vigseln: makarnas avsikt att etablera sig i ett visst land kanske inte realiseras förrän någon tid därefter och det blir då lagen i det landet som skall tillämpas (prop. 1989/90:87 s. 44). 3.4 Föräldrar och barn 3.4.1 Adoption Angående erkännande av utländsk adoption se i 2.5 ovan om RÅ 2002 not 195. 3.4.2 Vårdnad och underhåll I flera avgöranden bekräftades att svensk domstols behörighet att pröva ett vårdnadsyrkande, när det framställs utan samband med talan om äktenskapsskillnad, i första hand beror på om barnet kan anses ha hemvist i Sverige (jfr numera artikel 8 i den s.k. Bryssel IIaförordningen nr 2201/2003, EUT 2003 L 338 s. 1). I detta sammanhang blev det därför icke sällan nödvändigt att fastställa barnets internationellt privat- och processrättsliga hemvist.s. 612
5.I NJA 2001 s. 572 uppstod frågan om svensk domstols behörighet att uppta mål om överflyttning av vårdnaden om barn. Fadern, som var medborgare i Kongo men hade hemvist i Sverige, yrkade att vårdnaden om hans två barn, födda 1985 och 1987, skulle tillkomma honom ensam. Barnen bodde hos fadern efter att nyligen ha beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige p.g.a. deras anknytning till honom. Barnens mor bodde kvar i Kongo och hade ingen anknytning till Sverige. Stockholms tingsrätt avvisade käromålet, eftersom svensk domsrätt i vårdnadsmål enligt praxis kräver att barnet har hemvist i Sverige. De två barnen hade folkbokförts i Sverige bara några månader tidigare efter att dessförinnan ha bott hos sin mor i Kongo. De kunde därför enligt tingsrätten inte anses ha vistats i Sverige under så pass lång tid att de borde betraktas som stadigvarande bosatta här i landet. Vid tiden för Svea hovrätts prövning hade barnen vistats i Sverige i cirka sju månader, men deras bosättning kunde enligt hovrätten med hänsyn till vistelsens varaktighet inte anses som stadigvarande och hovrätten avslog därför faderns överklagande. HD kom emellertid fram till att barnen med hänsyn till den tid som de vistats i Sverige (då cirka 16 månader) och omständigheterna i övrigt fick anses ha hemvist här i landet, vilket gjorde att svensk domstol var behörig att ta upp vårdnadsmålet till prövning. Med ”omständigheterna i övrigt” torde HD ha åsyftat bl.a. att barnen flyttat till Sverige med moderns medgivande för att bosätta sig hos fadern. HD nämnde också att tidsbegränsningen av barnens uppehållstillstånd berodde endast på att vårdnadsfrågan inte var avgjord. — HD:s bedömning av barnens hemvist var tveklöst riktig, men domstolarna tillmätte den tid som barnen hade bott i Sverige en alltför stor betydelse. Någon minimivistelse i landet bör inte krävas för att internationellt privat- och processrättsligt hemvist skall uppkomma i den i målet aktuella situationen och ett permanent uppehållstillstånd är inte heller ett oeftergivligt krav, i synnerhet när uppehållstillståndet förutsätter ett svenskt vårdnadsavgörande (en kongolesisk vårdnadsdom skulle inte gälla här) och ett sådant avgörande i sin tur förutsätter att barnet anses ha hemvist här.s. 613
6.Domsrätts- och hemvistfrågan ställdes på sin spets också i NJA 2002 s. 390. Även i detta mål var det fadern med hemvist i Sverige som yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden och samtliga instanser var eniga om att svensk domsrätt i princip var beroende av barnets hemvist här i riket, men den i Österrike hemmahörande modern motsatte sig i detta fall svensk domsrätt med motiveringen att barnen, vilka var födda 1988 och 1991 och hade såväl österrikiskt som libanesiskt medborgarskap, tagits till Sverige utan hennes medgivande. Föräldrarna hade tidigare varit gifta med varandra och haft gemensamt hemvist i Österrike. Fadern förde 1998 mot moderns vilja barnen till Libanon, där han erhöll vårdnaden om dem genom avgörande av libanesisk domstol. Österrikisk domstol tillerkände efter bortförandet modern vårdnaden genom en dom som enligt 5 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (den s.k. verkställighetslagen) gällde också i Sverige. Fadern flyttade sedermera med barnen till Sverige, där de 1999 erhöll permanent uppehållstillstånd, och han ansökte som sagt om att få vårdnaden. Modern ansökte å andra sidan hos länsrätten om överflyttning av barnen i enlighet med 11 § verkställighetslagen, men detta förfarande slutade med att överflyttning vägrades p.g.a. att barnen själva motsatte sig detta och hade nått en sådan ålder och mognad att deras vilja fick beaktas. Tingsrätten i vårdnadsprocessen, vilken var vilande medan förfarandet inför förvaltningsdomstolarna pågick, fann därefter att barnen faktiskt hade bott i Sverige sedan drygt ett år och att det saknades anledning att ifrågasätta uppgiften att avsikten var att de även i fortsättningen skulle bo kvar här. De hade permanent uppehållstillstånd i Sverige, har anpassat sig till de svenska förhållandena och ville stanna här. Trots att barnen för mer än tre år sedan olovligen bortförts från Österrike måste de därför med hänsyn till förhållandena anses ha hemvist i Sverige. Tingsrätten lämnade därför moderns avvisningsyrkande utan bifall. Hovrätten över Skåne och Blekinge avslog moderns överklagande och menade att omständigheterna i målet visserligen talade för att barnen ”formellt sett” alltjämt kunde anses ha hemvist i Österrike, men eftersom de sedan ungefär ett och ett halvt år vistats i Sverige och uppenbarligen rotat sig här så framstod det som lämpligast, bl.a. ur utredningssynpunkt, att vårdnadsfrågan prövades vid svensk domstol. Moderns överklagande lämnades utan bifall också av HD, som i och för sig utgick från huvudprincipen att ett barn som egenmäktigt har bortförts till Sverige inte skall anses ha hemvist här så länge det står öppet om ett återförande av barnet enligt verkställighetslagen kommer att ske. HD tillade att även om ett sådant återförande inte är aktuellt bör hemvist för barnet inte utan vidare anses etablerat här i landet när vårdnadshavaren är emot att barnet vistas här. Det finns emellertid, fortsatte HD, anledning att beakta om barnet uttryckt en bestämd vilja i fråga om sitt boende eller vistats här under en längre tid. I förevarande fall stod det klart att ett återförande efter fyra år av barnen till Österrike inte längre var aktuellt. Barnen hade anpassat sig väl till svenska förhållanden och deras vistelse här med fadern var inriktad på stadigvarande bosättning. Under angivna förhållanden menade HD att barnen numera fick anses ha hemvist i Sverige, vilket innebar att faderns vårdnadsyrkande skulle tas upp till prövning. — Avgörandet illustrerar mycket väl det beklagliga faktum att barnkidnappningar till Sverige ofta lönar sig, detta även när barnet olovligen bortförts från ett land som i likhet med Sverige har anslutit sig till konventioner avsedda att förhindra och bekämpa sådana handlingar. Tiden arbetar oftast för kidnapparen, icke minst därför att barnen anpassar sig till den nya miljön. Att modern på grund av den österrikiska domen även i svenska ögon var ensam vårdnadshavare och att barnen vistades i Sverige mot hennes vilja befanns inte hindra svensk domsrätt att pröva faderns vårdnadsyrkande (detta betyder självfallet inte att hans yrkande nödvändigtvis även skulle komma att bifallas). Rättsfallet kommenteras kritiskt av Schiratzki i JT 2002–03 s. 657–664.s. 614
7.Barnets hemvist omedelbart före bortförandet resp. kvarhållandet är av central betydelse också för möjligheterna att få barnet återlämnat enligt 11 § verkställighetslagen, bl.a. eftersom det är detta hemvistlands rättsuppfattning som enligt Haagkonventionen och 11 § verkställighetslagen avgör om bortförandet eller kvarhållandet var olovligt. Detta kan illustreras med RÅ 2001 ref. 53, där modern, som var brittisk medborgare med hemvist i England, ansökte om överflyttning i enlighet med verkställighetslagen av ett barn, fött 1995 och stående under båda föräldrarnas vårdnad. Barnet hade enligt modern olovligt kvarhållits i Sverige av fadern. Barnet var fött i Sverige, där föräldrarna då bodde, och hade under sina första levnadsår hemvist här. I april 1999 tog modern utan faderns samtycke barnet med sig när hon flyttade till England. Barnet fick dock besöka fadern i Sverige och i augusti 2000 kvarhölls det här. Modern utverkade att en engelsk domstol i september 2000 förklarade att kvarhållandet var olovligt i den mening som stipuleras i den Haagkonvention som ligger bakom 11 § verkställighetslagen och att fadern var skyldig att återlämna barnet. Länsrätten fann att barnet vid tidpunkten för kvarhållandet hade en mer stadigvarande anknytning till England än till Sverige och ansåg också att skäl saknades att frånkänna det engelska avgörandet ”rättslig verkan” här i riket. Fadern förelades därför vid vite att återlämna barnet. Kammarrätten i Stockholm kom emellertid till den motsatta slutsatsen och lämnade moderns ansökan om överflyttning utan bifall. Kammarrätten ansåg att barnet vid tiden för kvarhållandet fortfarande hade hemvist i Sverige och att kvarhållandet därför inte var olovligt enligt verkställighetslagen. Att barnet enligt kammarrätten aldrig förvärvat hemvist i England berodde dels på att fadern inte samtyckt till att modern tog barnet med sig när hon 1999 flyttade till England, dels på den korta tid som vistelsen i England kom att vara. Regeringsrätten påpekade att begreppet hemvist inte närmare bestäms i verkställighetslagen, men att förarbetena hänvisar till de uttalanden som gjordes i samband med att en hemvistdefinition infördes i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (se prop. 1973:158 s. 78 ff.). Vid tolkningen av hemvistbegreppet i verkställighetslagen bör emellertid enligt Regeringsrätten särskilt beaktas att lagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen och att särskild hänsyn därför måste tas till Haagkonventionens terminologi och syfte. Haagkonventionens begrepp ”habitual residence” är dock inte heller definierat, men det blir enligt Regeringsrätten i första hand fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. När det gäller ett litet barn får vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt avgörande betydelse. Regeringsrätten fann mot denna bakgrund att barnet inte kunde anses ha fått sådan anknytning till England att det därigenom skulle anses ha förvärvat hemvist där i stället för i Sverige. Den omständigheten att fadern efter moderns och barnets flyttning till England inte hade begärt överflyttning av barnet saknade betydelse enligt Regeringsrätten, som följaktligen kom fram till att faderns kvarhållande av barnet i Sverige inte varit olovligt enligt verkställighetslagen. Moderns överklagande av kammarrättens dom avslogs därför. Regeringsrådet Wennerström var dock av skiljaktig mening och fann att barnet någon gång före kvarhållandet hade erhållit hemvist tillsammans med sin mor i England, vilket gjorde kvarhållandet olovligt enligt verkställighetslagen. — Detta avgörande illustrerar hur svårt det ibland kan vara att fastställa hemvistet. Det visar också att det ur den berövade förälderns synvinkel mest effektiva sättet att värja sig mot en barnkidnappning tyvärr ibland är att återta den faktiska ”besittningen” av barnet, snarare än att förlita sig på konventionerna och verkställighetslagen.s. 615
8.Ett diskutabelt notisavgörande är RÅ 2003 not 181, som också avser barnets hemvist vid tillämpning av 11 § verkställighetslagen. Föräldrarna skildes 1999 i Schweiz, varvid modern tillerkändes vårdnaden om barnet och fadern fick umgängesrätt. Fadern flyttade redan 1998 till Sverige medan modern bodde kvar i Schweiz. På grund av att modern drabbades av psykisk sjukdom överlät hon 2000 åt fadern att ta hand om sonen. Under år 2002 tog hon upp frågan om att sonen skulle återvända till henne. Medan diskussioner härom pågick tog hon den 14 september, i samband med umgänge med sonen i Köpenhamn, denne med sig till Schweiz utan faderns samtycke. Schweizisk förmynderskapsmyndighet beslöt i december 2002 att sonen skulle tillbringa tiden 20 december 2002 – 6 januari 2003 hos fadern i Sverige för att sedan återföras till Schweiz. Fadern vägrade emellertid att återlämna sonen, varpå modern ansökte om överflyttning i enlighet med verkställighetslagen. Regeringsrättens majoritet kom fram till att sonens tvååriga vistelse hos fadern i Sverige medfört att han, trots att modern hela tiden var ensam vårdnadshavare, förvärvat hemvist här i riket och att detta hemvist inte upphört genom tremånadersvistelsen i Schweiz. Faderns kvarhållande av sonen var således inte olovligt i den mening som avses i 11 § verkställighetslagen. Vid prövningen av hemvistfrågan gjorde majoriteten enligt egen utsago ”en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet”, varvid den tog hänsyn till bl.a. att modern i stor utsträckning överlämnat den faktiska vården åt andra personer, att barnet innan det följde med fadern till Sverige i december 2002 inte träffat sin mor på en vecka, och att barnets vistelse i Schweiz uppkommit genom att modern under pågående skoltermin och utan faderns samtycke tagit sonen med sig till Schweiz i samband med ett umgängestillfälle, vilket inte stod i överensstämmelse med lagens och Haagkonventionens övergripande syfte att skydda barn mot de skadliga effekterna av att ryckas upp ur den invanda miljön. Två regeringsråd var skiljaktiga; även de ansåg att sonen under sin långvariga vistelse hos fadern fått hemvist i Sverige, men menade att han omedelbart vid återflyttningen till Schweiz skall anses ha återfått sitt hemvist där, vilket gjorde kvarhållandet i Sverige olovligt enligt 11 § verkställighetslagen. — De av majoriteten åberopade omständigheterna talar visserligen för att det var mest förenligt med barnets bästa att vara hos fadern och dessa omständigheter skulle säkerligen beaktas i samband med en eventuell vårdnadstvist, men de borde inte ha påverkat bedömningen av barnets hemvist. Haagkonventionens och verkställighetslagens huvudtanke är att olovligt bortförda eller kvarhållna barn skall återlämnas utan att man gör någon prövning av barnets bästa e.d., men det är svårt att frigöra sig från intrycket att det i detta fall var just sådana hänsyn som påverkat prövningen av hemvistrekvisitet.s. 617
9.Det finns dock också fall där överflyttningen av barn i enlighet med verkställighetslagen synes ha fungerat på ett effektivt sätt. Ett sådant fall är RÅ 2001 not 65, där modern i juli 2000 tillsammans med ett fyraårigt barn lämnade föräldrarnas gemensamma bostad i USA och flyttade till Sverige. I oktober samma år gjorde fadern en framställning om överflyttning enligt Haagkonventionen. Redan den 29 november 2000 beslutade länsrätten att barnet i enlighet med 11 § verkställighetslagen skulle överflyttas till USA. Kammarrätten avslog den 19 december 2000 moderns överklagande och Regeringsrätten vägrade den 18 januari 2001 prövningstillstånd. Eftersom modern vägrade att överlämna barnet ansökte fadern om att överlämnandet skulle verkställas genom polismyndighetens försorg. Länsrätten biföll hans talan den 28 mars 2001, men kammarrätten meddelade inhibition efter att modern ansökt om resning i det mål där kammarrätten den 19 december 2000 beslutat om överflyttning av barnet. Regeringsrätten fann den 3 maj 2001 att det inte förelåg tillräckliga skäl för resning, resningsansökan avslogs och inhibitionsyrkandet föll därmed också.s. 618
10.I RÅ 2002 ref. 1 prövades betydelsen av det i Sverige olovligt kvarhållna barnets önskan att stanna här. Barnet, fött 1989, stod under moderns vårdnad och bodde med henne i England, medan den i Sverige bosatte fadern hade viss umgängesrätt. I samband med ett besök hos fadern 2001 kvarhölls barnet olovligen i Sverige. Modern ansökte hos länsrätten om överflyttning av barnet i enlighet med 1989 års verkställighetslag. Länsrätten avslog dock hennes ansökan p.g.a. att barnet självt motsatte sig överflyttningen och hade nått en sådan ålder och mognad att dess vilja borde beaktas i enlighet med verkställighetslagens 12 § 3 mom. Kammarrätten i Stockholm kom emellertid fram till att det inte kunde anses utrett att vad barnet uttryckt om att han motsatte sig att flytta tillbaka till England var uttryck för hans verkliga vilja och förordnade därför om överflyttning. Regeringsrätten konstaterade att barnet fyllt tolv år och att hänsyn normalt bör tas till en viljeyttring av ett barn i den åldern. Någon anledning att ifrågasätta att barnet uppnått en för hans ålder adekvat mognadsgrad fanns ej. Enbart det förhållandet att ett barn i den åldern säger sig föredra att stanna i det land i vilket det olovligen kvarhålls kan dock enligt Regeringsrätten inte tillåtas hindra en överflyttning. Däremot bör barnets vilja tillmätas avgörande betydelse om viljeyttringen synes utgöra ett självständigt och, i förhållande till barnets ålder, övervägt och välgrundat ställningstagande, t.ex. på så sätt att barnet ger uttryck för att det har förstått och övervägt konsekvenserna av att bryta upp från sin invanda miljö och bosätta sig i ett annat land. Av redovisningen av medlarens samtal med barnet i målet framgick enligt Regeringsrätten inte att barnet över huvud taget reflekterat över de eventuella svårigheter som skulle kunna uppstå till följd av hans beslut, vare sig när det gäller att anpassa sig till ett liv i Sverige eller beträffande att bryta upp från sin invanda tillvaro i England. Vid en samlad bedömning fann Regeringsrätten därför att vad barnet uttalat som sin mening inte kunde antas ge uttryck för ett så övervägt och välgrundat ställningstagande från hans sida att 12 § 3 mom. verkställighetslagen kunde vinna tillämpning. Faderns överklagande lämnades därför utan bifall.s. 618
11.En intressant detalj i målet var att modern förutom ersättning för sina rättegångskostnader även yrkade ersättning för kostnader för barnets återresa till England. Kammarrätten konstaterade att Haagkonventionen, på vilken verkställighetslagen bygger, stadgar att den som hållit kvar barnet får, om det är skäligt, åläggas att betala bl.a. kostnad för barnets överlämnande. Bestämmelsen har dock inte tagits in i den svenska lagtexten. Med hänsyn till att konventionstexten inte är direkt tillämplig i svensk domstol avslog kammarrätten moderns kostnadsyrkande i denna del, som inte överklagades till Regeringsrätten. — Kammarrättens resonemang bekräftar den dualistiska inställning till internationella konventioner som alltjämt gäller i Sverige utom i fråga om de konventioner vilka genom svensk lag förklarats direkt gälla här i riket.s. 619
12.RÅ 2002 ref. 69 handlade om skyldigheten att ersätta motpartens kostnader i ett mål enligt 1989 års verkställighetslag. Målet rörde en familj som tidigare hade sitt hemvist i Cypern, där föräldrarna ursprungligen hade gemensam vårdnad om barnet. I maj 1997 tillerkände en cypriotisk domstol fadern interimistisk vårdnad om barnet och meddelade förbud för annan än vårdnadshavaren att föra ut barnet från Cypern. Modern tog dock barnet med sig till Sverige, där hon avled. Socialnämnden placerade barnet i enskilt hem hos barnets morföräldrar. Fadern ansökte hos länsrätten om att barnet skulle överflyttas till honom enligt verkställighetslagen. Länsrätten lämnade hans ansökan utan bifall, men domen överklagades. Sedan fråga uppkommit om rätt partsställning i målet beslutade Kammarrätten i Jönköping att socialnämnden och morföräldrarna skulle upptas som motparter i stället för, som i länsrätten, barnet. Länsrättens dom upphävdes av kammarrätten, som biföll ansökan om överflyttning av barnet och ålade socialnämnden och morföräldrarna att solidariskt ersätta faderns rättegångskostnader. Såväl nämnden som morföräldrarna yrkade i Regeringsrätten att de skulle befrias från ersättningsskyldigheten. Socialnämnden anförde att den endast fullföljt sina åligganden enligt lag och morföräldrarna ansåg att det inte var skäligt att de skulle ersätta motpartens rättegångskostnader eftersom de inte sökt partsställning av egen fri vilja utan tvingats därtill av kammarrätten. Regeringsrätten konstaterade att föräldrabalkens bestämmelser om rättegångskostnader på grund av 21 § verkställighetslagen är tillämpliga också i mål om överflyttning av barn enligt verkställighetslagens 11 §. Enligt 21 kap. 13 § föräldrabalken ”får” rätten enligt ”vad som är skäligt” förordna att den ena parten skall ersätta motpartens kostnader, men rättegångsbalkens princip att part som tappat målet skall ersätta motpartens rättegångskostnader gäller enligt Regeringsrätten som huvudregel även på detta område. Regeringsrätten fann inga skäl att frångå huvudregeln i fråga om socialnämnden, men befriade morföräldrarna från ersättningsskyldigheten med hänsyn till att de agerat på socialnämndens uppdrag och saknat befogenheter att utan nämndens medgivande lämna ut barnet till fadern.s. 619
13.Enligt lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge skall bl.a. av myndighet godkänd förbindelse, varigenom någon i Finland utfäst sig att betala underhållsbidrag till barn, på begäran omedelbart verkställas i Sverige. I RH 2003:66 rörde det sig om verkställighet av en dylik finländsk förbindelse, varvid sökanden även krävde verkställighet av dröjsmålsränta. Enligt finländsk rätt får även dröjsmålsränta drivas in genom utsökning trots att den inte fastställts i avtalet. Denna regel saknar motsvarighet i Sverige, där dröjsmålsränta på förfallna underhållsbidrag måste vara fastställd i den exekutionstitel som ligger till grund för verkställigheten. Av 3 § 2 st. i 1962 års lag följer visserligen att man vid verkställigheten får beakta själva underhållsbidragets höjning enligt ursprungslandets lag, men detta lagrum avser inte dröjsmålsränta eller motsvarande. Av lagens 4 § följer att verkställighet i Sverige skall ske enligt vad som är stadgat för svenska exekutionstitlar. Mot denna bakgrund kom såväl kronofogdemyndigheten som Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt fram till att det saknades förutsättningar för att verkställa sökandens yrkande i fråga om dröjsmålsränta.s. 620
14.Ett större antal notismål handlade om verkställighet av utländska underhållsdomar, oftast i enlighet med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Verkställighet blev praktiskt taget alltid beviljad trots olika mer eller mindre krystade invändningar från den underhållsskyldiges sida, se NJA 2001 C 26, NJA 2001 C 41, NJA 2002 C 7, NJA 2002 C 13, NJA 2002 C 15, NJA 2002 C 23, NJA 2002 C 48, NJA 2002 C 54, NJA 2002 C 56, NJA 2003 C 41, NJA 2004 N 4, NJA 2004 N 15, NJA 2004 N 23, NJA 2004 N 39, NJA 2004 N 49, NJA 2004 N 60, NJA 2004 N 81, NJA 2005 N 16, NJA 2005 N 20, NJA 2005 N 23, NJA 2005 N 48 och NJA 2005 N 49. I NJA 2002 C 33 vägrades dock verkställighet enligt lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhållsskyldighet till barn, eftersom den inför belgisk notarius publicus upprättade handling, som skulle förklaras verkställbar, inte ansågs innefatta ett sådant slutligt myndighetsbeslut som avses i lagens 1 § 2 st. I NJA 2003 C 54, NJA 2004 N 60 och NJA 2005 N 48 avslogs ansökan om verkställighet av ett polskt avgörande vad avsåg bidragsbelopp som förfallit till betalning innan lagen (1976:108) blev tillämplig i förhållande till Polen. Dessa avgöranden, liksom NJA 2004 N 57, bekräftar att utländska underhållsdomar inte kan verkställas i Sverige utan direkt lagstöd.s. 620