Rättsfall

NJA 2000 s. 521

Citera

NJA 2000 s. 521

BibTeX

@misc{nja-2000-s-521,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2000 s. 521}},
  year         = {2000},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

17 hänvisningar i 8 artiklar · 17 stycken/fotnoter

Ersättning till brottsoffer1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2022 s. 129–144 · 1 ställe

Den presumtion som jag talar om etablerades genom NJA 2000 s. 521.fotnot 4 · s. 131

Brottsofferersättningarnas utveckling1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2022 s. 753–758 · 1 ställe

Först något om hur regelverket sett ut före den senaste utvecklingen. Den vars anhöriga dödats har enligt 5 kap. 2 § rätt till skadestånd och enligt p. 3 av nämnda regel utgår ersättning för presumerad psykisk skada (NJA 2000 s. 521). Denna ersättning utgår för personskada och utgör alltså inte ett rent ideellt skadestånd. Vi kan kalla denna ersättning för allmän anhörigersättning, för att tydliggöra skillnaden med den nya särskilda anhörigersättningen.Barn som bevittnar mord · p. 1 · s. 754

Bristande rättsliga kunskaper som hinder för prejudikatinstansernas samverkande rättsbildning i belysning av presumtionsläran1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2021 s. 18–47 · 1 ställe

NJA 2000 s. 521, s. 531 (presumtion för att medicinskt påvisbara psykiska besvär kan hänföras till personskada) och Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 297 f.fotnot 34 · s. 29

Sammanblandning av bevisfrågor och rättsfrågor vid underlåtenhetsansvar1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2014 s. 357–386 · 1 ställe

Lindell, s. 219 ff. 1 4 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 453. 15 Diesen, JT 2002–03 s. 227 f. och Wahlgren, Legal Risk Analysis, s. 70 ff. 16 Jfr häremot Lindell, s. 261 och hans uttalande i inledning till avsnittet om erfarenhetssatser och rättssatser om att föreslå en metod för bevisvärdering, vilken innebär att bevisvärderingen blir rättsnormerad. Se beträffande moraliska omdömen och fördomar, Lindell, s. 221 ff. 17 Se Diesen och Strandberg, s. 136 ff. om kritiska synpunkter om användning av ett sannolikhetsbegrepp som utgår från chanslikhet. Här används dock sifferexemplet för att på ett pedagogiskt förenklat sätt klargöra psykologiska faktorers betydelse. 1 8 Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Bokförlaget Velante 2013, s. 351 ff. 19 Diesen, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget 1994, s. 14 ff. 2 0 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts Juridik 2010, s. 205. 21 Heuman, s. 129 ff. 22 Heuman, s. 166 ff. 23 Heuman, s. 460 ff. 24 Heuman, s. 416. Jfr NJA 2012 s. 391 HD p. 11 och uttalandet om att bevisbördan skulle ha kunnat kastas om av skäl som för tanken till den falska bevisbördan. Man kan ifrågasätta om detta är ett sådant klargörande uttalande som bör läggas till grund för en fortsatt rättsutveckling. 25 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 136 ff. 2 6 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78 och 83. 27 Se om additionssatsen Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 204 med not 247. 28 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 206 f. 2 9 Lindell, s. 35, Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84 samt Heuman, s. 370. 30 Se härtill Kohlflaath, Lov og rett 2008, s. 152. 3 1 Lindell, s. 36. 32 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78. 33 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84. 34 Schultz, Kausalitet, Jure förlag 2007, s. 36 och Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund University 2010, s. 86. 3 5 Heuman, s. 79 ff. 36 Jfr härtill Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Iustus förlag 2013, s. 25 f. 37 Schultz, s. 35. 3 8 NJA 1999 s. 715. 3 9 NJA 2001 s. 667. 4 0 Se beträffande begreppen rekvisit och rättsfaktum Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 14 f. med not 12 och 14. Begreppet abstrakt rättsfaktum används inte här, utan uttrycket rekvisit. 4 1 NJA 1992 s. 502. 42 NJA 1976 s. 1. 4 3 NJA 2013 s. 1210 särskilt HD:s dom p. 28. 44 NJA 2013 s. 135 HD:s dom p. 39. 45 HD:s dom p. 40. 46 I HD:s dom p. 48 som, föregår beskrivningen av de båda åberopandena, talar HD om sambandet, vilket utvisar att här avses bl.a. kausalitet. 47 HD:s dom p. 49. 4 8 HD:s dom p. 50. 49 HD:s dom p. 51. 50 Här hänvisar HD till p. 48 varav framgår att det rör sig om en kausalitetsbedömning. HD uttalade i p. 48 bl.a.: ”När det gäller sambandet mellan en sådan möjlig åtgärd och en inträffad skada, bör i allmänhet den skadelidande i en situation som den förevarande ha en viss bevislättnad (jfr p. 41–44).” Här torde framgå att med uttrycket samband avses orsakssamband. 51 Också kostnadsmässiga överväganden kan behöva göras men det förefaller som om dessa ska vägas in vid en proportionalitetsprövning som kanske får anses avse ett särskilt rättsupphävande rättsfaktum. Se härtill HD:s dom p. 46 och 47. 5 2 Se till det sagda HD:s dom p. 55–61. 5 3 NJA 1984 s. 764. 54 Hellner och Radetzki, s. 160 och 457. 5 5 Heuman, s. 79 och 186. 56 Se t.ex. Andersson, s. 28, 32 vid not 31 och 48. 5 7 Schultz, s. 36 f. Se även Anderson, s. 28 och uttalandet om den egentliga kausalitetsbedömningen. I denna uppsats ska inte behandlas frågor om adekvans som kan uppfattas som frågor om sannolikheten för att ett visst handlande medför ökade risker för att den uppkomna skadan inträffat. Wahlberg, s. 85. 5 8 NJA 1991 s. 625. I allmänhet är det inte möjligt att med ledning av erfarenhetssatser och skadans art dra slutsatsen att den förorsakats genom ett handlingssätt som varit vårdslöst. Se härtill beträffande NJA 1975 s. 657 Heuman, s. 437. 59 Schultz, s. 513. Tanken återfinns i grekisk filosofi redan hos Parmenides. 60 Schultz, s. 520. Se även beträffande den skiljedomsrättsliga separabilitetsprincipen Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999, s. 62. Ett uttalande som kan tyckas ge uttryck för ”ingenting” kan vid närmare påseende innebära att det finns ett faktiskt konstaterbart förhållande som kan förorsaka en effekt. Jfr härtill uttalandet om mozzarellan: ”Den smakar ingenting, men är väldig god.” Även om osten inte har några smakämnen kan den ha andra egenskaper (konsistens) som gör att någon tycker att den är god. 6 1 NJA 2013 s. 145. HD uttalade inledningsvis i p. 41: ”Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen.” 6 2 Här kan knappast avses att det ska ställas upp ett krav på att skadeverkningarnas omfattning skulle ha reducerats väsentligen om den åberopade faremotverkande åtgärden vidtagits. I domskälen talas nämligen om ”skadan” och inte om skadever kningarna. Vidare måste vid tolkningen beaktas att ordet påtagligt inte betyder detsamma som väsentligen. 63 Se härtill Heuman, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, Norstedts Juridik 2007, s. 103 f. Se vidare vid not 69. 6 4 NJA 2013 s. 145 och HD:s dom p. 58. Ofta anses käranden bevisskyldig för den presumtionsgrundande omständighet som leder till att bevisskyldigheten går över på svaranden. Domen innebär att svaranden åläggas att bevisa att den presumtionsgrundande omständigheten inte föreligger. Se HD:s uttryck ”om det inte framgår”. 65 NJA 2013 s. 842. 66 HD:s dom p. 38. HD uttalade även att graden av presumtionsverkan samverkar såväl med vilka krav som kan ställas på den rättsliga analysen som med hur ofullständiga domskälen är. 6 7 HD:s dom p. 39. 68 HD:s dom p. 30. 69 NJA 1991 s. 625 och 1992 s. 351. Se även NJA 2000 s. 521 där HD:s användning av verbet drabbas och rubrikens användning av verbet uppkomma vad gäller psykiska besvär kan innebära att den av HD uppställda presumtionen gäller inte bara förekomsten av en ersättningsgill ideell skada utan också förekomsten av kausalitet. Se om uppfattningen att presumtionen avser skada Andersson, s. 102, 411 f. och 449. 7 0 Diesen och Strandberg, s. 398.fotnot 13 · s. 359

Framtidens brottsskadeersättning1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2012 s. 591–606 · 1 ställe

SOU 2012:26, s. 134 ff. 1 1 Jmf. SOU 2012:26, s. 131. 1 2 Det senare gäller framför allt för de schabloner som används vid ersättningsbedömningar rörande s.k. efterlevandeersättning enligt skadeståndslagen 5 kap. 2 § 3 p. Schablonerna i dessa fall hänger samman med den presumtionsregel som Högsta domstolen konstaterade skulle gälla till förmån för de efterlevande genom NJA 2000 s. 521 och som i praktiken har förvandlat efterlevandeersättningen från en personskadeersättning relaterad till de efterlevandes psykiska skada, till en schablonbaserad ersättningsform som metodologiskt ligger kränkningsskadeståndet nära. 13 Jmf. NJA 1997 s. 315. 14 I en kategori av fall kommer fortfarande myndigheten att få möjlighet att med nuvarande frihet uttolka gällande rätt och det är när gärningsmannen är okänd. 15 Om man skall följa de intentioner utredningen utgår från lär det bli mycket sällsynt med beslut där Brottsoffermyndigheten överprövar en domstolsbedömning. Förutsättningen för sådan omprövning är enligt utredningen, s. 134: ”Det bör dock vara fråga om en påtaglig avvikelse från skadeståndsrättslig praxis. En förutsättning är också att det finns en fast praxis som domstolen har underlåtit att följa.” Det är inte många brott som har en sådan fast praxis på kränkningsskadeståndets område — möjligen våldtäkt av normalgraden — och det torde vara sällan som en domstols avgörande i en sådant situation där det finns en fast praxis också påtagligt avviker från denna. Men jag antar att det är teoretiskt möjligt att finna sådana situationer. 1 6 Jmf. statistiken redovisad i SOU 2012:26, s. 121 f. 17 Härigenom kan man också rädda en del av den praxisbildande verksamhet som sker genom bedömningarna i Brottsoffermyndighetens nämnd. 18 Se för reflektioner kring dessa svårigheter Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 2. 19 Se vidare Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 653 ff. 2 0 Prop. 2000/01:68, s. 50. 21 Jmf. prop. 2000/01:68, s. 51. 2 2 Förolämpningsbrott är i allmänhet förhållandevis lindriga brott. Understundom aktualiserar emellertid förolämpningsbrottet den allmänt föreliggande svårighet som ovan togs upp med hur straffvärdets förhållande till kränkningens allvar bör bedömas. Det gäller särskilt vid förolämpningsbrott med s.k. hatbrottsinslag, t.ex. där en förolämpning utgår särskilt från offrets etnicitet, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, funktionshinder, kön, eller transsexuella identitet. I sådana situationer har lagstiftaren föreskrivet att påföljden kan påverkas i skärpande riktning. Det kan därvid framstå som rimligt att om nu denna värdering bör anses påverka straffet för brottet, samma värdering också bör påverka synen på kränkningens ersättningsrättsliga status. I nuvarande brottsskadeersättningssystem finns det inte så mycket utrymme för sådana avvägningar. Här finns det vidare en komplicerande överlappning mellan ärekränkningsbrotten och diskrimineringslagstiftningen. En förolämpning där någon kallar en person med utländsk härkomst för ”svartskalle”, för att ta ett tråkigt nog återkommande exempel ur verkligheten, kan klassificeras som antingen just förolämpning men också som olaga diskriminering. Det här ger ersättningsrättsliga följdverkningar. När det gäller diskrimineringsersättning, som den särskilda ersättningsformen numer kallas, finns det i lag föreskrivet att ersättningen skall anses ha avskräckande funktioner, vilket ofta kan antas inverka på hur ersättningen bestäms, i höjande riktning. Offrets ersättning kan därvid påverkas av om händelsen bedöms under diskrimineringslagens regelverk eller som ett ärekränkningsbrott. Denna inkonsekvens är otillfredsställande. 23 Utredningen gör en genomgång av praxis på området, SOU 2012:26, s. 141 ff. 24 Se NJA 1992 s. 594. 25 Se NJA 2008 s. 946. 26 Se om gränsdragningsfrågor härvidlag NJA 2008 s. 946. 2 7 Det är dock inte på långa vägar är tillräckligt, enligt min mening (jmf. Högsta domstolens resonemang i NJA 2008 s. 946). Det finns ett uppenbart behov av såväl generella privatlivsskyddsregler som specifika straffbud om otillbörlig bildupptagning. Regeringen har också tagit initiativ till sådan lagstiftning men det är ett lagstiftningsarbete som har kämpat i motvind. Den ursprungliga utredningen, Ds. 2011:11: Olovlig fotografering, möttes av en svidande kritik i medierna, men även i andra sammanhang. (Jag var personligen i det stora hela positiv till förslaget.) Den lagrådsremiss som senare presenterades där vissa förändringar vidtagits efter kritiken av förslaget i Ds:en fick ett kyligt mottagande av lagrådet, vilket framstår som mer berättigat. När detta skrivs är det inte klart om regeringen avser att gå vidare med förslaget. På samma sätt har tanken på en allmän integritetsskyddsregel i grundlagarna på yttrandefrihetsområdet haft svårt att få genomslag. 28 Jmf. t.ex. nämndens avgöranden i 9533/2008 resp. 9829/2009, diskuterade i utredningen, SOU 2012:26, s. 151. 2 9 Det innebär förstås inte att sådana brottsoffer behöver tåla att utsättas för kränkningar eller att det borde falla utanför rätten till kränkningsersättning i skadeståndsrättsligt hänseende, utan enbart att det inte är så skyddsvärt att det borde göras till skattebetalarnas angelägenhet. 30 SOU 2012:26, s. 137 ff. 3 1 Jag är medveten om att det kan låta förmätet av en jurist från den akademiska världen att ifrågasätta verklighetsunderlaget som utredningens domstolsverksamma jurister kommit fram till — men syftet är inte att ifrågasätta verklighetsunderlaget så mycket som värderingen av det. 32 Vissa delar av den politiska debatten har använt sig av ärekränkningsinstitutet för att skapa opinion eller driva frågor, när en meningsmotståndare anses ha gått över gränsen. Annan form av politisk aktivism har använt sig av samma rättsliga instrument. Genom att driva ett ärekränkningsmål som ett småmål kan den aktivistiskt lagda käranden på ett billigt sätt driva kampanj. 33 Den praxis som utvecklats under nuvarande jämkningsregel får betraktas som sträng mot många brottsoffer, se vidare Anders Dereborg och Ann-Christine Lindeblad, Brottsskadelagen, Stockholm 2012, kommentar till 9 § 2 st. En faktor som därvid inte sällan tillmäts betydelse är att brottsoffret anses ha ägnat sig åt kriminella aktiviteter. Jämkningsregeln skall härvid ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang, sägs det. Till skillnad från skadeståndsrätten intar brottsskadelagen, som den tolkats av Brottsoffermyndigheten, en restriktiv syn på brottslingars rättigheter som brottsoffer: Skadas någon i samband med utövandet av ett brott utgår sällan brottsskadeersättning. (Jmf. för skadeståndsrättens allmänna inställning Mårten Schultz, Brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd, SvJT 2007, s. 477.) Härvid har doc k Brottsoffermyndigheten i sin praxis jämkat ersättningen inte bara när brottsoffret skadats i samband med direkt utövande av en brottslig handling, utan också utifrån tämligen tunt grundade antaganden om att skadan har en koppling till en tidigare brottslighet. Denna praxis antas vara i linje med den nuvarande lagstiftningens intentioner men det vore önskvärt med en belysning i ett kommande lagstiftningsarbete. Min uppfattning är att det finns anledning att kräva mer tydligt samband med en brottslighet för att jämkning skall ske på grundval av brottsoffrets kriminalitet. Högsta domstolen formulerade nyligen saken välfunnet i ett fall där frågan var om ersättning för kränkning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skulle sänkas med anledning av att den frihetsberövade — som ostridigt i och för sig var berättigad till ersättning — tidigare avtjänat flera långa fängelsestraff. Högsta domstolen fann att någon sänkning inte skulle ske och skrev: ”Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika.” Högsta domstolens dom den 20 juni 2012, i T 3322-11, st. 11. 34 Se SOU 2012:26, kap. 10. 35 Jmf. Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten: Rättighetsargument, SvJT 2011, s. 989.fotnot 10 · s. 595

Ersättning för s.k. chockskada10 hänvisningar

Jonny Flodin · SvJT 2008 s. 525–551 · 10 ställen

Ersättningar till brottsoffer — samverkan eller kollision?1 hänvisning

Ruth Mannelqvist · SvJT 2006 s. 379–396 · 1 ställe

NJA 2000 s. 521. I målet underströks de speciella förhållanden som gjorde att syskonens relation till den avlidne kunde presumera att alla syskonen hade drabbats av skadeståndsgrundande psykiska besvär.fotnot 51 · s. 388

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

NJA 2000 s. 521 har däremot fått betydelse för denna nya lagstiftning. Vuxna, inte sammanboende syskon till en mördad man yrkade ersättning för psykiska besvär på grund av broderns död. HD framhöll att vid sådana dödsfall det ligger i sakens natur att närstående drabbas av psykiska besvär utöver vanliga känslor av sorg och saknad. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust borde man enligt domstolen kunna presumera att besvären var att hänföra till personskada, förutsatt att den skadelidande var så nära anhörig att detta var naturligt. Detta gällde i första hand medlemmar i en etablerad hushållsgemenskap, men i detta fall hade syskonen en sådan speciell relation till brodern att det kunde presumeras att alla drabbats av skadeståndsgrundande psykiska besvär. — Uttalandena om presumerad personskada har sedan tagits upp i 2001 års skadeståndsproposition, fast som sagt ersättningsrätten där har utsträckts till alla situationer där skadestånd eller trafikskadeersättning utgår på grund av dödsfall — alltså även till rena olyckshändelser. I det aktuella fallet har HD anfört goda skäl för att antagandet om psykiska besvär var riktigt, men man kan diskutera om samma antagande alltid kan göras beträffande alla medlemmar i alla hushållsgemenskaper oavsett orsaken till dödsfallet. Det kan verka tveksamt redan att ersätta dessa speciella besvär efter samma linjer som en ordinär fysisk skada, och presumtionen — som också omfattar ekonomiska förluster — kan utvidga ersättningsmöjligheterna på ett sätt som kan missbrukas.Skadeståndet · p. 19 · s. 49