Rättsfall

NJA 2000 s. 404

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2000 s. 404

BibTeX

@misc{nja-2000-s-404,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2000 s. 404}},
  year         = {2000},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 7 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten1 hänvisning

Jessica Östberg, Hanna Almlöf · SvJT 2024 s. 83–112 · 1 ställe

Se om likhetsprincipen och generalklausulen t.ex. SOU 1941:9 s. 303, prop. 1973:93 s. 84 och s. 137, NJA 2000 s. 404, NJA 2013 s. 1250, RH 2013:63 och Andersson m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, (2022-06-14, version 17, JUNO) kommentaren till 7 kap. 47 § punkterna 1 och 2. Jfr dock Dotevall, R., Aktiebolagsrätt — fördjupning och komparativ belysning, Norstedts Juridik 2015, s. 298–306, där synen på förhållandet mellan likhetsprincipen och generalklausulen är en annan. För en intressant analys av den historiska utvecklingen samt förhållandet mellan likhetsprincipen och generalklausulen hänvisas till Andersson, J. och Pehrson, L., ’Likhetsprincipen och generalklausulerna’, i Svernlöv, C. (red.) Aktiebolagslagens minoritetsskydd, Stockholm Centre for Commercial Law skriftserie 7, Iustus 2008, s. 109–144, på s. 110–118. Se vidare t.ex. Svea hovrätts dom den 23 juni 2015 i mål T 6909-14 på s. 12, Pehrson, L., ’Generalklausuler i aktiebolagslagen’, i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, Norstedts Juridik 1987, s. 499 f. och Arvidsson, N., ’Associationsrättens likhets- och likabehandlingsprinciper: en analys i ljuset av NJA 2013 s. 1250’, JT 2014–15 s. 263–275. Arvidsson, bl.a. på s. 264 och 269, argumenterar för övrigt för att det finns två olika principer: likhetsprincipen, som endast tar sikte på den interna strukturen hos medlemmarnas rättigheter och inte medlemsrättens innehåll, samt likabehandlingsprincipen som grundlägger ett villkorat förbud mot positiv särbehandling och ger upphov till rättigheter.fotnot 94 · s. 97

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Ytterligare ett rättsfall där fråga om ansvarsgenombrott diskuterades är RH 2018:34. I det fallet hade ett bolag anställt skogsarbetare från Kamerun, men inte betalat arbetarnas löner. Verkställande direktören och ägaren av bolagets ansågs inte betalningsskyldig för lönerna, då det som hade visats om hur verkställande direktören uppträtt inte kunde anses utgöra ett kvalificerat otillbörligt agerande enligt de principer som fastställdes i till exempel NJA 2015 s. 899 ”Olovliga stridsåtgärder” och NJA 2005 s. 608 ”Max och Frasses”. 1.2 Aktierna 1.2.1 Likhetsprincipen och generalklausulen, även fråga om lojalitetsplikten och jäv I rättsfallet RH 2013:63 prövades frågan om generalklausulen i 8 kap. 34 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385, ”1975 års ABL”), vilken har sin motsvarighet i 8 kap. 41 § första stycket ABL, kunde tillämpas på en ställföreträdares beredning och framläggande av förslag till beslut. I målet, som ytterst rörde skadeståndsansvar gentemot aktieägare enligt 15 kap. 1 § 1975 års ABL, prövades även fråga om tillämpning av jävsbestämmelsen och överträdelse av bolagsordningen. Mellan parterna avgjordes även en tvist om avtal rörande avstående från tvångsinlösen, vilken slutligt avgjordes av HD i NJA 2011 s. 429 (se avsnitt 1.8.1 nedan). Ifråga om de rent rättsliga bedömningarna noterade hovrätten inledningsvis (helt korrekt) att den så kallade normskyddsläran, vilken bland annat är tillämplig vid skadeståndsansvar gentemot tredje man, innebär att en tredje man, till exempel en aktieägare, inte kan åberopa brott mot lojalitetsplikten som grund för ett (externt) skadeståndsanspråk, eftersom lojalitetsplikten syftar till att skydda bolagets (och inte enskild aktieägares eller borgenärs) rätt. Obiter dicta diskuterade hovrätten även den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen kort med hänvisning till NJA 2011 s. 429. Härefter redogjordes för bakgrunden till generalklausulerna. Det noterades att förarbetena inte ger något stöd för att generalklausulerna skulle vara tillämpliga redan på beredning och framläggande av förslag till beslut av en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör. Med hänvisning till vissa uttalanden i rättsfallet NJA 2000 s. 404 samt med beaktande av att rörelsefriheten för styrelseledamöter och verkställande direktören skulle kunna begränsas på ett ogynnsamt sätt om redan beredning och förslag till beslut skulle omfattas av generalklausulerna kom domstolen fram till att endast ett efterföljande fattat styrelsebeslut eller stämmobeslut kan omfattas av generalklausulernas tillämpningsområde, men däremot inte beredningen eller förslaget till beslut. Med liknande argumentation kom hovrätten även fram till att beredningen och förslaget inte kunde anses innebära en överträdelse av bolagsordningen. Ifråga om överträdelse av jävsbestämmelsen noterade hovrätten att det visserligen förelåg en intressekonflikt, men att parterna genom en bestämmelse i bolagsordningen hade avtalat att vissa frågor, däribland den i målet aktuella, krävde beslut av samtliga partsutsedda styrelseledamöter. Genom den bestämmelsen ansågs parterna ha avtalat bort jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen. Denna slutsats är ingalunda given. Det förhåller sig visserligen så att aktieägare kan avvika från jävsbestämmelsen genom ett enhälligt beslut av samtliga aktieägare enligt den så kallade SAS-principen. Den anses emellertid gälla avståenden i enskilda fall. Det bör däremot inte vara möjligt att med tillämpning av SAS-principen ge avkall på sin rätt på förhand genom till exempel en bestämmelse i bolagsordningen. Det kan noteras att såväl tingsrätten som den skiljenämnd som prövade tvångsinlösenmålet kom till samma slutsats i denna fråga.Aktiebolag · p. 7 · s. 1064

Informationsmässig likabehandling enligt aktiebolagslagen1 hänvisning

Erik Lidman · SvJT 2021 s. 1–17 · 1 ställe

Se RP 109/2005 rd s. 104 angående likställighetsprincipen vid riktade emissioner och s. 140 angående återköp av egna aktier. 16Se Den norske anbefalingen om eierstyrning och selskabsledelse från Norsk utvalg for eierstyrning og selskabsledelse (NUES). 17 Det kan också noteras att den norska staten är största ägare i fem av de största bolagen på Oslo Børs, och att staten har en regelbunden ”eierdialog” med styrelsen i dessa bolag, se https://www.regjeringen.no/no/tema/naringsliv/statlig-eierskap/ eierstyring-og-ledelse/id613433/. 18 Se Ugeskrift for Retsvæsen 2006.3359H. 19 Se. UfR 2006.3359 på s. 3369. 20 Se Hansen, The Role of Shareholders in Public Companies in the Nordic Countries, i German and Nordic Perspectives on Company Law and Capital Markets Law, 2015, s. 86. 21 Se Strampelli (2018) s. 222. 22 Se särskilt Zetzche (2019) s. 702. Se även Hopt (2017) och Strampelli (2018) s. 187. 23 German Corporate Governance Code (not 2), nr. 5.2, sektion 2. 24 Se särskilt Koch, Investorengespräche des Aufsichtsrats, i Die Aktiengesellschaft 2017, s. 129. Se även Hopt (2017). 25 ”Aktionäre sind unter gleichen Voraussetzungen gleich zu behandeln”. 26 Se German Corporate Governance Code (not 2), nr. 6.1. 27 Se Hopt (2017) s. 8, som översätter en passage ur BGHZ 120, 141. Det bör dock vid en jämförelse mellan tysk och svensk rätt i detta hänseende noteras att generalklausulen i § 243 (2) Aktiengesetz och den motsvarande skadeståndsbestämmelsen för styrelsen i § 117 innehåller ett uppsåtskrav som innebär att en åtgärd endast strider mot generalklausulen om beslutet fattas med avsikten att en otillbörlig fördel ska uppkomma, medan tillämpningen av den svenska generalklausulen endast fordrar att rekvisiten är objektivt täckta. 28 Se Zetzche (2019) s. 702: ”So lehnt die h.M. einen Anspruch aus § 53a AktG auf Auskunft außerhalb der Hauptversammlung seit jeher ab.” 29 Se Hopt (2017) s. 10. 30 Se Strampelli (2018) s. 223. 31 Se t.ex. Bergström och Samuelsson (2015) s. 73. 32 Se t.ex Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997, s. 798–799, Andersson & Pehrson (2008) s. 138, samt Nial & Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 1991, uppl. 5, s. 144 (jag refererar här till upplagorna av såväl Nial som Rodhe då de aktuella passagerna infördes). 33 Se Arvidsson, Associationsrättens likhets- och likabehandlingsprinciper, i JT 2014–15 s. 269 ff. 34 Det har ibland anförts att likhetsprincipen gäller utan undantag, se t.ex. Nerep, Om generalklausulerna och likhetsprincipen i aktiebolagslagen, i Festskrift till Lars Pehrson, 2016, s. 322–324. Hur det än är med det spelar frågan i sig möjligen mindre roll, eftersom, som Hellner konstaterar, principen om att ”lika skall behandlas lika […] i och för sig är tom, eftersom den förutsätter att man redan avgjort vad som skall betraktas som lika”, se Hellner, Lagstiftning inom förmögenhetsrätten, 1990, s. 182. 35 Jfr Arvidsson (2015) s. 275. Högsta domstolen uttrycker sig likartat i NJA 2013 s. 1250. 36 Se i närtid särskilt Arvidsson (2015) s. 263 ff., som utifrån NJA 2013 s. 1250 utförligt argumenterar för att det är fråga om två olika principer. För samma ståndpunkt, se bl.a. Åhman (1997) s. 807, Johansson, Svensk Associationsrätt i huvuddrag, 2018, uppl. 12, s. 171 f., Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 2012, uppl. 4, s. 202 f., och Nerep (2016) s. 319 ff. En sådan distinktion görs också i tysk rätt, där likabehandling av aktierna i linje med likhetsprincipen benämns gleichberechtigung medan likabehandling av aktieägare vis-a-vis bolaget benämns gleichbehandlung (se t.ex. Mucciarelli, Equal Treatment of Shareholders in European Union Law, i ECFR 1/2010 s. 162). För motsatt ståndpunkt, se t.ex Bergström, Högfeldt och Samuelsson, Om kravet på likabehandling av aktieägare, i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1-2/94 s. 127 ff., Bergström och Samuelsson (2015) s. 41 och Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, 1989, s. 282 ff. 37 Se SOU 1941:09 s. 303. 38 Se Nial (1941) s. 714 ff., samt Stenbeck, Wijnbladh och Nial, Aktiebolagslagen, 1961, uppl. 4, s. 252–253. I senare arbeten tycks emellertid Nial ha en annan uppfattning. Se t.ex. Nial (1991) s. 145–146, där Nial angående generalklausulerna uttrycker att de ”ibland ansetts vara uttryck för likhetsprincipen” men att ”bestämmelsernas formulering är inte lämpad för likhetsprincipen” och beskriver ”generalklausulen såsom en från likhetsprincipen skild rättsfigur”. Vad som motiverat den ändrade uppfattningen framgår inte. 39 Se t.ex. Arvidsson (2015) s. 263 ff., Andersson & Pehrson (2008) s. 123 ff., och Nial & Johansson (1991) s. 145–146. 40 Se Nial & Johansson (1991) s. 144. Nial går därefter över till att diskutera informationsmässig olikabehandling i förhållande till generalklausulen, som Nial anser träffar sådan olikabehandling. 41 Jfr Johansson (1990) s. 132 ff, som pekar på distinktionen, samt Nial & Johansson (1991) s. 144. Se dock också Andersson & Pehrson (2008) s. 124, som anför att distinktionen mellan aktierna och aktieägarna knappast går att upprätthålla på detta vis, men som samtidigt kommer till samma slutsats avseende informationsmässig likabehandling som den som här presenteras, men genom att tolka in ett undantag i likhetsprincipen. 42 Se prop. 1973:93 s. 137. Se även SOU 1971:15 s. 175, där det uttalas att om ”en företrädesemission riktas till endast vissa av bolagets befintliga ägare tillkommer också ett krav på att emissionsbeslutet ska vara motiverat av sakliga skäl för att beslutet inte ska kunna angripas med generalklausulen.” 43 Jfr Andersson & Pehrson (2008) s. 136 och Åhman (1997) s. 798–799. 44 Se NJA 1977 s. 393 på sidan 400. Jämför vidare Andersson & Pehrson (2008) s. 135 ff., som jämför det nu aktuella förarbetsuttalandet med Högsta domstolens uttalande i NJA 1977 s. 393. 45 Se Rodhe, Aktiebolagsrätt enligt 1975 års aktiebolagslag, 1989, uppl. 14, s. 247, som replikerade på Pehrsons resonemang om innebörden av förarbetsuttalandena i Festskrift till Sveriges advokatsamfund (Pehrson, Generalklausuler i aktiebolagslagen, i festskrift 1987 till Sveriges Advokatsamfund, s. 483 ff. Rodhe synes också ha fått i vart fall delvis medhåll från Nial (se Nial & Johansson (1991) s. 143). 46 Se t.ex. Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen: en kommentar — del 1, 2019 med supplement 14, s. 7:92–7:93, Nerep (2016) s. 325–327, Bergström, Högfeldt och Samuelsson (1994) s. 137 ff., Andersson & Pehrson (2008) s. 135 ff., Pehrson (1987) s. 483 ff., Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, 2017, uppl. 3, s. 155–156, samt Johansson, Aktiebolagslagens generalklausuler. Insjöar eller torra land? i Festskrift till Lars Pehrson, 2016, s. 178. 47 Se t.ex. SOU 1941:09 s. 304 f., SOU 1971:15 s. 175 och prop. 1973:93 s. 137, samt NJA 1977 s. 393, NJA 2000 s. 404 samt NJA 2013 s. 1250, vari Högsta domstolen i samtliga fall fäster vikt vid om de prövade åtgärderna företagits i bolagets berättigade intresse. Jfr Johansson (1990) s. 146–147. 48 Se Johansson (1990) s. 146–147. 49 Se SOU 1941:9 s. 304. Det kan noteras att resonemanget bland annat grundar sig på uppenbarhetsrekvisitet som initialt fanns i generalklausulen och som avskaffades under 1970-talet när det ersattes av otillbörlighetsrekvisitet. Denna förändring kan knappast i nu relevant hänseende anses ha påverkat generalklausulernas betydelse, givet att förändringen var föranledd av en från lagstiftarens perspektiv för snäv tilllämpning av generalklausulerna i domstolarna, se prop. 1973:93 s. 84, jfr. s. 53. 50 Se art. 85 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132) av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, motsvarande artikel 42 i andra bolagsrättsdirektivet. 51 Se st. 37 i mål C101/08. 52 Se artikel 4 i direktiv 2007/36/EG samt artikel 17 i direktiv 2004/109/EC. Jfr Mosca (2018) s. 827–828, Strampelli (2018) s. 221, samt Mucciarelli (2010) s. 163, som angående likhetsprincipen inom EU skriver ”[t]o sum up, each jurisdiction is free to shape autonomously the contours of this principle. In addition, there is no shared view among legal scholars and among member states regarding the content of the principle of equal treatment”. 53 Se st. 46 i C-384/02. Se även Hansen (2015) s. 104. 54 Se avsnitt 2.3. 55 Se artikel 17 i MAR samt artikel 2 i Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1055. 56 Se artikel 14 i MAR. 57 Se artikel 11 i MAR. 58 Så skriver t.ex. Mosca att ”[e]ngaging in a privileged dialogue, conducted by the initiative of the board in which inside information is shared with shareholders (or some of them), may be legitimate only if it satisfies a specific interest of the company. A typical company’s interest is identified when, during a particular transaction or operation, the board needs to get the opinion of the shareholders, as it may arise, for example, during the process that leads to a share capital increase, when major shareholders are consulted in advance with regard to their intention to underwrite.” Se Mosca (2018) s. 290. 59 Se inledningen i avsnitt 2 ovan med referenser. 60 Se punkten 3.1 i Nasdaq Stockholms Regelverk för emittenter från den 1 januari 2019, stycke 2 under rubriken ”Offentliggörande av insiderinformation”. Motsvarande skrivning återfinns inte i det från den 1 maj 2020 gällande regelverket (Nordic Main Market Rulebook for Issuers of Shares) eller i handledningstexten till detta (Handledning från börsen gällande offentliggörande av insiderinformation), men eftersom skrivningen i det äldre regelverket baserades på MAR kan ändringen i handledningstexten knappast antas ge uttryck för någon materiell förändring. 61 Se t.ex. kommentaren till punkten II.3, st. 5. Frågan regleras inte explicit, men då inhämtande av irrevocables är förenligt med regelverket trots kravet på informationsmässig likabehandling av målbolagsaktieägare betraktas det uppenbarligen som förenligt med regelverket att föra selektiva dialoger med större aktieägare. 62 Se Nial & Johansson (1991) s. 144, Åhman (1997) s. 798–799, samt Andersson & Pehrson (2008) s. 138. 63 Nial, Åhman samt Andersson & Pehrson behandlar uttryckligen endast dialoger mellan bolagsledning och aktieägare i frågor som faller inom stämmans kompetens. Se Nial & Johansson (1991) s. 144, Åhman (1997) s. 798–799, och Andersson & Pehrson (2008) s. 138. I utländsk rätt, se Mosca (2018) s. 830–831. 64 Se Aalto och Sahrakorpi (2018) s. 157–158, samt Airaksinen, Villa & Stepanoff (2017) s. 24. 65 Se Mosca (2018) s. 828. 66 Se t.ex. Easterbook & Fischel, The Economic Structure of Corporate law, 1991, s. 110 ff., samt Cox, Equal Treatment for Shareholders: an essay, i Cordazo Law review, 1997 vol. 19, s. 618. 67 För en diskussion om avvägningen mellan likabehandlingsprincipen och ageranden från styrelsen i syfte att främja bolagets verksamhet och syfte, se Booth, The Business Purpose Doctrine and the Limits of Equal Treatment in Corporation Law, i South Western Law Journal, 1984 vol. 38 s. 865 ff. 68 Se Skog, Rodhes Aktiebolagsrätt, 2018, uppl. 25, Norstedts, s. 181. Se angående tystnadsplikten mer generellt Johansson (2018) s. 134–138, Andersson, Johansson och Skog (2019) s. 8:13, samt Östberg, Styrelseledamöters lojalitetsplikt, 2016, Jure, s. 281 f. 69 Se Hansen (2015) s. 105 not 67. 70 Se Aalto och Sahrakorpi (2018) s. 149 och 150. Se även Airaksinen, Villa & Stepanoff (2017) s. 8.fotnot 15 · s. 3

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2019 s. 1125–1165 · 1 ställe

Generalklausulen har aktualiserats i bland annat följande rättsfall: AD132/1994, NJA 2000 s. 404, Göta hovrätts dom den 5 februari 2009 i mål nr T 2031-08, Göta hovrätts dom den 1 december 2009 i mål nr T 841-09, Svea hovrätts dom den 23 juni 2011 i mål T 10335-09, Hovrätten över Skåne och Blekinge dom den 28 juli 2011 i mål T 2266-10, Svea hovrätts dom den 7 februari 2012 i mål T 10082-10, NJA 2013 s. 1250 och Svea hovrätts dom den 23 juni 2015 i mål T 6909-14. Generalklausulen aktualiserades även i Svea hovrätts dom den 3 april 2014 i mål T 757313, men frågan gällde där en förenings skadeståndsansvar gentemot en medlem.fotnot 7 · s. 1128

Avtal om apport1 hänvisning

Johanna Wickenberg · SvJT 2007 s. 527–553 · 1 ställe

Jfr NJA 2000 s. 404.fotnot 121 · s. 551

Något om den skadeståndsrättsliga betydelsen av försäkransmeningar i börsbolagens årsredovisningar1 hänvisning

Urban Båvestam · SvJT 2006 s. 4–32 · 1 ställe

Jfr NJA 1996 s. 224. Distinktionen mellan direkt och indirekt skada, liksom frågan om enskilda aktieägares möjligheter att kräva ersättning för indirekt skada, lämnas här därhän. Se angående sådana frågor NJA 1979 s. 157 och NJA 2000 s. 404 samt Dotevall, R., a.a. 1989, s. 470 ff., Dotevall, R., a.a. 1999, s. 181 ff., Johansson, S., Nials Svensk associationsrätt i huvuddrag, Stockholm 2001, s. 352 f. och Andersson, J., Medelbar skada och aktieägares skadeståndsanspråk, NTS 1999:3, s. 81 ff.fotnot 17 · s. 8

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe

Ett mål som dock gäller skadeståndstalan mot styrelseledamöter är NJA 2000 s. 404. Omständigheterna i detta mål var i korthet följande. — Några fysiska och juridiska personer kom överens om att i ett av dem ägt aktiebolag, SWAB, bedriva bruksflyg. En av de avtalande personerna, Sune C, förvärvade åtta procent av aktierna i SWAB och anställdes som dess verkställande direktör. Till följd av motsättningar mellan Sune C och majoritetsägaren avskedades han från VD-posten och styrelsen fattade därefter vid ett styrelsemöte beslutet att flytta över hela verksamheten till aktiebolaget ScanAB, som ägdes av majoritetsägaren, samt att någon verksamhet inte vidare skulle bedrivas i SWAB. Detta fick till följd att Sunes aktier blev osäljbara. Sune väckte talan mot de styrelseledamöter som fattat det aktuella beslutet och yrkade att de skulle förpliktas att solidariskt till honom betala 48 000 kronor jämte ränta, vilket svarade mot åtta procent av bolagets avkastningsvärde vid tiden för styrelsebeslutet. Som grund för sitt skadeståndsyrkande anförde Sune bl.a. att det inte ankom på en styrelse att fatta ett beslut att lägga ned ett bolags verksamhet och att det vidare stred mot ABL:s generalklausul att fatta ett beslut som på det sätt som var aktuellt i målet bereda majoritetsaktieägaren en fördel på minoritetsaktieägarens bekostnad. — Då målet nådde Högsta domstolen gav denna Sune rätt — HD:s majoritet förklarade att styrelsens beslut innebar att SWAB skulle förlora möjligheten att fortsätta sin verksamhet och att denna i stället skulle bedrivas i ScanAB. Beslutet att lägga ner verksamheten i SWAB stred mot föremålet för bolagets verksamhet att bedriva bruksflyg och därmed tillhörig verksamhet, och således mot dess bolagsordning. Beslutet fick vidare anses ägnat att ge en otillbörlig fördel åt majoritetsaktieägaren, som ägde ScanAB, till nackdel för Sune C som minoritetsaktieägare. Att beslutet kunde orsaka honom skada måste styrelseledamöterna ha insett. De var därför skyldiga att ersätta den skada som Sune C kunde ha åsamkats. — Vad så beträffar tidpunkten då skadan kunde anses ha inträffat uttalar HD att i regel någon skada inte hunnit inträffa innan ett bolagsbeslut har verkställts. Men i det aktuella fallet blev aktierna i praktiken omöjliga att avyttra redan då styrelsebeslutet offentliggjordes, och denna tidpunkt var därmed avgörande för när skadan inträffade. Vad så skadan som sådan beträffar förklarar HD att det var omöjligt att fastställa något säkert avkastningsvärde. Bedömningen borde därför utgå från substansvärdet. Vid beräkningen av detta skall även de dolda värden som inte upptagits i balansräkningen beaktas. I dessa ingick framför allt värdet på vissa linjerättigheter vilka såvitt visats kunde uppskattas till ca 2 miljoner kronor. Bolagets substansvärde fick därför anses ha klart överstigit 600 000 kronor, vilket var det värde om Sune C hävdat att bolaget hade. — Minoriteten i HD kom till samma slut som majoriteten utan att dock komma in på frågan om styrelsens beslut innebar ett brott mot verksamhetsföremålet i SWAB:s bolagsordning.Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års · p. 18 · s. 32