2016/1291 hänvisning
Rättsfall
NJA 2000 s. 292
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 292
BibTeX
@misc{nja-2000-s-292,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 292}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 8 artiklar · 16 stycken/fotnoter
- Till stöd för denna tolkning åberopas ofta domen i det s.k. MP3målet (NJA 2000 s. 292). Domen har förståtts så att Högsta domstolen klassificerade ett tillhandahållande av en webbsida med länkar direkt till (av andra personer) olovligt tillgängliggjorda musikfiler som ett offentligt framförande. År 2005 genomförde Sverige det s.k. infosocdirektivet och direktivets begrepp överföring (till allmänheten) infördes i den svenska lagen som beteckning för bl.a. sådana tillgängliggöranden som sker online. I lagstiftningsärendet gjordes en tolkning av MP3-domen. Regeringen uttalade samtidigt att genomförandet av direktivet inte förändrade rättsläget beträffande länkning på annat sätt än att ”den typ av förfoganden” som var föremål för prövning i MP3-målet ”fortsättningsvis blir att bedöma som överföring till allmänheten i stället för offentligt framförande”.
- När länkning diskuteras i förarbetena till 2005 års genomförande av infosoc-direktivet tycks det som om distinktionerna (”djuplänkning”/”referenslänkning”) respektive (”förflyttande”/”integrerande”) slås ihop, vilket resulterar i en än mer förvirrad begreppsanvändning och beskrivning. I departementspromemorian görs en tolkning av MP3-målet och det anförs: Rättsfallet NJA 2000 s. 292 behandlar s.k. djuplänkning. Därmed avses att man på en webbplats anger länkar till filer (med i detta fall olagligt material) på andra webbplatser. När någon använder länken märks det inte att man flyttas till en annan webbplats. För betraktaren ser det alltså ut som om materialet är placerat på den första webbplatsen. Av rättsfallet i fråga framgår att anordnandet av djuplänkar på en webbsida till olagliga musikfiler på Internet enligt gällande rätt utgör ett offentligt framförande eller medverkan därtill, vilket innebär att detta utgör ett förfogande som faller under upphovsmannens ensamrätt. Rättsfallet medger däremot inte någon slutsats beträffande vad som gäller för s.k. referenslänkning, dvs. länkar där det tydligt och klart framgår att man vid användningen hamnar på en annan webbplats. Djuplänkning kommer i fortsättningen att falla under överföringsrätten. Den närmare tolkningen av MP3-domen diskuteras i nästa avsnitt, men redan här kan det konstateras att promemorians försök att applicera en oklar och olämplig terminologi rörande länkning gör att beskrivningen av rättsläget blir minst sagt förvirrande och troligen även missvisande.
- I MP3-målet (NJA 2000 s. 292) var en länkningssituation föremål för HD:s prövning. En 17-åring hade på sin webbsida skapat hypertextlänkar till ett stort antal musikfiler (s.k. MP3-filer) som andra personer — troligen utan rättighetshavarnas samtycke — hade placerat på olika datorservrar världen över. Han åtalades för brott mot upphovsrättslagen. Åtalet avsåg brott mot den s.k. närstående rättigheten som enligt 46 § upphovsrättslagen tillkommer framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder, dvs. inte brott mot den egentliga upphovsrätten enligt 1 kap. upphovsrättslagen. Gärningspåståendet i HD var att den tilltalade genom sitt agerande hade gjort musikfilerna tillgängliga för allmänheten eller medverkat till ett sådant tillgängliggörande. Frågan om medverkan till användarnas eventuellt olovliga exemplarframställning prövades inte av HD.
The Pirate Bay — en kommentar2 hänvisningar
- Jfr här tingsrättens dom. 1 0 Se t.ex. NJA 2008 s. 1135 s. 1153 f, Holmqvist m.fl., Kommentar till brottsbalken, del I, Kap. 1–12 s. 2:41 samt Asp, Internationell straffrätt, Uppsala 2011 avsnitt 2.2 punkt 8. 11 Se NJA 2000 s. 292 (NIR 2000 s. 487). Se Rosén, Mornington — automatik eller mänsklig gärning? i Rättsfall att minnas. Till Jan Hellner den 28 oktober 1997, s. 279 ff. 12 Se NJA 1980 s. 123 (NIR 1980 s 258). Jfr NJA 1986 s. 702 (NIR)1987 s. 89), Wickstrand, och NJA 1988 s. 715 (NIR 1989 s. 223), Landstingsmålet. 1 3 Se NJA 1996 s. 74 (NIR 1997 s. 282), BBS-målet. 14 Se Rosén, BBS-målet och ansvaret för elektroniska förmedlingstjänster, SvJT 1996 s. 414 ff. 15 Jfr påpekandet vid nr 27 i Infosocdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, att ”Enbart tillhandahållandet av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring skall inte i sig betraktas som en överföring i den mening som avses i detta direktiv”. 1 6 Norges Högsta domstol tycktes i ett uppmärksammat avgörande om hypertextlänkning till musikfiler vara tveksam till om länkning som inte helt klart anknöt till i sig olovliga filer vore att anse som brott mot upphovsrätten som en otillåten överföring/offentligt framförande. Så som målet var anlagt kunde Högsta domstolen välja att bara pröva länkning till olovliga filer, något som befanns göra intrång i rättsinnehavarnas rätt till verken i fråga; se Rt 2005 p. 41, napster.no. 1 7 Se t.ex. Lernestedt, Upplösta kroppar, upplösta sinnen: medverkansläran och bortom, i Asp, Lernestedt & Ulväng, Katedralen. Tre texter om straffrätt. 18 Jfr här bl.a. NJA 2006 s. 535 där Högsta domstolen kan sägas sätta upp vissa riktlinjer för vem som kan vara att anse som gärningsman. 1 9 Se även Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010 avsnitt 6.4.3 (I) punkt 5. 2 0 I sammanhanget hänvisar hovrätten till Jareborg, Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001 s. 212 f, 233 ff och 290 f. 21 Se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010 avsnitt 1.4.2 punkterna 4 och 6 f. 2 2 Är det viktiga värden eller mindre viktiga värden som riskeras? Jfr här hovrättens hänvisning till 2 kap. 19 § regeringsformen. 23 Jfr här hovrättens hänvisning till att inga försiktighetsåtgärder vidtogs. 2 4 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Stockholm 1976 s. 262. 25 Jareborg, Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001 s. 398. 26 Herlitz, Parties to a Crime and the Notion of a Complicity Object, Uppsala 1992 s. 176. 27 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Stockholm 1976 s. 262.
- Avslutningsvis kan noteras att hovrätten något förvånande ger uttryck för att det inte skulle ges någon tydlig vägledning i lagförarbeten eller domspraxis i hur man straffrättsligt ska bedöma internettjänster som av användare kan utnyttjas för olagliga ändamål. En hel del vägledning finns att få t.ex. av materialet bakom förverkligandet av Infosoc-direktivet, prop. 2004/05:110, och sanktionsdirektivet, prop. 2008/09:67, av praxis såsom bl.a. NJA 2000 s. 292, Djuplänkning, och NJA 1996 s. 79, BBS, liksom av allmänna straffrättsliga principer. Man torde i vart fall kunna säga att det åtminstone i grunden finns en ganska tydlig struktur att hålla sig till. En annan sak är att det inte nödvändigtvis är enkelt att avgöra hur enskilda ärenden skall bedömas. 4.3 Medhjälp till medhjälp Hovrätten fann beträffande en av de tilltalade, CL, att denne endast gjort sig skyldig till ett indirekt främjande, ”en medhjälp till medhjälp”. I första hand lät hovrätten den indirekta karaktären på CL:s medhjälp påverka konstruktionen av uppsåtskravet, men innan vi går vidare dit bör — eftersom frågan har vidare betydelse — noteras att det i avgörandet diskuteras om medhjälp till medhjälp överhuvudtaget är kriminaliserad enligt svensk rätt. I sammanhanget talas om delade meningar i doktrinen och det hänvisas bl.a. till vad en av oss tidigare har skrivit: ”Det anges i 23 kap. 4 § brottsbalken att främjandet av den brottsliga gärningen är straffbar. Om detta ska tolkas så att även främjande av annans främjande av gärningen, dvs. medhjälp till medhjälp, omfattas av straffbestämmelserna har det rått delade meningar om i doktrinen (se Wennberg, Från Malexander till Sambandscentralen — fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, Juridisk Tidskrift 2002/03 s. 609, jfr Asp, Från tanke till gärning Del II, 2007, s. 227). Någon tydlig vägledning i praxis synes inte finnas, men det kan noteras att i fallet NJA 2002 s. 489 hade de personer som ingick i den s.k. ”Slutna gruppen” samlat in information om polisens verksamhet och — enligt den utredning som förelåg inför Högsta domstolen — vidarebefordrat denna information till ”Kaosfiltret” som i sin tur styrde de våldsamma upploppen. De personer som ingick i ”Slutna gruppen” dömdes för medhjälp till våldsamt upplopp utan närmare analys av det förhållandet att medhjälpen var indirekt.” Man kan naturligtvis diskutera denna fråga, men det bör — också om det förminskar betydelsen av de hänvisningar som görs i domen — framhållas att det i standardverk som Strahls Allmän straffrätt i vad angår brotten och Jareborgs Allmän kriminalrätt (2001), liksom i Herlitz avhandling om medverkansläran, uttryckligen sägs att medverkan till medverkan omfattas av kriminaliseringen. Det är med andra ord svårt att skriva under på att frågan är så öppen som domen ger sken av. För slutsatsen att 23 kap. 4 § så att säga är tillämplig i relation till sig själv talar inte endast bestämmelsens utformning utan också systematiska skäl. Det står t.ex. klart att medverkan till förberedelse är kriminaliserad. Den som förmår (eller hjälper) någon att anskaffa en dyrk åt en tredje person kan sålunda dömas för anstiftan (eller medhjälp) till förberedelse. Det framstår som mycket märkligt om denne i ett sådant fall inte skulle kunna fällas till ansvar för anstiftan (eller medhjälp) till medhjälp om huvudgärningen väl utförs. Som Strahl påpekar är det vidare så att alla medverkande (gärningsmän och andra medverkande) jämställs vid tillämpningen av 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, vilket i sig talar för att någon skillnad inte görs mellan medhjälp/anstiftan till brott i gärningsmannaskap och medverkan/anstiftan till annan medverkan.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- NJA 2000 s. 292, MP3-länkar. En pojke hade på sin hemsida anordnat hypertextlänkar till musikfiler i MP3-format som fanns lagrade på annat håll på Internet. Såvida en besökare på denna hemsida klickade på en länk förflyttades vederbörande omedelbart till en musikfil varvid filen därmed blev tillgänglig för överföring direkt till besökarens egen dator. Åtgärderna att åstadkomma länkningen skulle betecknas som offentligt framförande av musikfilerna. Att hänföra dem till annan form av tillgängliggörande för allmänheten kunde i vart fall med hänsyn till den inom straffrätten rådande legalitetsprincipen inte komma i fråga.
- NJA 1976 s. 95, Skönstaholm. Skillnaden mellan det upphovsrättsliga allmänhetsbegreppet och detsamma i annan lagstiftning demonstreras i detta fall. En förening av de boende inom ett radhusområde hade anordnat lokala TV-sändningar över områdets centralantenn. Samtliga 150 hushåll inom området kunde motta signalerna, men signalerna nådde inte utanför området. Sändningarna ansågs ej ämnade för allmänheten och var därför inte att hänföra till rundradiosändning enligt 1 § radiolagen (1966:755). Högsta domstolens motivering ger ett relativt tidigt belägg för antagandet att begreppet ”allmänheten” är annorlunda anlagt i det radiorättsliga sammanhanget än i det upphovsrättsliga. Enligt den dåmera gällande radiolagen skulle sålunda en sluten grupp föreligga så snart det är fråga om en persongrupp som är avgränsad på ett utifrån iakttagbart sätt, exempelvis personer som är samtidigt närvarande på en viss plats, såsom kunderna i ett varuhus eller publiken vid en idrottstävling. Dylika grupper skulle däremot uppfattas som en allmänhet med upphovsrättslig terminologi. 4.4F(cid:0)(cid:0)ramförande inför större sluten krets i förvärvsverksamhet NJA 1988 s. 715, Södermanlands landsting. I detta mål prövades även om framföranden i slutna personalutrymmen vid ett sjukhus kunde anses falla under kompletteringsregeln i 2 § 3 st. sista meningen URL, nämligen huruvida framföranden av musik skedde inför en ”större sluten krets” och som var anordnad ”i förvärvsverksamhet”. Den verksamhet som bedrevs vid landstingets sjukhus ansågs inte kunna betecknas som förvärvsverksamhet i företagsekonomisk mening, men det var likväl tillräckligt att i verksamheten ingick inslag av ”ekonomisk verksamhet”, här bl.a. med avseende på byggnader, material och löner. Den springande punkten skulle sålunda vara att en verksamhet har starka inslag som kännetecknar näringsverksamhet. Eftersom utrymmena hos landstinget även samlade ”större” grupper av individer fanns inte sakliga skäl att särhålla denna landstingsfinansierade verksamhet från t.ex. framföranden i slutna personalutrymmen i industrilokaler — de senare har av gammalt uppfattats som omfattade av kompletteringsregeln. 4.5S(cid:0)(cid:0)pridning NJA 2000 s. 292, MP3-filer. Högsta domstolen konstaterar att det av förarbetena till URL framgår, att med spridning i upphovsrättslagens mening avses spridning av verk i form av ett fysiskt exemplar, något som också fick anses framgå av lagtexten. Svensk rätt hade härvidlag stöd av WIPO Copyright Treaty, antaget den 20 december 1996, och i det då föreliggande förslaget till Infosocdirektiv.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Begreppet ”anläggning” i 43 § första stycket väglagen (1971:948) ansågs i NJA 2000 s. 490, med hänsyn till legalitetsprincipens förbud mot analogisk rättstillämpning, inte kunna omfatta en skylt (”ett lokaliseringsmärke”) med text som angav att en viss restaurang låg en knapp kilometer längre fram. (Också i NJA 1995 s. 84, NJA 1999 s. 102 — båda omtalade i avsnitt 4.1.2 Brott mot frihet och frid — samt i NJA 1996 s. 79 och NJA 2000 s. 292 — se avsnitt 4.2.4 Övrig specialstraffrätt — åberopades legalitetsskäl av HD.)
- Åtal mot en man som på sin hemsida lagt ut s.k. länkar till musikfiler på Internet ogillades i NJA 2000 s. 292. Mannen ansågs inte ha framställt eller förfogat över exemplar av de musikverk som kunnat åtkommas via hans hemsida; gärningen var istället att bedöma som offentligt framförande eller medverkan därtill (vilket enligt 47 § upphovsrättslagen undantas från den ensamrätt som i övrigt tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare). Se närmare Per Jonas Nordell i JT 2000–01 s. 166 ff.