1.Med slutsatsen att (konkurs)gäldenären måste ha förpliktat sig före konkursutbrottet kan frågan ställas om även (konkurs)borgenären måste ha förpliktat sig vid samma tidpunkt, för att en konkursfordran ska ha uppkommit. Spörsmålet är endast aktuellt om rättsförhållandet är ömsesidigt förpliktande och här är det fortsatt systemargumenten som är i blickfånget. 226s. 19
2.Undersökningen av frågan kan ta avstamp i ett exempel: Anta att (konkurs)gäldenären försöker sälja egendom, för att stärka sin likviditet. Gäldenären skickar därför ett anbud (i avtalslagens bemärkelse) till borgenären (anbudsmottagaren). Under acceptfristen går sedan gäldenären i konkurs. Här är det alltså endast (konkurs)gäldenären som har förpliktat sig före konkursutbrottet (genom anbudet) och frågan är om en villkorad fordran har uppkommit före konkursutbrottet.s. 20
3.Exemplet utgår från den anbud–acceptmodell som föreskrivs om i 1 § avtalslagen. Problemet att bestämma uppkomsttidpunkten är dock av en liknande karaktär även för sådana fordringar som har sin grund i andra rättsregler, vilkas följd är avtal och där omständigheterna, som ger upphov till avtalet, inträffar över ett i tiden utsträckt händelseförlopp.s. 20
4.I och med att (konkurs)gäldenären i exemplet ovan hade åtagit sig en förbindelse genom anbudet, hindrar inte den rådighetsförlust som gäldenären lider i och med konkursen konkursborgenären från att göra gällande sin fordran i konkursen. I stället blir frågan om anbudsmottagaren kan acceptera anbudet (under acceptfristen), trots att gäldenären har försatts i konkurs. Anbudsmottagarens behörighet är förvisso inte påverkad av konkursbeslutet. Frågan är emellertid om det finns någon med behörighet att motta accepten med bindande verkan.s. 20
5.När det gäller behörighetsfrågor i konkurs har det gjorts skillnad på behörigheten avseende konkursens tillgångar och skulder. Distinktionen återfinns även i konkurslagen. Den egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet och som tillfaller gäldenären under konkursen hör till konkursboet (i den mån egendomen kan utmätas). Det framgår av 3 kap 3 § konkurslagen. Här bör också 3 kap 1 § samma lag beaktas, där föreskrivs att gäldenären inte får råda över den egendom som hör till konkursboet. Behörigheten avseende dessa tillgångar tillfaller i stället konkursförvaltaren. Stöd för detta finns i lagens 1 kap 3 § och 7 kap 8 §.s. 20
6.Vad gäller skulderna i konkursen står det redan klart av vad som framkom av föregående avsnitt att genom konkursbeslutet mister gäldenären sin behörighet, såvitt avser de fordringar som kan göras gällande i konkursen. Därigenom mister likväl inte konkursgäldenären sin behörighet att över huvud taget ådra sig förbindelser. En gäldenär, som är en fysisk person, kan självfallet ådra sig gäldenärsfordringar, genom att till exempel inhandla livsmedel och betala med den utmätningsfria egendomen. Be-s. 20
7.227 träffande juridiska personer finns lagstöd för att viss behörighet kvarstår hos konkursgäldenären. Exempelvis framgår det av 25 kap 49 § aktiebolagslagen att under konkursen företräds bolaget (konkursgäldenären) av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som fanns vid konkursens början. En liknande bestämmelse finns i 18 kap 12 § lagen om ekonomiska föreningar.s. 20
8.Här bör också Söderlunds associationstanke, som introducerades ovan i kapitel 9, beaktas. Av associationstanken framgår att det i konkurs ska skiljas på vem som har behörighet vad gäller tillgångarna respektive skulderna, och konkursförvaltaren har behörighet avseende tillgångarna, medan konkursgäldenären har behörighet avseende skulderna:s. 21
9.”Under associationstanken är tillgångsfrågor konkursbofrågor (eftersoms. 21
10.äganderätten till konkursmassan övergår till konkursboet). Däremot blirs. 21
11.frågor rörande konkursgäldenärens förpliktelser konkursgäldenärsfrågor.s. 21
12.Det är andelsrätten i konkursboet, inte fordringsrätten mot konkursgälde-s. 21
13.nären, som prövas och avgörs i konkursen.” Söderlund framhåller att konkursen inte inskränker konkursgäldenärens fri- och rättigheter och därmed inskränker konkursen heller inte på gäldenärens rättsliga handlingsförmåga.s. 21
14.En sådan spjälkning av vem som har behörighet i konkursen blir dock problematisk i exemplet ovan (där anbudsmottagaren skulle avsända en accept efter konkursutbrottet). Accepten ger upphov till ett ömsesidigt förpliktande avtal. I och med avtalsslutet blir konkursgäldenären bunden att leverera varor, samtidigt som samma gäldenär erhåller en penningfordran. Accepten gäller på så vis både en tillgång och en skuld i konkursen. Om en strikt spjälkning av vem som har behörighet skulle upprätthållas, skulle förvaltaren vara behörig avseende den fordran som accepten ger upphov till och konkursgäldenären skulle vara behörig beträffande den förpliktelse som accepten ger upphov till (allt sett från konkursgäldenärens perspektiv); det framstår som opraktiskt. Lyckligtvis finns det rättspraxis från Högsta domstolen, som kan ge vägledning i frågan om huruvida anbudsmottagaren (konkursborgenären) kan avsända en accept efter konkursutbrottet och på så vis grunda en fordran.s. 21
15.I NJA 1997 s 503 behandlades bland annat frågan om konkursförvaltarens behörighet. I rättsfallet hade A och (konkurs)gäldenären ingått 228 ett dubbelriktat optionsavtal. Avtalet gav båda parter en möjlighet att påkalla att ett aktieköp skulle genomföras till ett förutbestämt pris under en viss tidsfrist. A var säljare och (konkurs)gäldenären köpare av aktierna. Gäldenären gick sedermera i konkurs. A meddelade konkursförvaltaren att hon, i enlighet med överenskommelsen i optionsavtalet, önskade utnyttja sin optionsrätt att sälja aktierna (som då saknade värde). Konkursförvaltaren invände att meddelandet, om utövande av optionen, hade riktats till en icke-behörig ställföreträdare för konkursgäldenären (nämligen konkursförvaltaren), varför konkursgäldenären inte var bunden av meddelandet. Här bör inflikas att förvaltaren inte invände att betalningsskyldigheten endast skulle åläggas konkursgäldenären, om aktierna överlämnades i samband med betalning. Rättsfallet gällde alltså endast konkursgäldenärens förpliktelser. A:s optionsrätt var därtill sakrättsligt exponerad i fallet.s. 21
16.Högsta domstolen tog utgångspunkt i en redogörelse för reglerna om gäldenärens rådighetsförlust i 3 kap konkurslagen:s. 22
17.”Sedan ett beslut om konkurs har meddelats får gäldenären enligt 3 kap 1 §s. 22
18.KL inte råda över egendom som hör till konkursboet. Enligt 3 § sammas. 22
19.kapitel hör till boet, såvitt nu är i fråga, all egendom som tillhörde gäldenä-s. 22
20.ren när konkursbeslutet meddelades och som är sådan att den kan utmätas.s. 22
21.[Konkursgäldenärens] rätt enligt optionsavtalet d 27 dec 1988 tillkom is. 22
22.enlighet med det sagda konkursboet. Det skulle därför ankomma på förval-s. 22
23.taren att ta ställning till frågan om rätten enligt optionen skulle utnyttjas.s. 22
24.Gäldenären skulle inte vara berättigad att utnyttja optionen annat än oms. 22
25.förvaltaren avstått rätten till gäldenären, vilket inte skett i detta fall. Anled-s. 22
26.ning saknas att behandla gäldenärens skyldigheter enligt optionsavtalet pås. 22
27.annat sätt.” Högsta domstolen uttalade, som synes, att bolagets rätt (enligt avtalet) tillkom konkursboet, varför förvaltaren var behörig att ta ställning till om rätten enligt optionen skulle utnyttjas. Att det gäller framgår redan avs. 22
28.229 konkurslagen. Vad som i stället särskilt bör uppmärksammas är att domstolen konstaterade att det saknades anledning att behandla gäldenärens skyldigheter enligt optionsavtalet på annat sätt. Även avseende gäldenärens skyldigheter tillkom alltså behörigheten konkursförvaltaren. Högsta domstolen konkluderade följdenligt att det var tillräckligt att meddelandet hade sänts till förvaltaren. Domstolen fastställde sedan hovrättens domslut, vari hovrätten hade förpliktat konkursgäldenären i konkurs att utge det belopp som A hade rätt till enligt säljoptionsavtalet.s. 22
29.Åter till det här diskuterade exemplet. För att NJA 1997 s 503 ska kunna ge vägledning i bedömningen av om konkursförvaltaren har behörighet att motta accepten i exemplet, måste rättsfallet ha gällt en konkursfordran och inte till exempel en massafordran. Beaktas bör då att Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut, i vilket bolaget i konkurs förpliktades att utge ett belopp. Därmed följer att fordran inte var en massafordran. I sådana fall skulle nämligen konkursboet ha varit det rättssubjekt som förpliktades, eftersom massafordringar har boet som gäldenär. Fordran bör heller inte ha varit en gäldenärsfordran, eftersom då hade konkursgäldenären varit den förpliktade. Utifrån domslutet bör därför A:s fordran ha varit en konkursfordran.s. 23
30.Slutsatsen stöds även av de skilda uppkomstförutsättningarna som gäller för gäldenärs-, konkurs- och massafordran. Avtalet ingicks före 230 konkursutbrottet. Konkursboet hade inte heller inträtt i avtalet, varför A:s fordran inte kan ha varit en massafordran. Enligt 11 kap 1 § konkurslagen är en massafordran en skuld som boet har ådragit sig. A:s fordran bör inte heller ha varit en gäldenärsfordran, eftersom en konkursförvaltare inte har någon behörighet att stifta sådana. Behörighet att ingå sådana avtal som ger upphov till gäldenärsfordringar tillkommer endast konkursgäldenären, eftersom gäldenärsfordringar definitionsmässigt uppkommer efter konkursbeslutet till följd av konkursgäldenärens handlande. Innebörden av de olika uppkomstförutsättningarna och domslutet ger slutsatsen att A:s fordran måste ha utgjort en konkursfordran. Högsta domstolen konstaterade att behörigheten enligt optionsavtalet tillkom förvaltaren. Att det var tillräckligt att A hade sänt avropet av optionen till förvaltaren kan tolkas i ljuset av detta. I rättsfallet var alltså förvaltaren behörig att motta en rättshandling, som gjorde en villkorad konkursfordran fullgången.s. 23
31.De i doktrinen som har förordat en spjälkning av vem som är behörig avseende skulderna respektive tillgångarna har föga överraskande varit kritiska till rättsfallet. Söderlund är en av dessa, vilket kommer till uttryck i följande citat:s. 24
32.”Motiveringen [i HD:s domskäl] antyder att konkursgäldenären saknars. 24
33.behörighet att motta ett avrop som leder till att konkursgäldenären självs. 24
34.ådrar sig en förpliktelse (till dess att konkursboet har avstått från sin rätt atts. 24
35.utnyttja konkursgäldenärens rättigheter enligt optionsavtalet). Skall dennas. 24
36.ståndpunkt drivas till sin spets bör konkursgäldenären även sakna förmågas. 24
37.att ikläda sig nya förbindelser under konkursen såvida inte konkursboet hars. 24
38.avstått från sin rätt att dra in konkursgäldenärens avtalsfordring hos mot-s. 24
39.parten i konkursen. Det kan inte stämma.”s. 24
40.231 Söderlund sammanför här frågan om huruvida konkursgäldenären alls kan ådra sig förpliktelser efter konkursutbrottet med frågan om vem som ska vara behörig att motta ett sådant avrop som var aktuellt i rättsfallet. Men kanske behöver de frågorna inte sammanföras. Kanske föreligger det en skillnad mellan de förpliktelser som inte har något samband med tillgångar i konkursen och de förpliktelser som har ett sådant samband. Kanske föreligger det en skillnad i behörighetsfrågan, såvitt avser de förpliktelser som helt grundas efter konkursutbrottet i jämförelse med de förpliktelser som delvis har sin grund före konkursutbrottet.s. 24
41.Även i andra rättsfall har Högsta domstolen funnit att förvaltaren har behörighet beträffande sådana skulder som har samband med tillgångar i konkurs. Den ordningen kommer exempelvis till uttryck i NJA 1999 s 777. Där konstaterade Högsta domstolen:s. 25
42.”I svensk rätt gäller sedan länge att konkursgäldenären inte råder över egen-s. 25
43.dom som hör till konkursboet. En bestämmelse om detta finns i 3 kap 1 § is. 25
44.den nu gällande KL. Regeln är avsedd att tillgodose intresset av att konkursgäl-s. 25
45.denären inte företar rättshandlingar som kan äventyra konkursborgenärernass. 25
46.rätt. Den inverkar alltså inte på konkursgäldenärens rättshandlingsförmågas. 25
47.och processbehörighet i övrigt.” Här kan särskilt noteras att Högsta domstolen uttalade att 3 kap 1 § konkurslagen inte påverkar konkursgäldenärens rättshandlingsförmåga och processbehörighet i övrigt. Söderlund har nämligen tolkat uttalandet som att konkursgäldenären inte har någon behörighet avseende den egendom som hör till konkursboet enligt 3 kap 1 § konkurslagen – det vill säga att bestämmelsen inte bara medför att gäldenären förlorar rådigheten såvitt avser tillgångarna utan att gäldenären även förlorar rättshandlingsförmågan beträffande egendomen. Behörigheten avseende de fordringar och de förpliktelser som hör till sådan egendom skulle alltså tillkomma konkursförvaltaren. Den ordningen innebär att det är konkursförvaltaren som har behörighet i de skuldfrågor som har samband med en tillgång. Därigenom skulle också konkursförvaltaren ha behörighet att motta en accept av en anbudsmottagare i konkursen.s. 25
48.Ordningen har även stöd i annan rättspraxis från Högsta domstolen, såsom i NJA 1989 s 206. I det rättsfallet behandlades bland annat huru232 vida konkursförvaltaren var behörig att motta en uppsägning av ett hyresavtal, i vilket konkursgäldenären var part. Rättsfallet bör vara relevant här, eftersom både en uppsägning och en accept är rättshandlingar. Vem som har behörighet avseende dessa rättshandlingar borde därför regleras på samma sätt. I frågan om huruvida konkursboet var behörigt att motta uppsägningen uttalade Högsta domstolen att det är till konkursboet som en uppsägning av ett hyresavtal ska riktas i en lokalhyresgästs konkurs. Domstolen hänvisade till att boet hade möjlighet att själv säga upp avtalet enligt 12 kap 31 § JB. Omständigheterna i rättsfallet medför att det är svårt att dra alltför stora växlar på uttalandet. I rättsfallet hade nämligen konkursboet trätt in i en pågående rättegång om hyresrätten. Rättsfallet har likafullt tolkats mer generellt i doktrinen.s. 25
49.Högsta domstolen har alltså i flera fall uttalat att konkursförvaltaren har behörighet att råda över den egendom som hör till konkursboet. Domstolen har dessutom likställt denna behörighet med frågan om vem som får representera konkursgäldenären avseende gäldenärens skulder i konkursen, för de fall då skulderna hör samman med tillgångar i konkursboet. Konkursförvaltaren har ansetts ha behörighet även såvitt avser dessa skulder. Det har innefattat en behörighet att motta sådana rättshandlingar som har gjort konkursfordringar fullgångna.s. 26
50.På samma sätt som konkursförvaltaren var behörig att motta ett avrop i NJA 1997 s 503, som gjorde en konkursfordran fullgången, måste för-s. 26
51.233 valtaren vara behörig att motta en sådan accept som ger upphov till en konkursfordran. Det är oklart om även konkursgäldenären har en sådan behörighet. Det behöver dock inte undersökas vidare här. Det räcker att konstatera att behörighet finns.s. 26
52.Sammantaget uppkommer alltså en (villkorlig) konkursfordran om (konkurs)gäldenären har förpliktat sig genom ett anbud före konkursutbrottet, såsom i exemplet ovan. Det gäller i vart fall om systemargument anförs. Att det skulle krävas något ytterligare, för att en konkursfordran ska ha uppkommit, har jag inte funnit några (system)argument som talar för. I avsnittet om huruvida (konkurs)gäldenären måste ha förpliktat sig har det också framkommit att fordringar med grund i exempelvis ett utomobligatoriskt skadestånd har uppkommit före konkursutbrottet, om (konkurs)gäldenären har ådragit sig en förpliktelse före samma tidpunkt genom en skadegörande handling. Det finns också systemargument för att en gäldenärsfordran uppkommer om konkursgäldenären förpliktar sig efter konkursutbrottet. Gränsen mellan konkurs- och gäldenärsfordran dras alltså vid om konkursgäldenären har förpliktat sig före eller efter konkursutbrottet.s. 27