Rättsfall

NJA 1999 s. 232

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1999 s. 232

BibTeX

@misc{nja-1999-s-232,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 232}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2016 s. 745–820 · 2 ställen

I NJA 1999 s. 232 blev en av den försäkrade förd personbil påkörd bakifrån, varvid den försäkrade åsamkades personskada. Redan samma dag gjorde den försäkrade en skadeanmälan till sin försäkringsgivare som någon dag senare svarade i ett brev med bland annat följande innehåll: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din personskada”. I brevet anmodades den försäkrade att specificera sina ersättningskrav och att inge viss utredning. Frågan i målet gällde huruvida försäkringsgivaren genom detta brev skulle anses ha avstått från att göra de särskilda reglerna om försäkringsrättslig specialpreskription gällande. Högsta domstolen tog fasta på att försäkringsgivaren faktiskt erkänt att ersättningsskyldighet förelåg och konstaterade att ett sådant erkännande kan inverka på försäkringstagarens möjlighet att avbryta specialpreskriptionen genom att väcka fastställelsetalan angående försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, eftersom en talan av det slaget enligt 13 kap. 2 § första stycket RB förutsätter att det råder ovisshet om rättsförhållandet. Om försäkringsgivaren hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription hade det kunnat förväntas att denne på ett eller annat sätt i brevet skulle ha klargjort sin inställning i preskriptionshänseende. När så inte skett hade den försäkrade, enligt Högsta domstolens uppfattning, haft grundad anledning att räkna med att försäkringsgivarens erkännande av ersättningsskyldighet också innefattade ett avstående från rätten att göra gällande specialpreskription enligt TSL.Allmänna regler och principer · p. 81 · s. 787
Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;Register över behandlade rättsfall · p. 1 · s. 815

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Preskriptionens funktioner - fordringsrättsliga och ersättningsrättsliga problem i komparativ belysning1 hänvisning

Herbert Jacobson · 2005, s. 1–2001 · 1 ställe

Rättsfallet NJA 1999 s. 232 rörde T som den 20 april 1990 i sin bil blev på körd bakifrån och drabbades av whiplashskada. Han gjorde samma dag en ska deanmälan till sin försäkringsgivare, som den 26 april 1990 skrev ett svarsbrev med följande inledning: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din person skada.” Försäkringsgivaren betalade juni 1991 ut ett belopp, som avsåg in komstförlust, utlägg för läkarbesök med mera samt ett à contobelopp för ideell skada. Skaderegleringen avslutades, enligt försäkringsgivarens uppfattning, ge nom brev till T den 22 november 1991, vari han underrättades om att han an sågs till fullo tillgodosedd med vad som utbetalats, att sveda och värk beaktats, samt att preskriptionstiden skulle löpa ut den 14 april 1993. T återkom med ersättningsyrkanden efter den 24 april 1993, vilka avböjdes eftersom försäk ringsgivaren ansåg kraven vara preskriberade. T väckte talan mot försäkringsgi varen den 3 mars 1995. Ett responsum från Sveriges försäkringsförbund gav vid handen att trafikförsäkringsgivarnas inställning till rätten att åberopa special preskription genomgått betydande förändringar under de år som gått sedan ytt randet avgavs i 1971 års rättsfall. Den praxis som tillämpades i början på 1990talet innebar att försäkringsgivaren endast erkände emottagandet av den skade anmälan som lämnats till denne, eftersom försäkringsgivaren önskade ha möj lighet att inleda skaderegleringen utan att därför avstå från rätten att åberopa preskription. Orsaken till denna förändrade inställning var, enligt ett yttrande som författats av Nordenson, att försäkringsgivarna ville avveckla ärendena inom en rimlig tid och eliminera de utredningssvårigheter som kunde uppkom ma när lång tid har förflutit sedan olyckstillfället. - HD refererade till försäk ringsförbundets responsum i NJA 1971 s. 216 samt den ovan nämnda bedöm ningen som gjordes i NJA 1984 s. 747 men fann att den förändrade praxis, som försäkringsförbundet pekat på, inte kommit till uttryck i den mening som var under prövning i detta mål. Tvärtom gav ordalydelsen vid handen, att försäk ringsgivaren erkände sin ersättningsskyldighet. Detta erkännande undanröjer 656 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal den grund på vilken T kunde anhängiggöra en fastställelsetalan, eftersom någon ovisshet om rättsförhållandet inte kan anses föreligga: ”Om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s. 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s. 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan.” Förhållandet att bolaget senare meddelat T att skaderegleringen var avslutad och hänvisat till att preskription skulle inträda efter den 24 april 1993 kan inte medföra att den tre åriga preskriptionstiden i TSL ånyo skulle bli tillämplig. T:s rätt att föra talan om trafikskadeersättning ansågs därför inte preskriberad.Preskriptionsavbrytande erkännande · p. 52 · s. 655

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

3.1. Preskription. Fråga om specialpreskription beträffande försäkringsersättning har på senare åren ofta kommit upp i rättspraxis, något som tyder på att reglerna är svårtillämpade. Här skall bara omtalas några fall av trafikskada. I NJA 1999 s. 232 har ett trafikförsäkringsbolag, som erkänt sig vara ersättningsskyldig mot den skadelidande, ansetts förhindrad att åberopa den korta preskriptionstiden i 28 § trafikskadelagen. NJA 2000 s. 285 gällde tillämpning av samma bestämmelse i fråga om en whiplashskada. Utgångspunkten för treårsfristen är tidpunkten då den skadelidande fick kännedom om att ersättningsfordringen kunde göras gällande. HD ansåg preskriptionen böra gälla bara med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en fastställelsetalan sedan minst tre år. Detta ansågs vara fallet beträffande ersättning för sveda och värk när den skadelidande fått kännedom om sambandet mellan trafikolyckan och hennes värk, medan det i fråga om annan ersättning inte ansågs visat att hon fått kännedom om sin fordran före ett senare besked av läkare.Övriga frågor · p. 1 · s. 50

NJA 1999 s. 232 — Rättskällor.se