Rättsfall

NJA 1998 s. 625

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1998 s. 625

BibTeX

@misc{nja-1998-s-625,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1998 s. 625}},
  year         = {1998},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 7 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Skadeståndsansvar för juridisk rådgivning2 hänvisningar

Andrea Algård, Niklas Arvidsson · SvJT 2023 s. 1–20 · 2 ställen

Se även NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 58 och NJA 1998 s. 625 samt T. SimonAlmendal & J. Kleineman (SvSkT 2011) s. 21 f. och J. Kleineman (SvJT 1998) s. 199 ff.fotnot 25 · s. 14
Högsta domstolen hänvisade i detta hänseende till NJA 1998 s. 625 (se p. 26). Där hade en revisionsbyrå lämnat en felaktig uppgift om vilka skattekonsekvenser en försäljning av en fastighetsandel skulle få. Som en följd av detta drabbades uppdragsgivaren av en högre skattekostnad än vad revisionsbyrån uppgett. Byrån gjorde gällande att uppdragsgivaren inte hade lidit någon skada, bland annat eftersom fastighetspriserna hade fallit kraftigt efter försäljningen. Högsta domstolen framhöll att skadefrågan måste bedömas med utgångspunkt i hur uppdragsgivarens förmögenhetsställning påverkades ”just genom" det oaktsamma handlandet. Den fördel som var hänförlig till nedgången på fastighetsmarknaden var inte ”någon följd … [av den felaktiga rådgivningen], utan en konsekvens av allmänna förhållanden på marknaden helt vid sidan av parternas handlande”.Skadebedömningen · p. 8 · s. 15

Kan det vara oaktsamt att lämna ett materiellt korrekt råd?2 hänvisningar

Rolf Johansson · SvJT 2023 s. 153–164 · 2 ställen

Enligt vilka principer bestäms ersättning enligt 15 § epizootilagen? Särskilt om ersättning för annat än döda djur1 hänvisning

Marcus Radetzki · JT 2023 s. 574–598 · 1 ställe

Detta förutsätter naturligtvis att virkespriset inte har förändrats. Om detta pris har sjunkit har beslutet orsakat ett permanent bortfall av intäkter som kan bli föremål för ersättning. Om virkespriset i stället har stigit så påverkar detta däremot knappast storleken på den ersättning som i övrigt kan tillkomma den skadelidande. Jfr NJA 1998 s. 625. JT 2023–24Enligt vilka principer bestäms ersättning enligt 15 § epizootilagen?591 592Marcus RadetzkiJT 2023–24 JT 2023–24Enligt vilka principer bestäms ersättning enligt 15 § epizootilagen?593 594Marcus RadetzkiJT 2023–24 JT 2023–24Enligt vilka principer bestäms ersättning enligt 15 § epizootilagen?595fotnot 66 · s. 590

Skatterådgivarens ansvarsbegränsning1 hänvisning

Lars Gorton och Eva Lindell-Frantz · JT 2022 s. 97–110 · 1 ställe

Utöver att referera till NJA 1991 s. 625 hänvisade majoriteten även till NJA 1998 s. 625. Enligt detta avgörande kan en skadevållare inte ursäkta sig med att senare inträffade förhållanden medfört att det felaktiga rådet trots allt gett ett fördelaktigt resultat. Uppdragsgivaren hade i detta fall fått rådet att sälja sin andel i en fastighet. Rådgivaren upplyste emellertid inte sin klient om att transaktionen skulle innebära att denne omedelbart skulle tvingas erlägga reavinstskatt. Fastighetsandelen såldes och uppdragsgivaren ålades att betala in skatten. Sedermera sjönk priset på fastigheten, varför det i efterhand visade sig ha varit en god affär att sälja vid just den tidpunkt då rådet gavs. Då det inte var rådgivarens förtjänst att skadan s.a.s. ”botades” av utvecklingen på fastighetsmarknaden, menade HD att skadevållaren inte med stöd i dessa förhållanden kunde göra gällande att uppdragsgivaren inte hade lidit en skada till följd av rådet.Bedömningen i HD, majoritetens · p. 11 · s. 102

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20002 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 2 ställen

Banks ansvar vid placeringsrådgivning1 hänvisning

Johan Lycke · SvJT 2000 s. 507–522 · 1 ställe

Jfr Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 580, samt angående begränsat köprättsligt felansvar för aktier som säljs på börsen Hultmark a.a. s. 89 ff. 1 0 Hultmark a.a. s. 143 ff. 1 1 Hultmark a.a. s. 277 ff. 1 2 Jfr NJA 1914 s.219 där värdelösa aktier i ett likviderat bolag vid försäljning på auktion betecknats som ”värdepapper”. HD ansåg dem inte vara sålda under ”felaktig beteckning”, dvs. 48 § gamla köplagens ungefärliga motsvarighet till en varas avvikelse från ”befintligt skick” enligt 19 § nuvarande köplagen. 1 3 Jfr Svea hovrätts dom 1997-06-06, T 11/96 (Cocozza ./. Ernst & Young AB). 1 4 Jfr NJA 1989 s. 428 där en invändning från gäldenären att den fordran banken åberopade till stöd för konkursansökan uppkommit därför att banken, vid bristande säkerhet, genom en felaktig tillämpning av avtalsvillkoren, underlåtit att kräva in tillräcklig säkerhet för optionspositioner ansågs sakna fog eftersom positionerna intagits på gäldenärens uppdrag. Denne måste, enligt HD, ha varit medveten om riskerna. 1 5 I fallet undgick kommissionären skadestånd på grund av hur motpartens talan var upplagd i HD. HD kom fram till att kommissionären brustit i sin informationsplikt när handeln inleddes. Kunden åberopade dock att kommissionären brustit i informationsplikten i ett senare skede, nämligen i samband med de förlustbringande affärerna. HD ansåg att kommissionären vid denna senare tidpunkt med fog kunnat utgå från att kunden var medveten om de villkor och risker som var förknippade med handeln. Vid den tidpunkten hade ju kunden redan deltagit i ett antal affärer, talat med mäklaren om affärerna och erhålla skriftlig redovisning av dessa och därigenom fått den information han behövde. 1 6 OM-avtalet, som i uppdaterad form fortfarande används, gäller handel med standardiserade derivatinstrument på OM Stockholmsbörsen. Avtalet reglerar i första hand kundens förhållande till banken men också i viss mån kundens förhållande till OM. 1 7 Jfr Ramberg och Hultmark, Allmän avtalsrätt, Stockholm 1999, s. 148 angående oklarhetsregeln, och s. 152 om principen att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. 1 8 1 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden. 1 9 Jfr Banks ansvar, s. 531 not 6 där författarna angående föreskrifters normstatus hänvisar till NJA 1995 s. 693 och menar att HD i fallet ”slår fast att brott mot en föreskrift inte utan vidare grundar skadeståndsskyldighet”. Detta verkar vara en missuppfattning av HD:s uttalanden i rättsfallet. HD säger på s. 705 i fallet att allmänna råd till skillnad från föreskrifter inte är bindande. Därför kunde enligt HD det förhållandet att de allmänna råden inte följts i ett visst fall inte grunda skadeståndsskyldighet. 2 0 Jfr Banks ansvar, s. 541 2 1 I promemorian föreslås att en uttrycklig definition av derivatinstrument, som skall omfatta även depåbevis, tas in i den nya lagen om brott på värdepappersmarknaden, s. 86. Man kan ifrågasätta om det är riktigt att definiera depåbevis som derivatinstrument, särskilt om definitionen på samma sätt som den nu gällande insiderlagens definition av finansiella instrument blir vägledande även på andra områden, jfr prop. 1994/95:130, Handel och tjänster på värdepappersmarknaden s. 21 och prop. 1990/91:42, Avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument s. 85 f. och 141 ff. 2 2 Se t.ex. Kleineman, Skatterådgivarna och skadeståndsansvaret, Svensk Skattetidning 1998 s. 101. 2 3 NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243, NJA 1998 s. 625. 2 4 NJA 1994 s. 598. 2 5 NJA 1994 s. 598. I fallet undgick skatterådgivaren betalningsansvar eftersom banken på grund av särskilda omständigheter i fallet med fog hade kunnat utgå från att kunden ändå varit medveten om riskerna. Jfr Göta hovrätts dom 1996-0110, DT 2002, Magnusson ./. Handelsbanken, avseende en likartad situation men där det inte förelåg några sådana särskilda omständigheter som avlastade rådgivaren informationsplikten varför rådgivaren i det fallet blev skadeståndsskyldig. 2 6 För en utförlig analys av rättsfallet se Kleineman, Tekniska konsulters skadeståndsansvar för vilseledande information, JT 1994–95 s. 702. 2 7 Vid bedömningen av vilken betydelse rättsfallet avseende försäkringsmäklaren, NJA 1992 s. 782, har för andra rådgivares ansvar bör man beakta att försäkringsmäklarens omsorgsplikt är lagreglerad. Enligt 13 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall försäkringsmäklaren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed och i den utsträckning som omständigheterna kräver det klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall tjänster i samband med sparande samt föreslå lämpliga lösningar. 2 8 Banks ansvar, s. 547. 2 9 Jfr Banks ansvar, s. 547. 3 0 Jfr 1 kap. 7 § 2 stycket FFFS 1998:21. 3 1 (www.fondbolagen.se/html/frame_rekommendation.html). 3 2 Se t.ex. Dagens nyheter 2000-03-03 ”Riskfond går bäst just nu”. I artikeln publiceras en lista över de tio ”bästa och sämsta” fonderna. DN skriver vidare att ”gemensamt för de mest framgångsrika fonderna är den höga risken”. I sammanhanget kan även SEB:s lansering av Internetfonden sommaren 1999 nämnas. Information om att fonden skulle startas tillhandahölls enbart på Internet och i broschyrer på bankkontoren. I all information poängterades att fonden var en högriskinvestering och kunder råddes att bara placera en mindre del av sitt kapital i fonden. Följden blev en masstillströmning till fonden — 14 000 sparare köpte andelar för 165 miljoner kr under de första veckorna. Detta kan jämföras med KPA Fonder som under samma period genomförde en omfattande affischkampanj för sina etiska fonder som resulterade i 1 400 nya andelsägare. 3 3 Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 190. 3 4 Jfr NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243 och NJA 1998 s. 625. 3 5 Jfr NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsmans ansvar för underlåtenhet att lämna tydlig information om en väsentlig omständighet. 3 6 Jfr Kleineman, Lender Liability — ett skadeståndsrättsligt perspektiv på 1990-talets finansiella kris, JT 1992–93 s. 289, se not 15 s. 297. 3 7 Banks ansvar, s. 560. 3 8 Jfr Banks ansvar, s. 548. 3 9 Beträffande faran med ett alltför långtgående rådgivaransvar se Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 211.fotnot 9 · s. 509