- En fråga är om avtal kan ha påverkan på den deliktuella culpabedömningen. I NJA 1997 s. 44 uttalade HD – i ett obiter dictum – att bestämmelserna i ett standardavtal mellan en entreprenör och en underentreprenör (i det ”bakre” avtalsledet) kunde användas för att fastställa den professionella aktsamhetsstandarden för entreprenören gentemot beställaren, dvs. huruvida vissa entreprenadarbeten utförts på ett fackmässigt sätt i det ”främre” avtalsledet. Det innebar att samma avtalade föreskrifter (i det aktuella fallet Hus AMA 72) ansågs kunna ha betydelse även utanför sitt direkta tillämpningsområde. Uttalandet framstår som förvånande mot bakgrund av avtalssubjektivitetsläran, och särskilt mot bakgrund av att rättsfallet i övrigt ger uttryck för att avtalade föreskrifter i ett avtalsled inte binder parterna i ett annat avtalsled.1644 Trots att avtalade handlingsnormer inte kan göras gällande av utomstående tredje man, 390
- NJA 1997 s. 44 390
Rättsfall
NJA 1997 s. 44
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1997 s. 44
BibTeX
@misc{nja-1997-s-44,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1997 s. 44}},
year = {1997},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 5 artiklar · 11 stycken/fotnoter
- HD anför i NJA 1997 s. 44 att vid en bedömning av om arbeten har utförts fackmässigt kan innehållet i AMA vara av betydelse. De tekniska AMA-skrifterna består av AMA Hus, AMA Anläggning, AMA El samt AMA VVS & Kyl. I prop. 1984/85:110 s. 157 anförs att kravet i 4 § KtjL om att näringsidkaren ska utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt är ”en objektiv måttstock” och att ”[i] många branscher kan vägledning hämtas i allmänna eller särskilda beskrivningar eller anvisningar avseende material och metoder m.m.”
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
Bevisbördefrågor vid fel i tjänst1 hänvisning
- Utgångspunkten är här, som påpekas i NJA 1997 s. 44 (se Herre, SvJT 2005 s. 580 f.), att ”ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.” Skälet är främst att ”det befordrar klarheten i rättsförhållandena att var och en håller sig till sin medkontrahent”. Här kan jämföras även med NJA 2007 s. 758, där HD anförde att huvudregeln i svensk rätt är att ”en skadelidande, som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (det främre ledet), vilken i sin tur har en kontraktuell täckningsfordran eller regressrätt mot en annan part (det bakre ledet), inte kan hoppa över det främre ledet och rikta ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet, inte ens inom ramen för båda de kontraktuella kraven”. Också i NJA 2012 s. 697 fick HD anledning att redovisa sin principiella syn på direktkravsrätten. HD angav här, efter att ha anfört vad som framgår av 1997 och 2007 års avgöranden, att man från huvudregeln gjort undantag i stor utsträckning inom bl.a. (1) transporträtten, så att den skadelidande kan rikta krav mot både transportören och undertransportören (jfr t.ex. 13 kap. 35–37 §§ sjölagen), (2) konsumentskyddslagstiftningen, så att konsumenten kan rikta krav mot bakre säljled eller annan i bakre led (46 § KKöpL, 29 § konsumentkreditlagen, 33 § KTjL) och (3) försäkringslagstiftningen vid ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § FAL). HD konstaterar här att man i viss utsträckning utvecklat en rätt för borgenären att med framgång rikta talan mot gäldenärens gäldenär, exempelvis rörande rättsskyddsförsäkring (se nedan).
- I NJA 2001 s. 711 (se Herre, SvJT 2005 s. 580) hade tillgrepp skett i bankfack av egendom som tillhörde bankkunder. Inbrottet hade möjliggjorts genom att det bevakningsföretag som hade ett avtal med banken om att svara för bevakningen agerat grovt vårdslöst vid utförandet av uppdraget. En fråga i målet var om bankfackskunderna skulle ha kunnat vända sig direkt mot bevakningsföretaget. Här anförde HD att det var med banken som bevakningsföretaget hade tecknat bevakningsavtal och att den vårdslöshet som företaget gjort sig skyldigt till utgjorde ett avtalsbrott i förhållande till banken. HD anförde vidare att företaget ”stod inte i något kontraktsförhållande till bankfackskunderna, och i enlighet med den huvudregel som gäller i svensk rätt (se t.ex. NJA 1997 s. 44) skulle de därmed inte ha kunnat vända sig mot” företaget på kontraktuell grund. Vidare anfördes att ”inte heller är omständigheterna sådana att bankfackskunderna skulle ha kunnat göra gällande ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk gentemot” företaget. Trots att kunderna drabbats av en egendomsskada, dvs. en sakskada, ansågs alltså kunderna inte kunna på utomobligatorisk grund kräva ersättning av bevakningsföretaget som ju som underleverantör till banken genom grov vårdslöshet inte tillsett att den säkerhet som utlovats fanns i bankvalvet och därför åtminstone medverkat till skadan.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- Under denna rubrik finns det också anledning att nämna NJA 1997 s. 44 och NJA 2001 s. 711, som kan sägas utgöra två av många bekräftelser på att ett avtal normalt medför förpliktelser endast för parterna och att sålunda den icke kontraktsbrytande parten normalt saknar rätt att göra gällande påföljder mot den som i bakre led förorsakat kontraktsbrottet (jfr dock 46 § KKöpL och se härom generellt Zackariasson, Direktkrav. Om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär, Ak. avh., Uppsala 1999). I NJA 1997 s. 44, som gällde frågan om en besiktningsmans eventuella ansvar gentemot beställaren genom brott mot vissa krav i bestämmelserna i Hus AMA 72. En fråga var här om dessa föreskrifter utgjorde del av avtalet. HD uttalade här att ”den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande”. I NJA 2001 s. 711 hade bankfackskunder genom inbrott i banken blivit bestulna på innehållet i bankfacken. En fråga var här om försäkringsbolaget, som utgett ersättning till bankfackskunderna, skulle anses ha rätt att regressvis göra gällande krav mot bevakningsföretaget. HD konstaterade här att bevakningsavtalet tecknats mellan banken och bevakningsföretaget och att bevakningsföretagets vårdslöshet därför utgjort ett kontraktsbrott i förhållande till banken. Härefter uttalade HD att bevakningsföretaget inte stod ” i något kontraktsförhållande till bankfackskunderna, och i enlighet med den huvudregel som gäller i svensk rätt (se t.ex. NJA 1997 s. 44) skulle de därmed inte ha kunnat vända sig mot [bevakningsföretaget] på kontraktuell grund”. Eftersom bankfackskunderna inte heller skulle ha kunnat göra gällande ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk gentemot bevakningsföretaget befanns försäkringsbolaget inte ha något regressanspråk. 1.4 Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse 1.4.1 Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg eller som annars skett av misstag När en person av misstag utgivit ett belopp eller när en gäldenär utgivit för mycket uppkommer frågan om betalningsmottagaren skall ha en skyldighet att återbetala beloppet. Principerna om condictio indebiti ger svar på denna fråga. Enligt denna rättsgrundsats skall hänsyn tas till ett stort antal förhållanden, där två av de väsentligaste och motstridiga synpunkterna naturligtvis är dels att återbetalning som utgångspunkt bör ske eftersom någon grund för betalningen inte förelegat, dels att en betalningsmottagare skall kunna känna sig trygg att betalningen verkligen tillkommer honom, i vart fall sedan viss tid förflutit från betalningen (den s.k. omsättningens säkerhet). I ett antal avgöranden har HD prövat när återbetalning skall ske.
- I entreprenadsammanhang är det vanligt att beställaren ingår avtal med en entreprenör som sedan köper vissa tjänster av en underentreprenör. En viktig fråga i dessa relationer är om avtalsvillkor som ingår i avtalet mellan entreprenör och underentreprenör helt eller delvis skall anses ingå i avtalet mellan beställaren och entreprenören. Denna fråga kan ha betydelse exempelvis för entreprenörens ansvar gentemot beställaren eller, som i NJA 1997 s. 44, för en besiktningsmans ansvar gentemot beställaren. Här var huvudfrågan om det besiktande bolaget skulle ha undersökt om takrenoveringens utförande inneburit en avvikelse från Hus AMA 72. De kontraktsrättsliga fordringarna mellan beställaren och generalentreprenören hade inte innehållit någon hänvisning till Hus AMA 72, vilket däremot avtalet mellan generalentreprenören och underentreprenören gjort. HD uttalade här att ”den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande”. Enligt domstolen utgjorde det förhållandet att avtalet mellan beställare och entreprenör avsåg en totalentreprenad inte skäl att avvika från huvudregeln. Eftersom Hus AMA 72 inte utgjort del av avtalet mellan beställare och generalentreprenör, kunde besiktningsbolaget inte anses ha haft en skyldighet på kontraktuell grund att påpeka avvikelser från föreskrifterna i detta avtal. 1.6.1.2 Tolkning och utfyllnad Traditionellt skiljer man ofta på avtalstolkning och utfyllnad av avtalet, där man med det senare uttrycket avser att avtalet fylls ut och kompletteras. Ett exempel på utfyllnad ges i NJA 1998 s. 448, som rörde främst innebörden av en s.k. avbrottsförsäkring. HD konstaterade här att utredningen i målet tydde på att parterna inte särskilt under förhandlingarna om försäkringsavtalet avhandlade den aktuella frågan. Vidare konstaterades att det inte heller av formuleringarna i avtalstexten kunde dras slutsatsen att någon särskild innebörd varit avsedd. Eftersom båda parter företräddes i förhandlingarna av personer med erfarenhet och sakkunskap på försäkringsområdet låg det enligt HD ”närmast till hands att låta allmänna principer för avbrottsförsäkring gälla i sådana avseenden som inte reglerats särskilt i avtalet. Sådana principer kommer till uttryck i allmänt tillämpade försäkringsvillkor”. Enligt HD var ett genomgående drag i de standardvillkor från ett flertal svenska försäkringsbolag som åberopats i målet att rätten till ersättning begränsades på visst sätt, något som lades till grund för bedömningen av de enskilda fallen.
- En del av bedömningen av om en vara är i enlighet med köparens befogade förväntningar består i att avgöra om varan är ägnad för normala ändamål eller köparens särskilda ändamål (jfr exempelvis 17 § 2 st. 1 p. KöpL och 16 § 2 st. 1 p. KKöpL respektive 17 § 2 st. 2 p. KöpL och 16 § 2 st. 2 p. KKöpL). Vid tjänster motsvaras denna bedömning närmast av ett avgörande av om tjänsten utförts fackmässigt. En del av den senare bedömningen utgörs av en jämförelse mellan hur tjänsten i det enskilda fallet utförts och hur den skulle ha utförts om man tillämpade de generella normer som normalt iakttas för tjänsten ifråga. Här kan exempelvis vanligt förekommande standardavtal ha en betydelse för fastställandet av dessa normer. Detta illustreras av NJA 1997 s. 44, som gällde en besiktningsmans ansvar gentemot beställaren. Här var huvudfrågan om det besiktande bolaget skulle ha undersökt om takrenoveringens utförande inneburit en avvikelse från Hus AMA 72, d.v.s. de allmänna material- och arbetsbeskrivningar som gemensamt överenskommits av byggsektorn och som bl.a. innehåller av branschen i stort accepterade krav på material och utförande vid byggnation av hus i Sverige (numera gäller versionen Hus AMA 98). De kontraktsrättsliga fordringarna mellan beställaren och generalentreprenören hade inte innehållit någon hänvisning till Hus AMA 72, vilket däremot avtalet mellan generalentreprenören och underentreprenören gjort. HD fann här att Hus AMA 72 inte utgjort del av avtalet mellan beställare och generalentreprenör, varför besiktningsmannen inte på denna grund haft en skyldighet att påpeka eventuella avvikelser. Ett eventuellt ansvar fick därför enligt HD i stället baseras på om tjänsten utförts fackmässigt. Här uttalades att ”vid en sådan bedömning kan innehållet i Hus AMA 72 ha betydelse”.