Rättsfall

NJA 1995 s. 48

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1995 s. 48

BibTeX

@misc{nja-1995-s-48,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1995 s. 48}},
  year         = {1995},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 8 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

I NJA 2015 s. 155 uttalade Högsta domstolen att det normalt är fråga om grov misskötsamhet som kan ligga till grund för undanröjande när en samhällstjänst har misskötts. För att undanröjande ska kunna ske bör emellertid — på grund av kravet att det ska kunna antas att åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan — normalt krävas att övervakningsnämnden har vidtagit åtminstone någon åtgärd, t.ex. meddelat en varning som har visat sig verkningslös. 5.9 Omvandling av bötesstraff Omvandling av böter till fängelse (se 25 kap. 8 § andra stycket) ansågs inte böra ske i NJA 2012 s. 22. Den till böter dömde hade gjort sig skyldig till upprepade överträdelser av trafiklagstiftningen. Vid bedömningen av om böterna skulle omvandlas togs hänsyn till att det inte var visat att den dömde haft förmåga att betala böterna under de år som var aktuella, att det inte var fråga om brott där fängelse varit ett alternativ att överväga vid lagföringen (utan om brott som beivras med penningböter), att överträdelserna var förhållandevis lindriga, att det inte var fråga om ett särskilt flagrant fall av upprepad brottslighet samt att den dömde inte gjort sig skyldig till några brott sedan 2008. Sammantaget bedömdes det inte vara stötande för den allmänna rättskänslan att underlåta förvandling av böterna. 5.10 Omvandling av livstidsstraff I NJA 2011 s. 872 omvandlades ett livstidsstraff som avsåg sju mord och tre mordförsök (se NJA 1995 s. 48) till fängelse i trettio år. Varken den tid som avtjänats, återfallsrisken (som bedömdes vara låg), den dömdes beteende i anstalt eller de omständigheter som legat till grund för straffmätningen ansågs hindra att omvandling skedde. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktades framför allt att det varit fråga om flera mord samt att det fanns en adekvat tid till att förbereda frigivningen. 5.11 Utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) I rättsfallet ”Butiksstölden på Datavägen” NJA 2014 s. 415 gjordes bedömningen att stöld i butik av varor värda ca 2 000 kr inte utgjorde skäl att utvisa en EES-medborgare som tidigare gjort sig skyldig till ytterligare två tillgreppsbrott. Högsta domstolen framhöll, efter en genomgång av relevant lagstiftning och praxis (från bl.a. EU-domstolen), att brott som innefattar ett angrepp på äganderätten i och för sig är sådana att de kan föranleda utvisning också av EES-medborgare, men att det fordras att brotten utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Det aktuella brottet ansågs inte uppfylla dessa krav. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att bl.a. det förhållandet att personen inom en kort tid lagförts för tre tillgreppsbrott gjorde att det kunde antas att han skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige. Den dömdes personliga beteende innebar enligt de skiljaktiga ett tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse som går utöver den ordningsstörning som varje lagöverträdelse innebär. Jfr i sammanhanget även ”Fickstölden” NJA 2009 s. 559.Ny dom avseende Brott 2 ------ Prövning av Brottet i överrätt ------> · p. 22 · s. 1118

En diskussion om den s.k. rusdomen NJA 2011 s. 5631 hänvisning

MADELEINE LEIJONHUFVUD samt PETTER ASP, Magnus Ulväng · SvJT 2012 s. 337–359 · 1 ställe

Vi förnekar alltså inte att domen kommer att få vissa konsekvenser. Vad vi har sagt är emellertid att Leijonhufvud genomgående beskriver dessa konsekvenser på ett vinklat och överdrivet sätt. För att läsaren ska förstå vad vi menar ser vi oss tvungna att med några exempel visa vad vi menar: ”HD har upphöjt berusning till ursäkt.” (SvD, 1 november 2011) Självfallet är berusning i sig ingen ursäkt, utan det är det förhållandet att gärningsmannen inte har uppsåt som kan frita från uppsåtsbrott. Vore det så att berusning upphöjts till ursäkt skulle vi också tycka att rättsläget var besvärande. ”Det betyder att man inte längre bär ansvar för vad man gör när man är full, och som vi alla vet begås ju väldigt många brott i berusat tillstånd.” (Studio ett, 13 januari 2012) Att hävda att ”man inte behöver ta ansvar” då man berusat sig är så generellt formulerat att det ger intryck att alla som varit berusade i framtiden (helt) kommer att undgå ansvar. Som framgår av såväl NJA 2011 s. 563 och det s.k. samurajfallet dömdes de tilltalade för mycket allvarliga brott till mycket långa fängelsestraff (3 år 6 månader respektive 5 år). ”Det får till och med den befängda följden att den berusade eller drogade person som säger att han var så borta att han inte fattade att han satte sig i bilen och körde inte kan dömas för rattfylleri” (SvD, 1 november 2011) Här antyder Leijonhufvud att det räcker att ”säga” att man var så borta att man inte fattade, att man inte minns osv. Så är givetvis inte fallet. Domstolar har god vana vid att avfärda orimliga invändningar (att lämna dem utan avseende) och bevisning rörande uppsåt består inte endast av gärningsmannens beskrivningar av hur han eller hon har uppfattat en situation eller hur gärningen kan förklaras. När det gäller exemplet med rattfylleri är det relativt svårt att föreställa sig ett fall där en person som gör sig skyldig till grovt rattfylleri inte har erforderligt uppsåt: tillräckligt är att han eller hon förstår att han eller hon har druckit och att han eller hon kör bil och det gör man i princip helt undantagslöst också när man är mycket full. Uppsåt är inget märkvärdigt utan det normala vid mänskligt handlande — det gäller också i fall av rus. ”[Ang. våldtäkt mot barn eller annat sexualbrott som bygger på att den utsatte är under viss ålder:] Det var en tolvåring, det märkte jag inte för jag var så full. Det får den typen av konsekvenser och att de är stora det tror jag vi kan vara eniga om.” (Studio ett, 13 januari 2012). Leijonhufvud undviker i sitt uttalande att uppmärksamma att det finns en regel som uttryckligen anger att oaktsamhet är tillräckligt i förhållande till åldern vid sexualbrott som bygger på att den utsatte är under viss ålder (jfr BrB 6:13). ”Med en sådan här tillämpning har jag svårt att se att Mattias Flinck skulle blivit dömd, säger hon. Kanske inte heller Anna Lindhs mördare.” (Accent magasin, februari 2012) Här kan blott konstateras att både Flinck och Mijailovic av domstolarna bedömdes ha uppsåt att döda. (Se t.ex. tingsrättens uttryckliga bedömning i NJA 1995 s. 48: ”Detta samt omständigheterna i övrigt styrker att han haft uppsåt att döda de sju personer som omkommit och A som skadats. Vad gäller beskjutningen av B och C finner TR:n det ställt utom allt tvivel att Mattias F i vart fall haft s.k. eventuellt uppsåt att döda dem, dvs. att det vid eldgivningen var likgiltigt för Mattias F om polismännen skulle dödas eller ej.” Se motsvarande bedömning i NJA 2004 s. 207: ”På grund av det anförda är det ställt utom rimligt tvivel att M.M. hade uppsåt att döda A.L.” I sammanhanget bör också noteras att Mijailovic överhuvudtaget inte var påverkad av alkohol eller droger, varför det är missvisade att överhuvudtaget använda detta som ett exempel på konsekvenser som de ovan diskuterade rusfallen kan förväntas få.Petter Asp & Magnus Ulväng · p. 23 · s. 356

Kausalitetspraktikan1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2011 s. 465–494 · 1 ställe

Se för exempel (även om inte alla av dessa framställningar skrivits av fortfarande verksamma justitieråd): Halvar Lech, Skadeersättning vid personskada, Stockholm 1973, kap. 3 (en delvis tämligen teoretiskt hållen betraktelse kring orsaksanalysen); Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., Stockholm 1972, s. 37 ff. (Karlgrens kända lärobok utgår från att kausalitetsbegreppet många gånger kan jämställas med begreppet ”conditio sine qua non” — nödvändiga villkor — och menar även att lagstiftaren ”medvetet eller omedvetet” utgått från detta); Ulf Nordenson, Bertil Bengtsson & Erland Strömbäck, Skadestånd, 2 uppl., Stockholm 1976, s. 41 f. (i denna framställning som skrevs mot bakgrund av den då rätt färska skadeståndslagen behandlar Nordenson, som stod bakom orsaksavsnittet, orsakskravet utifrån begreppsparet nödvändiga och tillräckliga betingelser och reflekterar kring olika problem med begreppsbildningen). 1 0 I de två viktigaste allmänna framställningarna (Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 upp., Stockholm 2010 och Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 3 uppl., Stockholm 2009) förekommer inte uttrycket betingelseläran. Det samma gäller även för de flesta mer specifika skadeståndsrättsliga framställningarna. I de andra nordiska länderna är uttrycket vanligare, se strax nedan. 11 Rt. 1992, s. 64. Detta citat återfinns hos Peter Lødrup, Lærebok i erstatningsrett, 5 uppl., Oslo 2005, s. 255, som beskriver det som en formulering ”på beste læreboksmaner”. 1 2 Jmf. Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 6. 13 Däremot så är det väldigt vanligt att man betraktar betingelselärans test som ett första steg, som sedan kan behöva kompletteras. Noterar van Gerven mot sin omfattande komparativa undersökning: ”all systems under study take as a starting point the notion of conditio sine qua non”, Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 452. (Första kursiveringen min.) 14 Så t.ex. i det europeiska skadeståndsförslaget Principles of European Tort Law (PETL), art. 3.101–106 (se för principförslaget vidare www.egtl.org, under ”Principles”). 15 Så t.ex. i det andra europeiska skadeståndsförslaget som ingår i Draft Common Frame of Reference (DCFR), se vidare DCFR VI, 4:101. DCFR har nyligen citerats av Högsta domstolen som stöd för sin argumentation i NJA 2009 s. 672. 16 Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 10–11. 17 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. 18 Modellen som här skisseras är dock inte mer avancerad än att den legat till grund för orsaksformuleringen i en nyligen formulerad Restatement, se Restatement of the Law. Third. Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), april 2005. Se §§ 26–27, med kommentarer. Metoden är inspirerad av Richard W. Wr ights orsaksteori, den s.k. NESS-modellen. Själv tar jag upp denna metod i Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, s. 437 ff. 1 9 Jmf. härvid det s.k. Leo-målet, NJA 1982 s. 421. 2 0 Se även Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1081 (2001). 21 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 ff. (2001). Se även Jane Stapleton, Perspectives on Causation, i Jeremy Horder (red.), Oxford Essays In Jurisprudence, Oxford University Press, Series No. 4, Oxford 2000, s. 61 ff. och Jane Stapleton, Unpacking “Causation”, i Peter Cane & John Gardner (red.), Relating to Responsibility, 2001, s. 145 ff. 22 Se Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and the Scope of Liability for Consequences, 53 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958. (2001). 23 Richard Wright är mer skeptisk i sin kommentar till Stapletons förslag, Richard W. Wright, Once More into the Bramble Bush: Duty, Causal Contribution, and the Extent of Legal Responsibility, 53 Vanderbilt Law Review, s. 1071 ff., på s. 1080 ff. (2001). Främst är Wright kritisk mot användandet av uttryck som “historical involvement” och “played a role in the history”, vilket här översattes till ”spelade en roll i effektens historia”. Anledningen till det är att Wright (a.a.s. 1081, not 34), i överensstämmelse med åtskilliga andra författare (H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, främst på s. 9 ff. Wright hänvisar även till W.H. Dray, Causal Judgment in Attributive and Explanatory Contexts, 49 Law and Contemporary Problems, s. 13 och passim (1986) samt Michael Scriven, The Structure of Science, 17 Revue of Metaphysics, s. 403 ff., på s. 407 ff. (1964)) ser en risk med att en sådan terminologi sammanblandar den faktiska kausalitetsbedömningen med normativa överväganden rörande den undersökta faktorns historiska bet ydelse. Jag har svårt att se att det skulle finnas några större faror med att Stapletons terminologi skulle leda till att normativa överväganden smugglas in i kausalitetsbedömningen när den formuleras på detta öppna sätt. 2 4 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, appendix. 25 Se Jonny Flodin, Skyddat intresse och Europakonventionen. Nordisk Försäkringstidskrift 2008 s. 329 ff. 26 Hovrätten, som företar en utredning i termer av ”nödvändiga och tillräckliga betingelser”, försöker komma runt problemet i detta fall genom att framhålla att den ansvarsgrundande faktorn trots statens invändning om att för det fall någon har föresatt sig att begå självmord så kommer han till slut att lyckas (vilket togs upp som en del av orsaksinvändningen) var nödvändig för ”just det aktuella dödsfallet”. Det här är en vanligt förekommande strategi för att komma till rätta med orsaksprövningens svårigheter med en betingelseläreuppfattning, att definiera skadan i termer av dess bakgrund. Men så kan man inte formulera orsaksfrågan. Genom att formulera skadan som ”skadan så som den inträffade” så blir en orsaksbedömning utifrån nödvändighetstanken cirkulär: det är just hur skadan inträffade som skall undersökas genom orsaksbedömningen och då kan man inte formulera effekten i termer av dess orsaker. 2 7 Närmare bestämt var frågan från tingsrätten formulerad på följande sätt. ”Vilken inverkan har hjärtstilleståndet den 13 augusti 2000 och dess följder på Folksams skyldighet att, p.g.a. trafikolyckan 1992, till Marie-Louise D. från nämnda dag utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust — när de båda händelserna saknar samband med varandra och var för sig utgör en tillräcklig betingelse för total arbetsoförmåga?” En anledning till frågan var sannolikt att det finns ett tidigare avgörande från HD med liknande omständigheter som givit upphov till debatt, NJA 1950 s. 650. Se t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 215 f. och allmänt om fallet Halvar Lech, Till debatten om orsaksproblemen, SvJT 1955 s. 1 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 67 ff. och Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Vol. II, Stockholm 1993, s. 978 ff. (no. 2520 ff.). 28 Se för en rättsfallsanalys Mia Carlsson, Skadeståndsrättslig sambandsvärdering — en kursändring, JT 2009–10, s. 259 ff. 29 Här finns det anledning att uttrycka kritik mot HD:s domskäl. HD svarar helt enkelt inte på den fråga som tingsrätten ville ha svar på. Tingsrätten bad om besked hur orsakskravet skulle tolkas i ett visst sammanhang. Den frågan duckar HD för att istället gå direkt på frågan om ansvar, vilket är något annat. 3 0 Hur de hypotetiska proven lämpligen bör ställas upp är däremot ofta oklart. Se för några tankar kring detta Mårten Schultz, Ersättningsrättens hypotetiska prov, Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok 1, Stockholm 2009. 31 I det s.k. Styckmordsmålet beskrev Attunda tingsrätt att orsakskravet fordrade till ”en början beträffande sådana utredningsåtgärder som underlåtits eller försenats att kärandena kan visa att ett helt korrekt agerande från myndigheterna hade medfört att rättsprocessen på ett avgörande sätt för kärandena skulle ha fått en annan utgång än den kom att få”, Attunda tingsrätts avgörande från den 18 februari 2010 i T 3798-07. (Mina kursiveringar.) Detta är alltså ett krav på att ansvarsgrunden skall ha haft en avgörande betydelse för att anses som en orsak, inte bara ha bidragit till skadans inträffande (vilket tingsrätten till en början utgått ifrån). 3 2 Kausalitetsargumentationen, korrekt uppfattad, kan inte användas för normativa bedömningar — den kan bara ge en första, lämplig faktisk bas för den juridiska bedömningen. Därför bör vi tona ned förväntningarna på kausalitetsbedömningen. Denna inställning kallas ibland för kausalitetsminimalistisk, eftersom den innebär att kausalitetsargumentationen har en förhållandevis begränsad betydelse för ansvarsbedömningen i sin helhet. Kausalitetsmaximalism är alltså den motsatta inställningen, som ofta bakar in olika normativa aspekter i orsaksbedömningen. Ett känt exempel på kausalitetsmaximalism är Richard Epsteins artiklar om strikt ansvar i skadeståndsrätten: Richard Epstein, A Theory of Strict Liability, 2 Journal of Legal Studies, s. 151 ff. (1973); Defenses and Subsequent Pleas in a System of Strict Liability, 3 Journal of Legal Studies, s. 165 ff. (1974); Intentional Harms, 4 Journal of Legal Studies, s. 391 ff. (1975); Nuisance Law: Corrective Justice and its Utilitarian Constraints, 8 Journal of Legal Studies, s. 49 ff. (1979), samt; Causation and Corrective Justice: A Reply to Two Critics, 8 Journal of Legal Studies, s. 477 ff. (1979). Se även Epstein, Causation — In Context: An Afterword, 63 Chicago-Kent Law Review, s. 653 ff. (1987). 33 Så t.ex. Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213. Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, 6.6.5.1., med referenser. 34 Det här är en poäng som särskilt vår tids kanske mest inflytelserika kausalitetsforskare, Richard Wright, givit uttryck för. Se Richard W. Wright, Causation in Tort Law, 73 California Law Review, s. 1735 ff. (1985) (I polemik med Wex Malone) och densamme, Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Pruning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts, i 73 Iowa Law Review, s. 1001 ff., s. 1012 ff. (1988). Detta har nyligen även kommit till uttryck i senaste förslaget till en Restatement of Torts. Se American Law Institute, Restatement (Third) of Torts: Liability for Physical Harm (Proposed Final Draft), § 26, d: ”[T]his restatement refers to tortious conduct as a cause of harm and refers to a causal set of which the tortious was one necessary condition as the cause of harm.” Tanken går tillbaka till Mill, se vidare om Mill Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, avsnitt 10.3.1.3. 35 Se t.ex. förutom ovan anförda källor David A. Fischer, Causation in Fact in Omission Cases, 1992 Utah Law Review, s. 1335 ff., på s. 1338. (“Clearly, however, there can never be a single cause of an event.”) Jane Stapleton alluderar på kaosteori och konstaterar att många fler faktorer påverkar i en skadas historia än vi kanske skulle ha trott, Jane Stapleton, Legal Cause: Cause-in-Fact and Scope of Liability for Consequences, 54 Vanderbilt Law Review, s. 941 ff., på s. 958 (2001). Och från tidigare nordisk rättsvetenskap kan noteras att redan Stang framhöll att ingen orsak kan verka ensam, Fredrik Stang, Erstatningsansvar, Kristiania 1919, s. 65. 3 6 Uttrycket intar en central roll i den lärobok som i princip alla studenter kommer i kontakt med under juristutbildningen, se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 213 ff. 3 7 Problemet blir tydligt i NJA 2001 s. 657, där HD över huvud taget inte ställer frågan om de sakkunnigas orsaksbedömningar som tillmäts betydelse i avgörandet återspeglar ett orsaksbegrepp som vi i juridiken anser hållbart. 38 Se Lena Wahlberg, Rätt svar på fel fråga, JT 2009–10, s. 889 ff. Wahlberg skriver, på s. 893: ”Man kanske använder samma ord, som ”orsaka” eller ”skada” men man kan fråga sig om man egentligen avser samma företeelser”. Lena Wahlbergs avhandling innehåller iakttagelser av liknande slag, Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010. 3 9 Den anonyma granskaren (se not 1 ovan) av denna artikel kommenterade detta stycke på följande pregnanta sätt: ”Detta är väl i någon mening riktigt, men det kanske bör förtydligas att bevisvärdering i grunden inte är någon juridisk syssla utan snarare en kunskapsteoretisk. Hur vet vi hur verkligheten är (var) beskaffad? Detta kan inga rättskällor hjälpa oss med. Domstolen borde vara mer, inte mindre, öppen att värdera bevisningen utifrån naturvetenskaplig, och annan forskning. Det som snarare är viktigt är väl att hålla isär tolkningen av juridiska begrepp (kausalitet) från de sakkunnigas uttalanden om t.ex. ett medicinskt eller fysikaliskt (icke-)samband. Men värderingen kan/borde väl inte ske inom-rättsligt?” Denna kloka fråga illustrerar komplexiteten i resonemanget. Som jag ser det är det orsaksbegrepp som vi i juridiken använder oss av inte en rättslig konstruktion av det slag som t.ex. culpabegreppet eller adekvansbegreppet är. Orsaksbegreppet är av ett annat slag. Påståenden om orsakssamband i rättsliga sammanhang kan således vara sanna eller falska, utan att bedömaren behöver ta hänsyn till rättskällor. Men, och det är viktigt att framhålla, att ställa upp ett sådant orsaksbegrepp bygger på en normativ föreställning som accepterats av det rättsliga systemet, nämligen den normativa föreställningen att det är lämpligt att utgå från ett orsaksbegrepp som i denna mening kan sägas vara faktiskt, eller empiriskt, och som i övrigt innefattar föreställningar av ovan angivet slag (t.ex. att alla händelser har oändligt många orsaker). Det orsaksbegrepp som juridiken därmed sanktionerat bygger på goda överväganden, som prövats i rättsliga sammanhang under lång tid. I ett mål där expertkompetens, särskilt expertkompetens av naturvetenskapligt slag, inhämtas aktualiseras två frågor: 1) Finns det skillnader mellan expertens och juristens uppfattning om vad ett krav på orsakssamband innebär? Och 2) Hur bör vi förhålla oss om det finns en sådan skillnad? Mitt antagande är att det inte sällan kan visa sig att svaret på den första frågan är jakande. Det reser den andra frågan och där är min inställning att ansvarsbedömningen måste utgå från det orsaksbegrepp som rätten ställer upp i allmänhet. Det skulle föra för långt att argumentera för denna uppfattning i detta sammanhang, men Lena Wahlberg tar övertygande upp en del argument, se Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010, passim. 40 Vid de juridiska ansvarsbedömningarna måste vi alltså vara vaksamma på att inte låta vår begreppsbildning påverkas av extern begreppsbildning, i alla fall inte utan att vi är medvetna om det. Det handlar helt enkelt om att hålla i åtanke att läkevetenskapen och juridiken är skilda paradigm och att ett överförande av erfarenheter från det ena paradigmet till det andra fordrar en översättning. Respekten för paradigmens olikheter bör för övrigt gälla åt så att säga båda hållen. I ett fall som jag fick anledning att titta på närmare avfärdade domstolen en av de av sakkunniga åberopade teoribildningarna med motiveringen att teorin var ”ovetenskaplig”: Kan domstolen verkligen göra en bättre bedömning av vad som är vetenskap än experter enbart utifrån några uttalanden i rättegången? Att underkänna en vetenskaplig teori fordrar i allmänhet djupa kunskaper i forskningsfältet ifråga och är inte något man kan unna sig att göra utifrån en summarisk vittnesmålsvärdering. 41 Se härom Aleksander Peczenik enligt vilken ”The medical experts […] are more obsessed by the idea of the main cause”, Causes and Damages, Lund, Juridiska Föreningen, 1979, s. 269. 4 2 Frågan har diskuterats tidigare i litteraturen vid ett flertal tillfällen. Se från svensk rätt främst Anders Agell, Orsaksrekvisit och beviskrav i skadeståndsrätten, i ”de lege”, 3 Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, Uppsala 1993, s. 159 ff. Agell analyserar frågeställningen genom att utgå från olika variationer av problemet, men analyserar inte direkt möjligheten av olika orsaksbegrepp. Det framgår dock att Agell utgår från en betingelseteoretisk uppfattning, vilket alltså innebär att orsakskravet som utgångspunkt kan jämställas med ett krav på nödvändig betingelse, se a.a. s. 162. Här kommer inte att diskuteras alla de olika variationer Agell tar upp (vilket synes överflödigt med tanke på den eminenta behandling som Agell redan gjort av ämnet) utan framställningen inskränks till några huvudlinjer för att istället lägga fokus på en rättspolitisk diskussion utifrån den kausalitetsuppfattning som förfäktas häri. Åtskilliga andra har behandlat ämnet. Se t.ex. Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 294 f., Jan Hellner och Svante Johansson, Skadeståndsrätt, Stockholm 2000, s. 199 ff., Aleksander Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 307 ff. och Bertil Bengtsson, anmälan av Peczenik, SvJT 1980 s. 606 ff., på s. 609. 43 Se t.ex. NJA 1977 s. 176, NJA 1981 s. 622, NJA 1982 s. 421, NJA 1993 s. 764 och NJA 2001 s. 368. 44 Heuman framhåller således att ”[e]tt antal prejudikat som rör beviskravet för orsakssamband utgör de klaraste beläggen för en tendens att lindra beviskravet.”, Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79. 45 De olika formuleringarna har härvid medfört vissa tolkningssvårigheter, se Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1973–1979, SvJT 1982, s. 8 1 ff., på s. 144 f. och Lars Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1980-1987, SvJT 1989, s. 500 ff., på s. 572. 46 Se om detta Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 79 ff. 47 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Lars Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 85, not 25. 48 NJA 1982 s. 421. 4 9 Göteborgs tingsrätts dom den 15 oktober 2010 i mål nr T 3715-01, T 3716-01 och T 4807-01. 50 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom den 26 maj 2010, i mål nr T 6569-08. 5 1 Jmf. Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Robert Boman, Rättegång V, 7 uppl., Stockholm 2010, s. 34. 52 Se härvid Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Stockholm 2005, s. 269 ff. Problemet med att ålägga någon bevisbörda för negativa faktorer eller händelser, för att något inte inträffat, är ett sedan länge diskuterat spörsmål i litteraturen och i domstolarna. Således har till exempel bevisbördan för huruvida fast pris för arbetsbeting bestämts tidigare (se NJA 1951 s. 1 och NJA 1975 s. 280, men jämför NJA 1989 s. 215 ) ansetts ligga på den säljare som påstod att fast pris inte avtalats, dvs. säljaren hade bevisbördan för att något inte inträffat. Bevisbördesregeln var länge utsatt för omfattande kritik i de mest skiftande sammanhang, se Knut Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f. och 175 ff., Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f. och Torgny Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 ff. Bakom kritiken låg bland annat argumentet att det är generellt sett lättare att säkra bevisning om att något hänt, än det är att säkra bevisning om något inte hänt. I plenimålet NJA 2001 s. 177 tog HD fasta på kritiken och tog explicit avstånd från den tidigare bevisbördesregeln: ”Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående.”, s. 182. 53 H.L.A. Hart och A.M. Honoré, Causation in the Law, 2 uppl., Oxford 1985, s. 424. 5 4 Ett utkast till en adekvansmetod återfinns i min bok Adekvansläran, Stockholm 2010. 5 5 Härvid kan man jämföra med den bedömning av ”allvarlig psykisk störning” som domstolarna understundom behöver utföra vid prövning av åtal. Sakkunniga, läkare, brukar få uttala sig om huruvida en störning föreligger, men dessa uttalanden underkastas sedan en rättslig klassificering och bedömning. Ett känt exempel på svårigheterna härvidlag är domen mot Mattias Flink, NJA 1995 s. 48. Denna analogi har jag hämtat från den anonyma granskare som lämnat kommentarer på denna artikel.fotnot 9 · s. 469

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

I fallet behandlades även frågan om hur antalet timmar ungdomstjänst skall bestämmas när fråga är om ungdomstjänst som tilläggsstraff (i dessa fall kan naturligtvis inte de vanliga tumreglerna tillämpas). I denna del fann HD att en utgångspunkt kan vara ”att 25 timmar motsvarar en månads fängelse och att antalet timmar ökar med 15 per månad till och med sex månaders fängelse (vilket innebär 100 timmar vid sex månader) och därefter med tio timmar per månad upp till 150 timmar”. 5.1.2.3 Fängelseförbudet m.m. (30 kap. 6 § brottsbalken) I NJA 2004 s. 702 prövades huruvida det förelåg tillräcklig utredning för att en tilltalad skall anses lida av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken. HD fann i målet att domstolen skall ”pröva utredningen och komma fram till om den anser att övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning som är allvarlig” (i sammanhanget relaterade HD till vad Riksåklagaren gjort gällande, nämligen att det tydligt skall framgå av utredningen att det är fråga om en allvarlig psykisk störning, och framhöll att sådana krav inte bör ställas). Med tillämpning av denna princip blev slutsatsen i målet att utredningen inte kunde anses ge: ”tillräckligt stöd för slutsatsen att övervägande skäl talar för att [den tilltalades] psykiska störning vid brottstillfället var eller nu är av psykotisk karaktär. Att han lider av en personlighetsstörning får däremot anses belagt, men inte att denna är så svårartad att den utgör eller vid brottstillfället utgjorde en allvarlig psykisk störning”. I NJA 2001 s. 899 ansågs det undantag från det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken som finns avseende tillfälliga rusutlösta psykosartade tillstånd (se NJA 1995 s. 48) inte vara tillämpligt i ett fall där det tillfälliga psykosartade tillståndet visserligen varit rusutlöst, men inte kunde bedömas som själförvållat. Ett avgörande argument för det undantag som ansågs gälla i 1995 års fall var nämligen att ett fängelseförbud avseende ett sådant (självförvållat) tillfälligt rusutlöst psykotiskt tillstånd som var aktuellt i fallet skulle innebära en stor förändring i förhållande till den ordning som tidigare gällt och en sådan förändring kunde inte anses avsedd. Beträffande icke självförvållade tillstånd har emellertid också tidigare gällt ett fängelseförbud. Det synsätt som anlades i 1995 års fall hade därför enligt HD inte bäring på det nu aktuella fallet. Rättsfallet har kommenterats av Stefan Reimer i JT 2002–03 s. 151 ff.Straffrättens speciella del · p. 227 · s. 981

Katedralen - tre texter om straffrätt2 hänvisningar

Petter Asp, Magnus Ulväng, Claes Lernestedt · 2009, s. 3–2008 · 2 ställen

Ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare2 hänvisningar

Urban Rönnblom · SvJT 2005 s. 361–371 · 2 ställen

Påföljdsval och straffmätning — nytt vin i gamla läglar?1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2004 s. 885–910 · 1 ställe

Enligt propositionen (s. 103) syftar ordet ”annars” på tidigare brottslighet och brottslighetens art. I och för sig torde detta framgå redan i dag genom att det i 30 kap. 4 § brottsbalken inte finns några andra godtagna skäl för fängelse vid sidan av straffvärdet. I tydlighetens intresse bör det dock skrivas ut vad som avses. 6 § I paragrafen har den förändringen gjorts att orden som inte är självförvållad har lagts till. Härigenom får bestämmelsen en lydelse som stämmer överens med 1 kap. 2 § 2 st. brottsbalken och också med den rättstillämpning som förekom i det s.k. Flinkmålet (NJA 1995 s. 48).Lagtext och motiv i dagens tappning · p. 38 · s. 897

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 2 ställen