Rättsfall

NJA 1995 s. 478

Citera

NJA 1995 s. 478

BibTeX

@misc{nja-1995-s-478,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1995 s. 478}},
  year         = {1995},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

24 hänvisningar i 11 artiklar · 24 stycken/fotnoter

”Enligt grunderna” — Om vikten av att skilja på tolkning och analogier (Del II av II)1 hänvisning

Adam Croon, Mathias Nilsson · SvJT 2025 s. 1006–1033 · 1 ställe

För en översiktlig beskrivning av de vanligaste rättskällorna i svensk rätt, se exempelvis Ramberg, Christina et. al. Rättskällor, 2 uppl., Stockholm, 2024. 1 0 HD:s lösning har kritiserats. Ett utförligt exempel på denna kritik utgör justitierådet Håstads skiljaktiga mening i samma NJA-fall. 1 1 För ytterligare analys av fallet, se t.ex. Ingvarsson, Torbjörn, Obehörig vinst (Fordringsrättsliga studier, nr 2), Stockholm, 2024, s. 107 f. 1 2 Jfr NJA 2016 s. 1074 där tingsrätten diskuterar relationen mellan solutio och condictio indebiti. 13 Se prop. 1993/94:130 s. 17 ff. 1 4 Jfr ovan om dikotomin enkla och svåra fall och olika definitioner av den. 15 Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars och Pauli, Mikael, Rättegång — första häftet, 9 uppl., Stockholm, 2016, s. 105 ff. I löptext hänvisas till författarna med angivande av endast ”Ekelöf” eller ”författarna”. 1 6 Ekelöf, Rättegång — första häftet, s. 105 ff. 17 Ekelöf, Rättegång — första häftet, s. 106. 18 Se t.ex. Munck, Johan, Rättskällor förr och nu, Juridisk Publikation, Jubileumsnummer, 2014, s. 199–208, s. 199 och Strömholm, Stig, Lyles, Max och Valguarnera, Filippo, Rätt, rättskällor och rättstillämpning — en lärobok i allmän rättslära, 6 uppl., Stockholm, 2020, s. 480 ff. 19 Se t.ex. NJA 1995 s. 478 där HD talade om en ”analogisk utvidgning” av lagregeln och i NJA 2016 s. 799 om att ”tillämpningsområdet utvidgas” genom en analogisk tillämpning av lagregeln. 2 0 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Göteborg, 1995, s. 341. 21 Peczenik, Vad är rätt?, s. 341. 22 Peczenik, Vad är rätt?, s. 341. 2 3 Peczenik, Vad är rätt?, s. 349. 24 Peczenik, Vad är rätt?, s. 349. 25 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 477. I löptext hänvisas till författarna med angivande av endast ”Strömholm” eller ”författarna”. 26 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 476 ff. 2 7 Jfr Heuman, Lars, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning — generaliseringar, logik och argumentation, Stockholm, 2018, s. 159 där Heuman skriver att ett rekvisit modifierats, tillagts eller uteslutits. 28 Se även Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 107. 2 9 Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 480. 3 0 Hellner, Rättsteori, s. 74 f. 31 Hellner, Rättsteori, s. 110 f.fotnot 9 · s. 1012

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens2 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 1 ställe

Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.fotnot 10 · s. 457

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

Samäganderättslagen är enligt ordalydelsen i 1 § tillämplig när två eller flera samfällt är ägare till fastighet, lös sak, aktie, obligation eller skuldebrev. Av 20 § framgår vidare att lagen också är tillämplig i fråga om samfällt innehavd tomträtt. I NJA 1995 s. 478 (se Herre, SvJT 2005 s. 681) fann HD att lagen i sina väsentliga delar är analogt tillämplig på bostadsrätt, som inte träffas av de egendomsslag som explicit anges i paragrafen. På motsvarande sätt ansågs i NJA 1998 s. 552 (se Herre, SvJT 2005 s. 681) lagen i sina väsentliga delar vara analogt tillämplig på ett bostadsarrende avseende mark med arrendatorerna tillhörig byggnad.Förpliktelsernas innehåll · p. 77 · s. 917

Dag och jag och Högsta domstolen1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2015 s. 415–423 · 1 ställe

Till en början tror jag att påståendet om aktivism i någon mån beror på att man inte gör tillräcklig skillnad mellan ”offensiv” rättstillämpning på den ena sidan samt utförliga och transparanta motiveringar på den andra. Ett avgörande där domstolen belyser prejudikatfrågan ur olika aspekter och där argument och motargument lyfts fram och värderas uppfattas gärna som i någon mening progressivt utan att rättstillämpningen behöver vara varken särskilt långtgående eller överraskande. Samtidigt kan ett avgörande där domstolen undviker att problematisera sin rättstillämpning passera utan att det noteras hur kontroversiell den i själva verket är. Ett exempel på det senare är enligt min mening ”Gunillas och Åkes bostadsrätt” NJA 1995 s. 478. Avgörandet, som visserligen är kritiserat i den fråga som intresserar här men inte egentligen i det hänseende som jag vill peka på, innebar bl.a. att Högsta domstolen genom tolkning av en bestämmelse i utsökningsbalken sanktionerade en familjerättslig skyddsregel som lagstiftaren hade lämnat utan civilrättslig påföljd. Den rättstillämpningen var enligt min mening inte så lite ”offensiv”. Men eftersom frågan inte ställdes huruvida ett familjerättsligt skyddsbehov var ett relevant tolkningsargument avseende den aktuella exekutionsrättsliga lagbestämmelsen (som jag ser det så rör man sig på ett helt annat argumentationsfält inom exekutionsrätten än inom familjerätten), så framstår det inte så. Rättsläget är nu under omprövning genom ett till plenum hänskjutet mål.Något om obiter dicta · p. 2 · s. 418

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

1.1 Skydd mot hyresgästens borgenärer vid överlåtelse av lösöre till fastighetsägaren. I NJA 2007 s. 652 överlät en hyresgäst lösören (bl.a. maskiner) till fastighetsägaren men behöll för egen del besittningen till egendomen. Hyresgästen gick sedermera i konkurs och tvist uppkom rörande hyresgästens borgenärers rätt till egendomen. HD konstaterade att föremål som tillförts fastigheten av annan än fastighetsägaren hör till fastigheten under förutsättning av att föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand, vilket innebar att de aktuella lösörena blev tillbehör till fastigheten genom fastighetsägarens förvärv. HD konstaterade vidare att, beträffande fast egendom, en överlåtelse blir gällande mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet, men ifrågasatte om det till följd av att de aktuella föremålen inför överlåtelsen var lösören kunde vara motiverat att sakrättsliga regler om lösöre ändå skall tillämpas i fallet. HD fann det inte motiverat att göra avsteg från regeln om att sakrättsligt skydd mot borgenärerna uppkommer redan genom avtalet, bl.a. skulle ett alternativt krav på tradition omöjliggöra genomförandet av kommersiellt skyddsvärda transaktioner. Följaktligen hade fastighetsägaren erhållit sakrättsligt skydd mot borgenärerna redan genom avtalet. Den kan tilläggas att i den mån HD medgett undantag på så sätt som ifrågasattes ett sådant undantag skulle ha inneburit ett radikalt avsteg från de annars gällande fastighetsrättsliga principerna (2:4 och 2:7 JB) om när en del av en fastighet tillåts särskiljas i ett sakrättsligt perspektiv. 1.2 Samäganderättslagens 6 § analogt tillämplig vid jordbruksarrende. I NJA 2006 s. 678 begärde en av två ägare till en arrenderätt försäljning av densamma på offentlig auktion enligt samäganderättslagens (1904:48 s. 1) regler. Det rörde sig om ett jordbruksarrende (sidoarrende) och frågan var alltså om samäganderättslagens regler skulle tillämpas analogt. HD konstaterade att samäganderättslagen tillämpats analogt i NJA 1995 s. 478 beträffande en bostadsrätt och i NJA 1998 s. 552 beträffande ett bostadsarrende. I det första fallet motiverades tillämpningen av att bostadsrätt som förmögenhetstillgång är nära besläktad med äganderätten till en fastighet och i det senare fallet var det fråga om att det på arrendestället fanns byggnader tillhöriga arrendatorerna gemensamt och att det ansågs från praktisk och ekonomisk synpunkt naturligt att se arrendet och byggnaderna som en sammanhållen enhet. Det nu aktuella fallet med ett sidoarrende aktualiserade enligt HD frågor av mer grundläggande art. HD konstaterade att samäganderättslagen framför allt fyller ett konfliktlösningsbehov och att detta behov inte är begränsat till sådan egendom som uttryckligen regleras i samäganderättslagen. HD fann att, det med hänsyn till att lagstiftningen inte tillhandahåller någon annan metod för att lösa konflikter mellan samägarna vid nu aktuell egendom, bestämmelserna i 6 § bör kunna tillämpas analogt. HD förordnade därmed att arrenderätten skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Nämnas kan att en invändning om att en analog tilllämpning var utesluten på den grunden att en överlåtelse av arrenderätten erfordrade jordägarens samtycke och att ett sådant samtycke inte var att räkna med, inte ansågs utgöra något hinder. Det fanns nämligen inte något i målet som visade att jordägaren generellt vägrade samtycke till överlåtelse och det fick ankomma på den gode mannen att vid en försäljning bevaka att det krav på samtycke som lagen uppställer blir iakttaget. 1.3 Tidigare sambos skyldighet att betala ersättning för nyttjande efter separation vid kvarboende. I NJA 2006 s. 206 hade efter separation förordnats att den ena sambon skulle bo kvar i den gemensamma bostaden; en med den andra sambon samägd bostadsrättslägenhet. Bodelningen kom att dröja flera år. HD fann att ersättning för nyttjandet skulle utgå. 1.4 Betalning med befriande verkan av hyra, vederlag, för nyttjande. I NJA 2005 s. 557 hade ett bolag till ett annat upplåtit en butikslokal på en fastighet samt en annan fastighet för lager och parkering. Det var uppenbart att en förutsättning var att både lokalen och den andra fastigheten skulle brukas tillsammans. Efter en tid såldes de båda fastigheterna och de kom därmed i skilda ägares händer. Nyttjanderättshavaren betalade hela det avtalade vederlaget till en av parterna och frågan var om betalningarna kunde göras gällande mot den andra parten. HD fann att tre alternativ var tänkbara i nu aktuell situation; dels att betalningen kunde göras till vem som helst av de båda fastighetsägarna, dels att betalningen skulle ske till varje fastighetsägare efter dennes andel i avtalsförhållandet, dels att betalningen skulle ske samfällt till de båda fastighetsägarna. HD uttalade att det första alternativet, som förutsatte avtal samt var ovanligt, inte var aktuellt, medan de två andra var tänkbara. HD diskuterade sedan om prestationerna på respektive sida var delbara men fann att oavsett vilket av de båda aktuella alternativen som gällde så hade betalning till den andra parten ändock inte gjorts med befriande verkan. Betalningen hade trots allt inte gjorts till den andra parten eller till en representant för denne och inte heller hade betalningen skett till fastighetsägarna gemensamt. Nyttjanderättshavaren förpliktigades därför att betala det belopp som belöpte på den andra partens fastighet (10 procent av det totala beloppet). 1.5 Hinder för verkställighet av avhysning. I NJA 2008 s. 910 hade hyresgästen efter det att ett beslut om att flytta från lägenheten vunnit laga kraft fortsatt att nyttja lägenheten och betalat hyra för densamma. Hyresvärden hade väntat mer än sex månader med att begära avhysning och under tiden skickat hyresavier till hyresgästen samt tagit emot hyra av hyresgästen. Hyresgästen väckte även sedermera talan mot hyresvärden om att ett nytt hyresförhållande uppkommit. Enligt 3:21, 2 st. UB gäller att verkställighet inte får äga rum, om svaranden gör gällande att något förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende. HD fann att hyresgästens invändning om att hinder mot verkställighet förelåg inte kunde lämnas utan avseende och verkställighet fick därmed inte ske. 1.6 Bulvanförhållande enligt 7:31 JB. I NJA 2003 s. 540 var det fråga om andrahandsupplåtelse av hyresrätt och om rättsförhållandet hade utnyttjats för att kringgå rättsskyddet för hyresgäster (7:31 JB). I fallet hyrde A.B. en lägenhet i en fastighet i Solna som ägdes av bolaget DR Fastigheter AB, i vilket bolag A.B. var delägare och styrelseledamot. A.B., som inte avsåg att bosätta sig i lägenheten, hyrde den för att i framtiden kunna hålla den till handa för något av sina barn; A.B. hyrde därför omedelbart ut lägenheten i andra hand till A.J. Några år senare såldes fastigheten till T:s Förvaltning AB (T:s). Efter köpet uppmanades A.B. av T:s att återlämna lägenheten och A.B. sade därför upp andrahandskontraktet med A.J. A.J. gjorde gällande att rättsförhållandet var sådant att A.J. för egen del skulle erhålla ett förstahandskontrakt med T:s avseende den aktuella lägenheten. HD uttalade att det av 7:31 JB framgår att en andrahandshyresgäst har samma rätt i förhållande till fastighetsägaren som han skulle ha haft om det hade varit denne som upplåtit nyttjanderätten, när det råder intressegemenskap mellan fastighetsägaren och förstahandshyresgästen och det med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kan antas att rättsförhållandet utnyttjas för att kringgå någon bestämmelse i lag som är till förmån för en nyttjanderättshavare. Vidare konstaterades att bestämmelsen tillkom i anslutning till 1985 års lagstiftning om vissa bulvanförhållanden och i första hand tar sikte på den situation som föreligger när förstahandshyresgästen är en bulvan för fastighetsägaren eller intar en bulvanliknande ställning i förhållande till denne och att lagstiftaren har velat motverka främst att fastighetsägaren och förstahandshyresgästen i ett sådant läge kommer överens om att deras avtal skall upphöra för att bli av med andrahandshyresgästen eller också utnyttjar dennes utsatta läge för att ta ut en oskälig hyra. Det är inte nödvändigt att avsikten med andrahandsupplåtelsen redan från början kan antas ha varit att i fastighetsägarens intresse kringgå någon bestämmelse i lag som är till förmån för nyttjanderättshavaren. HD uttalade vidare att det både enligt stadgandets ordalydelse och motiven framgår att det för att ett kringgående skall föreligga krävs ett illojalt förfarande, där andrahandshyresgästens svaga ställning utnyttjas för att sätta någon lagbestämmelse ur spel. Av att det föreligger en intressegemenskap följer inte att det är fråga om ett illojalt förfarande. I det aktuella fallet skedde uppsägningen av A.B. mot dennes vilja och det ansågs inte vara fråga om ett kringgående av lag och inte heller hade det visats att bolaget eller A.B. på ett illojalt sätt utnyttjat A.J:s ställning som andrahandshyresgäst under hyrestiden. A.J. hade därmed inte någon rätt gentemot fastighetsägaren. 1.7 Fullmakt vid hyresnämnden att ingå förlikning. I RH 2005:50 hade en hyresgäst (en dotter) i ett ärende om återbetalning av för mycket erlagd hyra inställt sig genom sin mor. Modern uppgav inför hyresnämnden att hon hade fullmakt att företräda dottern. Hyresnämnden lämnade ett förlikningsförslag som innebar att hyresgästen (dottern) skulle återkalla sin ansökan till hyresnämnden och att hyresvärden skulle återkalla en ansökan till tingsrätten. Förlikningsförslaget accepterades och ärendet avskrev. Hyresgästen överklagade hyresnämndens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja hyresnämndens beslut och visa målet åter tid för fortsatt behandling. Hyresgästen hävdade att uppdraget var begränsat och inte innefattade den ingångna förlikningen. Hovrätten konstaterade att hyresgästen uppgett att hon gett modern i uppdrag att inställa sig i hyresnämnden i hennes ställe. Vidare konstaterade hovrätten att hyresnämnden själv avgör om fullmakt skall visas upp eller inte och om omständigheterna inte föranleder någon annan bedömning kan hyresnämnden godta en muntlig fullmakt även när den endast åberopas av ombudet självt. När det gäller frågan om behörighet konstaterades att det saknas direkt tillämpliga lagregler härom och att det i den äldre förvaltningslagen för vägledning i frågan hänvisas till bl.a. rättegångsbalken. Av rättegångsbalken följer att en inskränkning i behörigheten endast gäller om den kommit till rättens eller motpartens kännedom. Hovrätten fann att, då det inte framkommit något som bort ge hyresnämnden anledning att ifrågasätta att modern haft fullmakt att företräda dottern, och någon inskränkning av denna inte kommit till hyresnämndens eller motpartens kännedom, modern var behörig att ingå träffad förlikning. Det kan konstateras att hovrätten i princip följde rättegångsbalkens regler och att detta kunde stödjas på vissa uttalanden i äldre förarbeten, men det kan noteras att det i dessa förarbeten också hänvisas till att vägledning kan hämtas ur avtalslagen. Avtalslagens bestämmelser hade dock, såvitt kan bedömas av referatet i fallet, så att säga lett till motsatt bedömning och det kan därför åtminstone diskuteras om en annan tillämpning hade varit att förorda. 1.8 Talerätt mot inskrivningsbeslut samt inskrivnings beviljande. RH 2007:74. Länsstyrelsen överklagade inskrivningsmyndighetens beslut om att bevilja inskrivning av nyttjanderätt. Länsstyrelsen hade enligt miljöbalken förelagt en fastighetsägare att utföra undersökningar och utredningar vid ett förorenat område på och i anslutning till två innehavda fastigheter. Länsstyrelsen hade vidare förbjudit fastighetsägaren att överlåta fastigheterna innan det förelagda arbetet var slutfört. Fastighetsägaren upplät, utan att först ha efterkommit föreläggandet, nyttjanderätt och nyttjanderättshavaren beviljades sedermera inskrivning. Enligt nyttjanderättsavtalet gavs nyttjanderättshavaren tilllåtelse att bebygga fastigheten, rätt att såsom ställföreträdare för fastighetsägaren agera i dennes namn samt i övrigt rätt att nyttja markområdet för dennes verksamhetsutövning. Det framgick vidare av avtalet att nyttjanderättshavaren var medveten om att området var starkt förorenat, men att denne inte var ansvarig för de undersökningar och eventuella saneringar som ålagts fastighetsägaren. Länsstyrelsen överklagade inskrivningen och hävdade att den stod i strid med överlåtelseförbudet och att länsstyrelsen har ett av rättsordningen skyddat intresse att bevaka att saneringskraven inte kringgås. Hovrätten konstaterade att ett beslut av inskrivningsmyndigheten enligt 19:32 JB får överklagas av den som beslutet rör om det har gått honom eller henne emot. Hovrätten fann att länsstyrelsen hade besvärsrätt. När det härnäst gällde prövningen i sak fann hovrätten att det var uppenbart att det aktuella upplåtelseavtalet var ett försök att kringgå länsstyrelsens föreläggande och upplåtelsen stod därmed i strid mot de gällande inskränkningarna i fastighetsägarens rätt att förfoga över fastigheten. Ansökan om inskrivning avslogs. 1.9 Nödvändig processgemenskap? I RH 2004:2 hade en av två medhyresgäster tillåtits ingå ett eget hyresavtal avseende den aktuella lägenheten och senare medgetts byta densamma mot två andra hyresrätter. Nödvändig processgemenskap ansågs inte föreligga, se vidare angående fallet nedan under 3.18. 1.10 Avgjord preliminärfråga — rättegångshinder? I RH 2004:91 hade i ett ärende hos hyresnämnden om uppskov med avflyttning från en lokal hyresgästen påstått att hyresvärden återtagit sin uppsägning med den följden att hyresavtalet alltjämt var gällande. Hyresnämnden hade funnit att så inte var fallet och beviljat hyresgästen uppskov med avflyttningen. Hyresgästen väckte sedermera talan i allmän domstol om fastställelse av att hyresavtalet var gällande på den grunden att hyresvärden återtagit sin uppsägning. Hovrätten fann att frågan om uppsägningen var återtagen eller inte hade haft omedelbar betydelse för prövningen av om uppskov skulle beviljas. Hovrätten konstaterade därför att den i målet aktuella frågan redan var rättskraftigt avgjord av hyresnämnden som en s.k. preliminärfråga och avvisade därför hyresgästens talan. Se även angående rättskraft HD:s dom i NJA 2011 s. 316 nedan under 3.2. 1.11 Rättegångshinder — lis pendens och immunitet. I RH 2004:52 hade en bostadsrättsförening hos kronofogden ansökt om avhysning av en bostadsrättshavare då denne vägrat föreningen tillträde till lägenheten och lägenheten därför förverkats. Kronofogden förpliktigade genom ett utslag bostadsrättshavaren att flytta från lägenheten. Innan detta beslut vunnit laga kraft väckte föreningen talan om att bostadsrättshavaren skulle förpliktas att flytta från lägenheten p.g.a. vanvård. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att det förelåg rättegångshinder med stöd av 13:6 och 42:4 RB och talan avvisades. I NJA 2009 s. 905 ansågs inte en främmande stat (Belgien) ha rätt att åberopa immunitet som rättegångshinder mot en talan grundad på avtal om hyra av lokal för statens ambassad i Sverige. 1.12 Resning i hyresmål. I NJA 2006 s. 635 beviljades resning då en hyresgäst ansågs haft giltig ursäkt enligt 58:1, 2 st. RB att inte förete ett studieintyg bl.a. till följd av ombudets sjukdom. 1.13 Betydelsen av underlåtenhet att i hyresmål i sak bemöta motparts påstående. I RH 2010:42 underlät en hyresgäst att inställa sig till sammanträde vid hyresnämnden och denne bemötte inte heller i hovrätten hyresvärdens uppgifter i sak om misskötsamhet. Hovrätten fann att det av allmänna processrättsliga principer följer att en parts underlåtenhet att bemöta motpartens påståenden om ett rättsfaktum inte innebär att det erkänts, istället kan underlåtenheten endast ges viss bevisverkan. Hyresvärden ansågs i fallet ha fullgjort sin bevisbörda. 1.14 Intresse av att få överklagande prövat. I RH 2006:35 hade hyresnämnden bifallit hyresvärdens yrkande om hyresavtalets upphörande (bostadshyra). Hyresgästen överklagade hyresnämndens beslut, men flyttade sedermera ut ur lägenheten och meddelade även hyresvärden härom samt återlämnade nycklarna. Hyresgästen ansågs med hänsyn till detta sakna rättsligt intresse av att få sitt överklagande prövat och detsamma avvisades.Allmänna spörsmål · p. 1 · s. 888

Om departementspromemorior1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 105–119 · 1 ställe

I en del fall av större intresse i detta sammanhang har man hänvisat till en promemoria som stöd för att gällande rätt har viss innebörd. Ibland anförs propositionen samtidigt (NJA 1986 s.539, NJA 2006 s.592, NJA 2007 s.451), och då är väl dess uttalanden viktigast; men det händer också att promemorian ensam anses ge besked i en fråga av betydelse för avgörandet. Detta har förekommit i NJA 1981 s.452 (Ds Ju 1978:5, om användning av sluten ungdomsvård), NJA 1982 s. 778 (Ds K 1980:14, om felparkering på tomtmark), NJA 1994 s.760 (Ds 1990:91, om värdering av konvertibla skuldebrev), NJA 1995 s.478 (Ds 1994:7, om tillämpning av samäganderättslagen på bostadsrätt), NJA 1998 s. 552 (åter Ds 1994:7. om tillämpning av samäganderättslagen i vissa fall), NJA 2007 s. 131 (Ds 2004:47, om undantag från lönegaranti), och NJA 2007 s.584 (Ds 2007:10, om innebörd av kränkning). Ibland har då promemorian inte lett till lagstiftning i det aktuella avseendet, men den har ändå ansetts ha intresse i sammanhanget. Det har också förekommit att en skiljaktig (eller två skiljaktiga) på samma sätt hänvisat till promemorian; se NJA 1984 s. 76 (Ds Ju 1973:14, om tagande i förvar), NJA 1993 s. 292 (Ds Ju 1972:4, om omfattningen av svensk jurisdiktion), NJA 2007 s.862 (åter Ds 2007:10, om tillämpning av skadeståndslagen vid brott mot Europakonventionen), och NJA 2008 s.740 (Ds 2005:34, om klander av bodelning).Promemoriorna som rättskälla · p. 4 · s. 114

Om indragning av bostadsrätt12 hänvisningar

Jonny Flodin · SvJT 2008 s. 274–291 · 12 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Anders Victorin · SvJT 2005 s. 412–436 · 1 ställe

1.1 Sakrättslig ställning av hyra avseende bostadsrättslägenhet. I RH 2002:9 ägde ett företag en bostadsrätt. Bostadsrätten var uthyrd till en enskild person, som tidigare varit hyresgäst i lägenheten innan fastigheten ombildades till bostadsrätt. (Företaget hade tidigare varit fastighetsägare och bostadsrätten till lägenheten uppläts enligt äldre bestämmelser till företaget, som sedan tecknade hyresavtal med den sittande hyresgästen.) Företaget gick i konkurs och konkursboet yrkade att hyresrätten inte var gällande mot konkursboet. Som grund för talan anförde konkursboet att bostadsrätten är lös egendom och att nyttjanderätt till lös egendom inte har sakrättslig verkan. — Svea hovrätt ansåg emellertid att principen köp bryter legostämma inte kan tilllämpas undantagslöst. I analogi med vad som gäller med avseende på hyra av hus på ofri grund, som uttryckligen omfattas av reglerna i 7 kap. jordabalken och med hänsyn till sociala skyddsaspekter samt med hänsyn till att parternas långvariga hyresförhållande ansåg hovrätten att den aktuella hyresrätten i sakrättslig hänseende borde bedömas på ett sätt som motsvarar reglerna i 7 kap. jordabalken. Hyresrätten ansågs därför gällande mot konkursboet. 1.2 Sakrättslig ställning av hyresrätt vid ombildning till bostadsrätt. I rättsfallet RH 2001:53 hade säljaren i ett köpekontrakt, som delgetts bostadsrättsförening genom hembud enligt ombildningslagen, garanterat att inga nya hyresavtal skulle tecknas. Innan föreningen antagit hembudet upplät likväl säljaren skriftligt nya hyresavtal. Hyresavtalen, ansågs gällande mot föreningen, oavsett om hyresgästerna varit i ond tro beträffande avtalsbestämmelsen. Skriftlig avtal och tillträde hade skett enligt reglerna i 7 kap. 13 § jordabalken. Att säljaren hade brutit mot avtalet var en annan sak. 1.3 Äganderätt till förbättringsarbeten som utförs av hyresgäst. I NJA 2002 s. 561, som i grunden gällde gåvobeskattning av en tillbyggnad till ett hus, som hyresgästen utfört, uppkom frågan om när tillbyggnaden blivit hyresvärdens egendom. En oenig Högsta domstol ansåg, såvitt man kan förstå, att reglerna om accession skulle tillämpas, så att tillbyggnaden, som inte kunde tas bort utan skador på den ursprungliga byggnaden, blivit fastighetsägarens egendom så snart den utförts. Avsikten hos hyresgästen (föräldrar till barn, ägde fastigheten) torde från början varit att tillbyggnaden skulle tillfalla barnen. Gåvan fullbordades därmed i samband med att tillbyggnaden fullbordades. Beroende på omständigheterna kan hyresgästen i ett sådant fall betinga sig ersättning, men om något sådant var det inte fråga i fallet. — Minoriteten såg inga skäl att frångå huvudregeln i 2 kap. jordabalken att tillbyggnaden tillhörde hyresgästen och därmed utgjorde lös egendom. 1.4 Utmätning av säkerhetsöverlåten egendom. I RH 1998:34 hade en kvinna säkerhetsöverlåtit en byggnad på ofri grund jämte, med jordägarens tillstånd, nyttjanderätten till markområdet. Därefter hade hon överlåtit byggnaden till en tredje person och något dessförinnan ingick jordägaren ett avtal om bostadsarrende med samma person. Kreditgivaren krävde betalning och kronofogdemyndigheten tog byggnaden och arrenderätten i mät för fordran mot säkerhetsöverlåtaren. Den nye ägaren krävde att utmätningen skulle hävas. Göta hovrätt fann att äganderätten till byggnaden eller arrenderätten inte övergått genom säkerhetsöverlåtelsen. Däremot hade byggnaden senare överlåtits och jordägaren hade upplåtit nyttjanderätten till marken till en annan person. Eftersom sakrättsligt skydd vid säkerhetsöverlåtelse uppkommer redan genom avtalet (NJA 1912 s. 311 och 1952 s. 407) hade förvärvaren övertagit egendomen med den belastning som säkerhetsöverlåtelsen inneburit, oaktat att han varit i god tro och tillträtt byggnaden. Emellertid fanns i fallet inte någon exekutionstitel riktad mot förvärvaren. Därmed fanns inga förutsättningar att bifalla kreditgivarens krav på utmätning. — Fallet kan sägas innebära att hovrätten godtar säkerhetsöverlåtelse av byggnad och nyttjanderätt (med jordägarens medgivande). Emellertid måste en begäran om utmätning rikta sig förvärvaren som ägare av den genom säkerhetsöverlåtelse ”pantsatta” egendomen. Egendomen svarar alltjämt för fordran. 1.5 Samäganderättslagen analogt tillämplig vid bostadsarrende. I NJA 1998 s. 552 gällde frågan om ideella andelar i ett bostadsarrende med byggnad som tillskiftats ägarna efter ett arvskifte skulle, i enlighet med den ena ägarens önskemål, kunna gemensamt utbjudas på offentlig auktion. Den andra ägare motsatte sig detta och ansåg att arrenderätt inte omfattades av samäganderättslagen. Högsta domstolen fann att samäganderättslagen analogt var tillämplig och hänvisade till att tomträtt omfattas samt till tidigare rättspraxis, där byggnad på ofri grund ansetts omfattas (NJA 1916 s. 104, NJA 1984 s. 45) liksom bostadsrätt (NJA 1995 s. 478). Även om tomträtt och bostadsrätt ger ett starkare skydd för nyttjanderättshavaren än bostadsarrende, ger dock bostadsarrendet ett betydande skydd, främst genom bestämmelserna om rätt till förlängning av arrendeavtalet och rätt till överlåtelse av arrenderätten. Också från praktisk och ekonomisk synpunkt ter det sig naturligt att se arrendet och de byggnader arrendatorn äger som en sammanhållen enhet. 1.6 Köplagen tillämplig vid köp av aktier i ett fastighetsaktiebolag. I RH 1999:138 ställdes frågan om köplagen eller jordabalken var tillämplig vid köp av aktier i ett bolag till vilken nyttjanderätten till en lägenhet var kopplad. Säljaren, som hade känt till att lägenheten var behäftad med ett fel, bestående i att ett sopnedkast gick genom en av garderoberna i sovrummet, men inte upplyst köparen om detta, ansågs ha handlat mot tro och heder. Hovrätten fann att ansvaret skulle bedömas enligt köplagens regler om prisavdrag i 38 §, en nog så naturlig slutsats, inte minst med hänsyn till att ett sådant förvärv måste anses ligga närmare ett förvärv av bostadsrätt än fast egendom. Hovrätten uppskattade prisnedsättningen till 300 000 kr av köpeskillingen om 1 900 000 kr. 1.7 Hyra för bostad till annan än hyresvärden? I RH 2000:5 hade en hyresgäst i ett servicehus betalat hyra till hyresvärden och dessutom avgift för tillgång till viss service i anslutning till boendet till kommunen. Eftersom avgiften betalades till någon annan än hyresvärden ansågs den inte utgöra hyra. 1.8 Omfattar förmånsrätten för hyra också moms? I rättsfallet NJA 2002 s. 351 (samt i notisfallet NJA 2002 C 24) diskuterades frågan om hyresvärdens förmånsrätt avseende tre månadshyror i hyresgästens konkurs enligt de tidigare gällande reglerna i 5 § 1 st. 1 förmånsrättslagen också omfattande kravet på moms i ett läge där hyresvärden och hyresgästen är mervärdesskattepliktiga. Resonemanget bygger på mervärdesskattereglernas konstruktion. — Hyresvärden måste erlägga moms, även om hyresgästen inte betalar, men reglerna i mervärdesskattelagen ger den momsskyldige rätt att minska mervärdesskatteunderlaget om han gör en kundförlust. Om förlusten är total blir hyresvärden fullt kompenserad, men om förlusten endast är partiell måste en proportionering ske. Skulle sålunda hyresvärden, efter att ha tillgodoräknats kompensation för full förlust, erhålla utdelning i hyresgästens konkurs, fastställs ett nytt beskattningsunderlag på 80 % av det erhållna beloppet och på detta måste moms erläggas med 25 %. Om hyresvärden erhåller utdelning motsvarande tre månaders hyra utan kompensation för mervärdesskatt måste han alltså trots det betala moms på det utdelade beloppet. Den förlust han gör genom att han blir tvungen att avvara 20 % av det erhållna beloppet till skattebetalning blir inte kompenserad genom skattereglerna. Slutsatsen av resonemanget blev därför att beloppsbegränsningen tre månaders hyra avser den avtalade hyresfordran, inklusive mervärdesskatt, för tre månader. — Rättsfallet saknar numera intresse, eftersom 5 § förmånsrättslagen upphört att gälla (SFS 2003:535). Men det har ändå tagits med, eftersom resonemanget möjligen talar för att moms skall jämställas med hyra också i andra sammanhang, t.ex. förverkande vid för sent inbetald hyra. Se även NJA 1999 s. 617 betr. tillämpningen av 12 kap. 31 § jordabalken före 2004 års lagändring. 1.9 Novation av hyresfordran. I RH 2001:49 gällde frågan om den 2åriga preskriptionstiden enligt 12 kap. 61 § jordabalken avseende fordringsanspråk på grund av hyresförhållande hade löpt ut. Situationen var den att hyresgästen under hyresförhållandet ådragit sig en hyresskuld. Emellertid hade hyresgästen i en särskild skuldförbindelse, upprättad några månader efter avflyttningen från lägenheten, förbundit sig att betala skulden på ca 37 000 kr. En oenig hovrätt fann att genom skuldförbindelsen ett nytt fordringsförhållande uppstått, fristående från det bakomliggande hyresförhållandet. Det är m.a.o. frågan om novation. Stöd för detta står inte att finna i förarbetena till hyreslagstiftningen, men väl i förarbetsuttalanden till annan lagstiftning, bl.a. atomansvarighetslagen och lagen om inrikes vägtransport. Inte heller kunde reglerna om 3-årig preskriptionstid i 2 § preskriptionslagen anses tillämpliga utan hovrätten fann att reglerna om 10årig preskription gällde. 1.10 Begreppet total sublokation. I rättsfallen NJA 2001 s. 241 (I och II) hade Högsta domstolen anledning att ta ställning till begreppet total sublokation av bostadsrättslägenhet. I det första fallet hade bostadsrättshavaren hyrt ut en del av lägenheten — ett mindre sovrum, där möbler förvarades, omfattades inte av avtalet. Bostadsrättshavaren hade aldrig bott i lägenheten, medan hyresgästen disponerat resten av lägenheten inräknat badrum och kök. Den enda kontakten bostadsrättshavaren hade med lägenheten var att hennes sambo någon gång i månaden tittade till den, efter att i förväg ha anmält sin ankomst. Hösta domstolen fann att hyresgästen haft rätt att självständigt nyttja lägenheten och att bostadsrättshavaren därför upplåtit hela lägenheten i den mening som avses i 7 kap. 10 § bostadsrättslagen.Allmänna spörsmål · p. 1 · s. 413

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Laila Zackariasson · SvJT 2003 s. 753–954 · 1 ställe

I NJA 1995 s. 478 ansågs pantsättning ha ägt rum av en andel i en bostadsrätt. Efter beslut om utmätning av andelen blev frågan till att börja med om SamägL var tillämplig vid samägande av en bostadsrätt, så att detta villkor för tillämpning av den så kallade indragningsregeln i 8 kap. 8 § UB var uppfyllt. Högsta domstolen anförde bland annat att bostadsrätten som förmögenhetstillgång var nära besläktad med äganderätten till en fastighet, och att egendom av sistnämnt slag uttryckligen omfattades av samäganderättslagen. Det för bostadsrätt karakteristiska rättsförhållandet mellan bostadsrättshavaren och bostadsrättsföreningen kunde visserligen ibland tänkas medföra svårigheter att fullt ut tillämpa samäganderättslagens principer på bostadsrättsförhållanden. I sina väsentliga delar borde samäganderättslagen likväl enligt Högsta domstolen anses analogt tillämplig på bostadsrätt. Däremot ansågs emellertid, efter utförligt resonemang om makars och sambors rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet, att 8 kap. 8 § UB inte kunde tillämpas analogt vid utmätning av en andel i en bostadsrätt. I det aktuella fallet kunde hela bostadsrätten således inte säljas exekutivt. Utmätningsgäldenärens andel i denna fick därför anses ha ett så begränsat ekonomiskt värde att utmätning av andelen inte borde få ske. Utmätningen upphävdes.Inledning · p. 510 · s. 949