I NJA 2011 s. 755 behandlade HD dels frågan om preskriptionstid vid

1.krav på återbäring av olaglig värdeöverföring, dels fråga om preskription av återvinningskrav. HD fastställde att ett krav på återbäring på grund av olovlig utdelning preskriberas tio år efter tillkomsten enligt allmänna regler om preskription (se 1 och 2 §§ preskriptionslagen, 1981:130) under förutsättning att återbäringskravet rör en fordran och inte krav riktat mot viss egendom samt konstaterade, med hänvisning till NJA 1987 s. 259, att intressegemenskap mellan bolag såsom till exempel ett koncernförhållande, inte utesluter preskription. Vad gäller frågan om preskription av återvinningstalan kom HD, efter en utförlig motivering, fram till att allmän fordringspreskription om tio år gäller samt att utgångspunkten för fordrans uppkomst bör vara ”den disposition som återvinningskravet riktas mot, om kravet är av sådant slag att det kan preskriberas”. Justitieråden Göran Lambertz och Martin Borgeke var skiljaktiga. 1.7 Låneförbudet 1.7.1 Påföljdsbestämning vid brott mot låneförbudet Huruvida brott mot låneförbudet i 21 kap. ABL är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse prövades i RH 2012:50. Hovrätten framhöll att HD i NJA 1986 s. 56 ansett att en fängelsepåföljd framstod som nödvändig av allmänpreventiva skäl i ett fall där en person uppsåtligen vid fyra tillfällen brutit mot låneförbudet i 1975 års ABL. Vidare anfördes att ett viktigt syfte med låneförbudet är att förhindra att personer tar ut medel från sitt bolag för privat konsumtion utan att betala skatt, att brottet normalt är svårt att upptäcka, i likhet med andra skattebrott, samt att fängelsestraff har större preventiv effekt i sådana sammanhang. Dessa skäl talade enligt hovrätten med styrka för att normalpåföljden vid uppsåtliga brott mot låneförbudet borde vara fängelse. I det aktuella målet framhölls att den tilltalades förbjudna uttag inte var gjorda med skatteundandragande syfte, då den tilltalade hade deklarerat och betalat inkomstskatt på beloppen. Artvärdet ansågs därmed inte ”särskilt högt” och straffvärdet uppskattades till två till tre månaders fängelse. Påföljden ansågs kunna bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. 1.7.2 Lån till styrelsesuppleant och tidpunkt för när lån ska anses lämnat I 21 kap. 1 § ABL stadgas att ett aktiebolag inte får lämna penninglån till vissa personer, däribland aktieägare och styrelseledamöter samt vissa närstående till dessa. Om penninglån ändå lämnas i strid mot låneförbudet ska mottagaren återbära medlen enligt 21 kap. 11 § ABL. Brott mot låneförbudet är dessutom straffbelagt enligt 30 kap. 1 § ABL, vilket innebär att legalitetsprincipen måste beaktas vid tolkning och tilllämpning av bestämmelsen. I NJA 2015 s. 578 hade ett aktiebolag beviljat lån till en person som först vid tidpunkten för utbetalningen inträtt som suppleant i bolagets styrelse. Låntagaren var således inte suppleant vid tidpunkten för låneavtalets ingående. Tingsrätten och hovrätten kom bland annat med hänvisning till bedömningen i rättsfallen NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418 (som dock rörde olovlig värdeöverföring) fram till att ett lån ska anses ha lämnats vid tidpunkten för låneavtalets ingående och ogillade talan. Två frågor aktualiserades vid prövningen i HD: 1) Ingår en suppleant i den så kallade närståendekretsen i 21 kap. 1 § 2 ABL? och 2) Vid vilken tidpunkt ska ett lån anses ha lämnats vid tillämpningen av 21 kap. 1 § ABL? Domstolen besvarade den första frågan jakande. Det konstaterades dels att enligt 8 kap. 3 § andra stycket ABL ska lagens bestämmelser om styrelseledamöter — i den mån de är tillämpliga — gälla även för styrelsesuppleanter, dels att det har uttalats i förarbetena till ABL att låneförbudet är avsett att gälla även för styrelsesuppleanter. Vad avser frågan om tidpunkten för när ett penninglån ska anses vara lämnat kom HD fram till att ett lån ska anses ha lämnats redan då ett bindande låneavtal ingås, och att det således är förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående som blir avgörande för låneförbudets tilllämplighet. De skäl som framfördes av domstolen var huvudsakligen att det skulle medföra en för stor osäkerhet för såväl avtalsparterna som tredje man att lämna avtalet svävande fram till tidpunkten för utbetalningen samt att den förordade tolkningen är förenlig med allmänna principer (hänvisning skedde här till NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418). Tolkningen ansågs dessutom ligga väl i linje med avtalsrättsliga utgångspunkter och lagtextens formulering (”lämna penninglån”). På de angivna grunderna kom HD fram till att lånet till suppleanten inte träffades av låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL.s. 1084

Inlösen av minoritetsaktier[^70]

1.1.8.1 Avtal om avstående av rätt till tvångsinlösen I 22 kap. 1 § första stycket ABL stadgas att en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag har rätt att lösa in övriga aktieägares aktier, så kallad tvångsinlösen. Minoritetsaktieägarna har också en motsvarande rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. Uppstår tvist kring rätten till inlösen, ska denna avgöras av skiljemän enligt 22 kap. 6 § ABL. Reglerna i 22 kap. ABL syftar enligt förarbetena främst till att underlätta fusioner mellan dotter- och moderbolag, att skydda minoritetsaktieägare (genom att dessa ges en möjlighet att ta sig ur den utsatta position som en minoritetsställning innebär) samt att tillgodose det allmänna intresset av rationella ägarförhållanden i näringslivet. I rättsfallet NJA 2011 s. 429 uppkom fråga om vilken verkan, om någon, en avtalad begränsning av rätten till tvångsinlösen har. Bakgrunden i målet var följande. Två utländska bolag hade ingått ett joint venture agreement, det vill säga ett aktieägaravtal, rörande ägandet av aktierna i ett svenskt bolag (”Bolaget”). Enligt avtalet hade den ena aktieägaren (”Majoritetsaktieägaren”) rätt att av den andra (”Minoritetsaktieägaren”) lösa in alla aktier utom en under vissa förutsättningar. I skiljedom fastställdes sedermera att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in alla aktier utom en av Minoritetsaktieägaren. Inlösen skedde därefter i enlighet med skiljedomen. Några månader senare meddelades en skiljedom angående tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL. Genom skiljedomen fastställdes att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den kvarvarande aktien i Bolaget. Talan väcktes därefter mot skiljedomen av Minoritetsaktieägaren och tingsrätten prövade genom mellandom frågan huruvida Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den omtvistade aktien, trots att Majoritetsaktieägaren genom avtal hade avstått från en sådan rätt. Tingsrätten besvarade frågan jakande och hovrätten fastställde tingsrättens domslut.s. 1086

2.HD konstaterade inledningsvis att det råder stor enighet i doktrinen om att aktieägaravtal gäller mellan parterna, men att det saknar verkan gentemot bolaget. Det följer enligt HD av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, enligt vilken avtal mellan aktieägare aldrig kan få aktiebolagsrättsliga verkningar. HD diskuterade härefter vad som avses med detta. Med hänvisning till förarbetsuttalanden, där det framgår att frågor om verkan av avtal mellan aktieägare är av avtalsrättslig natur, konstaterade HD att lagstiftarens uppfattning snarast måste förstås så att frågor som regleras i aktiebolagslagen är av ”aktiebolagsrättslig natur”. Vidare anfördes att lagstiftarens avsikt måste ha varit att lagens bestämmelser ska avgöra i vilken mån avtal som rör frågor som regleras i aktiebolagslagen kan få aktiebolagsrättslig verkan. För egen del har jag svårt att se logiken i HD:s resonemang. Det förhållandet att frågor som rör verkan av avtal mellan ägarna är av avtalsrättslig natur, innebär inte per automatik att frågor som regleras i aktiebolagslagen är av aktiebolagsrättslig natur. Mot bakgrund av HD:s slutsats framstår det vidare som oklart i vilken mån den vedertagna uppfattningen angående aktieägaravtalets verkan alltjämt står sig. Den vedertagna uppfattningen har varit att den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen innebär att aktieägaravtal inte binder bolagsorganen och att beslut som fatttas av bolagsorganen i strid mot en bestämmelse i ett aktieägaravtal inte är bolagsrättsligt ogiltigt. Det framstår med andra ord som oklart hur långt den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen nu sträcker sig.s. 1087

3.Härefter redogjorde HD för SAS-principen och distinktionen mellan dispositiva och tvingande regler i aktiebolagslagen. HD konstaterade att rätten till tvångsinlösen inte kan begränsas genom en bestämmelse i bolagsordningen. Mot bakgrund av syftena bakom tvångsinlösenreglerna (se ovan) fastställde HD, i likhet med underinstanserna, att det inte heller är möjligt att, med verkan i ett tvångsinlösenförfarande, på förhand inskränka rätten till tvångsinlösen genom en bestämmelse i ett aktieägaravtal. Hovrättens domslut fastställdes därmed. Det synes oklart vilken betydelse diskussionen kring frågan om den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen egentligen hade för utgången i målet mot bakgrund av de ovan redovisade teleologiska övervägandena. Vidare ska noteras att domens ratio decidendi är begränsat till att avse inskränkningar i rätten till tvångsinlösen gjorda på förhand och det tar vidare sikte på just bundenhet med verkan i ett tvångsinlösenförfarande. Huruvida avtal om tvångsinlösen är avtalsrättsligt bindande är således alltjämt en öppen fråga och det mesta synes tala för att sådana avtal kan vara bindande parterna emellan, även om konsekvenserna av detta rimligen kan bli märkliga. Vidare finns det goda skäl som talar för att avståenden som görs när en lösenställning väl har uppkommit normalt är giltiga med verkan i ett tvångsinlösenförfarande. Sammantaget kan sägas att domen har klargjort framförallt en viktig fråga, men samtidigt skapat vissa frågetecken rörande främst den närmare innebörden och räckvidden av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen. Metodologiskt kan noteras att subjektiva teleologiska överväganden tillmättes stor vikt. 1.8.2 Tillämpning av särregeln Enligt 14 a kap. 1 § i den numera upphävda försäkringsrörelselagen (1982:713, ”FRL”) har en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett försäkringsaktiebolag rätt att inlösa övriga aktieägares återstående aktier. Om lösenbeloppet för en aktie är tvistigt, ska det bestämmas med hjälp av 14 a kap. 2 § FRL. Huvudregeln stadgar att inlösenbeloppet ska bestämmas så att det motsvarar det pris som aktien skulle ha haft vid en försäljning under normala förhållanden (se 14 a kap. 2 § andra stycket 1 FRL). I fjärde stycket finns emellertid ett undantag, den så kallade särregeln, som stadgar att om lösenförfarandet har föregåtts av ett offentligt erbjudande att förvärva samtliga aktier i försäkringsaktiebolaget och om erbjudandet har antagits av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser, ska lösenbeloppet motsvara vederlaget vid det offentliga erbjudandet om inte särskilda skäl motiverar annat. Bestämmelserna bygger på motsvarande bestämmelser i 22 kap. ABL.s. 1087