288

1.Samma resultat torde man få, om man hänvisar till dygderna ärlighet och lojalitet respektive lojalitetsprincipen och viljeprincipen. Exakt hur mycket man är skyldig att upplysa motparten om i samband med ett avtalsförhandling kan diskuteras, och kommer att diskuteras i anslutning till ett rättsfall senare i detta kapitel, men om man exempelvis har åsidosatt en upplysningsplikt, har medkontrahenten inte format sin vilja på grundval av tillräcklig information och då har man stöd i dygden ärlighet och viljeprincipen för att hävda att avtalet skall vara oförbindande. Man kan också hävda att dolöst förtigande av viktiga upplysningar innebär ett lojalitetsbrott och att därmed avtalets bindande kraft kan ifrågasättas även med hänvisning till lojalitetsdygden och lojalitetsprincipen. När det gäller den situationsberoende omständigheten att en part haft tillgång till oberoende rådgivning i det aktuella ärendet, blir frågan om detta faktum ”förvandlar” honom från en part med underlägsen kompetens till en part som är jämbördig i kompetenshänseende med medkontrahenten. Rättspraxis tyder på att det kan vara så. I NJA 1986 s 388 gällde tvisten en skiljeklausul i ett förlikningsavtal mellan Södra Skogsägarna och en tidigare anställd angående rätten till vissa patent m m. Den anställde gjorde gällande att klausulen var oskälig, men HD fann att så inte var fallet, varvid HD bland annat anförde att ”…avtalet har tillkommit efter ingående förhandlingar vid vilka parterna har varit företrädda av advokat”. I NJA 1992 s 782, som gällde skäligheten i ett avtal om företagsförsäkring, framhöll HD att försäkringstagaren (Södertälje stadshotell) hade företrätts av en försäkringsmäklare vid förhandlingarna med försäkringsbolaget och att detta hade ”stor betydelse” för bedömningen av om försäkringsbolaget hade lämnat bristfällig information beträffande villkorets innebörd eller inte. HD anförde: ”Att Brandkontorets information om villkoret synes ha varit bristfällig har alltså varit utan betydelse i just detta fall, eftersom hotellbolagens ombud likväl haft klart för sig vad villkoret innebär”.[^1163] Man bör dock, menar jag, skilja mellan olika situationer, med hänvisning till vilken av de faktorer, som enligt ovan kan ge upphov till underlägsen ställning, som berörs i respektive fall. De två strax ovan refererade fallen berör båda i första hand kompetensfaktorn. Fallet med Södertälje stadshotell gällde medkontrahentens (försäkringsbolagets) eventuellt överlägsna kompetens och därav följande upplysnings- och informationsplikt. Då tillräknades försäkringstagaren de insikter som vederbörandes ombud i kraft av sin specialistkompetens besatt. Det får anses vara föga anmärkningsvärt. Anlitar man någon, för att få del av kompetens man inte själv innehar, är det rimligt att betrakta uppdragsgivaren och uppdragstagaren som en ”enhet” i kompetenshänseende. I fallet med Södra skogsägarna anförde den anställde att han befann sig i ekonomiskt underlägsens. 29