Rättsfall
NJA 1992 s. 728
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 728
BibTeX
@misc{nja-1992-s-728,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 728}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 9 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum1 hänvisning
Reklamation mot advokater och revisorer3 hänvisningar
- I NJA 1992 s. 728 godtog HD att den som begär skadestånd avvaktar till dess resultatet av avtalsbrottet går att överblicka. Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, s. 58 och 71.
- NJA 1971 s. 51 rörde köp av begagnad bil (1905 års köplag). Reklamation hade skett för sent när den skett tre månader efter att felet upptäcktes. NJA 1977 s. 138 rörde felaktig takkonstruktion som reklamerades ca två — tre månader efter upptäckt, vilket ansågs vara tillräckligt. I NJA 1992 s. 728 som gällde leasingavtal ansågs reklamation beträffande skadestånd ha skett i rätt tid när det skedde ca nio månader efter hävningsgrunden uppkommit. I NJA 1988 s. 335 ansågs reklamation vid köp mellan näringsidkare om fel som framförts en vecka efter att felet konstaterats ha skett i rätt tid. I NJA 1993 s. 436 som rörde köp mellan näringsidkare ansågs köparen har reklamerat för sent när krav framställdes fem månader efter tillträdet. I NJA 2008 s. 1158 ansågs reklamation som framfördes av konsument 4,5 månader efter att reklamationsfristen börjat löpa som rättidig. Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap 3.3. Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, 2007, s. 162, anser att reklamationsfrister beträffande tjänster har sträckts ut sedan 1990- och 2000-talens lagreformer.
- Det föreligger med stor sannolikhet en allmän skyldighet att lämna meddelande till en avtalsbrytande part om avtalsbrottet även om sådan skyldighet inte följer av uttrycklig lag. Högsta domstolen har givit uttryck för en allmän icke lagfäst princip om reklamation i NJA 1992 s. 728, 2007 s. 909 och 2008 s. 243.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar
- Frågan om hävning kunde anses ha skett utan uttrycklig hävningsförklaring prövades i NJA 1992 s. 728. Fallet rörde ett avtal om finansiell leasing av bl.a. en lastbil. Enligt avtalet skulle lastbilen leasas i 36 månader. Redan efter ca ett halvt år hade leasetagaren sålt lastbilen och redovisat köpeskillingen till leasegivaren som sedermera krävde ersättning av leasetagaren i form av skadestånd. Leasegivaren hade dock inte avgivit någon hävningsförklaring. HD anförde här, efter att ha konstaterat att hävning normalt kräver en hävningsförklaring, att i ”vissa fall kan det ändå stå klart att avtalet av ena eller andra orsaken inte kommer att fullgöras. En uttrycklig hävningsförklaring kan då inte anses nödvändig”. Beträffande det aktuella fallet fann HD att det för parterna i och med leasetagarens försäljning av lastbilen ”stått klart att leasingavtalet rörande denna inte skulle fullföljas enligt kontraktet” och att det därför inte kunde anses ”behövligt för [leasegivaren] att bekräfta den saken genom att uttryckligen säga upp avtalet”. Resultatet i det enskilda fallet ligger i linje med vad som anfördes ovan. Däremot bör HD:s uttalande om att hävningsförklaring inte behöver avges när det står klart att avtalet inte kommer att fullgöras tolkas med viss försiktighet. Hävningsförklaring bör sålunda även fortsättningsvis krävas i alla fall där fullgörelse är helt utesluten och båda parter känner till detta förhållande. 4.6 Prisavdrag 4.6.1 Förutsättningar för prisavdrag 1990 års köplag bygger på den grundläggande tanken att avhjälpande och omleverans är de primära påföljderna vid fel som sålunda skall komma ifråga i första hand. Rätten till prisavdrag aktualiseras först när ”avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid” efter köparens neutrala reklamation (se 37 § KöpL). Hierarkin i KöpL skiljer sig från den i KöpL:ns förebild, CISG. I art. 50 anges beträffande rätten till prisavdrag att köparen inte är berättigad till sådant avdrag om ”the seller remedies any failure to perform his obligations in accordance with … article 48”. I art. 48 anges sedan att säljaren har en rätt att avhjälpa eller omleverera om ”he can do so without unreasonable delay”. När art. 50 talar om att prisavdrag inte skall utgå när säljaren ”remedies any failure” avses härmed att om säljaren de facto har avhjälpt ett fel, så kan prisavdragspåföljden inte stå till tjänst för någon ytterligare kompensation, utan köparen är i så fall, om förutsättningarna härför är uppfyllda, hänvisad till att kräva skadestånd.
- Här kan jämföras med NJA 1989 s. 156, rörande köp av en hundvalp som utvecklat allvarlig ärftlig sjukdom efter köpet, där HD vid tillämpning av 42 § 2 st. i 1905 års köplag (där det föreskrevs att skadeståndsansvar kunde uppkomma om godset saknade egenskap, som kunde anses tillförsäkrad) fann att det var tveksamt om det finns något utrymme för att tillämpa principen om kärnegenskaper på ett köp av levande djur och att det i vart fall inte kunde åläggas säljaren ett sådant ansvar i det föreliggande fallet. Utrymmet för ett ansvar för kärnegenskaper vid köp av lös egendom torde generellt ha minskat betydligt i och med att det numera föreskrivs att säljaren endast ansvarar vid avvikelser från vad han särskilt har utfäst (se 40 § 3 st. KöpL). 4.7.1.6 Konkurrerande skadeorsaker Det förekommer att en skada uppkommer till följd av flera skilda orsaker. I dessa fall gäller det, om inte skadevållaren ansvarar för samtliga orsaker, att avgöra om och i vilken utsträckning de olika orsakerna orsakat skadan. Denna fråga var uppe till bedömning i NJA 1990 s. 608, där en flock sålda höns hade sjukdomar som medförde att köparen nödgades slakta dessa höns och även egna höns. Eftersom dessa sedan tidigare ägda höns också hade en sjukdom som kunde leda till produktionsstörningar fick enligt HD anses att också denna sjukdom medverkat till beslutet att slakta hela hönsflocken. Skadan hade därför till en del grund i omständigheter för vilka säljaren inte ansvarade. Säljaren skulle därför inte ansvara för mer än ”en del av den skada som uppkommit för” köparen. Ansvaret fastställdes, oklart på vilka grunder, till hälften av skadan. 4.7.1.7 Meddelande om krav på skadestånd Utgångspunkten vid avtalsbrott är att den icke-kontraktsbrytande parten har rätt till ersättning i form av skadestånd utan att detta särskilt måste meddelas motparten. Vid ett köp gäller sålunda vid fel i varan att redan rätten att göra gällande felpåföljder, som bl.a. förutsätter en neutral reklamation, ger rätt till skadestånd. Skälet är naturligtvis att den kontraktsbrytande parten i dessa fall har anledning att förvänta sig att motparten önskar kompensation i form av skadestånd för de förluster som åsamkats denne till följd av felet. Vid dröjsmål förehåller sig situationen något annorlunda. Här krävs normalt att köparen avger hävningsförklaring och krav på skadestånd inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet. Något särskilt meddelande om krav på skadestånd behöver dock inte lämnas om köparen till följd av dröjsmålet har hävt köpet. Skälet är åter att säljaren efter köparens hävning har anledning förvänta sig att köparen önskar ersättning för de förluster som åsamkats honom. I NJA 1992 s. 728, som rörde ett avtal om finansiell leasing av bl.a. en lastbil över 36 månader där leasetagaren sålt lastbilen och redovisat köpeskillingen till leasegivaren efter ett halvår, önskade leasegivaren ersättning i form av skadestånd. HD fann här att avtalet var hävt utan att uttrycklig hävningsförklaring avgivits. Beträffande rätten till skadestånd uttalade HD att det, i en situation där uttrycklig hävningsförklaring inte är nödvändig, dock krävs att den skadelidande parten ger sin begäran om skadestånd till känna för motparten. Härvid kunde det dock godtas att den skadelidande väntar med att klargöra sin ståndpunkt intill dess det ekonomiska resultatet närmare går att överblicka. I det aktuella fallet hade leasegivaren krävt skadestånd i januari 1985. Eftersom han först i december 1984 fått klart för sig utfallet på det totala mellanhavandet med leasetagaren ansågs kravet inte ha framställts för sent. 4.7.2 Skadeståndets beräkning 4.7.2.1 Utgångspunkter Utgångspunkten för beräkningen av skadestånd i obligationsrättsliga sammanhang är att ersättning enligt det positiva kontraktsintresset skall erläggas och att sålunda den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om avtalet fullgjorts på riktigt sätt. I NJA 1989 s. 614 uttalades med gillande att det i den rättsliga doktrinen anförts att det fanns möjligheter att erhålla sådant skadestånd ”när det är fråga om kontraktsbrott liksom möjligen också i vissa kvalificerade fall av s.k. culpa in contrahendo”.