2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter
Lars Heuman · SvJT 2021 s. 18–47 · 1 ställe
- HD p. 21. Se beträffande kritik Agnafors, JT 2019–20 s. 358 ff. HD hänvisar under p. 20 till flera fall men de flesta är kasuistiska och saknar generella uttalanden: NJA 1991 s. 56 och NJA 1999 s. 480. Ett uttalande kan vara principiellt men så urvattnat att det ger föga vägledning: NJA 2009 s. 447 och NJA 2010 s. 671 p. 7 (det är inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades; en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt förekommit i målet vara tillräckligt för en fällande dom.) NJA 2010 s. 671 p. 8 innehåller emellertid uttalanden av stor betydelse för den principiella synen på bevisvärdering. HD uttalade: ”Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.” Även om domskälen i denna del saknar en referens är det tydligt att uttalandena delvis bygger på jur.dr Lena Schelins doktorsavhandling som överarbetats. Se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts juridik 2007. Hennes vittnespsykologiska undersökningar har förmodligen bidragit till att det var möjligt för HD att göra de citerade uttalandena. Se dock beträffande konstansbrister Schelin, s. 188.fotnot 14 · s. 24
Dag Victor · SvJT 2015 s. 72–79 · 1 ställe