Rättsfall
NJA 1985 s. 893
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1985 s. 893
BibTeX
@misc{nja-1985-s-893,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1985 s. 893}},
year = {1985},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 5 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Göta Hovrätts dom 1999-10-04, Mål nr B 974/98, Bootlegskivor. För att svenska regler om upphovsrätt skall vara tillämpliga även i de fall då fråga är om utländska upphovsmän krävs att upphovsmännen på något av de sätt som närmare anges i internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) har anknytning till ett land som har anslutit sig till Bernkonventionen eller Världskonventionen om upphovsrätt. I fallet saknades uppgift om vilka de utländska upphovsmännen var. Men med beaktande av inspelningarnas art och det stora antal länder som anslutit sig till de aktuella konventionerna kunde det hållas för visst att upphovsmännen hade erforderlig anknytning till ett konventionsland. Hovrätten ansåg sig också kunna utgå från att skyddstiden i de aktuella verkens hemländer inte hade löpt ut. 1.2.A(cid:0)(cid:0)vvägning mellan upphovsrätten och yttrandefriheten Inte sällan har hävdats att ett tryckfrihets- eller informationsintresse skall ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten. I fallet NJA 1985 s. 893, Manifestet, uttalade Högsta domstolen att uppgiften att i berörda typfall begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång, till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse, bör förbehållas lagstiftaren. Emellertid förklarade domstolen att det kunde uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avsåg domstolen fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap. 4 § BrB leder till straffrihet, något som inte ansågs relevant i detta fall.
- I några fall kan frågan om minimikraven för rättsskydd i vart fall inte ha varit helt betydelselös, varför domstolarnas ställningstaganden, om än sällan utförligt motiverade, har sitt intresse. NJA 1985 s. 893, Manifestet; en text på ett par sidor, sedermera omtalat som Manifestet och återgivet in extenso i Göteborgs-Posten, innehöll en beskrivande framställning som utgjorde resultatet av diskussioner inom Göteborgs Stadsteaters regissörsgrupp och var ett förslag som skulle användas i en fortsatt diskussion på teatern. Idéerna ansågs inte vara helt nya i teatersammanhang och troligen gemensamma för medlemmar av regissörsgruppen och syftet bakom texten liksom det sakliga innehållet var likgiltiga som skyddsskapande moment, framhöll Högsta domstolen. Däremot hade upphovsmannen förmått ge texten en individuell utformning av sådan självständighet och originalitet som erfordras för skydd.
- NJA 1985 s. 909, Aftonbladet. Allmänna principer är att tillämpa vid bestämmande av gärningsmannaskap vid intrång i upphovsrätt. Den närmare innebörden härav kunde däremot inte anses helt klar. Sålunda kunde t.ex. den tryckfrihetsrättsliga regleringen indirekt påverka bedömningen av hur ansvaret skulle placeras inom ett tidningsföretag. Att ansvaret bör läggas på en person inom en tidningsledning var alltså motiverat, enligt Högsta domstolens mening, både som skydd för upphovsmännens intressen och som led i värnet av tidningars redaktionella integritet. I detta fall hade en publicerad tidningsartikel kommit att innehålla otillåtna utdrag ur en bok, vilken ännu inte var utgiven, men som i korrektur översänts till tidningen som förberedelse för en recension. Högsta domstolen konstaterade att någon klar och tydlig instruktion om uppgiftsfördelningen mellan olika befattningshavare vid prövning av upphovsrättsliga frågor inte förelåg vid tidningen och att det funnits utrymme för missförstånd och osäkerhet härvidlag. Detta vittnade om sådana brister i den övergripande bevakningen av de upphovsrättsliga frågorna inom tidningen att grov oaktsamhet skulle anses ligga dess chefredaktör, tillika ansvarige utgivare, till last. Jfr NJA 1985 s. 893, Manifestet; NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik; NJA 1988 s. 715, Landstingsmålet.
- Den första situationen som behandlas rör förhållandet mellan upphovsrätten och tryckfriheten ur ett mediaperspektiv. Här har upphovsrätten en mycket stark ställning på bekostnad av tryckfriheten, vilket illustreras av de nedan behandlade HD-avgörandena NJA 1985 s. 893 (Manifestfallet) och NJA 1998 s. 838 (Mein Kampf-fallet). Den andra situationen avser fall där en upphovsrättsligt skyddad handling inkommer eller upprättas hos en myndighet. Här är förhållandet det motsatta och upphovsrätten har en mycket svag position gentemot offentlighetsprincipen, vilket tydliggjorts genom det redan nämnda fallet om Scientologikyrkans skrift. Det är intressant att ställa dessa två situationer emot varandra, eftersom de utgör varandras motsatser och helt olika intressen och principer beaktas. I det första fallet tar upphovsrätten över och inget utrymme ges att ta hänsyn till yttrandefrihetsaspekter, medan den motsatta ordningen gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig — då finns ingen öppning för beaktande av ens de tyngst vägande upphovsrättsintressena.
- I upphovsrättslagens andra kapitel, med rubriken Inskränkningar i upphovsrätten, finns en samling bestämmelser uppräknade, varigenom undantag kan göras från ensamrätten till ett verk. I dessa situationer får upphovsmannens ensamrätt stå tillbaka för andra intressen, främst samhälleliga. Som exempel på legitima inskränkningar i upphovsrätten kan nämnas kopiering för enskilt bruk (12 §) samt rätten att göra citat ur offentliggjorda verk (22 §). Bland inskränkningarna i andra kapitlet nämns dock inte yttrandefrihetshänsyn, varigenom undantag skulle kunna göras för kritiserande och granskande verksamhet inom t.ex. media. Bestämmelserna om begränsningar i upphovsrättsinnehavares ensamrätt bygger på principen att inskränkningarna skall vara noga preciserade i lag. Detta innebär att uppräkningen i 2 kap. URL är uttömmande. Strukturen i URL, varigenom huvudregeln om ensamrätt slås fast i lagens första kapitel, medan undantagen regleras i andra kapitlet, medför att undantagen skall tolkas restriktivt. Det saknas följaktligen möjlighet för domstolarna att tolka undantagen i 2 kap. extensivt i fall det skulle uppkomma situationer som inte förutsetts av lagstiftaren. Denna ordning samt det förhållandet att yttrandefrihetsintressen ej finns med i uppräkningen kan leda till otillfredsställande resultat i praktiken, något som illustreras av rättsfallen NJA 1985 s. 893 (Manifestfallet) och NJA 1998 s. 838 (Mein Kampffallet). 2.2 NJA 1985 s. 893, Manifestfallet I fallet stod kulturredaktören vid Göteborgs-Posten Karl Beijbom och tidningens chefredaktör Lars Hjörne åtalade för brott mot upphovsrättslagen för att de i en kulturpolitisk artikel den 18 april 1981 hade publicerat ett förslag till en, för de anställda vid Göteborgs stadsteater, gemensam överenskommelse om en konstnärlig målsättning för teatern, det så kallade ”manifestet”. Manifestet hade publicerats utan medgivande från dess upphovsman, Peter Oscarsson. Oscarsson yrkade skadestånd, Beijbom och Hjörne bestred ansvar.
- Avsikten med denna artikel har varit att peka på intressekollisioner mellan upphovsrättslagen och tryckfrihetsförordningen och de problem som svensk rätt kan ge upphov till. Problemen har ställts på sin spets genom de välkända rättsfallen NJA 1985 s. 893 (Manifestfallet) och RÅ 1998 ref. 42 (Scientologibibeln). Utgången i dessa mål har åskådliggjort att det finns brister i lagstiftningen. Som framgått beaktas helt olika principer och rättigheter beroende på om offentlighetsprincipen är tillämplig eller ej. Är offentlighetsprincipen inte tillämplig har upphovsrätten en så stark ställning på bekostnad av yttrandefriheten att det i praktiken inte finns något utrymme att ta hänsyn till yttrandefrihetsaspekter. Motsatta förhållandet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig — då finns ingen öppning för beaktande av ens de tyngst vägande upphovsrättsintressena.