Rättsfall
NJA 1985 s. 717
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1985 s. 717
BibTeX
@misc{nja-1985-s-717,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1985 s. 717}},
year = {1985},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 5 artiklar · 9 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1985 s. 717, som gällde frågan om en försäljare hos en trähustillverkare hade behörighet att träffa avtal om leverans mot betydande vederlag, fann HD att någon sedvänja ”inte visats föreligga”. Här framgick av yttranden avgivna av Konsumentverket och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund att sådan behörighet i allmänhet saknas. I NJA 1990 s. 591 hade Stockholms Handelskammare uttalat att försäljare av maskiner för industriell tillverkning normalt inte har ställning varmed följer behörighet att träffa avtal i anledning av att köparen hävt köpet. Här hade en person som var föreståndare för ett företags maskinavdelning, som ostridigt hade behörighet att träffa avtal om köp och försäljning av maskiner, ingått avtal med en kund som innebar en slutreglering av en tvist med kunden. HD konstaterade att föreståndaren intagit en något mer framskjuten ställning än försäljare i allmänhet. Emellertid utvisade utredningen i målet ”inte att det föreligger någon sedvänja av innebörd att personer” i föreståndarens ställning fick träffa avtal av aktuellt slag. I NJA 1992 s. 168 hade platschefen för ett finansbolag för bolagets räkning träffat avtal med ett bolag om leasing. Av den arbetsordning som gällde i finansbolaget framgick att platschefen inte hade rätt att ingå leasingavtal för bolagets räkning och att sådana avtal kom till stånd först efter vederbörlig kreditprövning vid bolagets centralkontor i Stockholm och undertecknades av behörig tjänsteman vid detta kontor. Av ett skriftligt utlåtande avgivet av Finansbolagens Förening, liksom av utsagor gjorda av dess VD, framgick att det var kutym i branschen att leasingavtal ingicks skriftligt och att bindande löften om ingående av sådana avtal också gjordes i skriftlig form. HD fann med hänsyn till vad som upplysts att platschefens ställning inte kunde anses ha varit sådan att den enligt sedvänja i branschen medfört behörighet för honom att självständigt ingå leasingavtal för bolagets räkning eller att lämna bindande utfästelser om ingående av sådana avtal.
- Utöver de i avtalslagen reglerade fullmaktsformerna synes framgå av rättspraxis att huvudmannen kan bli bunden också i andra fall. Ett exempel på en sådan fullmakt är den s.k. toleransfullmakten (jfr särskilt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1964, s. 244 ff. och Grönfors under medverkan av Dotevall, Avtalslagen, 3 uppl. 1995, s. 124 f.), där kravet på sedvänja ersatts av rekvisiten (i) upprepade representationshandlingar från mellanmannens sida och (ii) passivitet eller annan underlåtenhet att ingripa från den som mellanmannen anger sig agera för (”huvudmannen”). Denna form av fullmakt anser Adlercreutz vara endast ett exempel på en speciell ställningsfullmakt, till skillnad från den allmänna ställningsfullmakten eller ställningsfullmakt enligt AvtL (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 201 ff.). En annan form av speciell ställningsfullmakt är vad Grönfors benämnt kombinationsfullmakt, där sedvanerekvisitet ersatts av vissa andra fakta i särskild kombination med varandra. I det ovan refererade NJA 1985 s. 717 stannade HD inte i sin prövning efter att ha konstaterat att det inte styrkts att sedvana förelåg som gav mellanmannen behörighet. Tvärtom anförde majoriteten att tredje man inte ”visat att något beteende från” huvudmannens sida hade ”gett honom tillräckligt fog att räkna med att” mellanmannen ”hade behörighet att ingå leveransavtal på bolagets vägnar”. Minoriteten (2 JustR) fann tvärtom att vissa omständigheter medförde att tredje man ”haft fog för att anta att” mellanmannen ”hade en sådan behörighet och att förhandlingarna avslutats så att avtalshandlingen innefattade ett slutligt anbud”. Hellner har härvid sammanfattat den regel som tycks kunna uppställas i dessa fall som att ”om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt, att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen på grund av det, medan eljest behörigheten inte sträcker sig längre än som följer av styrkt sedvana” (se Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 4 uppl. 1993, s. 55). I NJA 1990 s. 591 anförde HD, efter en allmän behandling av den s.k. kombinationsfullmakten och den doktrin som behandlat denna i bl.a. anslutning till 1985 års fall, att det p.g.a. vissa omständigheter (se strax nedan) inte kunde anses ha ålegat huvudmannen att fästa tredje mans uppmärksamhet på att mellanmannen saknade behörighet och att det i stället var tredje man ”som tog en risk genom att sluta avtalet utan att förvissa sig om att” mellanmannen ”var behörig att företräda” huvudmannen ”i det särskilda hänseendet. De omständigheter HD härvid fäste särskild vikt vid var att huvudmannen i och för sig kände till att mellanmannen skulle diskutera tredje mans hävning av maskinen, men att huvudmannen inte varit införstådd med att mellanmannen också skulle kunna komma att utan någon föregående diskussion med huvudmannen träffa en uppgörelse i tvisten med betydande ekonomiska förpliktelser för huvudmannen.
- I NJA 1986 s. 596 fann HD, liksom i NJA 1985 s. 717 (se ovan), att en försäljare av monteringsfärdiga småhus inte hade behörighet att för husfabrikantens räkning träffa avtal med tredje man. Den behörighet mellanmannen/försäljaren hade haft omfattade att motta anbud för fabrikantens räkning. HD fann här att ”om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren”. HD fann vid en tillämpning av denna regel att mellanmannen borde ha insett risken för att konsumenten skulle uppfatta avtalet på visst sätt, att mellanmannen trots det underlåtit att klargöra att en sådan tolkning inte var korrekt och att därför huvudmannen var bunden av konsumentens tolkning av avtalet. Här står det klart att konsumentskyddsaspekter spelat en betydande roll vid avgörandet, även om det inte är säkert att den aspekten varit avgörande för frågan rörande vad som skall tillräknas huvudmannen.
Något om ställningsfullmaktens utveckling2 hänvisningar
- Uppgiften att bestämma om det föreligger behörighet enligt sedvänja är till sin natur kasuistisk. Flera rättsfall från senare år rör frågan om försäljare i olika branscher haft fullmakt. I NJA 1969 s. 185 konstaterade HD att en bilförsäljare enligt sedvänja inte hade någon behörighet att ingå avtal med bindande verkan för sin huvudman. En möbelförsäljare ansåg däremot HD i NJA 1972 s. 408 enligt sedvänja ha behörighet att beställa möbler för leverans direkt till kund. En försäljare av prefabricerade trähus ansågs inte i NJA 1985 s. 717 enligt sedvänja ha behörighet att ingå försäljningsavtal av sådana hus.
- Kombinationsfullmakten kännetecknas av att sedvanerekvisitet i 10(cid:0)§ andra st. avtalslagen ersätts av andra omständigheter som i kombination med varandra skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns. Detta illustreras av NJA 1985 s. 717, där Högsta domstolen i sin dom uttalar att tredje man inte ”visat att något beteende från bolagets sida har gett honom tillräckligt fog att räkna med att… [försäljaren] hade behörighet att ingå leveransavtal för bolagets vägnar”. Enligt engelsk rättspraxis förutsätter apparent authority, som till sin funktion liknar kombinationsfullmakten, att huvudmannen har placerat mellanmannen i en ställning ”which in the outside world is generally regarded as carrying authority to enter into transactions of the kind in question”.