1.Fullmaktsreglerna i avtalslagen fångar inte upp alla de situationer där tredje man är skyddsvärd. Begränsningen till sedvanan i 10 § andra st. avtalslagen skapar en trubbig regel. Den farhåga som tidigare uttalats att domstolen tänjer på begreppet sedvänja för att på så sätt motivera att huvudmannen skall bli bunden istället för att öppet redovisa vilka fullmaktsgrundande rättsfakta som lagts till grund för domslutet har genom de senaste årens rättspraxis visat sig vara obefogad.Den tvåstegsmodell som HD utvecklat innebär att då någon sedvänja inte kan konstateras så skall domstolen pröva om bundenhet kan grundas på kombinationsfullmakt.s. 641
2.Tanken på att huvudmannen kan bli bunden även i de fall som inte direkt täcks av avtalslagens regel om ställningsfullmakt är gammal i nordisk rätt. Redan Ussing hävdade att ”domstolene maa kunne anerkende fuldmagt i ethvert tilfælde, hvor der er grund til at give trediemand ret til at regne med en vis fuldmagt”. I svensk rättspraxis finns också flera exempel på att huvudmannen blivit bunden utan att behörighet förelegat enligt sedvänja.s. 641
3.En vanlig beteckning på de fullmakter som inte omfattas av avtalslagens regler är kombinations- och toleransfullmakt. Distinktionen är hämtad från tysk rätt och de motsvarande fullmaktsformerna Anscheins- och Duldungsvollmacht. I dansk och norsk rätt anses att den stora likheten mellan de båda fullmaktstyperna motiverar att man istället bör ha en sammanfattande beteckning och därför används uttrycket adfærdsfuldmagt.s. 641
4.De fall då bundenhet kan motiveras enbart genom huvudmannens passivitet är sällsynta. I de allra flesta fall är det fråga om en kombination av omständigheter som motiverar bundenhet där huvudmannens passivitet kan vara ett moment med varierande styrka. NJA 1973 s. 725 är ett exempel på att huvudmannens passivitet spelade en framträdande roll då en kommunanställds uppträdande i samband med en försäljning av fastigheter ansågs binda kommunen. HD uttalar nämligen att ”[v]erksamheten har inte mötts av någon invändning från kommunledningens sida utan har snarare fortgått med dess gillande”. Det är enligt min uppfattning lämpligt att endast använda beteckningen kombinationsfullmakt för de fall då behörighet inte föreligger enligt lag eller sedvänja. Att toleransfullmakten ses som en särskild fullmaktsform i tysk rätt är en eftergift åt viljedogmen. Betydelsen av huvudmannens passivitet för bundenheten kan lätt överdrivas för att på så sätt knyta an till viljeteorin. Risken är att det då skapas en dogmatisk konstruktion som är verklighetsfrämmande.s. 641
5.Kombinationsfullmakten kännetecknas av att sedvanerekvisitet i 10(cid:0)§ andra st. avtalslagen ersätts av andra omständigheter som i kombination med varandra skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns. Detta illustreras av NJA 1985 s. 717, där Högsta domstolen i sin dom uttalar att tredje man inte ”visat att något beteende från bolagets sida har gett honom tillräckligt fog att räkna med att… [försäljaren] hade behörighet att ingå leveransavtal för bolagets vägnar”. Enligt engelsk rättspraxis förutsätter apparent authority, som till sin funktion liknar kombinationsfullmakten, att huvudmannen har placerat mellanmannen i en ställning ”which in the outside world is generally regarded as carrying authority to enter into transactions of the kind in question”.s. 642
6.Typexemplet på när bundenhet genom en kombination av omständigheter som sammantaget får tredje man att skapa sig en uppfattning att behörighet föreligger är att en anställd har fått ordersedlar, brevpapper med firman angiven, stämplar, broschyrer, haft tillträde till affärslokal eller haft möjlighet att använda telefon som tillhör huvudmannen. Det skall vara fråga om en anställd vars ställning i företaget är sådan att den utåt ger intryck av att behörighet finns. Det är med andra ord huvudmannen som på ett sätt som är till men för tredje man brister i organisation av den egna verksamheten på ett sätt som kan skapa nackdelar för tredje man. Bundenheten blir sanktionen för denna försummelse.s. 642
7.Kombinationsfullmakten kan knappast förankras i viljeteorin. Steget mellan ställnings- och kombinationsfullmakten är trots detta inte särskilt långt. Det mycket nära släktskapet mellan dessa båda fullmakter blir tydligt i 15 § avtalslagen där det framgår att det krävs för att ställningsfullmakten skall upphöra att fullmäktigen ”avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad”. Det är inte tillräckligt med en uppsägning av anställningen för att fullmakten skall upphöra. Om tredje man är i ond tro beträffande uppsägningen följer dock av 11 § avtalslagen att någon bundenhet inte uppkommer. Den anställde måste rent fysiskt avlägsnas från den ställning som gav honom behörighet för att ställningsfullmakten skall upphöra.s. 642
8.Frågan om huvudmannen måste känna till de fullmaktsgrundande omständigheterna eller det räcker att han bort inse dem för att han skall bli bunden har behandlats i AD 1994:11. Det var där fråga om ett anställningsavtal slutits med bindande verkan. Mellanmannen hade använt organisationens brevpapper. Någon behörighet att ingå avtal hade han emellertid inte. Han hade dessutom presenterat sig som chef för den aktuella verksamheten. AD fann att enbart den omständigheten att mellanmannen använt brevpappret inte var tillräckligt för bundenhet eftersom huvudmannen måste vara medveten om detta för att bundenhet skall uppkomma. Detta är emellertid enligt min uppfattning ett alltför starkt krav för bundenhet. För att detta skall bli fallet är det tillräckligt att huvudmannen bort inse att mellanmannens uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns.s. 643