Rättsfall

NJA 1984 s. 319

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1984 s. 319

BibTeX

@misc{nja-1984-s-319,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1984 s. 319}},
  year         = {1984},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

”One size fits all”?1 hänvisning

Emelie Kankaanpää Thell · SvJT 2026 s. 168–181 · 1 ställe

Inspiration till denna utgångspunkt har hämtats från diskussionen om att ”one size fits all” inte är en eftersträvansvärd lösning på de olika utmaningar barn kan ha beroende på vilken kontext de befinner sig i som förts av Twum-Danso Imoh, A., Llobet, V., Reynaert, D. och Vandenhole, W. i kapilet Conclusion, i Llobet, V., Reynaert, D., Twum-Danso Imoh, A. & Vandenhole, W., (red.), Critical Children’s Rights Studies: A Research Companion, Routledge, 2025, s. 301. Jfr även Daly, A., No Weight for ‘Due Weight’? A Children’s Autonomy Principle in Best Interest Proceedings, The International Journal of Children’s Rights, Volume 26: Issue 1, 2018. 1 6 Se vidare Singer, A., Föräldraskap i rättslig belysning, avsnitt 7.2. 17 Detta resonemang kan jämföras med Bainhams uppdelning av föräldrabegreppet i tre delar; parentage, parenthood och parental responsabilities, se Bainham, A., Parentage, Parenthood and Parental Responsibility: Subtle, Elusive Yet Important Distinctions i Gilmore, S. (red.), Parental Rights and Responsibilities, Routledge, 2017. Exempel på rättsligt ansvar som kan åvila personer med en föräldraliknande roll är att den som varaktigt bor tillsammans med ett barn och med en förälder som har vårdnaden om barnet och som är gift eller har eget barn med föräldern är subsidiärt underhållsskyldig (7 kap. 5 § FB). För en vidare diskussion om föräldraansvar se Kankaanpää Thell, E., Från föräldrars ansvar till ansvarsfrihet för föräldrar: En rättsvetenskaplig studie av föräldrars begränsande och tillrättavisande handlingar mot barn, 2023. 18 Jfr exempelvis Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa, p. 60. 19 Jfr artikel 16 i barnkonventionen. 20 Se exempelvis Haas mot Nederländerna, nr 36983/97, dom 13 januari 2004. Se även Odièvre mot Frankrike, nr 42326/98, dom 13 februari 2003 och Jäggi mot Schweiz, nr 58757/00, dom 13 juli 2006 avseende rätten att få veta sitt ursprung. 21 Se exempelvis Valdís Fjölnisdóttir m.fl. mot Island, nr 71552/17, dom 18 maj 2021. 2 2 Paradiso och Campanelli mot Italien, nr 25358/12, dom 24 januari 2017, p. 141 och 215. Jfr ”Det kaliforniska surrogatarrangemanget” NJA 2019 s. 504 p. 32 och ”Surrogatarrangemanget i Arkansas” NJA 2019 s. 969 p. 13. Det kan i sammanhanget noteras att i artikel 12 Europakonventionen uttrycks en rätt bilda familj i enlighet med nationell lag. För ytterligare redogörelse för Europadomstolens praxis i frågor om rättsligt föräldraskap se SOU 2022:38, kapitel 7. 23 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 5 (2003) Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6), p. 12. 24 Se exempelvis Strand Lobben m.fl. mot Norge, nr 37283/13, dom 10 september 2019, p. 204. Se även Dane, L., Europadomstolen och barnets bästa, Förvaltningsrättslig Tidskrift, häfte 2, 2015. 25 Se exempelvis Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 7 (2005) Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, p. 13. 26 Se exempelvis Eekelaar, J., The Interests of the Child and the Child's Wishes: The role of Dynamic Self-Determinism, International Journal of Law, Policy and the Family, 8(1), 1994, s. 42 ff., Daly, A., Children, Autonomy and the Courts. Beyond the Right to be Heard, Stockholm Studies in Child Law and Children’s Rights, Volume: 3, Brill, 2018, Vandenhole, W., Distinctive Characteristics of Children’s Human Rights Law, i Brems, E, Desmet, E. & Vandenhole, W. (red.), Children’s Rights Law in the Global Human Rights Landscape: Isolation, Inspiration, Integration? Routledge, 2017, s. 26 f. och Twum-Danso Imoh, A., Llobet, V., Reynaert, D. och Vandenhole, W., Conclusion, i Llobet, V., Reynaert, D., Twum-Danso Imoh, A. & Vandenhole, W., (red.), Critical Children’s Rights Studies: A Research Companion, Routledge, 2025, s. 313. 27 Jag behandlar denna fråga mer djupgående i antologikapitlet Barns rätt till familjeliv och relation till sina (familjehems)föräldrar – balansering mellan och respekt för barns olika betydelsefulla relationer, i Holappa, T. Kankaanpää Thell, E. & Leviner, P. (red.), Barnkonventionen i svensk rätt: Genomslag i lagstiftning och rättstillämpning. 2 8 För en diskussion om familjestabilitet som ett relevant intresse se Agell, A., Individ, familj, stat. Om värderingar i familjerättslagstiftningen under 1900-talet, SvJT 1984 s. 715 ff. 29 Se exempelvis Tavli mot Turkiet, nr 11449/02, dom 9 november 2006. Avgörandet rörde frågor om möjlighet till hävande av föräldraskap och Europadomstolen förde fram att det måste finnas en rimlig balans mellan intresset av trygghet och rättslig säkerhet i familjerelationer och den rättsliga förälderns intresse att få föräldraskapet hävt, p. 36. 30 Se exempelvis prop. 2024/25:10 Tryggare hem för barn. 31 Se exempelvis prop. 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken, m.m., prop. 1990/91:8 om vårdnad och umgänge, prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge och prop. 2020/21:150 Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister. 32 Det innebär emellertid inte att det saknar relevans. Tillgodoseendet av barnets bästa i betydelsen stabilitet i rådande föräldraförhållanden har tidigare hanterats genom bl.a. tidsfrister avseende möjligheten att väcka talan om hävande. Fram till 1977 fanns det begränsningar i möjligheterna att häva faderskap, se exempelvis prop. 1975/76:170, s. 134 f. Numera finns inga tidsfrister förutom för arvingar (3 kap. 1 och 14 §§ FB). I SOU 2022:38 föreslogs att en talefrist för föräldrar skulle införas. 33 Se exempelvis prop. 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap, s. 42 ff. Jfr NJA 2015 s. 675. 3 4 I artikeln avses med genetiskt band det band som är relaterat till de könsceller genom vilka barnet tillkommit och med biologiskt band avses det band som följer av att bära och föda barn. Terminologin motsvarar den som används i Jonsson, E., Konstruktioner av den sexuella familjen: Styrning av föräldrablivande i rättslig reglering av assisterad befruktning och juridiskt föräldraskap, s. 37. 35 Det kan också röra frågor om bl.a. erkännanden av utländska föräldraskap, se exempelvis Bogdan, M., HD om erkännande i Sverige av utomlands genomfört arrangemang avseende surrogatmoderskap, SvJT 2019 s. 700 ff. och Hellner, M., Erkännande av utländska surrogatarrangemang, JT 2019–2020, s. 433 ff. 36 Prop. 2020/21:176. En könsneutral föräldraskapspresumtion har diskuterats tidigare, se SOU 2001:10 Barn i homosexuella familjer och prop. 2001/02:123 Partnerskap och adoption. 37 Ensamadoption har varit möjligt sedan den första lagen om adoption 1917, se Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 33 till riksdagen med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m.; given Stockholms slott den 20 januari 1917. 38 Se exempelvis prop. 2014/15:127 Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. 39 Prop. 2017/18:155. 40 Prop. 2017/18:121 Modernare adoptionsregler. 41 ”Styvbarnsadoptionen I och II” NJA 2020 s. 980. 42 Inför en assisterad befruktning i enlighet med LGI ska en lämplighetsbedömning göras, 6 kap. 3 § och 7 kap. 5 §. Denna lämplighetsbedömning handlar emellertid inte om det rättsliga föräldraskapet i strikt mening utan om behandlingens genomförande. 43 Se exempelvis prop. 1975/76:170, s. 131 f. 4 4 58 kap. 1 § rättegångsbalken och Walin, G., Vängby, S., Singer, A. och JänteräJareborg, M., Föräldrabalken (20 aug. 2025, version 24, JUNO), kommentaren Lag (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap, till 3 §. 45 När ett rättsligt föräldraskap hävs innebär det exempelvis att den ömsesidiga arvsrätten upphör, jfr emellertid NJA 1997 s. 645 som rörde hävande efter genomfört arvskifte. Även ett eventuellt vårdnadsförhållande upphör. Föräldern förlorar också sin möjlighet att väcka talan om vårdnad, boende och umgänge och möjlighet till umgänge är beroende av att vårdnadshavaren medverkar till ett sådant eller att socialnämnden väcker talan. Det finns emellertid inga regler om förlust av efternamn efter hävande. En talan om detta måste väckas, prop. 2015/16:180 En ny lag om personnamn, s. 57. Enligt praxis kan svenskt medborgarskap bestå efter hävande av föräldraskap, RÅ 2006 ref. 73. 4 6 Jfr Walin, G., Vängby, S., Singer, A., Jänterä-Jareborg, M., Föräldrabalken (20 aug. 2025, version 24, JUNO), kommentaren till 1 kap. 5 §. Se även ”Den avlidne fadern” NJA 2025 s. 852 som rörde faderskap efter assisterad befruktning. 47 Se även förordningen om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap. 48 Domstolens möjlighet att besluta om en rättsgenetisk undersökning av vävnad från en avliden person föreligger endast vid fastställande av faderskap. Att en sådan möjlighet inte finns vid talan om hävande av faderskap har motiverats av att intresset av stabilitet och förutsebarhet i en redan etablerad familjerelation talar mot en sådan möjlighet, se prop. 2020/21:176, s. 64 och ”DNA-släktforskningen” NJA 2023 s. 977, p. 9. 49 Se prop. 2020/21:176, s. 61, 64 och 90. Jfr SOU 2022:38, s. 484. 5 0 Det senare begreppet används i Kaldal, A. & Kankaanpää Thell, E., Barnets bästa i vårdnadstvister och i tvister om familjeekonomi vid separation. Med begreppet avses förfarandet före att en talan anhängiggörs och efter att talan väckts men innan huvudförhandling. 51 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF), Att utreda och fastställa faderskap eller föräldraskap, uppdaterad 22 december 2022, s. 106. 52 Frågan har behandlats i SOU 2022:38 och SOU 2021:56 Nya regler om utländska föräldraskap och adoption i vissa fall. Jfr också NJA 2006 s. 505 som behandlade både frågan om vårdnadshavares samtycke till adoption och adoption efter separation samt Singer, A., ”Mater semper certa est”? JT 2006–2007, s. 424 ff. 53 En sådan talan kan med vissa begränsningar också föras av den presumerade förälderns arvingar, 3 kap. 1 och 14 §§ FB. Se även NJA 2006 s. 283 och Singer, A., Arvingars rätt att häva faderskap, JT 2006–07, s. 709 ff. 5 4 Se NJA 1984 s. 319 och RH 1997:21. Jfr NJA 1988 s. 525. 55 Walin, G., Vängby, S., Singer, A., Jänterä-Jareborg, M., Föräldrabalken (20 aug. 2025, version 24, JUNO), kommentaren till 3 kap. 2 §. Det framförs i kommentaren att barn från 15 år i regel kan föra sin egen talan. 56 Förslag om att ytterligare stärka barnets rättsliga ställning i dessa frågor samt ändra reglerna om förordnande av god man i dessa situationer har lagt fram i SOU 2022:38, s. 475 f. 57 Den som avses redovisas i SOU 2022:38, s. 458 f. 58 Angående god man och sådans bedömning av barnets bästa se exempelvis NJA 1971 s. 278. 5 9 Det går att tänka sig ytterligare lösningar. I SOU 2022:38 diskuteras bl.a. förändringar i närståendeadoptionsregleringen, se avsnitt 13.3. 60 Se SOU 2022:38, s. 449 f. Utredningens ståndpunkt var att hävandebedömningen inte bör inkludera ett beaktande av individuella omständigheter, bl.a. av förutsebarhetsskäl.fotnot 15 · s. 170

Barn- och föräldrarätt1 hänvisning

Åke Saldeen · 2013, s. 1–378 · 1 ställe

Det framgår inte av lagen vilka som är berättigade att föra talan om ogiltigförklarande av en faderskapsbekräftelse. Givetvis är dock barnet och den man som bekräftat faderskapet taleberättigade. I rättsfallet NJA 1975 s. 655 ansågs en testamentstagare inte ha rätt att föra talan om ogiltigförklarande av ett faderskapserkännande (numera fader skapsbekräftelse) som testator gjort. I NJA 1984 s. 319 förklarades även barnets mor sakna rätt att föra sådan talan. Mannens arvingar är dock enligt NJA 1988 s. 525 taleberättigade men deras talerätt har ansetts vara begränsad på samma sätt som en äkta mans arvingars rätt att föra talan om hävande av faderskapspresumtionen är enligt 3 kap. 1 §, 2 st. FB.88 Enligt denna regel saknar en äkta mans arvingar rätt att föra talan om hävande av faderskapspresumtionen om mannen varaktigt sammanbott med barnet eller om han efter barnets födelse erkänt detta som sitt. Domen i rättsfallet NJA 1988 s. 525 innebär då närmare bestämt, att om en faderskapsbekräftelse (tidigare ett ”faderskapserkännande”) jämlikt 1 kap. 4 § FB lämnats efter barnets födelse så har arvingarna ingen rätt att föra talan om ogiltigförklaring av bekräftelsen (eller erkännandet). 3.3.3.3 Resning i faderskapsmål Som antytts ovan under 3.3.2.3 har man med hänsyn dels till hur lagstiftningen i fråga om faderskapsfastställelse genom dom varit utformad, dels till läget när det gäller medicinsk faderskapsdiagnostik i tiden före DNA-analysens dagar anledning att räkna med att detHävande av faderskap · p. 55 · s. 101

Föräldraskap i rättslig belysning1 hänvisning

Anna Singer · 2000, s. 3–2084 · 1 ställe

Talerätten är inte reglerad genom uttryckliga bestämmelser. Talan anses kunna föras av mannen som lämnat bekräftelsen samt av barnet.264 I analogi med de regler som finns om hävande av faderskapspresumtionen 196 torde de vara de enda taleberättigade. Modern har inte rätt att väcka talan. Frågan om moderns talerätt prövades i följande fall: NJA 1984 s. 319. Faderskapet till ett barn fött år 1978 i Sverige hade fast ställts genom faderskapserkännande. Modern var vid barnets födelse gift med en annan man som var brittisk medborgare. Sedan barnet och modern hade lämnat Sverige väckte modern för egen del talan mot den man som lämnat faderskapserkännandet och yrkade att detta skulle förklaras ogiltigt bl.a. med hänvisning till att hennes make inte godkänt erkännandet. Mannen bestred yrkandet. HD avvisade moderns talan med hänvisning till att talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande på grund av att mannen inte är biologisk far har ansetts kunna föras endast av fadern och barnet, inte modern. Det fanns enligt domstolen inte skäl att göra en annan bedömning av talerätten när talan om ogiltigförklaring fördes på annan grund. HD menade vidare att en självständig talerätt för modern skulle kunna föranleda svårbe mästrade problem, i fall barnet genom behörig ställföreträdare skulle hävda annan mening än modern och anse att faderskaperkännandet borde gälla. I målet gjordes alltså inte gällande att mannen inte var biologisk far till barnet. Enligt HD hade dock detta inte medfört en annan bedömning av talerättsfrågan. Om mannen avlidit efter det att han väckt talan kan hans arvingar full följa hans talan.265 Frågan om mannens arvingar ägde rätt att föra talan om bekräftelsen ogiltighet var föremål för prövning i följande fall: NJA 1988 s. 525. Mannen hade genom faderskapserkännande avgivet år 1950 påtagit sig faderskapet till ett barn fött samma år. Mannen avled år 1982. Mannens hustru väckte år 1986 talan om ogiltigförklaring av fader skapserkännandet. En fråga var om mannens arvingar ägde rätt att föra talan om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse enligt FB 1:4 st. 3, en annan fråga om talerätt förelåg i aktuellt fall. HD fann att det framstod som natur ligt att en talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande när mannen är död skall få väckas av var och en som, frånsett barnet, är berättigad att ta arv efter mannen. HD ansåg dock de skäl som anförts mot en begränsning av arvingars talerätt i mål angående faderskapspresumtionens hävande enligt FB 3:1 st. 2 motiverade motsvarande begränsning i arvingarnas möjlig heter att väcka talan ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Eftersom faderskapserkännandet lämnats efter barnets födelse ansågs mannens hustru sakna rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av detsamma.266 Av särskilt betydelse vid bedömningen av arvingarnas möjlighet att väcka talan om ogiltighetsförklaring av faderskapsbekräftelse blir stadgandet iTalerätt angående ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse · p. 2 · s. 30