- Håstad, Sakrätt (1996) s. 339 ff., som också ansluter NJA 1982 s. 900 till detta resonemang. Frysningsprincipen, som det här är fråga om, har en vidare betydelse än att gälla omfattningen av förmånsrätter i konkurs, se Schytzer s. 217 med där redovisad praxis. Jfr NJA 2020 s. 414 (Lönegarantin i Powertrain), HD:s domskäl p. 28 om arbetstagarens möjligheter att genom sina val påverka utfallet för övriga borgenärer samt NJA 2009 s. 291 (ProCell), NJA 2010 s. 454 och NJA 2012 s. 441. Jfr hur syftet med den regel som kommer till uttryck i NJA 1973 s. 635 formuleras av HD i NJA 2006 s. 439 (Dalarnas Tidningar). Där framhålls i stället vikten av att ett konkursbo som inträder i konkursgäldenärens avtal och fullgör dennes förpliktelser mot en avtalspart skall få uppbära vad som är hänförligt till konkursboets insatser, även om hela fordringen var överlåten eller pantsatt. Dessa frågor diskuteras något ytterligare i avsnitt 12.4 (Utrymmet för rättshandlingar som påverkar utdelningen i gäldenärens konkurs) nedan.
- Se ovan i avsnitt 9.3.2.3 (Överlåtelse av rätten till utdelning i konkurs) och målen NJA 1973 s. 635, NJA 1982 s. 900, NJA 1993 s. 120, NJA 2009 s. 291 (ProCell), NJA 2010 s. 454 och NJA 2012 s. 441 (p. 8 i HD:s domskäl, min kursivering: ”... förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen”). Se även RH 1994:126. Jfr fallet NJA 1997 s. 759 och Håstads kommentar till detsamma i Sakrätt (1996), supplement s. 31.
Rättsfall
NJA 1982 s. 900
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1982 s. 900
BibTeX
@misc{nja-1982-s-900,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1982 s. 900}},
year = {1982},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 5 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten4 hänvisningar
- Rättsfallet NJA 1982 s 900 gällde visserligen en företagsinteckning, men det fastslogs redan i förarbetena till 1984 års lag om företagshypotek att motsvarande ordning gäller för företagshypotek, se prop 1983/84:128 s 53 f. Se även prop 2007/08:161 s 50 ff, om att lagen om företagshypotek i denna del motsvarar 1984 års lag om företagshypotek.
- Se NJA 1973 s 635, om pantsättning av framtida fordringar och att de måste vara intjänade vid konkursutbrottet för att omfattas av panten. Se även NJA 1982 s 900, HD:s domskäl st 4: ”Detta uttalande står i överensstämmelse med den allmänna uppfatt- ning på vilken konkurslagen bygger i denna del nämligen att underlaget för en särskild förmånsrätt bestäms efter förhållandena vid konkursutbrottet.” Se även NJA 2010 s 454, om förmånsrätt för kvarstadsfordran och frysningsprincipens genomslag i den kontexten.
- Högsta domstolen tog utgångspunkt i att företagshypoteket endast omfattade den företagsinteckningsbara egendom som fanns vid konkursutbrottet. Som stöd för denna utgångspunkt hänvisade domstolen bland annat till NJA 1982 s 900. På så vis togs utgångspunkt i frysningsprincipen, som innebär att särskilda förmånsrätter och andra sakrätter ”fryses” vid konkursutbrottet. Den betydelse som denna princip ges kan i sin tur motiveras med insolvensrättsliga skäl. Mot den rättsliga bakgrunden ställdes frågan om gäldenären redan vid konkursutbrottet hade en fordran på de medel som försäkringsbolaget kom att fördela till konkursboet efter bolagets beslut i december 1998.
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Problematiken har prövats i rättsfallet NJA 1982 s. 900, där Minitube AB:s rörelse drivits vidare efter det att bolaget försatts i konkurs. Den varuförsäljning som företagits under denna tid hade väsentligen omfattat dels färdiga produkter som funnits i lager vid konkursutbrottet, dels produkter som helt eller delvis framställts av vid konkursutbrottet befintliga råvaror, dels ock produkter som tillverkats uteslutande av råvaror vilka inköpts under konkursen. Frågan i målet var om en innehavare av företagsinteckning, som meddelats i bolagets näringsverksamhet, ensam skulle få tillgodoräkna sig den förkovran av boet som uppkommit genom förädlingen av råvarorna under konkursen.
- Avgörandet kan jämföras med ett uttalande (obiter dictum) i strax ovan behandlade NJA 1982 s. 900, där motsatt uppfattning verkar uttryckt. Uttalandet innebär att innehavare av företagsinteckning/företagshypotek bör gottskrivas ersättning för sådan företagsintecknad egendom som använts i driften utan att direkt ingå i försålda produkter. Enligt min mening behöver det dock inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan de åsikter Högsta domstolen sålunda givit uttryck för. I 1993 års fall framhölls nämligen, som nyss framgått, att underlaget för företagsinteckningen inte fått ett lägre värde till följd av att egendomen använts i rörelsen. Även efter detta rättsfall torde det därmed finnas utrymme för att utge särskild kompensation för användning av hypoteksegendom som lett till värdeminskning hos hypoteksunderlaget, till exempel till följd av slitage på eller konsumtion av egendomen.
- Jämför slutligen NJA 1997 s. 759. Här ansågs en så kallad nyckelpersonsförsäkring ingå i underlaget för ett företagshypotek. Försäkringen hade emellertid inte kunnat överlåtas till någon utomstående och inte heller kunnat återköpas av bolaget. Vidare hade fordran på försäkringsersättning uppkommit först sedan näringsidkaren försatts i konkurs. Försäkringen ansågs därför ha saknat ekonomiskt värde vid konkursutbrottet. Det konstaterades, med hänvisning till bland annat NJA 1982 s. 900, att ett företagshypotek omfattade endast företagsinteckningsbar egendom som funnits vid tiden för konkursbeslutet. Slutsatsen blev att försäkringsersättningen inte kunde anses omfattad av företagshypoteket.