Rättshandlingsbegreppet: kriterierna3 hänvisningar
- Jfr således dels det i ovanstående not nämnda fallet NJA 1958 s. 177, dels det teoretiskt tröskade NJA 1981 s. 323 (se hänv. i not 82), som för övrigt tydliggör att de anslagna villkoren, precis som andra villkor, måste tolkas, samt illustrerar att man vid tolkningen kan beakta samhälleliga kutymer (som i händelse av tvist kan behöva (be)visas), inklusive sådana som kommit till uttryck i rättsregler.
- Jfr sålunda NJA 1981 s. 323, där den centrala frågan, ju, var om svaranden hade ”parkerat” i de anslagna villkorens mening, eftersom det var därigenom avtal stipulerades ha slutits.
- Se vidare vid och i noterna 133 ff. nedan. En effekt av att accepten anses kommen P-bolaget till handa är att nyttjandet blir avtalsgrundat och därmed behörigt, varför ersättning för obehörigt nyttjande är utesluten (jfr, mutatis mutandis, NJA 1993 s. 13 och NJA 2007 s. 519). Det intressanta är väl dock inte P-avgiften, så mycket som böterna. De senare kan ses som antingen ett avtalat pris (jfr NJA 1981 s. 323: ”en extra avgift”) eller, kanske hellre, ett vite (så Rodhe, SvJT 1979 s. 622, i anslutning till SvJT 1974 rf s. 79 (tydligt skyltade villkor bindande även om den parkerande ej sett dem) och SvJT 1975 rf s. 18 (felaktig hantering av parkeringsmätare till följd Härmed är väl inte nödvändigtvis sagt att man alltid och till varje pris måste analysera parkeringsfallen (och samtliga andra fall av avtalsslut genom s.k. realhandlande) i viljeförklaringstermer. (Än mindre att man måste göra det i termer av anbud och accept.) Det mer ödmjuka budskapet är endast att det finns skäl ifrågasätta ifrågasättandena av den principiella möjligheten att alls analysera fallen i sådana termer, för att på den vägen nå slutsatsen att avtal är slutet. Kritiken bygger på ett inte bara snävt utan dessutom regelmässigt oartikulerat viljeförklaringsbegrepp, som utgör resultat av bland annat ett bristfälligt bejakande av den för förmögenhetsrätten fundamentala formfrihetens princip. Poängen är alltså primärt att framställa motkritik. Detta synes också motiverat, emedan ryktet om viljeförklaringsläran tillkortakommanden är överdrivet, på denna för kritiken centrala punkt. Hittills har det väl heller inte presenterats någon alternativ trovärdig eller särskilt hjälpsam förklaringsmodell.88 Slut utvikning. Kriterierna var det: av att tydlig instruktion ej följts; kontrollavgift utgick, i ingressen benämnd ”avtalsvite”); jfr även hur det i 1981 års fall specificeras röra sig om ersättning ”vid överträdelse av parkeringsbestämmelser”, dvs. avtalad kontraktsbrottsersättning, och hur, om det istället rörde sig om ett skadestånd, invändning om överkompensation skulle ligga nära till hands). Både pris och vite kräver avtal, och såvitt rättshandlingsläran beträffar krävs därmed som utgångspunkt att viljeförklaringar utväxlats. För att konstruktionsmässigt ”få ihop det” kan man då tänka som i brödtexten, varvid det problematiska väl ligger i rättshandlingens mottagande, då P-bolaget i många fall rent faktiskt lär vara omedvetet om det skett någon parkering eller inte (särskilt om ingen avgift erlagts, via app eller annorledes – och skulle så ha skett blir ju fallet oproblematiskt). Det har därför föreslagits att man för vissa fall av realhandlande, inklusive parkeringsfallen, gör undantag från mottagandekravet, så att ”avsändande” räcker och avtal ingås genom själva parkerandet som sådant (se i not 133). Det går väl dock att få ihop det konstruktionsmässigt även utan undantag, se vid och i not 135 nedan. Angående sådana reservationer som nämns i not 86 ovan, kan då, för att ”få ihop” det, t.ex. sägas att det till skillnad från vad gäller själva parkerandet framstår som mer långsökt (och omotiverat tjuvparkerarvänligt) att anse också reservationen kommen P-bolaget tillhanda, alternativt att ett sådant undantag som kan tänkas för själva parkerandet inte vore motiverat för sådana reservationer, för vilka det saknas skäl att inte hålla på huvudregeln om att rättshandlingar måste mottas.