1.I NJA 1987 s.692 uttalade Högsta domstolen följande avseende en värderingsmans förpliktelser vid fastighetsvärdering:s. 91
2.Vad gäller spörsmålet om felet är att tillräkna Arne B. som oaktsamhet ärs. 91
3.följande att beakta. Vid fastighetsvärdering går det knappast att kommas. 91
4.fram till ett värde, som blir lika högt oavsett vilken kunnig värderingsmans. 91
5.som utför värderingen. Värdering av fast egendom är nämligen i myckets. 91
6.avhängig av värderingsmannens uppfattning om marknaden och om dens. 91
7.aktuella fastigheten. Ett avsevärt utrymme måste därför finnas för värde-s. 91
8.ringsmannens egen bedömning. Betydande avvikelse mellan värderings-s. 91
9.mannens uppskattning och vad som i efterhand visar sig vara fastighetenss. 91
10.faktiska värde måste tillåtas utan att en värderingsman kan anses ha förfarits. 91
11.försumligt. I förevarande fall är det emellertid inte fråga om ett uppskatt-s. 91
12.ningsfel utan om en oriktig och vilseledande uppgift beträffande ett faktiskts. 91
13.förhållande, nämligen möjligheten av exploatering för bebyggelse. För ens. 91
14.värderingsman är det knappast förenat med någon större omgång att för-s. 91
15.vissa sig om rätten att bebygga en fastighet. Byggnadsrätten är avgörandes. 91
16.för en exploateringsfastighets värde. Arne B. har brustit i sin undersöknings. 91
17.av detta förhållande. Som domstolarna funnit har Arne B därför vid fullgö-s. 91
18.randet av sitt värderingsuppdrag förfarit vårdslöst. Av domskälen i detta fall framgår att domstolen gör en tudelad bedömning av värderingsmannens åligganden: hans ansvar avseende själva värderingen är ett ansvar där inget bestämt resultat kan krävas av honom, medan hans ansvar för uppgifter är striktare. De senare skall vara riktiga,s. 91
19.91 medan värderingen i sig får avvika från det faktiska marknadsvärdet. Med den här föreslagna systematiseringen skulle detta innebära att värderingsmannens ansvar för själva värderingen utgör en förpliktelse att visa omsorg, medan hans ansvar för uppgifter är ett resultatansvar. Om denna indelning är riktig, borde det vid den förra förpliktelsen inte förekomma en fristående culpabedömning, men väl vid en bedömning av hans ansvar för uppgifters riktighet.s. 91
20.Ansvaret för värderingen bedömdes inte av Högsta domstolen, eftersom det i målet endast var fråga om värderingsmannens ansvar för en oriktig uppgift. Vad gäller bedömningen av ansvaret för denna uppgift förekommer emellertid just en sådan fristående culpabedömning som enligt systematiseringen bör krävas. Det konstateras inledningsvis att uppgiften var oriktig: därmed har slagits fast att kontraktsbrott föreligger. Sedan är fråga om värderingsmannens culpa, och här vägs hans möjlighet att skaffa fram information om byggnadsrätten in. Eftersom denna information var lätt att få fram, och eftersom värderingsmannen i fallet ändå inte gav riktiga uppgifter i ifrågavarande hänseende, befanns han ha handlat culpöst och var därför skadeståndsansvarig.s. 92
21.Frågan är då hur det förhåller sig med själva värderingen, det vill säga vilket ansvar som gäller avseende denna. Värderingsmannens verksamhet är inte reglerad i lag och praxis på området tycks saknas. Ett åtagande av detta slag utgör dock ett rådgivningsavtal i vidare bemärkelse, och ledning kan därför sökas i andra fall beträffande rådgivaransvar.s. 92
22.Eftersom Högsta domstolen av naturliga skäl inte resonerar i termer av resultatförpliktelser och förpliktelser att visa omsorg, måste stödet för denna systematiska indelning med nödvändighet vara indirekt. I den mån ansvaret för själva rådgivningsmomentet i avtalet verkligen är ett ansvar för att ha utvisat tillbörlig omsorg, borde prövningen av ansvaret gå till på så sätt att domstolen konstaterar vilken omsorg som borde ha visats, samt att detta inte skett. Bedömningen borde således vara inriktad på att konstatera kontraktsbrott; när kontraktsbrottet väl har konstaterats, saknas utrymme för en ytterligare, fristående culpabedömning.s. 92
23.Bedömningen fick denna form i NJA 1981 s.1091. Fråga var om ett rättsgångsombuds försummelse att yrka indexuppräkning av ett skadeståndsbelopp fram till dagen för ersättningsfrågans avgörande istället för endast fram till dagen för stämningens delgivande. Högsta domstolen uttalade:s. 92
24.Verksamheten på [den juridiska byrå], där [ombudet] tjänstgjorde soms. 92
25.jurist, var till väsentlig del inriktad på service, rådgivning och juridiskts. 92
26.biträde i fastighetsrättsliga ämnen, däribland frågor om tillämpningen avs. 92
27.naturvårdslagens bestämmelser. [Ombudet] får därför antagas ha varit väls. 92
28.förtrogen med bl.a. sistnämnda rättsområde, och [genkäranden] har haft 92s. 92
29.befogade anspråk på att kunna betrakta [ombudet] som specialist på dettas. 93
30.område.s. 93
31.Under dessa förhållanden får det förutsättas att [ombudet] var väl insatts. 93
32.också i den nu aktuella frågan om indexuppräkning och att han såledess. 93
33.hade kännedom om de vid denna tid tillgängliga och i målet åberopades. 93
34.rättskällor som var av betydelse för en bedömning av indexfrågan, d.v.s.s. 93
35.främst uttalandena under förarbetena till naturvårdslagen och de uttalan-s. 93
36.den som gjorts i standardlitteraturen på området. Det som sker i detta fall är att domstolen definierar uppdragets närmare innebörd, det vill säga de krav som kan ställas på uppdragstagarens kunskap vid ett uppdrag av detta slag. Därmed har inte lagts fast något resultat som uppdragstagaren skall åstadkomma: det är kraven på hans fackmannamässighet, inte kraven på uppdragets eventuella resultat som diskuteras. Det första ledet i prövningen motsvarar således den teori som framförts ovan: prövningen börjar med att den omsorg som kan krävas av rådgivaren definieras.s. 93
37.I domskälen diskuteras sedan att det rådde osäkerhet avseende hur den för ombudets uppdrag relevanta rättsfrågan skulle bedömas och det konstateras att det trots osäkerheten kunde krävas av uppdragstagaren att han framställde ett yrkande om indexuppräkning över en längre tidsperiod än som hade skett. Grunden för detta konstaterande är hänsynen till klientens intresse. Trots att detta kan te sig som ett resultatansvar, är ändå fråga om en fortsatt bedömning av vad omsorgskravet i detalj skulle anses innebära i fallet. Domstolen uttalar inget om det resultat som ombudet skulle ha åstadkommit, utan fastställer endast de handlingar som uppdragstagarenborde ha företagit för att visa den omsorg som kunde krävas av honom. Domstolen fortsätter:s. 93
38.[Den juridiska byrån] har emellertid inte i målet anfört några omständig-s. 93
39.heter som kan anses ha innefattat godtagbara skäl för [ombudet] att intes. 93
40.framställa ett sådant mera långtgående yrkande. Detta uttalande innebär inget annat än ett konstaterande att uppdragstagaren inte visat den omsorg som kunde krävas av honom. Även andra ledet i den föreslagna systematiseringen visar sig således i detta fall stämma överens med det som Högsta domstolen gör: efter det att omsorgsförpliktelsen konkretiserats konstateras att uppdragstagaren inte nått upp till den således angivna standarden. Han har därför gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Domstolen uttalar sedan i direkt anslutning till detta:s. 93
41.På grund av vad sålunda anförts finner HD i likhet med HovR:n att [om-s. 93
42.budet] vid fullgörandet av sitt uppdrag som rättegångsombud visat sådans. 93
43.försummelse att [genkäranden] är berättigad till ersättning för den skadas. 93
44.han lidit till följd av [ombudets] försummelse.s. 93
45.93 Det förekommer alltså ingen fristående culpabedömning: fastställandet av ersättningsskyldigheten ansluter direkt till frågan huruvida kontraktsbrott förelegat. Även teorins tredje led visar sig alltså i detta fall överensstämma med rättspraxis.s. 93
46.Ytterligare ett exempel skall anföras: NJA 1994 s.598 gällde en skatterådgivare som inte uppmärksammat uppdragsgivaren på att en serie transaktioner i syfte att minska uppdragsgivarens skattebörda löpte risk att underkännas av skattemyndigheten med stöd av 2§ i den då gällande lagen (1980:865) om skatteflykt. Frågan var om denna underlåtenhet kunde ådra rådgivaren skadeståndsansvar. Högsta domstolen uttalade:s. 94
47.Allmänt sett är det påkallat att den som lämnar rådgivning i komplicerades. 94
48.rättsfrågor fäster uppdragsgivarens uppmärksamhet på om prejudikat sak-s. 94
49.nas och om rättsläget av denna eller någon annan anledning kan vara osäkert.s. 94
50.Behovet av att sådan information lämnas måste emellertid vara beroende avs. 94
51.vem uppdragsgivaren är, vilka kvalifikationer han har och om han redans. 94
52.känner till problematiken. Genom detta uttalande definierar domstolen den generellt gällande omsorgsplikten, för att sedan betona att denna omsorg kan te sig olika beroende på vem uppdragsgivaren är. Det handlar alltså återigen om att definiera den avtalsenliga prestationen: denna definition ligger före konstaterandet att avtalsbrott föreligger.s. 94
53.Domstolen konstaterar sedan att uppdragsgivaren i förevarande fall redan hade kunskap om innebörden i lagen om skatteflykt, och att han därför inte kunde ha varit omedveten om att de transaktioner han avsåg att företa innebar en viss risk. Den omsorgsstandard som alltså enligt det tidigare sagda generellt kan krävas av uppdragstagare av det aktuella slaget modifieras med hänsyn till parternas kunskap och förutsättningar i det enskilda fallet; det som domstolen gör i detta avsnitt av domskälen är att tolka avtalet och de förpliktelser som detta innehåller med hänsyn till parterna och omständigheterna. Domstolen sammanfattar sin analys sålunda:s. 94
54.Sammantagna är omständigheterna sådana att det inte skäligen kan läggass. 94
55.banken till last som en skadeståndsgrundande oaktsamhet att banken vids. 94
56.sin rådgivning år 1988 underlät att informera [uppdragsgivaren] om att dets. 94
57.var osäkert hur de ifrågavarande transaktionerna skatterättsligt kundes. 94
58.komma att bedömas. Detta konstaterande föregår svaret på frågan om huruvida kontraktsbrott förelegat. I sammanhanget måste uttalandet anses innebära att ett 94 avtalsbrott inte ansågs ha förekommit. Även i detta fall visar sig således att vid omsorgsförpliktelser fastställandet av kontraktsbrott och konstaterandet att culpaförelegat i praxis sammanfaller.s. 94
59.Även en logisk-systematisk analys av omsorgsförpliktelser leder till denna slutsats. Enligt 12§ 1st. 1 men. fastighetsmäklarlagen (1995: 400) skall fastighetsmäklaren ”utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed”. Enligt 20§ 1st. samma lag gäller atts. 95
60.[o]m fastighetsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sinas. 95
61.skyldigheter enligt 11–19§§, skall han ersätta skada som till följd av dettas. 95
62.drabbar köparen eller säljaren. Skulle en prövning av fastighetsmäklarens eventuella skadeståndsskyldighet följa det schema som normalt sägs gälla vid bedömningen av inomkontraktuell skadeståndsskyldighet – att kontraktsbrott fastställs, det prövas huruvida culpaförelegat, och vid jakande svar på båda dessa frågor adekvansen och skadeståndets beräkning bedöms – skulle culpabedömningen behöva företas två gånger. Dels skulle vid frågan huruvida kontraktsbrott förelegat bedömas huruvida fastighetsmäklaren avvikit från den omsorg som enligt 12§ kan krävas av honom. Vid jakande svar på denna fråga skulle sedan behöva prövas huruvida han av vårdslöshet underlåtit att visa den omsorg som rimligtvis kan krävas av honom. Eftersom culpasom begrepp är en sammanfattning av det förhållandet att den omsorg som kan krävas av vederbörande uraktlåtits, skulle alltså exakt samma fråga behöva besvaras två gånger. Det förefaller vara omöjligt att tänka sig ett hypotetiskt fall där den omsorg som kan krävas av fastighetsmäklaren uraktlåtits utan att detta varit culpöst: förutsättningarna för att kontraktsbrott skall föreligga tycks sammanfalla med förutsättningarna för skadestånd.s. 95
63.Fastighetsmäklarlagen innehåller dock också exempel på resultatförpliktelser. Enligt 12§ 3st. skall ”[p]engar och andra tillgångar som mäklaren får hand om för någon annans räkning hållas skilda från egna tillgångar.” Här är det ett visst givet resultat som stipuleras: pengar skall hållas avskilda. Man kan alltså utan omsvep, och utan att behöva definiera någon normal aktsamhetsstandard, konstatera att tillgångar hållits eller inte hållits avskilda, eller med andra ord, det finns en logiskt fristående prövning av huruvida kontraktsbrott föreligger. När väl denna fråga besvarats, blir en därifrån oavhängig fråga huruvida detta kontraktsbrott föranletts av culpa. Man har alltså här att göra med två led i prövningen.s. 95
64.95s. 95
65.Ett exempel på hur märkligt det kan bli när skillnaden mellan resultatförpliktelser och förpliktelser att visa omsorg inte uppmärksammas återfinns i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter. Enligt lagens 5§ skall:s. 96
66.[n]äringsidkaren [...] i sin rådgivningsverksamhet iaktta god rådgivnings-s. 96
67.sed och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Närings-s. 96
68.idkarenskall anpassa rådgivningen efter konsumentens önskemål och behovs. 96
69.samt inte rekommendera andra lösningar än sådana som kan anses lämp-s. 96
70.liga för konsumenten.s. 96
71.Näringsidkaren skall avråda konsumenten från att vidta åtgärder soms. 96
72.inte kan anses lämpliga med hänsyn till konsumentens behov, ekonomiskas. 96
73.förhållanden eller andra omständigheter. Denna bestämmelse är skadeståndssanktionerad. Enligt 6§ gäller att:s. 96
74.Näringsidkare som genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oakt-s. 96
75.samhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada skall ersätta skadan. Den innehållsmässiga närheten mellan 5§ där näringsidkarens omsorgsplikt stipuleras och 6§ där de subjektiva rekvisiten för skadeståndsskyldighet anges uppmärksammades i förarbetena. Departementschefen konstaterade att:s. 96
76.[f]rågan om en finansiell rådgivare har agerat vårdslöst måste avgöras vid ens. 96
77.helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fal-s. 96
78.let. En naturlig utgångspunkt för bedömningen utgör dock de skyldigheters. 96
79.som följer av 5§ i denna lag. Avvikelser från dessa skyldigheter medför docks. 96
80.inte med automatik att rådgivaren har agerat oaktsamt, även om en presum-s. 96
81.tion härför nog ofta kan anses föreligga. Det kan i det enskilda fallet finnass. 96
82.godtagbara skäl för rådgivaren att inte uppfylla de föreskrivna kraven. Be-s. 96
83.stämmelsen i 5§ är dock inte ensamt avgörande vid culpabedömningen.s. 96
84.Även andra faktorer än de skyldigheter som följer av 5§ kan få betydelse vids. 96
85.culpabedömningen, varför en helhetsbedömning i det enskilda fallet alltids. 96
86.är nödvändigt. De i 5§ föreskrivna kraven är att näringsidkaren skall ”iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen” samt att han inte skall råda till åtgärder som är olämpliga. Samtliga dessa förpliktelser har givits en löslig definition, de utgör en omsorgsstandard. I förarbetena uppmärksammas att denna omsorgsstandard måste definieras i varje enskilt fall och att den således inte går att definiera i någon närmare detalj.Enligt det ovan citerade stycket kan det alltså finnas 96 situationer i vilka det definierats en individuell omsorgsstandard med hänsyn till den individuella konsumentens önskemål och behov, och där rådgivaren kan åsidosätta denna omsorgsstandard utan att vara culpös. Det skulle ha varit intressant att se ett exempel på en sådan situation, men det finns inget sådant i propositionen.s. 96
87.Man skulle kunna tänka sig att det som menas är att det kan föreligga situationer i vilka rådgivaren brutit mot riktlinjer och rekommendationer som med stöd av lagen skall utfärdas av konsumentverket.Det är förvisso riktigt att en culpabedömning skall ta hänsyn till föreskrifter, och att det kan tänkas att även riktlinjer och rekommendationer skall beaktas därvidlag; ett brott mot en föreskrift eller riktlinje allena är emellertid i allmänhet inte tillräckligt för att culpaskall anses föreligga.Detsamma gäller eventuellt förekommande självregleringar. Om omsorgsstandarden enligt 5§ skall närmare definieras med hänsyn till den individuelle konsumentens behov, kan en abstrakt utformad självreglering inte utan vidare anses vara avgörande när det i ett individuellt fall skall bedömas huruvida rådgivaren varit vårdslös. Det finns inga objektiva kriterier utanför lagen om finansiell rådgivning som abstrakt skulle kunna definiera den erforderliga omsorgsstandarden. Omsorgsstandarden i 5§ är formulerad på ett oprecist sätt, och domstolarna är därför alltid tvungna att göra en helhetsbedömning som til syvende og sidst är skönsmässig.s. 97
88.Lagens 6§ saknar därför självständig mening vad avser de civilrättsliga förpliktelser som är stadgade i 5§, och tvärtemot vad som påstås i propositionen utlöses skadeståndsskyldigheten med automatik när rådgivaren brutit mot en civilrättslig plikt som anses följa av 5§. Detta grundar sig i att culpainte är annat än ett brott mot den omsorg som kan krävas av den culpöse; definieras en kontraktuell plikt som en plikt att visa omsorg, blir därför ett brott mot den kontraktuella plikten automatiskt skadeståndsgrundande.s. 97
89.97s. 97
90.Av de avtalstyper som diskuterats här framgår alltså att även svensk rätt innehåller en skillnad mellan resultatförpliktelser och förpliktelser att visa omsorg. Distinktionen är förvisso ännu inte systematiserad, men den leder icke desto mindre till olika bedömningar; den har alltså juridiska konsekvenser och är således värd att uppmärksamma.s. 98