1.En närliggande fråga är om själva avtalsförhållandet gör att det brottsliga agerandet betraktas som mer klandervärt och därmed får ersättningsfrämjande verkan. Frågan om denna ”ersättningsfrämjande verkan” kan hanteras inom ramen för ansvarsbedömningen olika delar, t.ex. vid fråga om jämkning av skadestånd.s. 115
2.I NJA 1989 s. 796 ansågs en båtköpare skadeståndsskyldig på grund av osant intygande inom ramen för ett avtalsförhållande. Ett bolag skulle finansiera en båtaffär genom att köpa båten av en person och omedelbart sälja båten vidare till en köpare på kredit med förbehåll om återtaganderätt. Bolaget hade utbetalt ersättning till den ursprungliga säljaren efter att köparen felaktigt hade intygat att båten levererats. Köparens agerande ansågs utgöra osant intygande och denne blev skadeståndsskyldig mot bolaget. Beträffande frågan om skadeståndet skulle jämkas p.g.a. medvållande uttalade HD:s majoritet följande: ”När såsom i detta fall en avtalspart drabbats av en ekonomisk förlust till följd av en motparts brottsliga handlande, bör det inte komma i fråga att jämka skadeståndet på grund av medvållande annat än om den skadelidande parten på ett påtagligt sätt har åsidosatt normala aktsamhetskrav. Någon sådan oaktsamhet kan inte läggas bolaget till last.”s. 115
3.Eftersom HD i NJA 1989 s. 796 uttryckligen tog fasta på att avtalspart drabbats av skada kan rättsfallet uppfattas som att avtalsrelationen har betydelse för bedömningen av om skadeståndet skulle jämkas på grund av medvållande. Det kan visserligen hävdas vara osäkert hur man ska tolka HD:s uttalande i detta avseende. HD kan i detta fall ha ansett att själva avtalsrelationen medförde att det skulle krävas ett mer allvarligt åsidosättande av normala aktsamhetskrav för jämkning, eller så kan uttalandet tolkas som att en högre medvållandetröskel kan antas gälla överlag vid skadestånd på grund av brottsligt beteende som utgörs av osant intygande. Till stöd för att just avtalsrelationen hade betydelse för medvållandebedömningen, kan dock anföras att minoriteten på denna punkt hade en annan uppfattning. Minoriteten ansåg nämligen att medvållandefrågan skulle influeras av skadelidandens köprättsliga skyldighet att undersöka om den vidaresålda båten överhuvudtaget existerade (vilket 292s. 115
4.den inte gjorde) och att skadeståndet därför skulle jämkas. Skillnaden mellans. 116
5.majoritetens och minoritetens bedömningar var alltså att minoriteten ansågs. 116
6.att det på grund av avtalsrelationen fanns tillräckliga skäl för jämkning.s. 116
7.I NJA 1994 s. 709 (Utredningskostnader) ansågs ett försäkringsbolag ha rätts. 116
8.till ersättning för utredningskostnader som uppkommit i samband med ens. 116
9.försäkringstagares försök till försäkringsbedrägeri.1268 HD:s domskäl utgörs avs. 116
10.ett fastställande av revisionssekreterarens förslag som är tämligen kortfattat.s. 116
11.I HovR fördes dock en diskussion om möjligheten att få ersättning för utred-s. 116
12.ningskostnader såsom en följdskada till brottet. I anslutning därtill hänvisades. 116
13.HovR till ett uttalande av Bengtsson i SvJT, där han anfört att det i ett hovrätts-s. 116
14.fall, där administrationskostnader ansågs ersättningsgilla, handlade om ”ska-s. 116
15.destånd på grund av brott och i ett kontraktsförhållande”, vilket bör utvidgas. 116
16.ersättningsmöjligheterna.1269 Det skulle kunna tolkas som att ett brottsligts. 116
17.beteende i en avtalsrelation ger anledning att s.a.s. ”skärpa” bedömningens. 116
18.av vilka skador som är ersättningsgilla. Däremot kan man ifrågasätta om dets. 116
19.ersättningsfrämjande argumentet om ”brottsligt beteende” ska baseras på ens. 116
20.tillämpning av 2:2 SkL, dvs. utgöra ett deliktsansvar.1270 Att det är det brottsligas. 116
21.beteendet som utgör ansvarsgrunden framgår av att HD hänvisar till 2:4 SkL,s. 116
22.dvs. dåvarande bestämmelsen om skadestånd för ren förmögenhetsskada pås. 116
23.grund av brott (numera 2:2 SkL).s. 116
Skadestånd på grund av brott – lex specialis?
1.Kriminaliseringen av ett visst beteende innebär ett särskiljande av brottsligas. 116
2.skadegörande handlingarna. Frågan är om brottsliga handlingar ska anses has. 116
3.en ersättningsfrämjande effekt. Det i ovanstående avsnitt förda resonemangets. 116
4.293 kring kriminaliseringens skyddssyfte, för tankarna till principen om lex specialis. Om man betraktar skadestånd på grund av brott som en särregel, så skulle tillämpningen av deliktsrätten baseras på att det avser en skadeståndsrättslig särreglering vid brottsligt handlande. En tillämpning av lex specialis förutsätter emellertid att man på förhand kan avgöra vilken regel som är ”speciell” och vilken som är mer ”allmän”. Om man betraktar t.ex. 2:2 SkL som en allmän regel, vilken tillgodoser skadelidandens rätt till skadestånd vid brott och medför en bedömning enligt deliktsregler, så kommer varje kontraktsrättslig regel att kunna betraktas som ”speciell”. Beträffande exempelvis preskription kan man tänka sig att exempelvis den kontraktuella regeln i 12:63 JB skulle vara mer ”speciell”, eller bestämmelsen i 18:9 HB om ansvarstiden för vissa sysslomän (”inom natt och år”), i jämförelse med den allmänna preskriptionstiden om tio år.s. 116
5.Om någon av dessa andra specialregleringar är tillämpliga, skulle ett eventuellt gemensamt skyddssyfte medföra att deliktsregeln i 2:2 SkL inte blir tillämplig. Svårigheten med ett sådant resonemang är dock att förhandsbedömningen av vad som är allmänt respektive speciellt alltid kommer att vara styrande för det konkreta resultatet. Att agerandet kvalificeras som brottsligt, och därmed kan uppfattas ha en viss kvalitet, kan medföra att ansvarsregeln därmed uppfattas som en mer speciell reglering. Med ett sådant synsätt görs alltså en distinktion mellan brottslighetens specialitet, i förhållande till andra mer ”allmänt vårdslösa” beteenden som kan medföra skadeståndsskyldighet i avtalsförhållanden, istället för att argumentationen kretsar kring den mer ”allmänna” karaktären av preskriptionstiden vid ett sådant ansvar (tio år) och dess förhållande till den mer ”speciella” (och kortare) preskriptionstiden enligt 18:9 HB.s. 117
6.Vissa straffrättsliga regler har en förtroendeskyddande funktion, vilket bidrar till vad man kan betrakta som en grundläggande lojalitetsplikt i avtalsförhållanden.1271 Eventuellt ytterligare skydd för avtalsparter genom en ”objektiv” lojalitetsplikt kan därmed uppfattas som en ”påbyggnad av det befintliga regelsystemet”. Man kan emellertid omvänt uppfatta det avtalsrättsliga skyddet som det grundläggande skyddet, och det straffrättsliga som en påbyggnad av detta genom att ”kriminalisering är förbehållet särskilt samhällsskadliga beteenden”.1272 Att man i straffrättsligt hänseende, dvs. som en fråga om straff och inte skadestånd, anser att kriminaliseringen av vissa förtroendeskadliga beteenden i avtalsförhållanden på detta sätt blir att betrakta som lex specialis behöver emellertid inte vara utslagsgivande för bedömningen av om ett deliktsanspråk kan förhindras eller begränsas med hänsyn till avtalsförhållandet. Det kan alltså fortfarande vara möjligt att bedöma eventuell ersättningsfrämjande verkan vid brottsligt beteende enligt avtalsregler. 294s. 117
7.Sammanfattningsvis kan konstateras att det avgörande för frågan om brotts. 118
8.utgör en omvänd spärregel i första hand har att göra med det brottsliga beteen-s. 118
9.dets samband med avtalet. Om det inte har något samband därmed, kommers. 118
10.det inte att uppkomma en överlappningssituation. Avgränsningen av kon-s. 118
11.traktsansvarets tillämpningsområde medför alltså att överlappningen mot-s. 118
12.verkas. Det förhållandet brottsligt beteende ofta medför s.k. genombrott avs. 118
13.ansvarsbegränsningar och liknande, behöver inte ha någon betydelse för över-s. 118
14.lappningsfrågan utan innebär att beteendet är ersättningsfrämjande inoms. 118
15.ramen för den avtalsrättsliga regleringen. Det innebär också att oberoendes. 118
16.av om anspråksvägen baseras på att brottsligt beteende utgör en avtalsrättsligs. 118
17.genombrottsregel eller en deliktsrättslig ”omvänd spärregel”, så är beteendetss. 118
18.art ersättningsfrämjande.s. 118
Ageranden som omfattas av strikt deliktsansvar
Inledning
1.I detta avsnitt ska behandlas i vilken utsträckning en avtalspart kan göra gäl-s. 118
2.lande att skadevållaren har ett strikt deliktsansvar. Frågan är alltså i vilken måns. 118
3.avtalsparten kan tänkas skyddas av deliktsrättsliga ”strikta” handlingsföre-s. 118
4.skrifter och hur sådana deliktsanspråk hanteras. Så länge deliktsreglerna är dis-s. 118
5.positiva är det möjligt för parterna att avtala om att avtalet ska ha spärrverkans. 118
6.framför deliktsansvaret.1273 I NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flyg-s. 118
7.plats) uttalade HD att det förhållandet att deliktsregeln föreskriver ett strikts. 118
8.ansvar, inte i sig ger anledning till ett annat synsätt vad gäller inverkan av etts. 118
9.avtal mellan parterna.1274s. 118
10.Om det inte finns stöd för att avtalstolkningsvis exkludera tillämpningens. 118
11.av deliktsregler, återstår frågan om det finns andra regler som sätter gränsernas. 118
12.för det deliktsansvarets tillämplighet i avtalsförhållanden. I det följande görss. 118
13.exemplifieringar från rättspraxis, där deliktsanspråk i avtalsförhållanden hars. 118
14.hanterats på olika sätt. Tematiseringen bygger på ansvarsnivån strikt ansvar,s. 118
15.vilket kan betraktas som ett mer strängt ansvar i jämförelse med såväl dets. 118
16.deliktuella som den kontraktuella utgångspunkten om att skadestånd soms. 118
17.huvudregel kräver vårdslöshet.s. 118
18.295s. 118
Hundägares strikta ansvar
1.I NJA 1996 s. 104 (Olyckan på hundpensionatet) ansågs den som fått i uppdrag att ta hand om en hund inte kunna göra gällande skadeståndsanspråk mot ägaren av hunden grundat på det strikta ansvaret i 6 § hundlagen (1943:459).1275 En hund hade inlämnats på ett hundpensionat. När en vårdare på hundpensionatet var ute och promenerade med hunden slet hunden så hårt i kopplet att vårdaren ramlade omkull och skadades. Beträffande frågan om tillämpningen av det strikta ansvaret, uttalade HD följande: ”Huvudsyftet med den nu nämnda skadeståndsregeln är således, förutom att tillgodose den skadelidandes krav på ersättning, att hos hundens ägare och vårdare inskärpa vikten av att genom noggrann tillsyn hindra hunden från att orsaka skada.”s. 119
2.Det föranledde följande överväganden beträffande det strikta ansvarets tilllämpning:s. 119
3.”De uttalanden som görs i förarbetena ger vid handen, att hundlagen är skrivens. 119
4.med tanke på ansvaret för skada som hunden orsakar någon annan än dess ägares. 119
5.eller vårdare. Den situation som är aktuell i förevarande mål, där det är vårdarens. 119
6.själv som skadats, berörs överhuvudtaget inte i motiven. Några särskilda övervä-s. 119
7.ganden om, hur en skadeståndsrättslig tvist mellan ägaren och vårdaren inbördess. 119
8.skall lösas, har således inte gjorts vid lagens tillkomst.” Syftet med det strikta ansvaret i HundL är alltså att skydda de som inte är ägare eller vårdare av hunden, dvs. utomstående tredje män. Därvid fäste HD avseende vid att det mellan parterna fanns ett avtalsförhållande.s. 119
9.HD uttalade: ”Mellan ägaren och den som mottagit hunden till underhåll ellers. 119
10.nyttjande föreligger regelmässigt någon form av kontraktsförhållande. Så är dets. 119
11.också i förevarande fall. I en sådan situation ligger det närmast till hands att, vids. 119
12.bedömningen av parternas inbördes skadeståndsansvar, följa de kontraktsrätts-s. 119
13.liga regler som är tillämpliga i förhållandet mellan dem. (Se t ex Bertil Bengtsson,s. 119
14.Särskilda avtalstyper I 1971 s 86 angående skadeståndsskyldighet för en depo-s. 119
15.nent som lämnat egendom med farliga egenskaper till förvaring och egendomens. 119
16.skadat förvararen.) Det sagda innebär, att skadeståndsskyldighet för den enas. 119
17.avtalsparten gentemot den andra, i den situation det nu är fråga om, principiellts. 119
18.förutsätter vårdslöshet.” HD:s hantering av frågan om skadelidanden kunde göra gällande det strikta ansvaret enligt HundL, var helt enkelt att klassificera skadesituationen som kontraktuell. Denna klassificering fick alltså fick alltså till följd att ett skadeståndsansvar skulle kräva vårdslöshet, i enlighet med den kontraktuella huvudregeln. Avtalet fick alltså en spärrverkan, vilket medförde att ansvar enbart förelåg vid vårdslöshet hos ägaren.1276 Klassificeringen av ansvaret som ett kontraktsansvar, skapar alltså ett visst tillämpningsresultat, dvs. icke-ersättning (om inte vållande visas). Man kan fråga sig om HD verkligen avsåg att kon296s. 119
19.traktsrättsliga regler skulle tillämpas på situationen, eller om det var själva till-s. 120
20.lämpningsresultatet (culpa) som utgjorde skälet till avtalets spärrverkan. Hurs. 120
21.culpabedömningen närmare skulle ske, utifrån detta perspektiv, finns ingas. 120
22.indikationer på.1277s. 120
23.En möjlig tolkning av rättsfallet är att själva avtalsmomentet har påverkans. 120
24.på hundägarens strikta ansvar eftersom det handlar om övertagandet av en risk.s. 120
25.Parternas riskfördelning, i meningen att den som omhändertar en hund har etts. 120
26.visst ansvar gentemot utomstående, kan också medföra att ägarens strikta ansvars. 120
27.upphör.1278 Det strikta ansvaret avspeglar antagligen en möjlighet till kontrolls. 120
28.och tillsyn över hunden, när denna tillsyn upphör – genom överlämnande tills. 120
29.en annan vårdare – så kan inte ägaren hållas strikt ansvarig för skador.1279 Syftets. 120
30.med det aktuella avtalet var att vårda hunden. Avtalet kan därmed medföras. 120
31.ett övertagande av ansvar beträffande skador på utomstående. Ägarens ansvars. 120
32.gentemot utomstående kan emellertid kvarstå. Det medför att det i allmän-s. 120
33.het förmodligen saknar betydelse för hundägarens strikta ansvar gentemot ens. 120
34.skadelidande vårdare, att vårdaren också kan bli ansvarig gentemot en utom-s. 120
35.stående.s. 120
36.En annan tolkning är att rättsfallet ger uttryck för en avgränsning av dens. 120
37.deliktuella normens träffyta. Avtalsförhållandet mellan ägaren och vårdarens. 120
38.påverkar därmed tolkningen av deliktsregeln, genom att avtalet fungerar soms. 120
39.ett argument för icke-ersättning, men verkar inom ramen för deliktsreglerna.s. 120
40.Om man vill omsätta det i mer systemorienterade skadeståndsrättsliga termer,s. 120
41.så avser det argument som tar sikte på ansvarsgränsen och inte ansvarsgrunden.s. 120
42.En metod, i meningen ett sätt att argumentera, för att deliktsansvaret på dettas. 120
43.sätt ska begränsas är att utgå ifrån den överträdda handlingsnormens skydds-s. 120
44.ändamål. Mot bakgrund av HD:s uttalanden i det aktuella rättsfallet om lagenss. 120
45.skyddssyfte, kan HD anses ha gett uttryck för att skyddssyftet inte avser någons. 120
46.som befinner sig i ett avtalsförhållande med det ansvarssubjekt som utpekas is. 120
47.lagen, här ägaren av hunden.s. 120
48.Skyddsändamålsläran kan alltså användas som en metod för att avgränsa ska-s. 120
49.deståndsansvaret, eller den ersättningsberättigade kretsen. I detta fall var dets. 120
50.ett argument för lärans tillämpning att det fanns ett avtalsförhållande mellans. 120
51.skadelidanden och hundägaren, skadelidanden hade alltså gått med på att tas. 120
52.hand om hunden. Samtidigt hade avtalsförhållandet en effekt som arguments. 120
53.297 mot tillämpligheten av HundL, eftersom normens skyddsändamål inte ansågs omfatta personer som ingått avtal med hundägaren. Det kan också betraktas som ett sätt att avgränsa den ersättningsberättigade kretsen, dvs. vilka personer som är skyddade av deliktsregeln. Om avtalet innebär att en person ska utöva den tillsyn som enligt lagen åvilar ägaren, så kan den personen inte vända sig mot ägaren av hunden vid skada. I andra situationer kan man dock tänka sig att de ändamålsskäl som uppbär det strikta ansvaret kan göras gällande även i avtalsförhållanden.1280s. 120
54.En annan tolkning av rättsfallet är att samtycket till risken för skada i det enskilda fallet är av betydelse för det strikta ansvarets tillämplighet.1281 Situationen kan beskrivas som att det föreligger en accept av risken från den skadelidande.1282 Det är också möjligt att argumentera utifrån att avtalssituationen (dvs. de risker som skapas genom avtalet) har betydelse för bärigheten i de skäl som ligger till grund för hundägares strikta ansvar. Ansvaret för hundägare gentemot utomstående bygger på tanken att ägaren1283 har en större möjlighet att förebygga skador orsakade av hunden, t.ex. genom att hålla en hund kopplad. En vårdare – som har samma möjlighet att förebygga risken – ska och kan vara ansvarig gentemot en utomstående om hunden orsakar skada. Omvänt har hundägaren – som alltså inte vårdar hunden vid skadetillfället – sämre möjligheter att förebygga skadan. Det innebär också att den relativa möjligheten att förebygga risken gör att någon anledning att låta hundägaren ansvara för skador på vårdaren inte föreligger.1284 Om hunden har sprungit bort och omhändertas av någon – utan att det alltså föreligger ett avtalsförhållande – så kan man också tänka sig att det strikta ansvaret upphör att gälla under tiden som vårdaren tar hand om hunden, även om ansvaret för hundägaren knappast upphör direkt.1285s. 121
55.I samband med diskussioner om strikt ansvar i allmänhet och bestämmandet av gränsen för den skyddade personkretsen förekommer ibland liknande samtyckesresonemang. Detta har bl.a. diskuterats inom ramen för vad som av Grönfors kallats för ”principen om solidarisering med faran”.1286 Denna tanke 298s. 121
56.bygger på att den som frivilligt och i eget intresse utsatt sig för faran av en visss. 122
57.verksamhet, inte bör kunna åberopa den för verksamheten eventuellt gällandes. 122
58.strikta ansvarigheten.1287 Lagstiftning och rättspraxis om rent strikt ansvar tars. 122
59.vanligtvis sikte på skador som kan drabba saker eller personer som inte står is. 122
60.närmare förbindelse med verksamheten. Med andra ord har den skyddade per-s. 122
61.sonkretsen utgjorts av helt utomstående, dvs. ”tredje män”.1288s. 122
62.Principen om solidarisering med faran enbart är ett sätt att begränsa dens. 122
63.skyddade personkretsen. En annan möjlighet är att från skyddet av det striktas. 122
64.ansvaret undanta personer vilka står i kontraktsförhållande till bäraren avs. 122
65.det strikta ansvaret, ett betraktelsesätt som av Anders Agell benämnts soms. 122
66.”avtalssynpunkten”.1289 Det finns ingen klar gräns mellan avtalssynpunktens. 122
67.och solidariseringsprincipen, utan dessa kan förekomma samtidigt som skäl förs. 122
68.att utesluta ansvar.1290 Avtalssynpunkten kan också, enligt Agell, ha en varie-s. 122
69.rande innebörd. Det kan antingen avse att parterna genom avtalet själva börs. 122
70.reglera sina inbördes förhållanden, vilket gör att det strikta ansvaret framstårs. 122
71.som obefogat eller åtminstone överflödigt. Men avtalssynpunkten kan ocksås. 122
72.innebära att strikt ansvar som utformats med tanke på ”utomobligatoriskas. 122
73.fall”, av rättspolitiska skäl är mindre lämpligt i kontraktsförhållanden.1291 Agells. 122
74.använder själv termen utan att närmare precisera dess innebörd.1292 Huvud-s. 122
75.poängen med denna princip är att från den skyddade personkretsen undantas. 122
76.sådana skadelidande som kan anses ha accepterat en viss risk, eller i vart falls. 122
77.haft en möjlighet att fördela risken på ett annat sätt. Svårigheterna med dennas. 122
78.princip är emellertid hur långt man ska utsträcka denna accept enbart baserads. 122
79.på kontraktsförhållandet med skadevållaren. Som ovan nämnts finns nämligens. 122
80.tillräckliga skäl för att neka en tillämpning av det strikta ansvaret redan pås. 122
81.grund av samtyckesresonemang.s. 122
82.Även i rättsfallet RH 2001:6 prövades frågan om det strikta ansvaret i HundLs. 122
83.(1943:459) var tillämpligt. I rättsfallet hade den skadelidande blivit ombedds. 122
84.att tillsammans med sitt barnbarn, som då var 11 år, ta hand om hunden medans. 122
85.hundägaren var borta på semester. När hon var ute och gick med hunden drogs. 122
86.hunden i kopplet så att hon ramlade och åsamkades personskador.s. 122
87.Varken tingsrätten eller hovrätten ansåg att uppdraget om omhänderta-s. 122
88.gande av hunden hade avsett sådant underhåll eller nyttjande som medförde etts. 122
89.hinder mot att ägaren skulle vara strikt ansvarig för de skador som uppkommit.s. 122
90.Hovrätten anförde att för att någon ska anses omfattas av det strikta skade-s. 122
91.ståndsansvaret som vårdare, måste det vara fråga om ett mera varaktigt använ-s. 122
92.dande av någon annans hund eller att man fungerar som fodervärd eller lik-s. 122
93.299 nande. Hovrätten ansåg att det vederlagsfria uppdrag som hundägaren lämnat till den skadelidandes ”blott 11-åriga barnbarn” redan till sin omfattning varit alltför begränsat för att den skadelidande skulle anses ha påtagit sig ett ansvar som vårdare av hundarna.s. 122
94.Rättsfallet tyder på att man vid bestämmande av vem som kan anses som ”vårdare” i lagens mening, ska göra samma bedömning oavsett om frågan i målet handlar om vårdarens möjlighet att själv göra gällande strikt ansvar mot hundägaren eller om det avser utomståendes möjlighet att göra gällande att vårdaren har ett strikt ansvar. Argumentationen baseras då inte på att vårdaren kan anses ha samtyckt till en risk för skada, vilket man annars skulle kunna tänka är fallet om resonemanget fokuserar på den skadelidandes ställning. Istället baseras resonemanget på uppdragsförhållandets natur, eventuellt vederlag och varaktigheten i uppdraget. I hovrättens dom ansågs visserligen den skadelidande ha rätt till ersättning eftersom denne inte övertagit ägarens tillsynsansvar. Det kan emellertid, enligt min mening, inte uppfattas som att om vårdaren har övertagit tillsynsansvaret avseende skador som drabbar utomstående, den skadelidande inte kan kräva ersättning av hundägaren.s. 123
95.Skäl för att neka ersättning på grundval av att den skadelidande har åtagit sig att överta ett vårdansvar över hunden kan visserligen överensstämma med de situationer då vårdaren också ska anses ha ett eget ansvar gentemot utomstående för skador orsakade av hunden. Men att låta övertagandet av vårdsansvaret gentemot utomstående helt styra frågan om i vilken utsträckning vårdaren själv skyddas av att ägaren har ett strikt ansvar förefaller drastiskt. Detta är enligt min mening två olika saker. HD:s argumentation i rättsfallet från 1996 utgår ifrån vilka som kan anses skyddsvärda skadelidande enligt HundL och fokuserar därmed på frågan om den som vårdar hunden, och som därmed i och för sig har åtagit sig ett tillsynsansvar, själv ska anses skyddad av hundägarens strikta ansvar. Frågan om det har uppkommit ett tillsynsansvar för vårdaren gentemot utomstående ska istället ses separat från frågan om ägarens tillsynsansvar gentemot vårdaren upphör i samband med vården.s. 123
96.En jämförelse kan härvid göras med andra situationer där ett avtalsförhållande kan medföra övertagande någon annans ansvar gentemot utomstående. Tidigare i denna framställning har exempelvis behandlats avtalsförhållandets betydelse vid frågor om ansvaret för inhyrd personal, dvs. om en arbetstagare skadar ”hyrestagaren” (en åtminstone ”potentiell” arbetsgivare).1293 I sådana situationer baseras övertagandet av risken för skada på arbetsgivaren själv på avtalsförhållandet mellan den uthyrande (”formelle”) arbetsgivaren och hyrestagaren.1294 I vilken utsträckning det för en utomstående framstår som att arbetstagaren har inlemmats i hyrestagarens verksamhet blir då utan betydelse. Istället fästs särskild vikt vid utformningen av hyresavtalet, dvs. i vilken mån ansvaret för kontroll av arbetstagarens åtgärder och instruktioner (arbetsled300s. 123
97.ning och arbetsfördelning) fortfarande åvilar den uthyrande arbetsgivaren. Is. 124
98.den mån kontrollen kan sägas genom avtalsförhållandet övergå till hyrestaga-s. 124
99.ren, så kan hyrestagaren inte kräva uthyraren på skadestånd för skador soms. 124
100.arbetstagaren vållar, t.ex. på hyrestagarens egendom.s. 124
Miljöansvar i avtalsförhållanden
1.Ett område där förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar varit föremåls. 124
2.för bedömning i HD är miljöansvaret, vilket är ett strikt deliktsansvar soms. 124
3.åvilar vissa ansvarssubjekt närmare beskrivna i 32:6–7 MB. Miljöansvarets till-s. 124
4.lämpning i avtalsförhållanden diskuterades inte i samband med tillkomstens. 124
5.av lagstiftningen om skadestånd vid miljöskador.1295 I NJA 2003 s. 384 (Hyr-s. 124
6.Börsens diskmaskiner) ansågs en hyresgäst inte skadeståndsskyldig gentemots. 124
7.sin hyresvärd på grund av att skadan inte ansågs ha uppkommit i verksamhetenss. 124
8.omgivning enligt 32:1 MB.1296 Omständigheterna i målet var följande. I en lokals. 124
9.bedrev två bolag skilda verksamheter. Det ena bolaget, tillika fastighetsägares. 124
10.och hyresvärd, använde lokalen för lagring av diskmaskiner. Det andra bolaget,s. 124
11.hyresgästen, förvarade kemikalier i lokalen. Det fanns ingen fysisk avgränsnings. 124
12.mellan de två verksamheterna. Hyresvärden höll diskmaskinerna samlade i ens. 124
13.viss del av lokalen, men hyresgästen disponerade återstående del av lokalen sås. 124
14.när som på en del som användes av båda bolagen för lastning och lossning.s. 124
15.HD uttalade att den skadade egendomen förvarades i den lagerlokal soms. 124
16.fastighetsägaren (hyresvärden) till stora delar hyrt ut till skadegörande hyres-s. 124
17.gästen och dess verksamhet. Därefter uttalade HD att det ”[b]akom verksam-s. 124
18.heten [fanns] en avtalsrättslig relation mellan parterna”. Därigenom hade dets. 124
19.skadelidande bolaget i egenskap av fastighetsägare och hyresvärd enligt HD ens. 124
20.möjlighet att välja om lokalerna skulle hyras ut och i så fall i avtal reglera tills. 124
21.vem och under vilka villkor det skulle ske. Vid dessa förhållanden ansåg HDs. 124
22.att en skada på hyresvärdens i lokalen förvarade egendom inte kunde anses has. 124
23.uppkommit i verksamhetens omgivning enligt 32:1 MB.s. 124
24.I dessa situationer kan avtalsförhållandet alltså vara styrande för regel-s. 124
25.tillämpningen, även om de underliggande ändamålsskäl som ligger bakoms. 124
26.deliktsreglerna kan hävdas ha bärighet också mellan avtalsparterna.1297s. 124
27.För att besvara frågan om det strikta ansvarets tillämplighet, tolkade HDs. 124
28.omgivningsrekvisitet på ett sätt som innebar att skadan inte kunde anses has. 124
29.uppkommit i verksamhetens omgivning. Den kontraktuella relationen hades. 124
30.härvid betydelse för tolkningen av omgivningsrekvisitet. Det kan betraktass. 124
31.som ett sätt att exkludera en tillämpning av det strikta deliktsansvaret i avtals-s. 124
32.förhållanden, genom att låta avtalsförhållandet vara styrande för den rent rums-s. 124
33.301 liga bedömningen av ”omgivning”. Majoriteten uttalade att det i och för sig var möjligt att särskilja verksamheterna till art och karaktär, men betonade alltså att det fanns en avtalsrelation mellan parterna och att hyresvärden. Hyresvärden hade alltså en möjlighet att välja om lokalerna skulle hyras ut och i så fall reglera till vem och under vilka omständigheter det skulle ske. Därför skulle skadorna inte anses ha uppkommit i verksamhetens omgivning. HD argumenterade alltså här för att den rumsliga närheten, dvs. omgivningen, inte omfattade skador som uppkommit mellan avtalsparter. Det främsta argumentet för att undanta hyresvärdens egendom i lokalen från att utgöra ”omgivningen”, var alltså avtalet och möjligheten att avtala.s. 124
34.Två JustR var skiljaktiga avseende motiveringen och minoriteten följde en annan linje för sitt resonemang. Minoriteten uttalade det i lagmotiven liksom i den juridiska litteraturen uttryckligen har förutsatts att ersättningsskyldighet för miljöskada kan åläggas en hyresvärd gentemot en hyresgäst. Därför kunde det enligt minoriteten inte uteslutas att också en hyresvärd skulle kunna anses tillhöra omgivningen i förhållande till hyresgästens verksamhet. Därefter noterade minoriteten även att en bostadshyresgäst, mot bakgrund av hyreslagstiftningens skyddssyfte, inte kan åläggas ett längre gående ansvar mot hyresvärden än vad som följer av hyresavtalet och hyreslagstiftningen och att en bostadshyresgäst aldrig kan åläggas strikt ansvar för miljöskada enligt 32:6 MB, men att samma skyddsbehov inte gör sig gällande beträffande lokalhyresgäster. Det avgörande för minoritetens bedömning kom istället att bli att båda bolagen bedrev lagringsverksamhet i samma lokaler och att det inte fanns någon fysisk avgränsning mellan dessa båda verksamheter i form av innerväggar, stängsel eller liknande, varvid lagringsverksamheten fick anses vara bedriven inom samma arbetsområde. Eftersom det förhöll sig på det sättet, ansågs hyresvärdens verksamhet inte ha befunnit sig i verksamhetens omgivning enligt 32:1 MB. Det avgörande skulle alltså enligt minoriteten inte vara avtalsförhållandet, eftersom det i fallet inte var fråga om bostadshyra. Istället skulle omgivningsrekvisitet inte enbart ta sikte på en viss ”närhet” till den bedrivna verksamheten, utan även att det skulle vara nödvändigt med en viss ”distans” mellan olika verksamheter.s. 125
35.Olikheterna i motiveringarna hos majoriteten och minoriteten avser framför allt frågan om avtalsförhållandets relevans inom ramen för tolkningen av omgivningsrekvisitet. Till skillnad från majoriteten ansåg minoriteten alltså att avtalsförhållandet inte i sig skulle ha något generellt inflytande på tolkningen av detta rekvisit. Inte heller ansågs hyresgästens eventuella skyddsbehov tala för att avtalsförhållandet skulle utesluta ett miljöansvar i sig. Majoriteten anger inte några andra argument till stöd för sin uppfattning att avtalsförhållandet skulle medföra att skadorna inte uppkommit i verksamhetens omgivning, än den därigenom föreliggande avtalsmöjligheten. Även om man mot bakgrund av minoritetens resonemang kring ett eventuellt skyddsbehov för hyresgästen kan anta att partsställningen härvid har haft betydelse, så förekommer alltså 302s. 125
36.inga motsvarande ställningstaganden i majoritetens domskäl. Exempelvis ärs. 126
37.det osäkert om en hyresvärd i motsvarande situation skulle kunna åläggas strikts. 126
38.miljöansvar gentemot hyresgästen. Eftersom majoriteten i sina domskäl enbarts. 126
39.uttalade sig om möjligheten att välja att alls hyra ut lokalen samt till vem ochs. 126
40.på vilka villkor uthyrning skulle ske kan hävdas att hyresgästens avtalsmöjlig-s. 126
41.heter inte skulle vara lika tungt vägande argument. Möjligen skulle dock ävens. 126
42.hyresgästens motsvarande möjligheter (dvs. att alls hyra lokalen) anföras tills. 126
43.stöd för det motsatta, åtminstone om hyresgästen kan antas ha viss insikt oms. 126
44.att lokalen även kommer att användas av hyresvärden.s. 126
45.Omgivningsrekvisitet i 32:1 MB ger alltså uttryck för att det måste finnas ens. 126
46.viss närhet mellan den skadegörande verksamheten och miljöskadan för att etts. 126
47.strikt ansvar ska föreligga. I rättsfallet argumenterade HD:s majoritet för atts. 126
48.den skadelidandes möjlighet att avtala om risken innebar att omgivningsrekvi-s. 126
49.sitet inte var uppfyllt. Med detta synsätt fungerar alltså avtalet – och möjlig-s. 126
50.heten att avtala – som ett argument för icke-ersättning, vilket får effekt inoms. 126
51.ramen för tolkningen av deliktsreglerna, här omgivningsrekvisitet i 32:1 MB.s. 126
52.Det innebär också att den interna avgränsningen av det strikta miljöansvaret,s. 126
53.baserat på tolkningen av omgivningsrekvisitet i 32:1 MB, motverkar uppkom-s. 126
54.sten av överlappande ansvarsregler. Eftersom det sker en sådan intern avgräns-s. 126
55.ning, finns det inte alternativa anspråksvägar för den skadelidande.s. 126
Slutsatser
1.I det ovanstående har undersökts om anspråksvägarna är alternativa inoms. 126
2.ramen för olika skadesituationer. Härvid har genomgåtts tillämpningen av cul-s. 126
3.paregeln och dess förhållande till avtalsförpliktelserna. Därtill har vissa sär-s. 126
4.skilda skadesituationer behandlats, bl.a. ansvaret för felaktig information ochs. 126
5.ansvaret för skadebringande produkter. Även frågor som kretsar kring det ska-s. 126
6.degörande beteendets art, framför allt relevansen av att agerandet är brottsligt,s. 126
7.har behandlats. Dessutom har frågan om kontraktsansvarets förhållande till etts. 126
8.strikt deliktsansvar undersökts, vilket exemplifierats genom rättspraxis.s. 126
9.Sammanfattningsvis kan konstateras att culparegeln visserligen kan upp-s. 126
10.fattas som en allmän regel, men att området för överlappande ansvarsreglers. 126
11.varierar mot bakgrund av avtalsförpliktelsernas utformning. Det medför atts. 126
12.vad som här kallats den interna avgränsningen av deliktsansvaret leder till atts. 126
13.det inte uppkommer parallella ansvarsregler och därmed inte heller kan före-s. 126
14.komma alternativa anspråksvägar. Även om det skulle föreligga ett överlap-s. 126
15.pande deliktsansvar, är culpabedömningens utformning ofta likartad oavsetts. 126
16.om det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna eller inte. Culpabe-s. 126
17.dömningen är emellertid influerad av den särskilda skadesituationen, inbegri-s. 126
18.pet de skaderisker och förväntningar på motpartens beteende som föreligger is. 126
19.ett konkret fall. Det medför att culpabedömningen kan betraktas som relatio-s. 126
20.303 nell, dvs. utgör en avvägning av hänsyn som hänförs till såväl skadevållar- som skadelidandesidan.s. 126
21.Beträffande det skadegörande beteendets art kan vissa typer av beteenden fungera kvalificerande, i meningen ersättningsfrämjande, vilket kan uppfattas som ett uttryck för en genombrottsnorm. Sådana genombrottsnormer fungerar inom såväl kontrakts- som deliktsrätten. I avtalsförhållanden finns exempel på att den ersättningsfrämjande verkan som brottsligt beteende har även gäller om ansvaret baseras på delikt. Därtill gäller att avtalsrelationen i sig ytterligare kan förstärka det brottsliga beteendets ersättningsfrämjande effekt, även i relation till deliktsansvaret.s. 127
22.Avseende det strikta deliktsansvaret, kan konstateras att det även här förekommer olika hanteringssätt avseende överlappande ansvarsregler. Härvid kan särskilt nämnas möjligheten att genom argumentation kring det strikta ansvarets skyddsändamål väga in avtalsrelationen inom ramen för ansvarsbedömningen samt argument kring den skadelidandes accept av skaderisken, vilket gör sig starkt gällande i avtalsrelationen.s. 127
Sammanfattande slutsatser
1.Av det ovanstående framgår att ett och samma skadetillfälle kan omfattas av olika ansvarsregler, var och en kan medföra en rätt till skadestånd på olika rättsliga grunder. Ett överlappande ansvar kan alltså förekomma. Vid en bedömning av klassificeringen av anspråket och en eventuell alternativitet tas hänsyn till en mängd olika faktorer, vilka är specifika för den konkreta situation som är uppe till bedömning. Hanteringssätten vid denna överlappning varierar.s. 127
2.I svensk rätt har HD angett en primär ”metodanvisning”, vilken tar sikte på att alternativitetsfrågan ska avgöras utifrån vad som är reglerat i parternas avtal. I den mån den aktuella skadesituationen är möjlig att reglera i avtal, ska avtalets betydelse för ett eventuellt alternativt deliktsanspråk hanteras genom fastställandet av avtalets innebörd, dvs. genom avtalstolkning. Som nämnts ovan förefaller avtalstolkning som metod inte innebära att det krävs särskilt stora ansträngningar för avtalsparterna för att deliktsansvaret ska anses bortavtalat.1298 Om skadesituationen träffas av tvingande lagstiftning kan parterna inte fördela skaderiskerna på något annat sätt än vad som föreskrivs i lagen.s. 127
3.En ansvarsregels spärrverkan kan även anges uttryckligen genom lagstiftning. Det finns enbart ett fåtal exempel i kontraktsrättsliga regler som uttryckligen anger att det föreligger en sådan exklusivitet.s. 127
4.Förekomsten av ett avtal utesluter emellertid inte att det kan uppkomma förpliktelser och rättigheter mellan parterna, vilka baseras på andra rättsgrunder än kontraktet. Det är särskilt tydligt i de fall då ett visst agerande inte har något samband med avtalsförhållandet. Om någon t.ex. genom brott vållar en 304s. 127
5.personskada är det ingen tvekan om att avtalet inte utgör ett hinder för etts. 128
6.anspråk som inte har sin grund i kontraktet.s. 128
7.Ett annat hanteringssätt är särskilda gränsdragningar, vilka påverkar områdets. 128
8.för överlappningen, dvs. en intern avgränsning kontrakts- eller deliktsregelnss. 128
9.tillämpningsområde. I köprätten har t.ex. produktskador avgränsats bort. Dettas. 128
10.har i det föregående beskrivits som att gränsdragningen motverkar en över-s. 128
11.lappning, vilket kan betraktas som en ”upplösning” av själva överlappningspro-s. 128
12.blemet. Genom att KöpL:s tillämpningsområde snävas in, kan som huvudregels. 128
13.enbart deliktsregler användas vid produktskador i avtalsförhållanden.s. 128
14.Detta hanteringssätt tar emellertid inte nödvändigtvis sikte på att hanteras. 128
15.just överlappning och eventuell alternativitet, utan kan betraktas som en bief-s. 128
16.fekt av att klassificeringen av ansvaret används funktionellt. Med det avses atts. 128
17.avgränsningens huvudsakliga syfte är att medföra ett visst tillämpningsresultats. 128
18.i själva ersättningsfrågan, dvs. avseende frågan om ersättning eller icke-ersätt-s. 128
19.ning, genom att begränsa rätten till ersättning (skadestånd kräver t.ex. culpa).s. 128
20.Syftet är emellertid också att förstärka rätten till ersättning genom att därvids. 128
21.utesluta en tillämpning av t.ex. kontraktsrättsliga preskriptionsregler.1299 Dets. 128
22.medför också en mer likformig, eller enhetlig, bedömning av produktskadors. 128
23.som skadetyp, dvs. oberoende av om det finns en avtalsrelation mellan skade-s. 128
24.vållare och skadelidande eller inte.s. 128
25.En variant av detta hanteringssätt är att samma rättsfakta inte nödvändigtviss. 128
26.ger upphov till ansvar eller ersättning enligt båda regelområdena. Ofta handlars. 128
27.det om en föreställning om att deliktsrätten avgränsas på ett sätt som gör atts. 128
28.överlappande ansvarsregler inte uppkommer. Det sagda kan också uttryckass. 128
29.som att det i rättsordningar där deliktsrätten typiskt sett skyddar ett ”fåtals. 128
30.intressen”, sker en intern avgränsning som medför att området för överlapp-s. 128
31.ning att reduceras. En motsvarande intern avgränsning kan också användas förs. 128
32.att reducera kontraktsrättens tillämpningsområde.1300 Man skulle också kunnas. 128
33.tänka sig att två områden är så långt ifrån varandra att någon överlappnings. 128
34.aldrig uppstår.s. 128
35.I situationer där kontraktsrättsliga skadeståndsregler undantar ett ansvars. 128
36.för vissa skador kan det uppfattas som en sådan avgränsning av kontraktsrät-s. 128
37.tens tillämpningsområde vilket öppnar upp för en användning av utfyllandes. 128
38.regler från deliktsrätten. Den interna avgränsningen av en ansvarsregel behö-s. 128
39.ver emellertid inte innebära att andra ansvarsregler har utfyllande verkan. Mans. 128
40.kan härvid skilja mellan reglernas tillämpningsområde respektive deras till-s. 128
41.lämpningsresultat. Med tillämpningsresultat avses här att en ansvarsregel t.ex.s. 128
42.kan medföra att resultatet i ett visst fall, inom ramen för den aktuella regeln,s. 128
43.blir icke-ersättning. Med det avses t.ex. att en kontraktsrättslig ansvarsregels. 128
44.kan avskära rätten till ersättning för vissa skador. Att tillämpningsresultatets. 128
45.305 av en ansvarsregel är icke-ersättning, innebär inte nödvändigtvis att andra ansvarsregler har utfyllande verkan.s. 128
46.Därtill förekommer också exempel ur rättspraxis på att avtalsförhållandet beaktas vid tolkningen av en enskild deliktsregel. Som omtalats ovan sker en sådan tolkning med influenser från avtalsförhållandet beträffande omgivningsrekvisitet i 32:1 MB.1301 Förekomsten av ett avtal betraktas då som ett rättsfaktum till stöd för slutsatsen att det inte finns en rätt till skadestånd enligt den regel som är uppe till bedömning. Denna form av intern begränsning av tillämpningsområdet för en enskild ansvarsregel motverkar en överlappning, samtidigt som metoden ibland också direkt utpekar ett tillämpningsresultat, nämligen icke-ersättning. Det finns emellertid även exempel på att avtalsförhållandet i själva verket har en ersättningsfrämjande effekt avseende deliktsansvaret, t.ex. vid principalansvar.1302s. 129
47.I det ovanstående har även diskuterats om det kan anses förekomma en slags ”omvänd spärregel”, innebärande att deliktsrättsliga regler med nödvändighet har företräde om den skadeståndsgrundande handlingen är ett brott. Här kan man fråga sig om det är mer lämpligt med en genombrottsregel som grundas i delikt som en alternativ anspråksväg, eller om det aktuella beteendet ska få en ersättningsfrämjande effekt inom ramen för avtalsregleringen. Det senare kan t.ex. avse i vilken utsträckning ett brott också kan anses utgöra ett avtalsbrott eller om det finns särskilda skäl att jämka avtal eller avtalsvillkor enligt 36 § AvtL om det skadegörande beteendet är brottsligt. Behovet av en viss flexibilitet i bedömningen talar för en jämkningsmodell, vilket tillåter en mer allsidig prövning med beaktande av även andra omständigheter som är knutna till den aktuella relationens karaktär. Ett motargument är risken för en brist på förutsebarhet som uppkommer genom en sådan allsidig prövning. Avseende skadestånd vid brott, ligger frågan om brottets relevans för alternativiteten nära en bedömning av vilka situationer och skador som det inte är möjligt att avtala om.s. 129
48.Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns en stor variation avseende överlappningens resultat, vilket är beroende av de specifika regler som överlappar. Särskiljandet av olika rättsliga problem, eller områden för överlappning, blir då styrande för lösningen av alternativitetsfrågan. Det beror därmed närmare på om den konkreta fråga som är uppe till bedömning avser t.ex. principalansvar för obehörig fullmäktig eller tillämpningen av skilda preskriptionsregler. Resultaten, liksom hanteringssätten, är alltså inte enhetliga. De systematiska övervägandena får olika betydelse i skilda situationer. Det är emellertid inte nödvändigtvis någonting negativt, utan visar att systemargument måste avvägas mot andra argument i skadeståndsbedömningen. 306s. 129