I NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) bedömdes även frågor om konkurrens mellan sak- häleri och penningtvättsbrott. HD uttalade: ”Ett penningtvättsbrott som också utgör sakhäleri (min kurs.) bör alltså föranleda skadeståndsskyldighet i samma utsträckning som det hade gjort om gärningen hade varit att bedöma som sakhäleri.” Sakhäleriet i det fallet beskrevs av HD som ett förbrott, vilket medförde att skadelidanden hade rätt till vindikation av egendo- men eller separationsrätt i konkurs. Penningtvätten utgjorde ett efterbrott, vilket ledde till att skadelidandens vindikations- och separationsrättsmöjligheter försämrades. Därför ansågs penningtvätten vara skadeståndsgrundande. Skadeståndsansvarets utformning i relation till straffrättens konkurrenslära behandlas inte i den följande framställningen. En skadevållare kan t.ex. ha gjort sig skyldig till flera brott, vilka visserligen konsumeras enligt straffrätten, men som enligt deliktsrätten är ersättningsgrundande på grund av det ”konsumerade” brottet. Den skadeståndsrättsliga alternativitetsfrågan uppkomst i en straffrättslig kontext leder även till en mer vidsträckt fråga om andra anspråk, och kanske delvis andra rättsföljder, än skade- stånd: I NJA 2017 s. 1053 noterade nämligen HD följande (p. 8): ”Målet ger inte anledning att pröva huruvida [den tilltalade] skulle kunna vara ersättningsskyldig enligt andra rättsgrundsat- ser, t.ex. vara skyldig att utge värdeersättning”. Härvid hänvisade HD även till Agell, Anders (1984). Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, s. 23 ff.
I NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) bedömdes även frågor om konkurrens mellan sak- häleri och penningtvättsbrott. HD uttalade: ”Ett penningtvättsbrott som också utgör sakhäleri (min kurs.) bör alltså föranleda skadeståndsskyldighet i samma utsträckning som det hade gjort om gärningen hade varit att bedöma som sakhäleri.” Sakhäleriet i det fallet beskrevs av HD som ett förbrott, vilket medförde att skadelidanden hade rätt till vindikation av egendo- men eller separationsrätt i konkurs. Penningtvätten utgjorde ett efterbrott, vilket ledde till att skadelidandens vindikations- och separationsrättsmöjligheter försämrades. Därför ansågs penningtvätten vara skadeståndsgrundande. Skadeståndsansvarets utformning i relation till straffrättens konkurrenslära behandlas inte i den följande framställningen. En skadevållare kan t.ex. ha gjort sig skyldig till flera brott, vilka visserligen konsumeras enligt straffrätten, men som enligt deliktsrätten är ersättningsgrundande på grund av det ”konsumerade” brottet. Den skadeståndsrättsliga alternativitetsfrågan uppkomst i en straffrättslig kontext leder även till en mer vidsträckt fråga om andra anspråk, och kanske delvis andra rättsföljder, än skade- stånd: I NJA 2017 s. 1053 noterade nämligen HD följande (p. 8): ”Målet ger inte anledning att pröva huruvida [den tilltalade] skulle kunna vara ersättningsskyldig enligt andra rättsgrundsat- ser, t.ex. vara skyldig att utge värdeersättning”. Härvid hänvisade HD även till Agell, Anders (1984). Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, s. 23 ff.s. 17