Se NJA 1995 s. 197 där HD ansåg att säkerheter som hade ställts för kreditförsäkrares regress- anspråk mot en låntagare måste anses ha lämnats även för att tillgodose bankens (som hade tecknat kreditförsäkringen) intressen. Frågan är dock hur långt detta prejudikat kan sträckas. HD tycks ha lagt vikt vid att det av den samlade dokumentationen ändå framgick att ställda säkerheter indirekt syftade till att säkra just bankens kredit. (HD:s domskäl st. 13 och 16). Jfr även NJA 1923 s. 258. Walin, Panträtt (2022) s. 25 f., 32. Se avseende finsk rätt Näse och Tepora s. 633 f. som talar om ett minimikrav på fordringsanknytning. Jfr Lindskog, Preskription s. 110 (not 268).
Se NJA 1995 s. 197 där HD ansåg att säkerheter som hade ställts för kreditförsäkrares regress- anspråk mot en låntagare måste anses ha lämnats även för att tillgodose bankens (som hade tecknat kreditförsäkringen) intressen. Frågan är dock hur långt detta prejudikat kan sträckas. HD tycks ha lagt vikt vid att det av den samlade dokumentationen ändå framgick att ställda säkerheter indirekt syftade till att säkra just bankens kredit. (HD:s domskäl st. 13 och 16). Jfr även NJA 1923 s. 258. Walin, Panträtt (2022) s. 25 f., 32. Se avseende finsk rätt Näse och Tepora s. 633 f. som talar om ett minimikrav på fordringsanknytning. Jfr Lindskog, Preskription s. 110 (not 268).s. 25