Stycket

1.Till skillnad från termerna ”verklig innebörd” och ”genomsyn” förekommer termen ”kopplade avtal” i flera civilrättsliga rättskällor. I 12:6 3 st. JB anges att om ett avtal om hyra av bostadslägenhet upphör att gälla så ska också andra avtal mellan hyresvärden och hyresgästen upphöra om dessa avtal avser en nyttighet som har omedelbart samband med, samt är av mindre betydelse i förhållande till användningen av lägenheten.[^1454] I förarbetena benämns detta som ”kopplade avtal”. Som exempel anförs avtal om garageplats, biluppställningsplats, restaurangservice eller nyttjande av möbler då lägenheten hyrs ut i andra hand. Dessa nyttigheter påstås normalt sett endast ha värde för hyresgästen så länge denne bor kvar.[^1455] För att två avtal ska anses som kopplade enligt denna regel verkar alltså krävas att de har ”omedelbart samband” med varandra. Det är inte helt klart vad detta innebär. Förarbetena antyder emellertid att ett omedelbart samband föreligger om ett avtal endast har värde för ena parten så länge ett annat avtal består. Detta ger viss ledning för när två avtal ska anses vara kopplade enligt denna regel. Emellertid följer inte av detta att avtalen ska ses som kopplade i alla civilrättsliga avseenden. Förarbetena till 12:46 8-9 p. JB talar också om ”kopplade avtal” då en upplåtelse av bostadslokal är beroende av en anställning.[^1456] I nämnda regel framhålls att besittningsskyddet inte gäller till en sådan lokal om det är nödvändigt att arbetsgivaren använder den för upplåtelse till anställda (8 p.). Besittningsskyddet gäller inte heller om det inte är oskäligt mot hyresgästen att denne får avflytta samt, om hyresförhållandet varat längre än tre år, hyresvärden har synnerliga skäl för uppsägning (9 p.). I för 385 arbetena uttrycks att en avvägning ska ske mellan arbetsgivarens intresse av att disponera lokalen och arbetstagarens behov av trygghet.[^1457] En diskussion kring kopplade avtal förekommer också i utredningen till 36 § AvtL. Vid prövningen av om ett avtal kan jämkas enligt denna regel ska det enligt utredningen tas hänsyn till om avtalet är kopplat till något annat avtal. Som exempel på avtal som kan vara kopplade till varandra anförs att en försäljning av mark kan vara kombinerad med ett avtal om att säljaren ska uppföra en byggnad på marken. I utredningen framhålls också att avtal mellan flera olika parter kan vara kopplade, liksom det framhålls att verkningarna av ett avtal kan vara beroende av ett annat avtal utan att någon direkt sammankoppling föreligger. Som exempel nämns att en detaljhandlare som på grund av tvingande konsumentlagstiftning tvingas godta en hävning från en konsument kan åberopa detta som en grund för jämkning av mer restriktiva hävningsvillkor i ett avtal med en tillverkare. Däremot kan jämkning inte grundas på att avtalet medför oönskade verkningar för tredje man.[^1458] Av utredningen framgår alltså att även avtal mellan olika parter kan vara kopplade vid tillämpningen av denna regel. Någon större ledning för i vilka specifika fall avtal ska anses som kopplade lämnas dock inte. Det bör särskilt noteras att relevansen av att avgöra huruvida två avtal är att anse som kopplade enligt dessa regler består i huruvida uppsägningen av det ena också leder till uppsägningen av det andra, eller i huruvida något av dem kan jämkas. Kopplingen har däremot inte relevans för att avgöra avtalens kvalificering, vilket det ofta handlar om i skatterätten (exempelvis var frågan i RÅ 1998 ref. 19 huruvida utdelningen och indragningen av aktier skulle ses som en avyttring). Att två avtal anses som kopplade i ett visst civilrättsligt avseende innebär inte heller att de anses vara kopplade i alla civilrättsliga avseenden. Detta visar NJA 2007 s. 1018.[^1459] Målet handlade om ett samarbete mellan ett bensinbolag och en återförsäljare. Samarbetet var reglerat genom fyra avtal, varav ett övergripande avtal och ett hyresavtal avseende lokaler. 386 Enligt villkoren i parternas avtal skulle samtliga avtal upphöra att gälla om något av avtalen upphörde att gälla. Bensinbolaget hade sedermera sagt upp samtliga avtal för att driva verksamheten vidare i egen regi. För detta hade bensinbolaget lämnat viss ersättning till återförsäljaren. Denne krävde emellertid ersättning för ett högre belopp, beräknat på en förlust av att avtalen hade sagts upp i sin helhet. Enligt bensinbolaget var samarbetet emellertid reglerat genom fyra olika avtal, varför återförsäljarens rätt till ersättning på grund av uppsägningen begränsade sig till skadan som uppstått till följd av att just hyresavtalet sagts upp. I målet påstod sig HD göra en intresseavvägning. Vid denna bedömning framhöll HD att bensinbolaget rimligen måste ha kunnat frigöra sig från samarbetet. Att återförsäljaren skulle tillerkännas skadestånd för hela det positiva kontraktsintresset på grund av att bensinbolaget även upplåtit en lokal ansågs inte motiverat. HD påpekade att något så långtgående skadeståndsansvar inte heller gäller vid liknande uppdragsformer, såsom vid handelsagentur eller kommission, trots att uppdragsgivaren upplåter en lokal till uppdragstagaren. HD underkände därför återförsäljarens talan. Att avtalen var kopplade till varandra i det avseendet att samtliga avtal sades upp om något av dem sades upp innebar alltså inte att HD såg avtalen som kopplade i skadeståndshänseende. När det gäller den ovannämnda regeln i 12:6 JB kan kopplingen mellan två avtal framstå som en förutsättning för regelns tillämplighet. Om det emellertid är så att bedömningen av sammankopplingen varierar beroende på den regel som ska tillämpas rör det sig inte om en bedömning som helt och hållet föregår regelns tillämpning. Kopplingen mellan två avtal är alltså inte bara ett sakförhållande som enligt 12:6 JB leder till att en uppsägning av det ena också innebär en uppsägning av det andra. Att uppsägningen av det ena bör leda till en uppsägning av det andra är istället ett förhållande som delvis ingår i begreppet kopplade avtal. HD har i vissa mål diskuterat huruvida flera rättshandlingar är att se såsom en ”sammanhängande transaktion”. Frågan har uppkommit när en gäldenär har sålt egendom som omfattas av ett företagshypotek. Medel som inflyter från denna försäljning ingår inte i hypoteksunderlaget,[^1460] varför en sådan försäljning försämrar hypoteksinnehavarens säkerhet. I 387 NJA 1990 s. 562 hade medel från en försäljning av hypoteksegendom influtit på ett postgirokonto. Banken som administrerade detta konto hade omedelbart fört över det inbetalade beloppet till kundens checkräkningskonto, varefter banken kvittade detta belopp mot kundens checkräkningsskuld. Detta gjordes samma dag som kunden hade försatts i konkurs, varför konkursboet väckte talan om återvinning. Enligt HD användes postgirokontot för in- och utbetalningar av varierande slag varför tillgodohavandet på detta konto ansågs ha införlivats med gäldenärens allmänna tillgångar. Vidare anförde HD att inbetalningen av de aktuella medlen på postgirokontot jämte överföringen till checkkontot inte heller kunde betraktas som en sammanhängande transaktion jämförlig med en betalning från kunden direkt till banken. Återvinning kunde därför ske. Det ska noteras att inte heller i detta fall handlade frågan om kvalificeringen av rättshandlingar, utan HD tog hänsyn till sammansattheten för att bedöma om bankens överföring var till nackdel för andra borgenärer. I ett liknande mål, NJA 1996 s. 624, betraktades en inbetalning av medel till gäldenären samt dennes vidareöverföring av medlen till en hypotekshavare såsom en sammanhängande transaktion, jämställd med en betalning direkt till hypotekshavaren. Enligt HD kan detta synsätt anläggas när försäljningen av hypoteksegendom företas i syfte att bereda hypotekshavaren betalning och gäldenären i direkt anslutning till erhållandet av betalningen för över motsvarande belopp till hypotekshavaren. Ett mål där HD uttryckligen tog avstånd från att lösa frågan med ledning av huruvida det rörde sig om en sammansatt transaktion eller inte är NJA 1986 s. 623 I. En bank hade i detta mål beviljat kredit mot en företagsinteckning, men ansökningen om företagsinteckning hade ingivits till inskrivningsmyndigheten först en månad efter skuldens tillkomst. I målet stod det klart att säkerheten kunde återvinnas. Frågan var om skyldigheten att återställa säkerheten kunde jämkas. HD framhöll att om krediten och ansökningen om företagsinteckning ses som en sammanhängande transaktion har kreditgivaren inte åtnjutit någon fördel på övriga borgenärers bekostnad. Enligt HD leder det dock till något av ett cirkelresonemang att fråga sig om en kreditgivare vunnit något eller inte genom att för sent skaffa sig säkerhet. För att avgöra frågan ansåg HD att det istället var nödvändigt att beakta de motiv som anfördes för återvinnings 388 reglerna då de tillkom. Detta ger uttryck för ett funktionalistiskt angreppssätt. Det finns vissa civilrättsliga mål där ett avtals koppling till ett annat avtal har ansetts vara betydelsefullt för dess kvalificering och i sin tur för vilka regler som blir tillämpliga. I NJA 1971 s. 129 hade ett travsällskap upplåtit samtliga restaurangbyggnader och fyra kiosker på sin travbana, men senare sagt upp hyrestagaren för avflyttning. Hyrestagaren gjorde gällande att det rörde sig om ett hyresavtal på vilket då gällande hyreslagstiftning var tillämplig. Travsällskapet hävdade att det inte rörde sig om något hyresavtal utan om en utarrendering av restaurations-, serveringsoch försäljningsrörelse på travbanans område och att lokalupplåtelsen bara ingick som ett underordnat moment i detta. Det var alltså kvalificeringen av avtalet såsom ett hyresavtal eller inte som var relevant. HD anförde att avtalet innefattade sådan upplåtelse av hus eller del av hus mot vederlag som i och för sig omfattas av hyreslagstiftningen, men att upplåtelsen skulle kunna vara att hänföra till annat än hyra om den ingår som ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna kring avtalet i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. Att det med nyttjanderätten följde ett kundunderlag, att kundunderlaget var beroende av upplåtarens verksamhet och att hyrestagaren i praktiken var ensam om kundunderlaget ansågs dock inte vara något som avvek från normala nyttjanderättsupplåtelser. Vidare framhöll HD att nyttjanderätten tog sikte på stora och kapitalkrävande lokaler och därför inte heller kunde betraktas som ett underordnat led i avtalet. HD uttryckte också att travsällskapets och hyrestagarens verksamheter förvisso var ömsesidigt beroende av varandras välgång och att detta föranledde ett behov av att smidigt kunna påkalla förändringar i parternas rättsförhållande. Enligt HD tillät emellertid hyreslagstiftningen att sådana hänsyn kunde beaktas vid dess tillämpning. Sammantaget betraktades därför avtalet som ett hyresavtal. HD uttrycker här två omständigheter till ledning för kvalificeringen av ett avtal: huruvida det ingår som ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna kring avtalet i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. HD hade att ta ställning till en liknande fråga i NJA 2001 s. 10. Målet handlade om huruvida ett uppsagt avtal var att se som ett hyresavtal eller 389 inte. Enligt avtalet ifråga hade Stockholms lokaltrafik givit rätt åt en person att på vissa anvisade platser inom tunnelbaneområdet sälja bröd och eventuellt också andra produkter. HD framhöll uttryckligen att det avgörande för bedömningen av det aktuella avtalets rättsliga karaktär inte är den terminologi som används utan avtalets materiella innehåll. I avtalet specificerades det inte var försäljningsplatserna skulle vara belägna, utan detta skulle bestämmas genom en senare överenskommelse. Denna senare överenskommelse var inte heller definitiv utan vardera part kunde löpande kräva en justering av var försäljningsställena skulle vara belägna. Enligt HD talade detta, samt det förhållandet att avtalet väsentligen handlade om en rätt att bedriva försäljning, för att hyresmomentet var av underordnad betydelse. Avtalet ansågs därför inte vara något hyresavtal. Både NJA 1971 s. 129 och NJA 2001 s. 10 handlade om huruvida något var att kvalificera såsom ett hyresavtal. HD har även i andra sammanhang tagit ställning till kvalificeringen av ett avtal genom att se dess förhållande till andra avtal. I NJA 1955 s. 449 angavs att en fastighetsägare hade arrenderat ut en fastighet, samt ensidigt bundit upp sig mot arrendatorn att sälja fastigheten till denne. HD påstod att avtalen utformats på detta sätt för att undkomma skyldigheten att söka jordförvärvstillstånd. Enligt HD hade avtalen emellertid sådant samband med varandra att de skulle ses som en enda transaktion och därmed som ett förvärv av fastigheten. Eftersom ansökan om jordförvärvstillstånd inte hade lämnats in inom 3 månader från det att nämnda avtal ingicks ansågs förvärvet vara ogiltigt. I NJA 1966 s. 66 handlade frågan om en överlåtelse av en arvslott i ett dödsbo, vars enda kvarvarande tillgångar bestod i vissa byggnader och en fastighet (övriga tillgångar hade utskiftats). Med hänvisning till detta, samt till att överlåtelsen av arvslotten och utskiftningen av dödsboets tillgångar hade genomförts under samma dag och i ett sammanhang ansåg HD att överlåtelsen inte avsåg en andel i ett dödsbo utan en andel i nämnda fastighet och byggnader.[^1461] Förvärvaren borde därför ha ansökt om jordförvärvstillstånd.[^1462] 390 Sammanfattningsvis förekommer diskussioner om ”kopplade avtal” i flera civilrättsliga rättskällor. Enligt 12:6 JB anförs att avtalen ska ha ett ”omedelbart samband” med varandra. I förarbetena till 36 § AvtL uttrycks bland annat att även avtal mellan olika parter kan vara kopplade. Att avtalen anses kopplade i ett visst civilrättsligt avseende innebär dock inte att de anses kopplade i samtliga civilrättsliga avseenden (NJA 2007 s. 1018). HD har i vissa fall också diskuterat huruvida två eller flera rättshandlingar kan vara att se som en sammansatt transaktion. Relevansen av att göra en sådan bedömning i civilrätten består inte alltid i hur olika rättshandlingar ska kvalificeras. I vissa mål har frågan emellertid ansetts ha betydelse för att avgöra om ett avtal ska kvalificeras som ett hyresavtal eller om ett avtal ska kvalificeras som ett fastighetsförvärv i jordförvärvslagens mening. Vid bedömningen av om det förelegat ett hyresavtal har HD framhållit att det ska bedömas om ett avtal ingår såsom ett underordnat moment i ett annat avtal eller om omständigheterna i tillräcklig grad avviker från vad som normalt förekommer vid hyra. Detta ger viss ledning för när två avtal är att se som en sammansatt transaktion vid en tillämpning av hyresreglerna i JB. Vad som utgör ett ”underordnat led” eller ”vad som normalt förekommer” kan emellertid vara svårt att avgöra i andra sammanhang. Att avtal kan anses som kopplade i civilrätten utsäger inte när eller i vilka avseenden två specifika avtal är att se som kopplade. Dessutom bör det noteras att avtal eller rättshandlingar kan vara kopplade till varandra i olika bemärkelser. Två eller flera rättshandlingar kan anses vara sammankopplade i den meningen att en domstol hänvisar till slutresultatet av dem istället för att beakta rättshandlingarna som olika steg. Så var exempelvis fallet i Omstruktureringsmålet då HFD såg till slutresultatet av en utdelning och indragning av aktier, med påföljd att det bedömdes som en avyttring. Det är en annan sak att två rättshandlingar bedöms som kopplade i den meningen att den ena anses vara underordnad den andra. HD:s praxis kring huruvida kopplingen mellan olika rättshandlingar skulle medföra att det rörde sig om ett förvärv i jordförvärvslagens mening (NJA 1955 s. 449 och NJA 1966 s. 66) ligger närmare den typen av koppling som det var fråga om Omstruktureringsmålet. 391s. 501