Stycket

1.Uttrycket ”civilrättsliga begrepp” signalerar att det rör sig om en särskild typ av begrepp, det vill säga att det finns något som särskiljer civilrättsliga begrepp från begrepp i största allmänhet. Medan rättsliga begrepp överlag har ägnats mycket utrymme i rättsvetenskapen, verkar frågan om vad som skiljer rättsliga begrepp från begrepp i största allmänhet förvånande nog inte ha behandlats i särskilt stor utsträckning. Stefan Olsson har i en artikel om skatterättslig termbildning föreslagit att ”rättsliga begrepp”, i vart fall som utgångspunkt, borde avgränsas till begrepp som förekommer i rättskällorna. Med ”civilrättsliga begrepp” borde därför kunna förstås begrepp som förekommer i de civilrättsliga rättskällorna. Frågan är i så fall vilka rättskällor som tillhör civilrättens område, det vill säga hur civilrätten ska avgränsas från andra rättsområden. Civilrätten sätts vanligen i ett motsatsförhållande till offentligrätten. Ett traditionellt sätt att skilja mellan privat- och offentligrätt består i att de privaträttsliga normerna angår enskildas inbördes förhållande, medan de offentligrättsliga angår förhållandet mellan enskilda och det allmänna. Det allmänna har dock uppträtt som part i tvister och åberopat regler som enligt min uppfattning brukar kännetecknas såsom civilrättsliga. I till exempel NJA 1989 s. 519 ansågs det allmänna kunna inkräva mervärdesskatt från en handelsbolagsman med stöd av att handelsbolagsmannen enligt 2 kap 20 § HBL svarar personligen och solidariskt med övriga bolagsmän för handelsbolagets skulder. Privat- och offentligrätten är därför inte ömsesidigt uteslutande ifråga om vilka subjekt som kan åberopa sig av regler från respektive område. För att skilja mellan offentlig- och privaträtt skulle det vara möjligt att snegla på regleringen av normgivningsmakten i RF. Enligt 8:2-3 RF kan riksdagen (i vissa fall) bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter angående förhållandet mellan enskilda och det allmänna, men däremot inte när det gäller enskildas personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Håkan Strömberg har föreslagit att gränsen mellan dessa fält 198 borde dras på så sätt att till de privaträttsliga normerna hänförs normer som kan åberopas i en tvist mellan enbart enskilda. Detta utgör inte någon ämnesmässig avgränsning av privaträtten, utan inkluderar en rad olika områden såsom exempelvis förmögenhetsrätt, bolagsrätt, avtalsrätt och familjerätt. Jag utgår fortsättningsvis från Strömbergs avgränsning av privaträtten. Ett rättsområde som är särskilt svårt att placera i förhållande till distinktionen mellan offentlig- och privaträtt är emellertid redovisningsrätten. I HFD 2011 ref. 1 talas det om årsredovisningslagen såsom civilrättslig. Likaså uttalar flera skatterättsforskare att redovisningsrätten vanligen uppfattas som civilrättslig. Enligt Per Thorell gäller detta framförallt värderingsreglerna. Han framhåller dock att redovisningslagstiftningen inte framstår som särskilt civilrättslig ur resultatmätningssynpunkt. En annan sak är enligt honom att civilrätten kan få betydelse för att avgöra vad som ska redovisas som en tillgång respektive en skuld. Civilrätten behöver dock inte vara avgörande i detta hänseende enligt Thorell. Bokföringsmässigt ska nämligen alla ekonomiskt mätbara rättigheter redovisas som tillgångar även om inte den underliggande tillgången innehas med full äganderätt. Han konkluderar att ”om BFL skall räknas som en civilrättslig lagstiftning, utgör den detta med mycket speciella särdrag. Även om utgångspunkten för en rad bokföringsmässiga överväganden är grundade på civilrättsliga regler och principer är dessa i gränsdragningsfall ingalunda tvingande. Den bokföringsmässiga redovisningen är ändamålsinriktad, och omständigheter i enskilda fall och branscher kan göra, att redovisningen inte följer grundläggande civilrättsliga regler […] God redovisningssed utvecklas därför endast under påverkan av 199 civilrättsliga regler”. Thorells uttalanden ger uttryck för att civilrätten påverkar redovisningsrätten snarare än att redovisningsrätten är civilrättslig. Uttalandena gör alltså skillnad på redovisningsrätt och civilrätt. På liknande sätt skiljer Jan Bjuvberg mellan redovisning och civilrätt i sin avhandling. Enligt Bjuvberg har redovisningslagstiftningen i vissa delar offentligrättsliga drag och i andra delar civilrättsliga drag. Han uttrycker att civilrätten åtminstone har betydelse för god redovisningssed när det gäller frågor som uppstår i samband med upprättandet av årsbokslutet. Som exempel framhåller han att frågor om äganderätt är av central betydelse för redovisningen av tillgångar och skulder. I likhet med Thorell uttrycker han att äganderätt emellertid inte är en nödvändig eller tillräcklig förutsättning för att redovisa en tillgång i balansräkningen. Om exempelvis ett leasingavtal anses som ett finansiellt leasingavtal ska tillgången tas upp av leasetagaren trots att äganderätten kvarstår hos leasegivaren. Han uttrycker att ”[d]e civilrättsliga reglerna kan, men behöver alltså inte alltid, vara av avgörande betydelse för innehållet i god redovisningssed”. Claes Norberg har med hjälp av Strömbergs modell försökt bedöma huruvida redovisningsregleringen är att se som offentlig- eller privaträttslig enligt RF. Norberg framhåller att en avvikelse från bokföringslagstiftningen eller god redovisningssed inte föranleder några direkta på 200 följder (varför det är svårt att avgöra huruvida dessa regler kan åberopas i en tvist mellan enskilda). Däremot kan en överträdelse av dessa regler vara av relevans i andra sammanhang, till exempel i samband med en skadeståndstvist eller en straffprocess angående bokföringsbrott. Olika redovisningsregler kan alltså åberopas av både enskilda och det allmänna i olika slags tvister. Redovisningsreglerna är därför vare sig helt privateller helt offentligrättsliga. För att hantera detta gör Norberg skillnad mellan olika typer av redovisningsregler. Reglerna kring löpande bokföring och arkivering åberopas sällan eller aldrig i tvister mellan enskilda och är därför offentligrättsliga enligt Norberg. Däremot kan exempelvis värderingsregler åberopas i en tvist mellan enskilda eftersom dessa regler har betydelse för borgenärsskyddet. Värderingsreglerna är därför privaträttsliga. Detsamma gäller övriga regler kring årsbokslut och årsredovisning. I förarbetena till nuvarande bokföringslag uttalas det emellertid om förhållandet till RF att det offentligrättsliga inslaget dominerar i redovisningsreglerna eftersom dessa regler är starkt kopplade till de lagstadgade kraven på finansiell stabilitet och genomlysning av finansiella företag. Att dessa regler, i likhet med många andra offentligrättsliga regler, emellanåt kan åberopas i civilrättsliga tvister är en annan sak. Bjuvberg är dock kritisk till detta uttalande. Bedömningen av huruvida redovisningsregleringen är offentlig- eller privaträttslig bör enligt hans mening inte avse lagstiftningen i sin helhet, utan snarare varje enskild lagregel eller varje enskild norm i de olika rättsreglerna. De redovisningsregler som skulle kunna åberopas i en tvist mellan enskilda är att se som civilrättsliga. I IL finns en uttrycklig koppling till redovisningen. 14:2 IL föreskriver att resultatet ska beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, samt att inkomster och utgifter ska tas upp eller dras av det år de hänför sig till enligt god redovisningssed. I den skatterättsliga litteraturen påstås redovisningen därför vara prejudiciell i periodiseringshänseende. Motsats 201 vis påstås redovisningen inte vara prejudiciell i omfångs- eller klassificeringsfrågor, om än inspiration kan hämtas från redovisningen i dessa frågor. I denna mening görs det alltså skillnad mellan redovisningsrätt och civilrätt i övrigt. Motsvarande skillnad görs i SamRoB-utredningen där det framhålls att det ur maktfördelningssynpunkt är okontroversiellt att civilrätten i allmänhet är prejudiciell för beskattningen, medan så inte är fallet med redovisningen. En avgörande skillnad mellan redovisningen och civilrätten påstås nämligen vara att innehållet i god redovisningssed i stor utsträckning utvecklas genom myndighetsregler (Bokföringsnämndens kompletterande normgivning), medan någon motsvarighet inte gäller på civilrättsområdet. Jag kan inte dra någon entydig slutsats kring huruvida redovisningsnormer inkluderas i det civilrättsliga eller inte, utan konstaterar enbart att detta är en osäkerhet som i sig kan föranleda att ett civilrättsligt begrepp förstås på olika sätt. Vid min undersökning av termerna nedan uppmärksammar jag därför huruvida de ges någon förklaring i redovisningsrätten, samt påminner om osäkerheten kring huruvida redovisningsrätten ska inkluderas i det civilrättsliga eller inte. Sammanfattningsvis ger talet om civilrättsliga begrepp intryck av att det rör sig om en särskild typ av begrepp. Frågan är därför vad som gör ett begrepp civilrättsligt. Jag utgår här ifrån att det rör sig om begrepp som förekommer i de civilrättsliga rättskällorna. Fältet civilrätt avgränsar jag till normer som kan åberopas i en tvist mellan enbart enskilda. Ett område som är särskilt svårt att placera i förhållande till denna förståelse av civilrätten är redovisningsrätten. Den kan i olika delar hänföras till både civiloch offentligrätten. Jag gör inte anspråk på att hänföra dessa normer till det ena eller andra fältet, utan konstaterar enbart att detta utgör en osäkerhet. 202s. 17